Hon planterade maskrosor på hans grav. Ormens ros kallades den runt Claivón, ett ogräs men likväl en välkommen syn i försommartid, som små solar i gräset. Roten spred sig överallt, liksom hon påminde sig att denne mans ord mäktat göra. Hans grav skulle komma att bli namnlös, okänd, men tusen solar skulle blomma där var vår. Det var ingen kungsblomma, men det var, kände hon, rätt val.

Hoberna hade kommit för att återkräva det land som var deras. Saruman var dräpt och hans Orm för evigt förlorad. Hon hade känt bandet mellan dem brista där, i hans sista stund då han äntligen svor sig fri från sin herre och valde sin egen väg. Det hade varit för sent, tre pilar hade funnit sitt mål innan Ormstunga hunnit fly eller hörsamma det erbjudande om husrum och vila som givits honom. Och Imaén, som gömd i skogsbrynet hjälplöst iakttagit allt som skett, hade tyckt sig förnimma en glädjesång då den förvridne mannens ande undslapp kroppens fängsel och slutligen slungade sig ut, fri.

Han hade inte förmått hörsamma hennes ord den gången då hon försökte bryta sin besvärjelse och släppa honom fri. Förlorad i sin åtrå hade han klängt sig fast vid den bindande besvärjelsen; på denna flodvåg ville han för evigt rida, här ville han för alltid stanna kvar. Fruktan att gå miste om den njutning hon lovat hade fått honom att klamra sig fast vid henne, hon blev tvungen att ge efter för den störtvåg som var hans uppdämda känslostorm sedan alla fördämningar brustit. All sin uppmärksamhet, allt sitt hopp om kärlek och ömhet riktade han mot henne den natten, och endast en stenstod kunde ha stått emot. Besvärjelsen blev bara till hälften bruten, i det att hon gjorde avkall på sin makt över hans sinne tryckte han allt herravälde över sig själv tillbaka i hennes armar, febrigt villig att följa och tjäna henne för belöningen att få vila i hennes famn. Imaén kunde inte bifalla hans önskan. Åh, han kunde gott få följa henne om han så önskade, men då som en fri man, inte som en vekling som gett all myndighet över sig själv till någon annan, och hon hade sagt honom:

"Du må själv fatta dina beslut och ta ansvar för dina handlingar. Ingen annan än du ska ha den makten över dig själv. Alltför länge har du varit en häst som letts vid tygeln, det är dags att du återtar din plats i sadeln och själv tar kontroll över vart färden ska gå!"

Han blev misslynt då, i tron att hennes tal anspelade på det ryttarfolk han stammade ifrån, och det sätt på vilket han nu blivit en skamfläck på Rohans stolta karta.

"Så stanna då och se skammen i vitögat", sade honom Imaén förargat, "stå upp som en man och slakta dina inre demoner. Ta tillbaka all den makt över dig själv som du är så villig att skänka bort till andra. Välj själv dina handlingar och skäms sen inte mer därför!"

"En man", spottade han ur sig, "du må väl se att det knappast längre är något jag kan kalla mig. Du har rätt som skäller mig för vekling, du vet inte de dåd jag begått för att jag fruktade min herre och hans vrede". En tanke slog honom: "Eller är det så att du vet? Är det därför som du vänder dig ifrån mig? Vore det inte för din besvärjelse skulle du aldrig ha visat mig någon omtanke, vad tror du då att jag har att vänta från andra människor? Vem skulle visa mig nåd?"

"Jag vet inte vilka brott du begått", svarade Imaén trött, "eller vem som ska visa dig den nåd du efterlängtar. Följ mig om du så önskar, men kasta först dina bojor och bli lös från din herre. Kom inte åter till mig förrän du är redo att se mig i ögonen och säga mig att du är en man, och att du vill vara fri."

Han blev tyst. Imaén hade lagt sin pläd över hans axlar som skydd mot nattluften, själv satt hon insvept i sin mantel. Hans stinkande kläder låg kvarglömda där hon låtit dem falla, och lika gott var det. Hon dristade sig inte att tända någon eld, av fruktan att bli upptäckt av fiender. Ännu var det långt till gryningen, och hon huttrade till. Hon visste inte vad mer hon skulle säga för att förmå honom att hörsamma hennes bud. Efter en stund vände han sig mot henne med spörjande ögon:

"Så… detta är farväl? Sänder du mig från din sida nu, att söka uppbringa mitt mod bäst jag kan?", frågade han. Imaén svarade inte genast, ty det tycktes henne att han hade mer på hjärtat. Sant och visst, han fortsatte trevande:

"Eller skulle du kanhända visa mig… barmhärtighet?" Kommen så långt böjde han huvudet och lät håret falla över sina kinder, men han var inte snabb nog. Imaén hann se hur deras färg skiftade och hur han nervöst fuktade läpparna. Hon måste småle:

"Barmhärtighet? Jag har delat bröd med dig, tvättat dig och smort läkesalva på dina sår", här blev hennes leende snedare, slugare: "Vad mer kan jag göra för att stärka ditt mod?"

