"Så… Hur går det?" sa Hermione och sneglade över mot Harry.

"Vad menar du, hur går vad?" undrade Harry och försökte få ett nytt grepp under högen med böcker Hermione bett honom bära. "Och var det helt nödvändigt att ta med sig så här mycket böcker, det verkar nästan som om du tänkt flytta in här!"

"Mellan dig och Draco naturligtvis!" De var på väg med böckerna från rummet Hermione hade tilldelats i Malfoy Manor till Harrys delade sovrum med Malfoy.

Hermione slängde en snabb blick mot bokhögen Harry bar på. "Så många är de inte, föresten har jag fler kvar på rummet."

"Hur tror du?" mumlade Harry till svar.

Hermione ryckte på axlarna. "Att ni inte mördat varandra redan är väl bevis nog för att ni inte hatar varandra till den grad ni gjorde förr." påpekade hon.

Harry sände henne en mörk blick. "Det gör vi visst." Han suckade frustrerat.

De senaste dagarna hade varit några av de jobbigaste i hans liv, medräknat de när Voldemort var som mest aktiv. Han hade nämligen i princip sovit, andats och levt Draco Malfoy. Han hade hoppats att Hermione hade listat ut någon smart flyktplan under tiden hon vistats i Malfoy Manor, men till hans stora besvikelse var så inte fallet. Nej, snarare tvärtom, hon tycktes trivas alldeles utmärkt! Hon verkade till och med ha blivit vän med ingen annan än Pansy Parkinson! De tilltalade varandra vid förnamn och var allmänt trevliga mot varandra.

Harry hade även insett att han nästan fruktade Narcissas oskuldsfulla ondska till den grad han gjort med Voldemorts råa ondska. Man visste aldrig vad hon kunde komma på för listig plan på att förstöra hans liv, med sin son som ofrivilligt mordvapen. Hon var värdig namnet Malfoy och självaste Salazar Slytherin skulle ha varit stolt över att hon gått i hans elevhem.

Hon verkade till och med ha värvat Hermione till att samtycka en aning till 'Harry ska gifta sig med Draco Malfoy' idén. Han skulle bli tvungen att vinna Hermione tillbaka till sin sida om slagfältet.

Han sneglade mot Hermione där hon gick bredvid honom. Hon hade en blick som sa 'Jag tror dig inte för en sekund och du vet att jag är den smartaste du känner.' "Hermione, tro mig, om det här fortsätter så kommer vi att ha ihjäl varandra, det är bara en tidsfråga."

Eller så kommer Narcissa att ha det…

Det hade gått tre dagar sedan Narcissa kom på den briljanta idén att de borde träna inför bröllopet. Det var nu dagen före julafton och två träningspass hade, ytterst ofrivilligt, utförts. Harry hade aldrig känt sig så hjälplös som nu när han var i Narcissas våld.

De närmade sig Harry och Dracos delade rum när Harry blev tvungen att ta ett nytt grepp om bokhögen.

"Var försiktig." varnade Hermione när bokhögen svajade oroväckande.

Han skulle till att säga att läget var under kontroll när gravitationslagen tog vid och böckerna föll ner på golvet.

"Harry! Mina böcker! Jag sa ju åt dig att vara försiktig." utropade Hermione och ställde ner bokhögen hon bar på, på golvet intill, och började sedan lasta de fallna böckerna tillbaka i famnen på Harry.

"Förlåt" sa Harry skamset, han visste att Hermione lika gärna kunde ha halshuggit honom för att ha behandlat böcker så vårdslöst. "Vad är det här för slags böcker förresten, Hermione?"

Han såg en glimt av ett omslag. "Avancerad svart magi" löd titeln.

Hermione stannade upp i sitt bokplockande och tittade upp mot honom. "Är det någon inne på ert rum just nu, Draco eller så?"

