JÄTTETACK för alla er som lyssnade mig på efter förra kapitlet, keep it up!
Speciellt nu när det kommer ett extraextra långt kapitel, right? (;


KAPITEL 12

Vasen hade stått på hennes nattduksbord sedan första skoldagen och tanken hade hela tiden varit att den skulle stå där till den sista. Dess vita porslin hade små mörka sprickor som klättrade upp längs sidorna, dock gick inte skönheten förlorad för det, utan det klädde den lika bra som åldersrynkor klär de äldre. Motivet var sedan länge utnött, men Tara kunde fortfarande urskilja rosens svagt rosa färg och den ljusgröna färgen som utgjort dess stjälk. Hon visste att inför en främlings ögon skulle den se sliten ut, kanske skulle de finna en gnutta charm, men för hennes ögon var den minst lika vacker som gryningen en sommarmorgon. Även om det var omöjligt kunde hon se framför sig hur hennes far gav den till henne, inslagen i ett skimrande presentpapper.

Hur hon slet upp pappret för att finna en låda vars guldaktiga färg sken minst lika mycket som solen.

Hur den var inlindad i ett tunt silkespapper som prasslade behagligt mellan hennes små knubbiga fingrar och gav ljud till den lyckan som bubblade inom henne.

Detta var omöjligt.

Lika omöjligt som om hon skulle få se sin pappa igen.

Och mamma för den delen.

Hon visste att allting var önskebilder, minnen hon själv drömt ihop, byggt upp. Ingen kunde minnas något från sin 1 årsdag. Ingen.

När hon kände den lena ytan mot sin sträva hud stannade hon upp i några sekunder och lät fingrarna löpa längs porslinet en sista gång. Minnena från fadern var bleka och hon hade spelat upp dem i sitt inre så många gånger att de kändes minst lika slitna som vasen i hennes händer. Hans ansikte, så öppet och fullt av kärlek, lyste klarare än på flera år och lukten som alltid omgivit honom, barr och dagg, kändes så påtaglig att det var som om Tara stod i en barrskog belägrad av morgondaggen. Ilskan bubblade upp igen och alla frågor, spruckna drömmar, försvunna förhoppningar och minnen letade sig upp till ytan. Hon hann knappt reagera på den häftiga humörsvängningen innan armen slungade iväg vasen med full kraft mot stenväggen. Ett högt kraschande ljud ekade fram genom sovsalen och flisor seglade ner mot golvet.

"Du lovade!" Vrålade hon och stampade i marken, "du lovade att alltid finnas där och alltid hjälpa mig. Men vart är du? Inte fan är du här. Är du säker på att du inte glömt mig? Din dotter?!" Hon brydde sig inte om den stegrande smärtan i lungorna utan skrek högre för varje ord som bröt ut över läpparna," inte undra på att mamma hatade dig, du lämnade oss bara. Jag skiter i att den där bilen inte såg dig, det var du och ingen annan som gick över vägen utan att se sig om. Räknas inte de timmarna vi vakade över dig på sjukhuset? Hörde du inte våra böner, våra tårar som rann för dig? Kände du inte din lilla dotters hand när den strök dig över kinderna? Du orkade inte längre, men hur mycket tror du att jag orkar egentligen? Du gav upp, den där styrkan jag intalat mig själv att du hade fanns aldrig. Känslan av din iskalla hand förföljer mig fortfarande, varenda kväll! När jag blundar spelar det ingen roll hur lycklig jag är, kylan finns där ändå, hela jävla tiden!" Tara tystnade för att hämta andan och lugnet fick hennes puls att sakta ner. Hon föll ihop på knä. En knivskarp smärta blixtrade till, men hennes tankar var alldeles för långt borta för att framkalla någon reaktion. Tårarna började välla fram utan någon förvarning. Hon begravde ansiktet i händerna och hulkade okontrollerat.

"Din stryka fanns aldrig", snyftade hon," inte min heller."


