Tack till alla som kommenterat :) förlåt för att vi inte lagt upp på ett tag, men nu har vi några kapitel klara ... börjar även närma oss slutet :) // Groowy&Devil
Sirius
Jag gick därifrån utan att bry mig om att James ropade mitt namn, det var tydligt att han hade en annan bästa vän just nu. Och om han valde en Malfoy efter allt dem gjort emot mig, Remus och honom så … jag visste inte vad jag skulle göra. Jag trodde aldrig att jag skulle bli arg på James, men det var jag faktiskt. Även om jag visste att han faktiskt hade slagit i huvudet och tappat minnet så blev jag arg, för att han blev kompis med en Malfoy. Och inte vilken Malfoy som helst, Lucius. Som var en av dem mest ondskefulla dödsätare i världen. Enligt mig var han det i alla fall, jag visste inte vad jag skulle göra eller tro om allt som hänt på sistone. Min hjärna snurrade runt och jag kände mig illamående och förvånade. Jag drog handen genom håret och tittade längtansfullt ut genom ett fönster. Horisonten såg väldigt lockande ut, jag log och tänkte på hur det skulle kännas att ta en kvast och bara flyga emot den. Känna vinden susa runt öronen, bara släppa taget om alla bekymmer och låta allt vara. På en kvast kändes det nästan alltid som om alla bekymmer hur många de än var skulle lösa sig på ett sätt eller annat. Man blev bekymmersfri och det var som om en tyngd lyfte sig ifrån axlarna, jag älskar den känslan. Och det är just det jag behöver känna nu, jag måste få känna att allt kan bli som vanligt igen. Även om det bara är en illusion så måste jag få tro det.
"Black", hörde jag någon säga, med det försvann leendet och jag vände mig bakåt och tittade på Snape med ett hånleende på ansiktet.
Han såg för en gångs skull väldigt nöjd ut med sig själv, som om han för en gångs skull faktiskt lyckats med någonting. Och tro mig, det skulle vara första gången i världshistorien. Både jag och James trodde faktiskt att det var omöjligt att vara dålig på allting, men sedan träffade vi Snape.
"Dra åt helvete, Snorgärsen", fräste jag bara, om det var någon som jag inte hade lust att prata med just nu så var det han.
"Nej, Black, du kan dra åt helvete, Pottsorken är redan där", när han sa det stelnade jag till.
Jag tog två steg närmare honom och tog ett hårt tag om hans nacke och tryckte sedan upp honom emot väggen.
"Vad har du gjort med honom?" väste jag, Snape såg först rädd ut men blev sedan lugn och hånlog åt mig. "Snorgärsen, för ditt eget bästa berättar du vad du gjort så kanske jag låter dig leva."
När han hörde mitt tonläge blev han helt blek och pekade med en skakig arm åt hållet där jag precis lämnat James. Han såg ut att vara så rädd att han skulle kunna kissa ner sig vilken sekund som helst. Om det inte var för att James faktiskt kunde vara skadad så skulle jag hållit kvar honom så tills han gjorde det. Jag släppte taget om honom och han började med långsamma steg gå åt motsatt håll.
"Det här är inte över än, Snorgärsen!" skrek jag efter honom och började sedan med bestämda steg gå emot James.
När jag kom tillräckligt nära såg jag att han låg på magen.
"James?" ropade jag, men han rörde sig inte utan låg bara kvar. "Taggis, om du skämtar du nu så kommer jag döda dig jag lovar!"
Han rörde sig fortfarande inte utan låg bara kvar på samma ställe som innan, jag började springa fram och satte mig sedan på knä framför honom. Försiktigt flyttade jag på honom så att han låg med huvudet upp. Hans ansikte var fullt med ärr, blod rann ur flera stora köttsår.
"Oroa dig inte, James, jag ska hjälpa dig", med det sa jag en enkel besvärjelse, han började flyta i luften jämte mig och jag började sedan springa emot Madam Pomfrey.
Det kändes som timmar innan vi kommit dit, och när vi gjorde det sparkade jag upp dörren, genast såg Poppy oss och sprang över.
"Vad har hänt?" frågade hon och lade James på en säng och började sedan springa omkring och försökte ta hand om honom, även om det låg någon bara två sängar bort med en bruten arm.
"Det var säkert han som attackerade honom", hörde jag hur Snape sa då, jag öppnade munnen för att säga emot.
"Det är mycket möjligt, Madam Pomfrey", sa Malfoy då, han steg ur ut skuggorna och hånlog emot mig. "Han och James bråkade innan, det kan vara möjligt att han kom tillbaka efter att jag gått för att hämta dig."
Jag öppnade munnen igen för att säga emot men blev stoppad en andra gång, denna gången av Dumbledor.
"Mr Black, det vore nog bäst om ni gick tillbaka till ert uppehållsrum medan vi bestämmer ert straff, att attackera en elev är något vi inte tar lätt på här."