Han stirrade förvirrat på henne. Det låg stort allvar i hennes röst. "Nej, eller.. jag vet inte. Jag har ju varit med dig hela dagen så hur skulle jag kunna veta det?" sanningen var den att han hade undvikit Malfoy så gott han kunnat de tre senaste dagarna men det var bara den här dagen som han tycktes ha lyckats.

Efter att ha varit med Hermione hade han fått förklarat för sig att han inte hade utvecklat ett uruselt lokalsinne, som han börjat trott, utan att Narcissa, vem annars, hade lagt en förhäxning över honom så att det skulle bli svårare för honom att hitta vägen dit han skulle, ifall han skulle få för sig att fly. Den hade Hermione varit snäll nog att bryta efter att han lovat att inte göra några dumma flyktförsök utan att meddela henne först så hon kunde rata den idén. "Seriöst Hermione, vad är det här för böcker?"

"De är till för ett gott ändamål... för oss." började hon men tystnade snabbt och bet sig besvärat i underläppen. Hon tvekade ett ögonblick innan hon tillslut tog upp den sista boken och lade den överst på högen i hans famn för att sedan luta sig framåt och viska i hans öra. "Jag har tagit dem från Lucius bibliotek."

"VA!" utropade han chockat och tappade alla böckerna igen.

"Harry!"

Ville hon ha dem dödade?

Den här gången brydde han sig inte om att be om förlåtelse för att han tappat alla böcker. Å andra sidan så var det ju Lucius Malfoys böcker, så det gjorde inte så mycket. "Merlin Hermione, hur tänkte du? Är inte du den som ska vara den smarta av oss?"

"Sch.." hyssade Hermione honom och gestikulerade med händerna att han inte skulle prata så högt. "Jag är den smarta av oss. Lugn, jag lånar dem bara."

"Lugn? Är det allt du har att säga till ditt försvar! Han kommer att döda oss, du vet det va?" Harry var inte lugn, men han sänkte åtminstone rösten.

"Inte om han inte får veta något." påpekade Hermione och gick och tog upp sin egen bokhög. "Du får plocka upp de där själv den här gången."

"För du tror inte att det kommer att märkas när halva bokhyllor står tomma?" sa Harry och pekade menande på de många böckerna som låg utspridda runt honom.

"Nej, det har jag redan fixat. Biblioteket ser precis ut som innan jag var där. Det var lite svårt att ta sig in, men när man väl var inne så var det inga större problem med att hitta det man letade efter. Han har väldigt bra ordning där inne." det sista sa hon nästan beundransvärt.

"Hur hittade du det ens? Jag menar, jag antar att det inte direkt har en dörr med en skylt på där det står Lucius bibliotek?"

"Husalferna berättade för mig vart det låg och hur man tog sig in, för de tyckte att jag behandlade dem så väl."

"Men… vad ska du med de här till?" undrade Harry och tog upp några av de böcker som låg runt hans fötter. Böckerna verkade alla handla om antingen svart magi eller ytterst avancerad magi. "Du har väl inte planerat att bli nästa mörkrets herre, va?"

Hermione stirrade på honom ett ögonblick innan hon började skratta rakt ut.

Han log. Under tiden som Hermione skrattade av sig staplade Harry upp böckerna i en hög och lyfte sedan upp den. "Men allvarligt, Hermione. Vad ska du med sådana här böcker till? Allmänbildning?"

"Nej, jag hoppas hitta svar i dem." svarade hon när hon lugnat sig lite. "Om din och Dracos förlovning, men vi får ta det där inne." sa hon och nickade med huvudet mot Harry och Dracos sovrum. "Apropå er förlovning, tycker du verkligen inte att er relation har förändrats en gnutta åt det bättre?"

"Hör du ens vad du säger? Det kommer aldrig att bli ett bra förhållande mellan oss, vi skyr varandra värre än pesten. Jag har sagt det förut, vi hatar varandra!"

De hade kommit fram till dörren nu och Harry skulle just till att krångla fram en hand att öppna den med när den slogs upp och han möttes av en rasande Draco Malfoy.