Han sneglade förläget på henne. Hon skulle tvinga honom att tala klarspråk, därom var han viss. Nåväl, han bet ihop: "Två gånger har vi legat samman, men aldrig utan baktanke från din sida", sade han. Han skruvade besvärat på sig men fortsatte envist, stärkt av att besvärjelsen lyfts såpass att han nu kunde minnas båda dessa tillfällen klart och tydligt. "Om en kvinna villigt skulle ta en modlös och förtappad man till sin bädd, skulle då detta inte stärka hans mod och höja hans livsandar?" Så. Det var sagt. Han stirrade spänt på henne, beredd på de hånfulla ord och det avvisande som helt visst skulle komma.

Imaén lade huvudet på sned. Han hade fortfarande ett visst mått av mod. Problemet var att han själv inte förstod det. Nåväl, om detta var vad som krävdes för att han skulle kunna övertyga sig själv om sitt värde, varför inte. Hon hade gott råd att vara… barmhärtig. Hon var förundrad över de stormar som denne man, om än modlös och förtappad, kunde väcka till liv inom henne med sin mun och sina händer. När de känslor han så hårt tryckt under ytan till slut vällde fram var de hetsiga, nästan våldsamma. Det gensvar som klang i henne själv då han rörde henne hade överraskat henne. Hon ville mer än gärna gå honom till mötes i hans önskan.

Gríma i sin tur var förundrad över att se hennes leende djupna, varken retsamt eller avståndstagande. Han kunde knappt tro att hon helt utan vinstintresse skulle vilja röra honom igen, men här var hon nu, nära inpå. Han svalde hårt, en gång, två. Så lyfte han försiktigt blicken. Hennes ansikte med den spetsiga hakan och de stora, opålitliga ögonen. Hennes hår, i ringlande lockar efter badet, och för minnets inre öga flammande rött i gryningsljuset. Hennes smala fingrar som lösgjorde mantelns spännen och den bleka hy som skymtade fram i gliporna. Gríma andades snabbare och lösgjorde sina armar ur pläden, lät den glida ner runt höfterna. Han sträckte sig mot henne och njöt på nytt av känslan av att ingenting höll honom tillbaka. Stående på knä flätade han in ena handens fingrar i hennes hår, medan han med den andra sköt ner manteln från hennes axlar och lät den falla. Hans ögon vidgades då han kände hur hon i gengäld befriade honom från pläden, och hur hennes händer ivrigt började utforska hans kropp. Med hårt bultande hjärta fångade han dem och tryckte dem mot sitt bröst i det att han kysste hennes mun; först lätt, tveksamt, men sedan allt djupare som han kände hennes gensvar. Han lät sina händer smeka över hennes axlar, och kysste ömt hennes hals. Förnöjt konstaterade han att hon skälvde till som hans händer färdades ned över hennes rygg och över de rundade höfterna.

Imaén lät Gríma sätta takten, detta kunde bli en övning i att greppa tyglarna, om man så vill, och styra färden. Hon tryckte sig mot honom och kände genast precis hur glad han var att se henne, då beviset på detta pressades mot hennes höft. Han stönade lätt och böjde hennes överkropp bakåt, ivrigt smekande hennes ena bröst med sin ena hand medan han lät tungan utforska det andra. Imaén kände en het, vällustig rodnad hetta vandra över bröstet på sin färd upp mot hennes kinder. Hon pressade sitt underliv mot hans som svar, gned sig flämtande emot honom. Hans andning blev tyngre och han fattade med ens ett stadigt tag om hennes bakdel, smekte den och lyfte hennes ben så att hon kunde linda dem om hans höfter. Hon tog stöd mot hans axlar när han lyfte upp henne och vinklade henne emot sig, och utstötte ett ljud av vällust då han hittade vägen och trädde in i henne. De hittade snart balans och rytm där de lustfullt mötte varandra igen och igen, tills Grímas kropp skakade av ansträngningen och han sjönk bakåt i gräset, desperat greppande om Imaéns höfter för att inte tappa den ljuvliga rytmen. Hon parerade skickligt den nya ställningen, med pulsen så hög att blodet susade i öronen var kroppen nu endast ett redskap till den vilda, passionerade rytm som tyckes leva ett eget liv och som inte tillät någon av dem att tappa takten ens för ett ögonblick. Han pressade sig upp för att möta henne samtidigt som han drog hennes höfter emot sig. Imaén fattade hans ena hand och förde den mot sitt njutningscenter, där han snabbt föll in i rytmen i cirklande rörelser. Hon stönade högt av njutning och han svarade henne likaledes, båda fångade i den vilda rytmens crescendo, och i en sista ansträngning sjöng de så gemensamt dess lov och sjönk flämtande ihop i varandras armar. Sålunda förblev de så en stund, lyckligt omedvetna om världen utanför. I denna stund fanns i sanning barmhärtighet och tröst att få för dem båda.

