Kap. 11 Ignorenses Bless

Såg på hundra höjdare för ett tag sen. Under programmet kommer en liten pil med text upp. "Alan Rickman" lyder texten. Aha, säger nog några av er nu. De sa inte ja då… Ja kände igen namnet men hade inte en aning om vem de va. Men så kommer en liten bild upp. På SNAPE! Då sa ja aha. Och så säger han något. Typ "What is this?" Eller nått. Och gud vad Snape-ig röst han har! Så nu en eloge till Alan för att han ä så bra! :D
(För er som inte vet så är Alan Rickman han som spelar Snape i filmerna...)

Ps. Jag älskar hans röst! XD Ds.


Draco drog tvärt efter andan och stirrade ner på honom med vackra, grå ögon. Oroliga ögon. Han stirrade tillbaka.

"Harry?" Hördes plötsligt en röst från andra sidan sängen. Malfoy slängde en blick på honom och satte sig sen upp igen. Själv kravlade han sig upp på fötter och tvingade fram ett leende.

"Ron, Hermione!" sa han glatt när han ställt sig upp. Visst, han var självklart glad att se dem, det var bara det att han inte kunde förmå sig att vara glad när han nu hade slitits ifrån Draco.

"Ja, sitter jag inte fast i dig längre så ser jag ingen andledning att vara kvar här längre," sa Draco och kastade av sig täcket. Hermione verkade nästan lika besvärad som han när Malfoys smala överkropp plötsligt var blottad. Ron märkte tackochlov inte hans problem eftersom han var upptagen med att blänga på Hermione. Malfoy fick snabbt på sig kläder och började sen gå mot dörren.

"Hej då, Malfoy," slapp det ut honom. Malfoy vände sig inte ens om.

"Visst, Potter," muttrade han bara innan han slängde igen dörren.

"Jag fattar fortfarande inte varför du sa hej då till honom," sa Ron för femtioelfte gången när de satt i uppehållsrummet en och en halv timme senare. Han hade fått tagit en massa prover som garanterade att inget av drycken fanns kvar i hans kropp längre. Och sen fått förklarat för sig att drycken förmodligen fungerade på ungefär samma sätt som polyjuice-elixir – den slutade verka av sig själv. Det var bara det att den här drycken hade lite längre avverknings tid.

"Som jag redan sagt, Ron, jag har suttit ihop med honom i nästan två månader, jag tyckte det kändes konstigt när han bara gick," och han önskade att Ron kunde sluta påminna honom om det. Visst, de hade kanske sagt att de inte skulle låta någon veta, och det hade varit hans förslag, men Draco hade inte ens tittat åt honom. Hermione log mot honom och himlade med ögonen åt Ron. Han besvarade hennes leende och var glad att ha dem tillbaka.

"Jag är imponerad över att du överlevde," sa Ron och skakade på huvudet.

"Med Malfoy? Kom igen Ron jag har överlevt Voldemort, då är det väll…"

"En ännu större prestation att överleva Malfoy," avbröt Ron och gjorde en grimas. Han skrattade, något som han inte alls kände för egentligen.

"Du vet, Malfoy är bara en människa han med, Ron," påpekade Hermione.

"En hemsk, hemsk sådan," sa Ron med övertygelse.

"Förvisso, men han är ändå en människa," envisades Hermione. Han ville komma ifrån ämnet Draco.

"Hur var er jul, förresten?" Frågade han med ett leende.

"Frågan är snarare hur din var," sa Hermione bekymrat.

"Jaa, först så väckte jag Draco, sen så åt vi frukost, sen så gick vi ut och Draco stoppade snö i min mun när jag puttade ner honom i snön och så hade vi snöbollskrig. Sen så åt vi godis, och efter det öppnade vi julklappar och jag gav Draco chokladgrodorna som jag bad dig köpa, Ron. Sen diskuterade vi huruvida Kalle Anka är en maträtt eller inte och sen när vi skulle sova så pussade jag Malfoy. Jo, och efter det så la Draco min arm runt sig och låssades sova efter det. Hur hade ni det då?" Skulle han säga sanningen så skulle de antingen skratta åt honom, eller bli arga. Han var inte säker på vad som var värst. Men säga sanningen var inget han kunde göra.