Malfoy tog ett bestämt steg närmare och grabbade tag i Harrys krage. Harry var säker på att Malfoy skulle döda honom, utan anledning, precis där och då. Men slaget, eller vad han nu väntat sig, kom aldrig. Hans chockade gröna ögon hann precis möta Malfoys stormiga grå innan Malfoy drog honom till sig och den blondes läppar slöt sig om hans.

Återigen föll böckerna till marken.

Draco Malfoy kysste honom, och en underlig värme spred sig ovälkommet i hans inre. Hans puls började öka. Den här kyssen liknade ingen av de kyssar de delat de senaste dagarna, och till Harrys stora skräck så fann han att han inte hade något emot att bli kysst av Slytherinaren så här. Han ville knuffa bort Malfoy och fråga honom vad fan han höll på med, men hans kropp vägrade lyda honom.

Han kände hur Malfoy strök sin tunga längsmed hans underläpp och instinktivt, mentalt svärandes till sig själv, särade han på läpparna.

Lika fort som den börjat tog kyssen även slut när Malfoy sköv honom ifrån sig, släppte greppet om hans krage och stegade sedan därifrån.

När Malfoy släppte taget om Harrys krage ville hans ben inte hålla honom uppe längre så han sjönk ner på knä bland alla böcker och stirrade tomt framför sig.

"Jag ser det." sa Hermione när hon klev över honom in i sovrummet där Parkinson satt på sängkanten och såg ytterst nöjd ut.


"Draco, det trodde jag faktiskt inte om dig." sa Pansy likgiltigt där hon satt på hans säng, själv satt han i en av sofforna och läste.

"Vad?" frågade han ointresserat utan att titta upp från sin bok.

"Att du skulle vara så feg."

Feg? Sa hon just feg!

Han lyte blicken från boken och tittade granskande på henne. Hon satt där och pillade bort eventuellt smuts hon hade under naglarna men såg i övrigt allmänt oberörd ut.

Hon hade kallat honom feg! Draco Malfoy feg? Vilken förolämpning!

"Feg?" frågade han i en iskall ton.

Pansy ryckte upp huvudet och mötte hans blick. "Missta mig inte nu, Draco, jag trodde bara inte att du skulle vara så skraj för något så… enkelt." Hon bröt ögonkontakten och återgick till att pilla med sina naglar.

Draco kände hur han började bli irriterad.

Boken var nu bortglömd. "Jag är inte rädd, och vad skulle jag vara rädd för om jag får fråga?" fnös han.

"Nej, glöm det, det var inget." sa Pansy och viftade avfärdande med ena handen, som en gest att han skulle släppa det. Men han hade känt Pansy nog länge, och tyvärr även spenderat nog mycket tid med henne, för att veta att hon hade något lurt på gång, och han tyckte inte om det.

"Pansy." sa han lågt och varnande.

Hon ryckte upp huvudet igen och tittade mot honom. "Nej, det var verkligen inget. Bara det att jag inte hade förväntat mig att du skulle ha så svårt med att kyssa Harry en gång om dagen. Jag menar, en ynka kyss…"

Han stelnade till, var hon seriös? Undrade hon verkligen varför han inte ville kyssa Potter? Potter som hon till och med på senaste tiden kallat vid förnamn. Vad inte det uppenbart, varför? De hatade varandra. Potter hade, och skulle alltid förbli, hans största fiende, och fiender kysser inte varandra! Och trodde hon att han var rädd för att kyssa Harry Potter! Hon fick det att låta som om han inte redan tvingats till att kyssa Potter.

"Vad menar du." hans röst var så kall och full av undertryckt ilska att Pansy nervöst ändrade ställning där hon satt på sängen.

"Bli inte arg nu, Draco." började hon och tittade menande in i ögonen på honom. "Jag säger bara att en kyss inte är så farlig-"

"Inte farlig? Om det är med Potter så är det väl dödligt." väste han.

"Även om det är med Harry Potter-"

"Potter bär säkert på någon livsfarlig sjukdom som jag kommer smittas av." fortsatte han och avbröt henne igen.