"Men Professor Dumbledor, det var inte jag", sa jag bara då, han lade en bestämd hand på min rygg och knuffade ut mig därifrån.
"Du anses vara oskyldig till motsatsen bevisats. Du anses nu vara skyldig och är avstängd ifrån alla lektioner. Du måste stanna i uppehållsrummet hela tiden. Om vi hittar bevis som visar att du är skyldig kommer du skickas hem till dina föräldrar."
Jag kände hur färgen försvann ifrån mitt ansikte, jag brydde mig inte ens om att säga emot och försöka bevisa att det inte var jag. Dem skulle ändå inte lyssna på mig, därför gick jag med långsamma steg därifrån. Jag förstod inte att det var sant än, om dem skulle kunna bevisa att det var jag även om det inte var det så skulle jag skickas hem till mina föräldrar. Och vem visste vad dem skulle göra när dem fick reda på det. Vem vet om dem ens skulle låta mig komma in i huset.
"Lösenord?" jag tittade upp på den tjocka damen med ett bedrövat ansiktsuttryck.
"Dem kommer skicka hem mig till mina föräldrar", till och med hon visste hur mina föräldrar var.
"Det var inte rätt men jag släpper in dig ändå, Sirius", sa hon bara och åkte upp på vid gavel, jag mumlade ett tack och gick sedan in.
I soffan satt Naima, mitt emot henne satt Celine med Remus.
"Hej, Sirius", sa Remus bara, han var helt uppslukad i Celine att han inte märkte mitt zombie liknande tillstånd, men så var han med en av dem snyggaste tjejerna i skolan, om det varit ombytta roller skulle jag inte heller märkt något.
Fast om det varit ombytta roller skulle jag varit med Naima istället för Celine.
"Är något fel?" frågade Naima då, hon drog ner mig på soffan jämte henne och lade armen om mig.
Precis då var det som om allt som hänt faktiskt blev sant. James var skadad och kunde möjligtvis dö, jag kunde i värsta fall skickas till Azkaban eller skickas till mina föräldrar. Jag bet mig hårt i underläppen för att hindra mig själv ifrån att gråta, killar gör inte sånt, tänkte jag.
"Sirius?" då kom McGonagall gående, hon gick direkt fram till oss och tittade bara på mig och Naima.
"Ni är förbjudna att umgås med, Mr Black", sa hon bara, jag brydde mig inte om att stanna kvar utan gick emot trappan.
"Vänta, Sirius", jag stannade och tittade på Naima, hon hade ett bestämt ansiktsuttryck och såg även rätt arg ut, förmodligen för att någon försökte bestämma över henne.
Jag kände henne tillräckligt bra nu för att veta att hon inte gillade när folk försökte bestämma över henne eller säga åt henne vad hon skulle göra.
"Det är okej ni kan gå", Celine och Remus gick därifrån, jag blev inte direkt förvånad.
Men Naima vägrade lämna rummet.
"Lämna rummet nu, annars kastar vi ut dig ur skolan", sa hon hotfullt.
"Tror du att det ska skrämma mig?" fräste Naima, hon gick till mig och ställde sig vid min sida. "Om du inte går härifrån nu din galna hagga så vet jag inte vad jag gör."
McGonagall gick därifrån, genast kände jag hur tårarna började rinna nerför mina kinder. Jättebra slut på en hemsk dag, där försvann min "bad boy" attityd. Naima drog mig tätt intill sig och strök sin hand över mitt huvud.
"Det ska nog bli bra", tröstade hon.
Det sa hon bara för att hon inte visste vad som hänt än, och när hon gjorde det skulle hon kanske önska att hon inte stannade kvar.
"Dem tror att jag försökte döda James", sa jag bara, hon backade lite och lade sina händer på mina kinder. "Och om dem säger att jag är skyldig skickas jag hem till mina föräldrar."
Hon kysste mig ömt och log sedan bara.
"Det kommer inte hända", sa hon bara och drog mig tätt intill sig igen. "Jag lovar att det inte kommer hända."
Remus
"James, VAD?!" skrek Lily åt mig.
"Jag vet inte, något om att Sirius dödat honom, eller någ-"
"HAR SIRIUS DÖDAT JAMES?!" avbröt Lily, jag skruvade lite besvärat på mig under henes ilska, om hon ville kunde hon vara ganska hotfull..
"Nej, jag vet inte, jag hörde inte, men det var något om att man trodde det, jag tror inte att Sirius skulle göra något sådant. Visst bråkar dem ibland och så, men han skulle aldrig sjunka så låg att han faktiskt dödade James. Jag vet bara inte vad dem sa. Och skrik inte på mig, om du ska vara sur så kan du ju gå och försöka få någon information själv ur honom. Det är helt omöjligt, han vill inte säga något. Och dem släpper inte in någon i sjukhusflygeln."