"Hermione, han firade jul tillsammans med Malfoy, det kan inte ha varit annat än hemskt," utbrast Ron och svarade åt honom.

"Precis, så hur hade ni det då?" Det kändes inte bra att ljuga för Ron och Hermione, men han hade inget val. Han tänkte berätta för dem om honom och Draco, men nu kändes inte som den bästa tidpunkten.

"Den var fin, Harry, tack för julklappen förresten," sa Hermione med ett leende.

"Tack själv," sa han och log tillbaka.

"Jag hörde Ginny hade skickat dig en nalle…" sköt Ron in. Han gjorde en grimas.

"Ja, och Malfoy retade mig något fruktansvärt för det," sa han, men ångrade sig i samma sekund.

"Varför det?!" Utbrast Hermione.

"För att han är en idiot, Hermione," suckade Ron. Själv måste han medge att han kunde förstå Draco i den situationen.

--

Två veckor hade gått sen de hade kommit ifrån varandra. Och de hade knappt sett varandra sen dess. Han hade inte sagt ett ord till varken smutsskallen, blodsförädaren, eller Harry. De betedde sig som ett par där den ene omedvetet hade förolämpat den andre, och den andre valt att ignorera den ene, och då hade den ene blivit arg och så blängde de bara på varandra.

Potter tittade nu på honom som han gjort förut, innan de suttit ihop överhuvudtaget. Med hat i blicken. Han hade bara kunnat stirra första gången det hände, det hade känts som om han skulle börja gråta. Och han kunde inte ens förstå vad han hade gjort för fel! Inte som kunde vara så allvarligt i alla fall.

Men sen dess hade han inte vågat möta Harrys blick. Att se Harry titta på honom sådär igen. Han skulle förmodligen förhäxa Potter och börja skrika åt honom, eller börja gråta, och det var kanske inte det bästa om dom inte skulle berätta för någon. Berätta vad för något egentligen? Så vitt han kunde förstå så fanns det inte längre något att dölja, något att inte berätta. Han fick kämpa för att svälja. Och samtidigt skämdes han över sig själv. Han borde inte bry sig om vad någon annan ansåg om honom, än mindre Potter. Det var bara det att han trott att Potter tyckt om honom, och han hade då tyckt om Potter. Han hade släppt Potter tillräckligt nära för att Potter skulle kunna såra honom.

Han dunkade bakhuvudet i väggen där han satt i mörkret. Det var en av de där nätterna då han inte kunde somna. Fast klockan var bara tolv än så länge. Tankarna gled tillbaka till Potter. Idag, han hade sett det i ögonvrån. Potter hade tittat på honom sådär igen, med en blick fylld av hat. Han kunde inte förstå vad han hade gjort för att få Potter att hata honom igen. Inte kunde det väll bara komma av sig själv, eller?

Men det spelade ingen roll, att det blev så här var bäst. Han kunde inte tycka om Potter. Att Potter hatade honom var bara bra. Han kände tårarna stiga upp i ögonen och han bet sig i läppen. Det gjorde ont i honom. Han tyckte om Potter, och han ville att Potter skulle tycka om honom också. Han slöt ögonen och torkade bort tårarna från hakan med handflatan. Han satt här i sin säng, och bölade över en kille, som en fjantig tjej. Men han kände sig inte som en fånig tjej. Han kände sig förråd, sårad.

En ny våg av tårar vällde upp till hans ögon och läckte sakta ut. Han körde in handen i sitt hår och slöt ögonen igen. Han hade aldrig brytt sig om vad någon tyckt om honom förut, och det gjorde han inte nu heller. Han brydde sig bara om vad Harry tyckte om honom. Och ingen hade hittills sårat honom så mycket som Harry gjort nu.