"Jag tycker att det snarare är tvärt om-"

"Jag kommer att dö, vilken förlust."

"Sluta vara så dramatisk och lyssna på mig!"

Han teg och tittade surt mot henne.

"Hade han varit giftig så hade Weasleys syster varit död vid det här laget, det är hon inte så du kommer klara dig fint."

När Pansy nämnde Ginny Weasley började vrede sprida sig inom honom. Han hade kommit fram till att han verkligen avskydde henne och att hon skulle göra alla en stor tjänst om hon gick och dog någon stans långt borta från Potter… Nej, honom själv menade han. Vad gjorde Potter ens med henne? Hon var ju vidrig, såg inte bra ut, till skillnad från Draco själv, verkade inte vara särskilt smart, till skillnad från Draco, och hon var en Weasley, till skillnad från Draco. Så slutsatsen blev att hon, helt enkelt, inte var värd Potter. Potter förtjänade någon bättre…

"Men, Merlin Draco, ni är till och med förlovade och det är inte direkt så att du inte kan kyssas, för det vet jag att du kan, så det lämnar bara kvar faktumet att du inte vågar på grund av att han är den kände Harry Potter."

"För att han är den kände Harry Potter?" fnös Draco. "Pansy, när ska du förstå att jag inte gör det för att jag inte vill?" Och Malfoys gjorde alltid som de ville.

"Draco, det här har ingenting med att vilja eller inte vilja. Till och med jag vill, för han är den som besegrade mörkrets herre, men det är du som orättvist nog ska leva resten av ditt liv med honom. Och så klarar du inte ens av att kyssa honom!" hon tittade lugnt ner på sina händer när hon viskade, högt nog att Draco kunde höra. "Patetiskt."

Han reste sig upp. "Tvivlar du på att jag kan göra det?"

Hon tittade mot honom en stund och nickade sedan likgiltigt.

"Jag kan om jag vill."

Pansy log ett slugt leende. "Jag tror dig när du kan bevisa det."

Ett ögonblick ägnade han henne innan han gick ut från rummet. Kunde inte han kyssa Potter? Han skulle visa henne.

Pansy såg Draco öppna dörren och möta den han nu var på jakt efter. Hon såg hur Draco grep tag om Harrys krage, hon såg Harrys skämda ögon och sedan hur Draco drog in Harry i en passionerad kyss. Pansy hade förväntat sig att den skulle vara kort och förmodligen aningen brutal men kyssen som kom innehöll mer känslor än vad hon trodde fanns där, och synen framför henne var det sötaste hon sett sen… sen Narcissa visat henne bilder på när Draco var liten. Hon ville byta plats med Harry...

Men när Draco verkade vara på väg att fördjupa kyssen såg det ut som om han kom på sig själv och bröt abrupt kyssen, släppte Harry och försvann ur sikte.

Harry sjönk ner i ett bokhav, som hon inte märkt för än nu, och Hermione klättrade in.

"Pansy, ut." sa den sistnämnde Gryffindoraren bestämt.

Hon rest sig upp och kilade ut. Hennes plan hade fungerat.


"Harry… Harry!"

"Va?"

"Lyssnade du på vad jag sa?"

Hermione hade tillslut släpat in Harry på rummet när han inte kom av sig själv. Hon hade dumpat honom vid det låga bordet mellan sofforna och sedan hämtat alla böcker, täckt hela bordet med dem och börjat läst i en av dem.

"Harry", hon suckade och lade händerna över boken hon för närvarande tittade i, boken hon börjat i hade snabbt gått över till över ett dussin stycken. "Vad ser du så chockad ut för?"

Harry kom tillbaka till verkligheten igen. "Såg du, såg du vad som hände, vad Malfoy-" han visste inte riktigt hur han skulle formulera sig. Merlin, han var inte ens riktigt säker på vad som just skett.