Jason försökte distrahera sina tankar, skingra dem, få bort bilden som var fastklistrad på näthinnan, men det var omöjligt. Han ville inte tro på det, det kunde ju inte vara sant. Tara var inte kapabel till sådant rävspel, men nu satt han där, under det trädet där de delat sin första kyss, och försökte intala sig själv att de haft sin sista. Hans blick flöt upp mot himlen och den blåa färgen reflekterades i hans bruna ögon. De få molntussar som seglade fram över dess oändlighet gav ifrån sig små skuggor som avtecknades mot de gröna kullarna runt honom. Trädets skugga låg över honom och om han vände sig om visste han att det skulle vara svårt att inte bli förtrollad av dess prakt. De små blommarna stack ut ifrån varenda gren och det var nästan omöjligt att få syn på barken, som efter årens väderväxlingar gett efter och sprickorna hade börjat sprida sig över det mörka trädet. Skratten ekade från de mindre eleverna som rusade runt på det böljande gräset och Jason kunde inte minnas att han haft så långt till ett enkelt leende som nu. I hans värld fanns det inget alternativ till ett liv utan Tara, men nu satt han där, utan en framtid. Smärtan högg till igen mot bröstet, där hans hjärta borde ha suttit.

Det slog fortfarande, i samma takt som tidigare, och skulle förmodligen göra det i flera årtionden framöver. Han hade varit så säker på att när kärleken till Tara tog slut, skulle slagen göra likaså. Men det fanns ett problem.

Hans kärlek till Tara var inte slut.

Den fanns fortfarande där, lika stark som tidigare.

Men den var sårad, delad itu, som ett öppet sår som fortfarande spydde ut klarrött blod.

Men den fanns där.

Fortfarande pulserande och levande.

Precis som hans hjärta.


Tiden berörde henne inte alls, det kunde lika gärna ha gått en timme som tre dygn, hon hade ingen aning. Det värkte lika mycket i bröstet som tidigare, om inte mer. Hon låg ner på iskalla golvet, nu i fosterställning, och tårarna hade sedan länge slutat rinna. Kinderna var blöta och snoret hade torkat strax under näsan och låg där som en skorpa. En suck slapp över hennes läppar och hon blundade. Hur mycket hon än önskade, visste hon att det inte kunde ha gått mer än ett par timmar. Solen stod högt på den ljusblåa himlen och skratten från barnen letade sig fortfarande hela vägen upp till tornet. Helst av allt kunde tiden bara flyga förbi, så länge den lät henne vara ifred. Så många gånger hon hört, tänkt, sagt frasen 'tiden läker alla sår' och hon önskade nu, mer än någonsin, med hela sitt hjärta att den fanns en viss sanning i det påståendet. Dock talade erfarenheten emot henne. Såret från faderns död fanns kvar, lika infekterat och blödande som för tolv år sedan, men hon hade lärt sig hantera det.

Tills idag.

Försiktigt reste hon sig upp, då hennes huvud värkte av tröttheten som belägrat henne.

Allt hon kunde se framför sig var de bruna ögonen som spred så mycket glädje, munnen som alltid sprack upp i ett otvunget leende och det bruna håret som spretade värre än skaftet på en av Filch gamla sopkvastar.

Jason.


"Jason? Jag har letat överallt efter dig."

Violas röst spred sig som ett gift inuti honom och han ryste ofrivilligt till. En svag duns bredvid honom talade om för honom att hon satt sig ner, och när hennes hand letade sig till hans axel skakade han av sig den våldsamt.

"Gå", han vände blicken mot henne och försökte se så skräckinjagande ut som möjligt.

Vilket var svårt då hans skönhet sken rakt igenom.

"Sluta nu. Jag finns här och lyssnar", hon började smeka honom över ryggen," som jag alltid gjort."

Jason reste sig häftigt upp och stirrade ursinnig på henne.

"Jag vet varför du är här Viola, försök inte lura mig, det här var säkert din plan hela tiden. Du har aldrig, aldrig, gillat Tara. Inget hon gör duger för dig, och när hon plötsligt blir lycklig blir du ursinnig! Men har du tänkt på att hon gör en av dina bästa vänner minst lika lycklig?"

Viola reste lugnt på sig och pillade bort lite gräs som fastnat på den ljuslila klänningen hon bar.

