Kapitel 12 – Återkomsten

Nebi stönade av smärta. Hon var i sin mänskliga form igen, trots att hon inte kom ihåg att hon förvandlat sig.

Strimmor av ljus kom ifrån det lilla gallerfönstret en bit ovanför hennes huvud och lyste upp den lilla cellen. Nebi ryckte till. Mitt emot henne satt en flicka, täckt av blod, som stirrade på henne med tom blick. Med det var inte det som fått henne att rycka till. Flickan hade vingar, precis som änglarna som Voldemort skapat. Men inte kunde hon väl vara en av dem? Nebi kände inte igen flickan, så hon antog att så inte var fallet. Var hon en ny skapelse?

Nebi tjöt till när hon, utan att tänka sig för, satte händerna mot golvet och försökte knuffa sig upp till sittande ställning. Hon hade fortfarande glasskärvor i ena handen. Med ena ögat på Luna tog hon tag i den största glasbiten och drog snabbt ut den. Det gjorde ont först, men sedan blev det bättre. Det tog ett tag, men tillslut hade hon fått ut allt glas. Det droppade blod från hennes hand, så hon tog av sig den tunna vindjackan som Nathaniel tvingat på henne och rev av armen för att knyta den runt handen. Hon hade aldrig förstått grejen med människor och deras kläder, till skillnad från Haru som vanligtvis klädde upp sig till tänderna, de var bara i vägen.

Plötsligt hörde hon hur något rasslade uppe vid gallerfönstret. Hon tittade upp och såg att gallret plötsligt försvunnit, och ersatts med ett rep som sänktes ned mot golvet. När repet nästan snuddade vi golvet stannade det och en falk flaxade upp och satte sig i fönstret.

Behöver du hjälp upp?

Nebi log så stort att hon visade sina onormalt långa hörntänder. Hon hade inte förväntat sig att bli räddad. "Jag klarar mig, men hon här behöver nog en hjälpande.. Vinge."

Han seglade ned på golvet och förvandlade sig. "Vem är det där? Eller borde jag säga vad?"

Nebi ryckte på axlarna. "Ingen aning. Tror att han har skapat en ny ängel, men hon verkar inte reagera på blod."

Haru viftade med handen framför hennes ansikte, men hon blinkade inte ens. Flickan bara fortsatte att stirra rakt framför sig med tomma ögon. "Hon ser märkligt bekant ut. Du tror inte att det är en av Nathaniels vänner?" Flickan ryckte till som om hon fått en elstöt och vände blicken mot Haru.

"Kanske," mumlade Nebi, med plötslig nyfikenhet när hon iakttog flickan. "Står han här nedanför?"

Det drog något mörkt över Harus ansikte och hans uttryck hårdnade. "Nej, han hade tydligen inte tid att hjälpa sina vänner."

Nebi blinkade förvånat, aningen sårad. "Men vem var det då som.."

"Jag. Nathaniel gav mig lite av sin magi."

Hon upptäckte att han höll en trollstav i ett hårt, ovant grepp. "Jag trodde inte att det var möjligt."

"Inte jag heller, men Nathaniel har visst vetat om det hela tiden, men han ville inte ge oss några krafter. Han ville inte göra det nu heller men tydligen skulle jag komma till bättre användning om jag hade det." Haru talade hopbitet, med en hatfull röst som Nebi inte var van att höra ifrån honom.

"Han hade säkert sina anledningar," sa hon med en förmanande ton. Hon tyckte väldigt mycket om Nathaniel, och även om Haru varit vid hennes sida enda sedan de blev mer än djur så tyckte hon fortfarande bättre om Nathaniel. Hon kunde inte förklara varför, det var bara så.

"Ja, han är självisk och bryr sig uppenbarligen inte ett dugg om oss. Riktigt fin anledning, tycker du inte?"

Nebi stönade av smärta när hon mödosamt reste sig upp. Hon hade tydligen legat i cellen ett bra tag, för hennes ben var alldeles stela. "Du kan inte vända mig mot honom," muttrade hon innan hon gick över till flickan. "Jag och min vän kommer att hjälpa dig ut härifrån, men du måste försöka samarbeta om vi ska kunna få ut dig genom fönstret."

Flickan rörde inte en min.

"Vi kan ta dig till Nathaniel." Så fort Nebi avslutat meningen reste sig flickan upp. Hennes rörelser var mekaniska, men hon verkade inte ha ont. "Haru, hjälp henne upp."

Han såg fortfarande bitter ut, men gjorde som han blivit tillsagd. Han lyfte upp henne på sina axlar, så att hon kunde nå fönstret.

Det tog ett tag, men tillslut hade de fått ut flickan genom det smala fönstret, vingar och allt, och de hade klättrat ut själva. Haru brydde sig inte om att sätta tillbaka gallret, och Nebi kunde inte avgöra om det var för bekvämlighetens skull, eller om han helt enkelt inte visste hur man gjorde. Ingen av dem hade någonsin fått lära sig något om magi.

Haru hade tagit med sig två kvastar, så han hjälpte Nebi att baxa upp flickan på den ena och höll fast henne medan Nebi satte sig på. Sedan tog han andra kvasten och de begav sig åt det håll som de kände att Nathaniel befann sig åt.

O'Sullivan rycktes omilt ur sin slummer när dörren på nedersta våningen öppnades med en smäll som fick hela huset att skaka. Han mer eller mindre for upp ur soffan som han suttit i och väckte upp de andra, som somnat precis som honom. Harry var lättväckt, medan Ron och Bill behövdes skakas om rejält innan de visade minsta livstecken. Han viskade att de skulle hålla käften, och försökte sedan visa med gester att någon hade kommit. Det visade sig dock vara onödigt att smyga.