"Att han kysste dig? Jodå, men det var ju inte första gången. Fast jag måste säga, jag visste att jag hade rätt när jag sa att ni inte hatade varandra längre, men jag trodde inte att ni hade blivit nära." sa Hermione och det lät som om hon både berömde sig själv för att ha rätt och samtidigt lät det som om hon pratade mer till sig själv än till Harry.

"Vi hatar fortfarande varandra." sa Harry tyst, visst gjorde de? Det var just det som fick Harry att bli så förvånad över de känslor kyssen väckt upp inom honom.

"Men Harry, jag trodde faktiskt att du skulle hålla dig fast med Ginny som ursäkt lite längre." sa hon fundersamt.

Han stönade. I allt det här kaoset hade han nästan glömt bort Ginny, som han tekniskt sett var otrogen mot. Varför hade hans liv blivit så… komplicerat, två äktenskap var på tok för mycket för hans smak.

"Harry, hörde du varför jag har tagit med de här böckerna?" avbröt Hermione hans tankegång.

"Sa du inte förut att de hade med min och Malfoys förlovning att göra?" sa han trött, han behövde inte ha Hermiones smarta hjärna jobbandes för att försäkra hans nuvarande förlovning ytterligare. Hermione himlade med ögonen.

"Du har alltså inte lyssnat sedan vi kom in hit." konstaterade hon. Hon suckade. "Vi tar det från början."

Han lutade sig bakåt mot soffan bakom honom och rynkade frustrerat på ögonbrynen. "Hermione, om du har tänkt ta över Narcissas tortyrplaner för att försöka få mig och Malfoy närmare varandra så..."

"Lugn Harry, det har jag inte tänkt. Föresten så klarar ni det helt på egen hand."

Harry sände henne en mörk blick som hon mötte med ett oskyldigt leende. "Så vad ska du med de här böckerna till i sådana fall?" frågade han misstänksamt.

Hon harklade sig. "När du berättade att du blivit förlovad med Draco blev jag, om inte annat, en aning chockad. Det första som slog mig var att det var något lurt med det hela."

"Är det något lurt då?" frågade Harry. "Eller bara påstår de att jag inte har något val?"

"Det är svårt att säga. Hur ska jag förklara." hon tog en kort paus och verkade väga orden hon var på väg att uttala. "Jag antog att det hade något med magi att göra när till och med Dumbledore så att det inte fanns någon utväg, men eftersom jag inte hade någon aning om vad för slags magi det kunde handla om så bestämde jag mig för att fråga Narcissa. Hon om någon bör ju veta vad det hela handlar om."

Han tittade skeptiskt på henne. "Frågade du Narcissa? Förväntade du dig att hon bara skulle säga det rakt ut om det nu handlade om någon hemlig magi?"

"Nej, det var därför jag såg till att sno en babbeldryck från Snape innan jag lämnade Hogwarts." sa Hermione och himlade med ögonen som om det var självklart. "Den gör att man pratar oavbrutet utan att tänka efter innan man säger något, väldigt effektiv och den är inte lika avslöjande som en sanningsdryck."

Harry bara stirrade på henne. Han visste inte om han skulle reagera över att Hermione börjat bryta regler på allvar och smitit in hos Snape eller om hur han skulle ställa sig till att hon lurat i Narcissa en dryck som gjorde henne ännu värre. "Förgiftade du henne?"

"Nej! Nej, drycken var bara till nödfall och kom aldrig till användning, jag tycker hon pratar nog mycket som det är, tack." sa Hermione snabbt. "Men jag blev lite förvånad över att hon berättade det direkt när jag frågade, som om det var en småsak, och till och med tog sig tid att gå djupare in på ämnet."

"Så? Vad sa hon då?" frågade Harry otåligt när Hermione tog ytterligare en paus. Nu ville han veta. Visste Hermione vad det var som höll honom fast i förlovningen, och möjligtvis hur man skulle bryta den? Han ville inte vara här längre, han var rädd för att han inte hatade Malfoy som han borde längre.

"Harry, det handlar om en ed." sa Hermione allvarligt och tittade honom rakt in i ögonen.