Han öppnade ögonen och stirrade på samma fläck tills han inte länge såg medan tankarna malde i hans huvud. Varför kunde han inte bara svara med samma mynt? Se tillbaka som Potter såg på honom? Han var inte säker på att han kunde se på Potter med samma hat och förakt som han en gång gjort, men det skulle i alla fall vara något. Han torkade bort tårarna på bägge kinder. Så skulle han göra, imorgon. Han hoppades bara att blickarna skulle göra Potters liv till lika mycket av ett helvete som Potters gjort mot honom.

--

Det hade börjat för en vecka sen, han hade tittat på Draco och Draco hade tittat upp. Och sen hade Draco bara stirrat på honom. Men sen dess hade han inte sett på honom. Inte en blick, inte ett ord. Fram tills igår. Han hade kommit in i stora salen och gått och satt sig mellan Ron och Dean, mittemot Hermione. Hermione hade sagt något och han hade tittat upp. Och sett rakt över Hermiones axel. Gråa ögon hade sett på honom. Blicken var så fylld av hat att det var värre än att se in i Lord Voldemorts röda ögon. Dracos grå ögon speglade mer hat, förakt, avsmak och kanske också smärta, än någonsin förr. Och han hade tittat rakt på honom. Han hade ställt sig upp och gått ut ur stora salen utan ett ord, utan att våga se sig om. Vad hade han gjort för att förtjäna en sådan blick? Han kunde inte förstå det.

Ron och Hermione hade frågat vad det var med honom, vad som hade hänt. Han hade ljugit och sagt att han mådde dåligt. Ron hade köpt det men Hermione hade sett misstänksam ut. Men vad skulle han ha sagt? Malfoy krossade mitt hjärta, jag kunde inte vara kvar där inne. Det skulle de inte tro på. Och han kunde inte tro på att Draco hatade honom, igen. Han borrade ner ansiktet i kudden och pressade ihop ögonen för att inte gråta. Om han bara visste vad han gjort för fel! Så skulle det ändå inte spela någon roll. När hade det hänt egentligen? Under första veckan ifrån varandra så hade de verkligen varit just ifrån varandra, de hade knappt sett åt varandra. Det kanske var där han hade gjort fel? Men Draco hade inte tagit kontakt med honom heller. Han skakade på huvudet ner i kudden. Varför måste allt vara så svårt?

Lavender hade gjort slut med Ron. Ron satt och såg ut sin ett åskmoln medan Hermione såg nästan fjantigt glad ut. Något som fick Ron ännu surare, om det nu var möjligt. Själv satt han med blicken fäst vid golvet. Han skakade på huvudet, det var lättare att hata.

"Harry lyssnar du på mig?"

"Jag behöver inte lyssna på dig för att veta att du sa åt Ron att skärpa sig, och sen bad mig att hålla med," påpekade han med ett leende och såg upp på henne. Det var bara det att han inte hatade längre.

"Precis du har sagt det de senast tjugo minuterna och inget har hittills blivit bättre, så du borde hålla käften, eller hur Harry?"

"Mhm…" sa han frånvarande. Han älskade. Hermione suckade åt honom. Han viftade med trollstaven igen och försökte släcka ljuset han hade framför sig med en ickeverbal formel. Ljuset välte. Hermione suckade igen och ställde ljuset upp med en ickeverbal formel som bara för att retas.

Det hade varit lättare att hata Malfoy. Men han hatade honom inte. Han var kär i honom. Han hade insett det igår kväll. Han hade vetat att han tyckte om Draco. Men han hade tyckt om Cho också. Men det var en så helt annorlunda sak. Till en början hade han skyllt det på att Draco var kille. När han insett att det inte var det, då hade han skyllt det på att Draco var just Draco. Men det var inte heller skillnaden. Skillnaden var att det hela var så mycket mer med Draco. Cho skulle inte ha kunnat få honom att gråta genom att bara inte bry sig, bara genom att se på honom. Men han ville inte tro på vad han kommit fram till. Inte när Draco hatade honom.