I den första gråa gryningen skildes de åt. Imaén hade följt honom tillbaka längs med den porlande bäcken och betraktade honom tills han smugit in bland husen och försvunnit. All den nåd hon haft att ge hade han fått med sig, och om han såg sina blossande kinder som en symbol för mod, nå, så mycket bättre. Hon önskade honom lycka, önskade honom fri. Men detta var en väg han själv måste vandra, hur svår den än månde vara. Hon fann sitt utkiksträd och satte sig att vänta.

Att Sarumans vrede skulle bli svår hade Gríma varit beredd på, men tillräckligt förberedd var han ändå inte då han, fortfarande full av ljuva tankar på natten som gått, smög in i det skjul Saruman tilldelat honom och rakt i armarna på trollkarlen. Saruman brukade inte uppsöka sin Orm i dennes läger, men det faktum att Ormen varit ute hela natten och dröjt att lämna rapport om det uppdrag han blivit sänd på hade gjort den forne Ístarin ursinnig. Sådan olydnad, sådan ringaktning måste straffas hårt, och fick inte upprepas. Saruman hade haft natten på sig att reta upp sig ordentligt, då han otåligt väntat svar om det dåd han satt sin Orm att utföra. Det borde inte ha tagit lång tid, men här var nu Ormen efter en hel natt, slingrade sig in som om ingenting hade hänt och därtill med trotsig uppsyn. Saruman slog, och han slog hårt; i spillror nattens ljuva minnen och hoppet om att kunna slå sig fri. Ormen var värdelös, sjöng Sarumans giftdrypande toner i dess öra; oduglig, oskicklig och defekt. Oönskad av allt och alla, en lögnare och en mördare.

"Vem som sett ditt rätta anlete skulle önska dig", väste trollkarlens förledande röst, "tror du att världen är blind"? Och Ormen visste att det var sant, blundade, böjde sig för sin herres röst och lät slagen hagla över sig. Men då han slutligen lämnats ensam med sina torra snyftningar fanns där ändock en del djupt inom honom som visste att han fått höra lögner, att han än en gång brutits ner och gått sönder. Och mitt i hans modstulna bröst skavde och skavde ett litet korn av mod. När han slutligen öppnade ögonen för att hörsamma sin herres rop var han galen, trasig och sjuk, men han var inte längre Orm; han var Gríma, son av Gálmód, och han ville bli fri.

Epilog

Det finns en plats i skogen där tusen solar lyser varje vår. De lyser för en som alltför sällan fått känna ömhet och lycka. De lyser över hans kunskap om livet och över de hemligheter som han tog med sig i graven. De vittnar om den nåd som gavs hans fläckade själ.

Långt borta, i en annan skog, närmar sig en ryttare sitt hem. Hon gav sig av för att söka kunskap om sitt folk och sina rötter, om källan till den trolldom som skogens folk behärskar och lärdom ur skrifter och sägner. Kunskap är makt, men makt, fick hon lära sig, är ett flyktigt ting och den kunskap hon sökte var inte den hon fann. Det är vår, träden är gröna och i gräset lyser maskrosor. Kvinnan för förstrött handen över sin rundade mage. Hon får ett litet bultande till svar. Imaén ler. Ett litet frö av mod, en gåva bär hon med sig ifrån sina resor. Och när de där små händerna blir stora nog, ska hon lära dem att binda sig en krans av maskrosor.

Slut

Förf. not: Och därmed är denna historia avslutad. Stort tack till den som orkat läsa och lämna respons!

Av misstag har jag förlagt tiden till sensommar/tidig höst, om ni vill kan vi skylla på att storyn är AU.

Imaéns och Grímas natt tillsammans utspelar sig precis före slaget om Fylke, och när Ormstunga hörsammar sin herres rop är det för att Frodo och de andra Hoberna just sagt åt Saruman att ge sig av. Kort efter detta hugger Gríma ihjäl Saruman och blir själv dödad av bågskyttar.

En av drivkrafterna till denna story var att jag ville skriva en historia där Gríma fick ett lyckloigt slut. En av anledningarna till att det tog tio år att avsluta historien var att den inte ville låta mig skriva det lyckliga slutet. I min historia måste Gríma Ormstunga dö. Jag hoppas att du som läst historien uppskattat den. LLAP!