Det här är ett kort kapitel som skrevs som en... julspecial till julen 2007. Så det är ett tag sedan ;p Men handlingen har inte så mycket med fictionen att göra, bara en liten söt historia mitt i allt!
/ Mikaela
Kapitel 12
Skramlet på perrongen var öronbedövande och skriket från ugglorna ringde i öronen. Som om detta inte vore nog hördes det vanliga tjutet från det vackra eldröda ångloket som stod och väntade på perrong 9 och ¾. Det var så kallt att det bet i kinderna och utandningsluften frös till kristaller och föll långsamt till marken och smälte ihop med den iskalla snön. Elever som var på väg tillbaka till Hogwarts trängdes med föräldrar och syskon, ugglor och koffertar på den lilla perrongen någonstans i närheten av Kings Cross i centrala London. James och Sirius trängde sig framåt mot tåget för att få en så bra kupé som möjligt. De hade redan sagt adjö till James föräldrar Johanna och Seamus och hans treårige lillebror Harry så att de slapp trängas bland alla andra på den till bredden fyllda perrongen. Sirius hade som alla de tidigare åren firat jul hemma hos James och hans familj då hans egen inte var så mycket att komma med, enligt honom själv. Den sjunde julen var inget undantag, förutom att det var den sista julen som de skulle fira under tiden på Hogwarts.
James spanade försiktigt efter Lily på perrongen, men han kunde inte få syn på hennes speciella hårfärg bland mängden av människor eftersom de allra flesta hade någon form av mössa på sig. Självklart var varken han eller Sirius någon av dem, så deras öron var lika röda som loket framför dem, bara det att James framhävdes mer genom det kolsvarta håret.
Jullovet hade flutit förbi i en långsam takt och ett flertal snöbollskrig hade ägt rum samt flera nätter fyllda med vilda upptåg. James hade även fått följa med Harry på ett av hans många sjukhusbesök. Känslan han hade fått när han gick in genom Sankt Mungos portar hade varit full med avsky och hans tankar kretsade enbart runt Snapes attack. Men när hans lillebror hade tagit hans hand och gett ett av sina bekymmerslösa leenden hade James känt sig tvungen att se det från den ljusa sidan. Även om den inte existerade ännu, men han var ju inte tvungen att se det ifrån den mörka sidan bara för den sakens skull.
Hur underbart jullovet än hade varit, var det något som hade grämt honom hela tiden. Innan lovet hade han och Lily kommit överens om att inte skicka julklappar, att vara tillsammans betydde så mycket att det räckte och blev över. Så när James vaknade på juldagens morgon och fick syn på Lilys present hade han blivit så röd att han nästan hade smält ihop med den knallröda tapeten bakom honom. Värre hade det blivit. Lily hade skickat honom två brev, men han hade så svårt att få orden att låta bra och meningarna att flyta på, så han hade aldrig svarat.
Sirius hade brevväxlat lite lätt med Lily, och varje gång Sirius läst färdigt ett nytt brev och lagt undan det hade James snappat åt sig det och läst igenom det minst tio gånger. Efter det hade han luktat på brevet och stoppat undan det under madrassen så att han hade något att läsa varje gång han skulle sova. Hans ansikte fick samma röda nyans som hans frusna öron när han tänkte på det så han kastade upp kofferten på tåget och skyndade sig snabbt genom den trånga korridoren för att sedan få tag på en tom kupé.
Vad skulle hon göra? Gå fram och hälsa som vanligt? Eller skulle hon dölja den glädjen hon kände över att få se honom igen? Lily stannade upp, vilket orsakade en snabb köbildning bakom henne, så att hon blev mot sin vilja tvungen att gå på vagnen framför sig. Egentligen ville hon sitta längre fram, längre bort ifrån James. Han hade ju inte svarat på hennes brev (och hon hade faktiskt skickat två) eller tackat för julklappen. Hon hade känt sig så dum när hon skickade iväg paketet, med tanke på deras överenskommelse, och det hade bara slutat med att hon kände sig ännu dummare när hon inte fick något tillbaka.
Genom Sirius brev hade hon fått några stycken av James "försök" till brev, som hon tyckte var urgulliga. Hon hade lagt alla i en och samma bunt under kudden så att ingen annan skulle läsa dem. Men Petunia hade självklart valt den sista lovdagen till att rota runt bland hennes saker och hittat breven. Glåporden hon kastade ur sig var fyllda med avundsjuka innan hon slängde in alla breven i den öppna brasan i köket. Lily hade i sitt raseri kastat sig över Petunia och försökt orsaka henne så mycket smärta som möjligt, men deras föräldrar hade kommit emellan som så många gånger tidigare, och den här gången hade de ingen ork att fråga vad som hade hänt. Som många gånger tidigare.
Men när någon rörde hennes axel rycktes hon ur sina tankar samtidigt som hon vände sig snabbt om och blev genast genomborrad av en silverfärgad blick.
James hade redan fått upp sin koffert på hyllan och lagt sig tillrätta på ett av sätena med en stor påse chokladgrodor och "Quidditch genom tiderna" när dörren sköts upp och Sirius kom instapplande med Lily i släptåg.
Lily.
James fick hjärtat i halsgropen och satte sig genast upp med ett nervöst leende. Varför var han en sån stor idiot som inte hade svarat på hennes brev? Eller tackat för presenten?
"Hej James."
Det hann bli pinsamt tyst innan James insåg att han var tvungen att svara.
"Hej Lily."
När orden hade passerat James läppar insåg han att de lät pressade och ihåliga, och han önskade att han var någon annanstans. Men innan han hann inse något annat fick Sirius för sig att han skulle hitta Remus (som inte ens åkt hem under lovet) och lämnade Lily och James kvar i den pinsamma tystnaden.
Hans händer svettades lätt och han drog handen genom håret, vilket var en vanesak som han visst att Lily avskydde, så han slutade efter halva rörelsen och la sakta ner handen på sätet igen.
Hon visste inte vad hon skulle göra, eller vad hon gjorde där. Allt kändes fel, ingen sa något och deras blickar irrade runt utan något speciellt mål. Men hur töntig var hon egentligen? Hon var sjutton år, och så här skulle man knappast bete sig i ett förhållande... Kunde man kalla deras förhållande för ett seriöst? Innan jul hade hon inte tvekat en sekund på det, men skulle det bli så här varje gång de var borta ifrån varandra en längre tid skulle det bara bli pinsamt med tiden.
Så utan att egentligen veta varifrån hon fick modet, satte hon sig ner bredvid James och tittade honom rakt i ögonen och frågade utan att tveka:
"Hur var jullovet?"
James tittade djupt in i Lilys ögon och förundrade sig över lätt bra han kunde försvinna in i den där underbara gröna färgen. Hennes kinder var lätt rosiga och hennes näsa hade fått en röd nyans. Några hårslingor hade trillat ifrån det trygga stället bakom örat och skymde hennes sikt, och fast hon inte verkade besväras av det, gjorde han det. Det var ju hela hennes ansikte han ville se, inte uppdelat mellan hårtesterna. Så han böjde sig försiktigt framåt för att dra tillbaka dem bakom örat. Men när han lagt det sista hårstrået tillrätta och vänt tillbaka blicken mot Lily, kunde han inte motstå sin impuls så han böjde sig fram och kysste henne.
När deras läppar särades en evighet senare viskade James tyst, så han inte förstörde stämningen:
"Jag har saknat dig Lily. Mer än du anar."
"Jag vet det James, jag har läst de brev du aldrig skickade."
Och innan James hann reagera böjde hon sig fram och kysste honom igen.