"Ron, har du något emot om jag tar Hermione en stund?" Frågade han och tvingade sig själv till ett sekund beslut. I samma stund som han sagt det ångrade han sig och fick panik.

"Snälla, rädda mig från henne!" Muttrade Ron trött och gav därmed sitt godkännande. Han reste sig upp och Hermione tittade förvirrat på honom.

"Vad är det, Harry?" Väste hon i hans öra när de gick längre in i biblioteket där det var helt tomt. Han satte sig tungt ner i soffan och Hermione satte sig bredvid honom. Han stödde tungt pannan i handen, och tog ett djupt andetag.

"Har du varit kär någon gång Hermione?" Frågade han tillslut och tittade rakt på henne. Hon rodnade lite men slog inte bort blicken.

"Jaa… ja det har jag väll… men, hurs…" hon avbröt sig själv och tjöt till.

"Harry!" Utbrast hon sen.

"Är du kä…!"

"Sssh, ja, men tyst!" Avbröt han panikslaget.

"Är du det!?" Frågade Hermione i en upphetsad viskning och log med hela ansiktet. Han tittade plågat upp på henne.

"Hermione… jag… åh… jag tror jag är kär i någon…" mumlade han tyst. Leendet försvann från hennes ansikte för någon sekund, för att ersättas av ett ännu bredare. "Så du är kär alltså?" Frågade hon glatt.

"Jag vet inte, du minns Cho, eller hur? Henne tyckte jag om, men det här är så mycket starkare… jag… jag vet bara inte…" sa han och fick svälja ner en klump i halsen. Hermione märkte det.

"Ja, det låter som du är kär, men varför ser du så…" Hermione avbröt sig själv igen.

"Åh, nej Harry, tycker hon inte om dig?" Frågade Hermione medlidande. I ärligheternas namn kunde han först inte förstå vad hon menade. Hade de bytt ämne helt plötsligt? Sen kom han på att Hermione knappast visste att det var en kille de snackade om här.

"Nej, " sa han då, "nej, hon tycker inte om mig…"


Aww! Stackars Harry! FAst ja vet ju vad som kommer hända så... Faktum är att jag till och med vt slutet! Yay! Jag kom på det i all min febeighet. Och jag har faktiskt skrivit ner det. Fast de ä ju rätt lång tid kvar tills att det är slut nu då men... Åh, haf grinar varje gång jag läser slutet. Fast jag grinar å andra sidan åt både sorgligt glatt och vackert. Faktum är att det räcker med att jag läser "Ron" på någon av de sista sidorn i sista boken för att jag ska börja grina.
Fast jag börjar få problem, kapitlen börjar ta slut. Jag har några färdig gjorda till, men de stäcer sig bara till kapitel 15. / Det räcker inte! Och snart är det ju sommarlov också! Suck

Jag menar för dem alltså, inte för mig! Vad jag ska göra med det vet jag faktiskt exakt! :D Men är det någon som skulle kunna tänka sig att offra lite spänning för att kunna bli mitt bollplank en stund? Jag har ett framtida problem som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa.

Vet ni vad jag tänkte nu då?! Jag tänkte att de bara kunde läsa det i en bok så hade jag det problemet löst. MEN DET ÄR JU JAG SOM SKRIVER VAD DET SKA STÅ I BÖCKERNA! Suck Jag är nog lite för dum för det här egentligen...
Men då kan ja ju dra en historia om när min pappa va dum! Fast den kanske ni inte vill höra... :S Ni för höra den ändå! Jo, såhär var det. Mamma & Pappa hade haft en stor kräftskiva och de var lite bakfulla dagen efter. När de då skulle städa efter den har festen så hittade de en mobil. "Jag vet!" säger pappa till mamma. "Om jag ringer till dig från den här mobilen så får du ju nummret, då kan du ringa det och då hör vi ju vem som svarar! Då vet vi vems telefonen är!" Okej, fatta du inte de så var det ju inte särskillt kul men...
Hörni, jaf verkar nästan ha blivit expert på långa sånna här... ;)

Men ta och skriv en review nu så blir jag glad! :D