"Men om du inte hade varit så engagerad i Celine, så hade du kanske kunnat se att något var fel när Sirius kom in genom porträ-"
"Nu gör du sådär igen!" fräste jag. Hon blev så chockad av att jag tog i när jag pratade att hon blev tyst, tack och lov. "Om du inte bara satt hela dagarna och drömde dig bort och önskade en massa om vad som du kunde ha haft nu och hur ditt liv kunde ha varit om allt det som hänt inte hade hänt, så hade du kunnat se på James själv att det inte var något bra, och du kunde ha sett att Sirius och James inte varit så vänliga mot varandra, och du kunde ha hindrat det genom att göra något själv! James behövde dig, kan du inte se att han fortfarande bryr sig om dig? Att han fortfarande älskar dig? Men nej, du är fast i ditt drömmande att du inte ser någonting! Så kom inte här nu och skäll ut mig, för du har kunnat göra något hela tiden, om du bara tittat upp någon gång och sett dig omkring på vad som händer. Men det gjorde du aldrig, och nu är det som det är, och då ska du vakna upp och skälla ut den första du ser som kommer och berättar något för dig om hur läget ser ut nu. Tack för det! Jag känner mig verkligen uppskattad som berättar något för dig och får som tack en stor jävla utskällning!" Hon ryckte kraftigt till vid varje ord, men mest när jag svor. Jag tror aldrig att hon hört mig svära förut, men min bästa kompis ligger svårt skadad i sjukhusflygeln, min andra bästa vän är anklagad för överfallet och nu har hon retat upp mig rejält. "Så om du i fortsättningen vill få reda på något, snälla, kom inte till mig", det sista viskade jag nästan fram innan jag vände mig om och gick in i sällskapsrummet igen. Hon må vara bra i nästan alla ämnen men hon var inte särskilt bra i sociala sammanhang.
När jag kom in i rummet och satte mig i soffan kom Celine direkt fram och satte sig i mitt knä.
Hon strök mig försiktigt över kinden och kysste mig sen där.
"Vad sliten du ser ut", sa hon.
Jag drog lite smärtsamt på smilbanden, men jag kände egentligen inte för att le.
"Jag vet hur jag kan muntra upp dig", sa hon och log medan hon närmade sig min mun. Jag knuffade försiktigt bort henne.
"Nej, Celine, jag behöver tänka."
Hon hoppade lite förvånat bort från mitt knä och gick uppför trappan till flickornas sovsalar.
Sirius var inte här nere och jag visste inte vart han var. Jag stirrade in i elden medan jag försökte tänka ut vad jag skulle göra härnäst. Jag kunde inte komma på något. Vad skulle jag kunna göra som lärarna inte kunde? Ingenting. Förutom att ta reda på hur allt gått till.
Jag måste leta upp Sirius och få honom att berätta. Men att hitta honom när han inte vill bli hittat är inte alltid så lätt, och jag visste att han hade haft kartan sist, och att han skulle ha lämnat kvar den så att någon annan kunde titta i den och hitta honom trodde jag inte på. Han var smartare än så. Men jag gick ändå upp för att försöka hitta den, det kunde vara så att han ville bli hittad, i sinom tid.
Jag låg i sängen i sovsalen och blundade medan jag bara koncentrerade mig på att andas. Jag orkade inte göra något annat. Jag hade sprungit runt i slottet i flera timmar och letat efter Sirius, men inte hittat honom, han ville nog inte bli hittat trots allt. Att leta efter någon som inte ville bli hittad är ganska tröttsamt. Men man får ta det steg för steg. Även en tusenmilafärd börjar med ett steg, eller hur? Han kommer fram när han vill, och då är han nog beredd på att svara på frågor, vad annat har han att vänta sig från alla? Bara han inte blir helt knäckt, jag blir orolig för vad han kommer att göra bara jag tänker tillbaka på att han nästan hoppade från uggeltornet för att James inte längre ville veta av honom, vad skulle han inte göra nu då om James inte fanns ens i huvudtaget? Jag visste att det inte var Sirius som attackerat James, men vem var det? Jag hade mina misstankar, men jag måste få höra det av Sirius. Bara han inte gör det värre för sig själv nu genom att hämnas James genom att döda den som nu skadade James, han skulle bara ligga ännu värre till då, och dessutom kunde inte den andra erkänna på något sätt att det var han som gjorde det mot James. Men Sirius skulle nog klara sig, han klarar sig alltid. Har han kommit bort från vägen måste han hitta den igen. Men å andra sidan är det den som går vilse som finner de nya vägarna. Det måste gälla även honom.
Jag suckade, det hjälpte knappast att jag satt här och tänkte på det som hänt, eller det som kanske håller på att hända, inget av det kommer att rädda James. Bara han överlever. Jag hade hört att han var väldigt skadad, väldigt, väldigt skadad. Vem vet om han kommer bli bra igen? Man måste bara hålla modet uppe. Bakom molnen är himlen alltid blå.