"Var inte dum nu gubben, hon var aldrig bra för dig. Jag skulle göra precis vad som helst för dig, och inte ens komma på tanken att kyssa någon annan. Mina ögon skulle bara vara på dig, mitt hjärta skulle slå för dig."

Fnysningen som Jason framkallade fick Viola att falla ur rollen ett ögonblick, men leendet kom tillbaka minst lika snabbt som det försvann:

"Hur många gånger ska jag behöva säga att du bara är en vän för mig, inget mer? Det finns...", Jason tystnade för ett ögonblick," hur vet du om kyssen?"

Viola tittade förvånat på honom och hennes lilla mun var vidöppen under ett par sekunder innan de rödmålade läpparna började forma orden:

"Neil berättade för mig, hur så?"

"Det är omöjligt", Jason kände hur han började skaka av ilska.

"Hur? Jag pratade precis med honom. Du vet, han berättar också saker för mig. Vi är trots allt", hon stannade upp för att dra ut på ordet," vänner."

"Jag har sett dig hela tiden Viola, du har stått med de där fyra", han pekade på de övriga i De Sex gänget," ända sedan jag kom ner."

"Jason, vad anklagar du mig för?" Hon satte irriterat händerna till midjan och smackade med tungan.

"Det hela är en komplott, eller hur? Du har planerat det här...", han spottade och träffade nästan hennes svarta sandaler," ni har planerat det här hela tiden."

Viola utstötte ett gällt skratt:

"Har du slagit i huvudet för hårt under en match eller? Vi skulle aldrig göra något... jag skulle aldrig göra något sådant mot dig!"

"Hur fick du reda på kyssen då?" Jason la händerna i kors över bröstet för att kunna kontrollera den ilskan som sjöd inom honom.

"Jag har ju sagt det, jag pratade med Neil! Jag kom ner för bara ett par minuter sedan, han är helt förkrossad ska du veta, men det finns inget som kan..."

Jason avbröt henne med ett hjärtlöst skratt:

"Jag är inte korkad. Det finns ingen annan är med samma hårfärg", han drog handen hatfullt genom hennes blonda, nästan vita, hår," och vad jag ser finns det ingen med den där klänningen."

En spricka blev synlig i Violas fasad och under några minuter rådde det en iskall tystnad mellan dem.

"Tänk på vad du säger", fräste hon," vi är faktiskt dina enda vänner här. Vad tror du om oss egentligen? Att vi gick runt i månader och planerade hur vi skulle få dig att göra slut med Tara?"

"Just precis", Jason förundrades över hur rösten kunde låta så lugn och kontrollerad. Han var tvungen att behärska sig till det ytterst för att inte kasta sig över henne.
Viola skakade sakta på huvudet och ett litet hånleende spred sig över hennes brunbrända ansikte:

"Vad skulle du göra åt det då? Skrika åt oss? Hör du själv hur korkat det låter? Vi har funnits här för dig från början, Neil har du känt sedan ni båda föddes. Du känner oss bättre än så här, vi skulle aldrig göra något sådant."

Jason blev plötsligt medveten om hur tyst det var och hans blick flöt över folksamlingen som samlat sig en bit ifrån dem. De viskande rösterna och blickarna gick inte att missa. Deras samtal var inte längre privat, och han var osäker på om det varit det överhuvudtaget. Han sänkte rösten och väste:

"Du är inte lika underbar som du verkar tro."

Hennes leende blev bredare.

"Jag är bättre än Tara, och det vet du."

Raseriet slog emot honom, men innan han hann kröka ett hår på Violas huvud kände han hur kroppen slutade lyda honom och han stelnade till i rörelsen.

"Mr. Hunt, skulle du vara vänlig att följa med mig till mitt kontor?"

Professor Lupins röst var en stor kontrast mot de viskande rösterna som nu inte kunde dölja sin upphetsning, Jason hade nästan attackerat Viola! Trycket runt kroppen lättade och han föll framlänges innan någon hann reagera. Irriterat reste han på sig och borstade ilsket gräset från klädnaden.
Molnen gled fortfarande lika obemärkt förbi över himlen.
Som om allt var som vanligt.

"Sätt dig."