Han började må illa. "Så du menar… är det… en obrytbar ed?"

"Nej!" skyndade sig Hermione att försäkra. "Inget sådant, eller ja, inte riktigt. Lugn, jag ska försöka förklara det hela."

Han gav henne en kort nickning som ett tecken att hon kunde börja.

"Du kommer inte att bli glad av det här." påpekade hon först.

"Hermione, bara förklara."

"Okej… Den här eden svors ursprungligen av någon annan, troligen innan du föddes. Av vad jag fick ut av Narcissa verkar det vara så att det var hon och Lilly som svor den tillsammans för att förena dig och Draco."

"Vänta!" avbröt Harry och rynkade frustrerat på ögonbrynen. "Säger du att min mamma har med det här att göra?"

"Jag sa ju att du inte skulle gilla det! Tyst nu, så jag kan fortsätta." Hon lyfte upp en av böckerna. "Jag har gjort lite efterforskningar så jag förstår nästan helt hur den här 'eden' fungerar. Det som Lilly och Narcissa gjorde då var bara första skedet, och det band dig inte vid något, du och Draco var fortfarande fria att gifta er med vilka ni ville."

"Så vad var det som gjorde att det ändrades?" frågade Harry förvirrat.

"Egentligen är det väldigt simpelt, och först trodde jag att det fortfarande var helt harmlöst." Hon gav honom ett lite sorgset leende. "Det som fastställer domen är att en av parterna, du eller Draco, ärligt, rakt från hjärtat, erkänner förlovningen. Då finns det inte längre någon utväg är jag rädd. Om man bryter mot eden efter det att den fulländats går det mycket illa för personerna i fråga, både för deras mentala och psykiska hälsa." Hon begravde huvudet i en av böckerna. "Och nu försöker jag lista ut om det finns något kryphål eller något sätt man åtminstone kan lindra effekten ifall den skulle brytas."

Harry tittade förvirrat på Hermione. "Men Hermione, Malfoy skulle aldrig erkänna förlovningen, och i sådana fall varken ärligt eller från hjärtat." Hur kom det sig att hon trodde att den hade bekräftats?

Hon tittade upp mot honom. "Nej, jag vet. Du har."


Det var nämligen så att medan Lucius Malfoy och James Potter inte kom särskilt bra överens så gjorde deras fruar det. Så bra faktiskt att de bestämde sig under sin samtidiga graviditet att deras barn skulle bli trolovade med varandra.

Då visste de ju naturligtvis inte att de båda skulle föda söner och att de skulle bli svurna fiender.

Narcissa hade inga problem med att Lily var muglarfödd och det fick Lucius mycket väl veta och hade inget större val än att gå med på det arrangerade bröllopet.

Samma sak för James som älskade Lily in till döden – bokstavligt talat.

Så nu, efter snart sjutton år var det på tiden att Draco gifte sig.

Lucius tyckte fortfarande de borde gifta bort honom till någon mer… passande.

Som till exempel; dottern Greengrass.

Men Narcissa hade lovat Lily och hon stod fast vid att hålla det löftet, hur mycket Draco än misstyckte, och Harry Potter var så mycket bättre än någon halvdan brud som till exempel… Astoria Greengrass.

Hon och Lily hade lagt grunden, nu var det upp till deras söner att fullfölja den väg som ödet lagt framför dem.


KAPITEL 12! tog sin tid... - -' Men jag ville försöka få in storyn lite mer sammtidigt som våran egen tid.. Jultid och allt! XD

Jag tyckte det behövdes lite förklaring kring det hela med förlovningen, ;P Men har ni fler frågor så svarar jag gärna på dem :)

Från och med nu ska jag försöka att få ihop dem(Harry och Draco) mer och mer, och jag hoppas jag lyckas! I annat fall får ni väl skälla på mig! X3

TACKTACKTACK för alla kommentarer! 50! OMG! Jag trodde aldrig att jag skulle komma upp i så många :D Fortsätt komentera och säg vad ni tycker, it makes my day! XD