"Jag vet att ni är här. Kom fram!" Det var Nathaniels röst, och han lät inte glad.

Hermione skulle just rusa ut, när O'Sullivan hejdade henne. Han drog upp trollstaven och smög ut genom dörren, genom korridoren och ut på trappavsatsen. Nathaniel stod med ryggen mot honom, och O'Sullivan visste att det var nu eller aldrig som han skulle få bevisa, både för sig själv och för de andra, att han kunde besegra Nathaniel. Gott kunde vinna över ont. Han vägrade tro på att Nathaniel var så "snäll", som Hermione och de andra ville få honom att verka.

"Expelliarmus!" Chockad stirrade O'Sullivan på handen som han nyss hållit staven i. Hade hans formel slagit fel?

"Letar du efter den här?" O'Sullivan tittade ned på Nathaniel igen, och upptäckte var hans trollstav hamnat. Hur fan lyckades han med det där? Nathaniels malliga leende fick O'Sullivan att tänka på Draco.

Hermione tycktes komma från ingenstans. Hon sprang förbi O'Sullivan, som inte hann hindra henne i tid, ned för trappan och mer eller mindre kastade sig i famnen på Nathaniel. O'Sullivan fruktade det värsta, men för femtielfte gången visade hans rädsla sig vara obefogad. Ungdomarna höll om varandra en stund innan Ron och Harry nådde fram till trappavsatsen. Ron såg inte glad ut, men följde i alla fall med Harry ned och hälsade på Nathaniel.

Draco kom farande förbi dem och skyndade sig ned till Nathaniel. En man som O'Sullivan inte kände igen trädde in genom den fortfarande öppna dörren. "Vad har du gjort med min far?" jämrade sig Draco när han såg att Lucius inte var där.

Nathaniel drog sig undan Hermione och O'Sullivan lade märke till hur trött Nathaniel och den okände mannen såg ut att vara. Som om de inte sovit på flera dagar. "Han mår bra," sa han irriterat, "men jag tänker inte ge honom till dig förrän det här är över. Du skulle hugga mig i ryggen det första du gjorde."

Innan Draco hann säga något till sitt försvar tittade han upp på O'Sullivan och sa: "Jag hatar att behöva erkänna det, men jag skulle behöva lite hjälp." Utan ett ord till gick han upp för trappan och räckte fram staven till O'Sullivan. "Expelliarmus? Hur klen tror du att jag är egentligen?" frågade han med ett höjt ögonbryn ett roat leende lekandes i mungipan.

"Käften," muttrade O'Sullivan och ryckte till sig sin trollstav. "Tror du verkligen att du bara kan valsa in här och förvänta dig att jag ska hjälpa dig."

"Nej, men jag förväntar mig att du ska hjälpa Luna." Någonting glimtade till bakom Nathaniels ögon. Någonting som O'Sullivan inte sett där innan. Rädsla?

O'Sullivan hade fortfarande kvar bilden av listan i minnet. Listan med namnen på dem som dött eller försvunnit. Luna Lovegood var den enda eleven från Rawenclaw som försvunnit, och så vitt han visste hade de fortfarande inte hittat henne. Efter att ha hört vad Aeron sagt om henne hade han förmodat att Nathaniel dödat henne.

"Vad har du gjort med henne?"

"Jag har inte gjort någonting. Det är inte mitt ansvar att hålla eleverna på Hogwarts trygga." Nathaniel såg plötsligt ut som om någonting gått upp för honom. Han vände sig mot Harry, Ron och Hermione. "Vad gör ni här förresten?"

Det blev knäpptyst. Alla stirrade på Nathaniel. Visste han verkligen ingenting? "Nathaniel.." började Hermione med mjuk röst. Hon hann dock inte speciellt långt då det in genom dörren kom en alldeles för lättklädd kvinna som stöttade vad som såg ut att var en ängel. En väldigt blodig ängel.

"Det kvittar," mumlade Nathaniel och skyndade sig till ängelns andra sida. Han tittade upp på O'Sullivan igen. "Jag har provat allt jag kunde komma på, men ingenting fungerar. Jag kan inte bryta hans formler."

"Luna?"

Hon tittade upp på Harry med ett plågat ansiktsuttryck. "Hej, Harry."

O'Sullivan stod förstummad. Han hade aldrig sett något liknande, och han visste inte vad han skulle göra. Han var inte van att hantera.. Sånt här. Att bekämpa horder med dödsätare, eller hoppa i vägen när någon höll på att blir träffad av en oförlåtlig förtrollning, det kunde han göra när som helst. Men ta han om sjuka? Hjälpa någon som han redan hade en bestämd åsikt om? Nej, det var inte något som han kunde göra bara så där.

Som tur var stod Bill bakom honom, som han gjort så många gånger innan. "Ta upp henne hit," sade han snabbt. "Dan, ring till St Mungos och säg åt David att komma hit så fort han kan."

O'Sullivan pustade lättat ut och kallade på sin husalf. Det var skönt att någon tog ansvaret när det blev allvarligt, även om O'Sullivan inte riktigt ville erkänna det. Han var alldeles för stolt.

När han sa åt husalfen att hämta papper och penna, samt göra i ordning den snabbaste ugglan, såg han att Bill bytte ut den kattlika kvinnan och tillsammans med Nathaniel mer eller mindre bar Luna uppför trappan.

(Det var ett tag sen jag la ut förra kapitlet.. Eller ja, typ en vecka. Har haft fullt upp med att översätta historien till engelska. Tänker lägga till en del 1,5 i den engelska versionen, som förklarar vad som hände under sommarlovet mellan delarna. Säger till sen när jag lagt ut det, ifall någon skulle vilja läsa. Tack för att ni läser och snälla, rara, söta skriv vad ni tycker! - Alvarin)