Professor Lupin pekade på den lediga stolen framför skrivbordet och ställde sig bakom den samtidigt som han tog tag i stolsryggen. Jason hade varit inne på kontoret tidigare för att låna en bok om kriget, Tara hade kunnat det mesta om det, men inte alla siffror och årtal.

Tara.

Smärtan verkade öka för varje gång.

Han blev inte överraskad över de varelserna som krälade runt i de olika brukarna, men för tillfället var han så förlamad av alla känslor att han inte skänkte dem mycket uppmärksamhet. Rummet tyckte sig ge intrycket av väldigt stökigt, men Jason hade redan förra gången uppmärksammat att det inte hade något med att professor Lupin frånvaro av organisationsförmåga, utan bara bristen på plats. Till höger om honom hördes ett svagt surrande ljud som han faktiskt bemödade sig att uppmärksamma medan han satt sig ner. Väggen var belamrad med fotografier. På ett syntes en skymt av Harry Potter tillsammans med sina vänner, Hermione och Ronald Weasley. Det förvånade inte honom att Lupin själv var med på bilden, då det var allmänt känt att han varit bekant med Harrys far James Potter, gudfar Sirius Black och Harry Potter själv, som han faktiskt stridit vid sidan om i det sista kriget. Men de tre bilderna som drog till sig uppmärksamheten var något större än de andra. På det ena syntes en väldigt vacker kvinna som höll en liten pojke i famnen. Hon överröste honom med pussar och hennes man stod bakom henne, med ett kärleksfullt tag om hennes midja samtidigt som han instämde i deras skratt.

"Vilka är det där?"

Han pekade på bilden.

"James och Lily Potter, den lilla pojken är faktiskt Harry."

Jason blev lite förvånad, men eftersom han inte hade något större insyn i Lupins förhållande till familjen Potter höll han tyst och fortsatte studera de övriga bilderna.

På det andra syntes en annan kvinna tillsammans med en pojke, men det var inte Harry eller Lily Potter. Han visste att det var Lupins fru och son, vars namn han inte riktigt kunde minnas, Teddy var han relativt säker på att sonen hette. De två såg i alla fall minst lika lyckliga ut och Jason vände blicken mot den sista.

De fyra pojkarna såg ut att vara i hans ålder och deras miner talade om att deras inställning till livet var att de skulle regera det. Han kunde känna igen den yngre versionen av James Potter samtidigt som denne lekte med en kvick. James släppte taget om den gyllene bollen, lät handen glida igenom det svarta rufsiga håret innan den grep efter den gyllene bollen igen. Leendet på hans läppar gick inte att ta miste på, hans liv innehöll allt han kunde önska. Sirius Black som stod bredvid honom verkade totalt ointresserad av att kortet togs och kastade misstänksamma blickar mot den tredje personen, vilket var den sista personen Jason kände igen. Visserligen var det en något yngre och fräschare versionen, men nog var det Lupin. Åren hade gått hårt på honom. Men det var pojken bredvid Lupin som intresserad honom, den som Sirius stirrade på.

"Vem är det?" Han pekade på den fjärde personen.

"Det är Peter Pettigrew", Lupin blick såg ut att försvinna in i det förflutna," det där är från mitt sjunde år. Du känner säkert till att jag var nära vän med båda Sirius Black och James Potter. Peter Pettigrew är inte lika känd, men du hittar honom nämnd i de flesta böcker angående kriget, men han ägnas inte mycket uppmärksamhet."

Jason nickade.

Förrädaren.

Han kastade en sista blick mot bilderna, där personerna på de tre fotografierna dök upp fler gånger. Ljudet av steg nådde hans öron och när han vände sig om satt Lupin på andra sidan skrivbordet. Deras blickar möttes och Jason nickade för att visa att han var redo.

Allt för att skingra tankarna från smärtan.


"Kan du förstå? Han försökte hoppa på mig Melissa. Du skulle ha sett blicken, som värsta djuret. Jösses. Man kunde tro att jag gjort..."

Viola stannade i dörröppningen när hennes blick föll på Tara, som stapplande reste sig upp. Ett elakt flin spred sig över Violas läppar:

"Åh, rara du, smutsa inte ner golvet. Det räcker med allt damm, vi behöver inte spår efter en smutsskalle."

Melissa stämde in i hennes skratt och Tara knöt nävarna, men innan hon hann slänga ur sig något svar fortsatte Viola:

"Du vet att Jason är och pratar med professor Lupin nu? Jag tror att han blir utsparkad, han försökte slå ner mig förstår du", flinet blev, om möjligt, bredare," blev helt galen när jag sa att jag inte ville bli ihop med honom igen."

Orden tog bara några sekunder på sig att sjunka in, men deras innebörd kändes overklig. Jason skulle aldrig... Eller? Tara suckade och hennes axlar sjönk ihop. Hon stod stilla och övervägde alternativen, men tankarna var alldeles för många och hon lyckades inte urskilja något av det.

Hennes blick föll på Viola, och plötsligt dök en minnesbild upp som hon inte funderat på sedan de inträffat.

"Lovar du? Jag vet att hon är ett mycket bättre kap än vad jag är, och hon verkar gilla dig..."

Hans finger mot hennes läpp och ett hyschande ljud.

"Jag lovar. Det är dig jag vill ha."

Hennes armarna kring hans hals, hans armar runt hennes midjan, två läppar som möts i en kyss.

Egentligen var hon inte säker, men det hade hon nog aldrig varit i hela sitt liv, men att Viola ljög var plötsligt uppenbart. Vad hade hon inte tillbringat sin skoltid med att göra? Tara visste att hon inte behövde bevis, bara Viola kunde ens komma på något så befängt. Orden flög över hennes läppar innan hon själv hann reagera:

"Din lögnare. Din feta, själviska lögnare."

Viola ryggade tillbaka, som om vartenda ord hade bränt henne.

Utanför fönstret hade solen börjat sin klättring ner för himlavalvet och spred ett rödaktigt sken i rummet. Det var tyst, så när på sorlet från sällskapsrummet. Klockan var mycket nu, långt efter middagen, men allt eftersom sommaren närmade sig struntade eleverna i den dyrbara nattsömnen och kunde sitta uppe långt in på småtimmarna. Allt detta hann passera genom Taras tankar innan Viola tog till orda:

"Vad sa du?" Munnen var ett enda streck och orden hade pressats fram över de tunna läpparna.

"Jag sa att du var en lögnare. Jason skulle aldrig vilja ha tillbaka dig. Få Neil att kyssa mig, jag bryr mig inte, men lämna Jason ifred!"

Den iskalla skrattet som studsade mellan stenväggarna fick Tara att rysa till.

"Vad händer annars? Ska du slå mig med en av dina böcker? Det är bara att inse Tara, du är dömd till att vara en förlorare."

Hon hade nästan varit säker på att vasen hade släppt ut den ilskan som stegrat inom henne sedan morgonen, men den kom tillbaka lika plötsligt som förra gången. Tara var säker på att även om hon hade kunnat hindra sig själv hade hon förmodligen inte gjort det. Ett vrål som innehöll årens förödmjukelse steg från hennes läppar och hon kastade sig mot Viola. Ett säkert grep om håret med den ena handen medan den andra tog i allt den kunde medan den placerade slag på måfå. Melissas skrik ringde i öronen, men hon gav henne ingen uppmärksamhet. Hela hennes tankekraft gick åt att skada Viola så mycket som möjligt. Hur många minuter som förflöt innan händerna var där och drog bort henne var hon inte säker på. Det kunde inte ha varit många då Viola såg någorlunda hel ut, bortsett från såret strax ovanför ögonbrynet som vräkte ur sig blod. Det rann ner längs den bruna kinden och droppade ner på golvet.

"Är du galen?!" Viola skrek och riktade en spark mot Taras mage, men några elever tog tag i henne innan foten träffade sitt mål.

Skuldkänslorna borde ha kastat sig över henne, ätit upp henne inifrån, men tillfredsställelsen spred sig genom hennes kropp och hon skrattade. Det lät galet, nästan psykiskt. När hon väl började gick det inte att sluta och flickorna runt henne titta ängsligt på varandra, de önskade att någon lärare skulle infinna sig där snart.