Orent blod
Amanda såg på de båda flickorna. Och hon märkte att de båda såg hennes tinning. Hur illa var det egentligen? Hon hade inte sett hur allvarligt det var ännu. Men det måste vara stort för de stirrade verkligen. Amanda harklade sig.
"Så, kan ni berätta vad ni gjorde uppe efter sängdags?" Frågade Amanda i en snäll men lite besvärad ton.
"Förlåt oss så mycket Professorn, men vi visste inte att klockan var så mycket. Vi skulle bara ner till biblioteket." Sade flickan Potter. Amanda såg på de båda. Bedömde dem, hon hade en fallenhet för att döma ut dem som ljög. Men dessa två verkade helt klart tala sanning. Kanske var de bara okunniga.
"Så besöket till biblioteket var så viktiga att det inte hade kunnat vänta till imorgon?" Frågade Amanda rakt på sak. Flickorna såg på varandra, och hon såg tydligt i deras ansikten att de skämdes, och att de inte hare något passande svar.
"Nå, det är inte allt för allvarligt, det här. Men tur var det att jag kom, för vissa lärare dröjer sig inte innan de delar ut strafftjänst. Professor Kirke var på god väg såg jag." Sade Amanda och såg återigen på de båda flickorna. Hon lade huvudet i handflatan med drog genast bort handen då det brände till i tinningen, den dunkade rejält och kändes öm.
"Ni slipper straff, båda två. Men se detta som en varning. Det är inte okej att bryta mot reglerna." Flickorna såg upp och nickade ivrigt.
"Dåså, ni kan gå." De båda eleverna reste sig upp och vände sig om för att gå.
"Jo, professorn?" Undrade Mira. Amanda såg upp på Mira och skakade på huvudet.
"Bry dig inte om blåmärket." Sade hon.
"Nej… visst. Det är en annan sak."
"Åh, jaså. Vad då?"
"Jo, vad betyder egentligen smutsskalle?" Frågade Mira. Flickan Potter gav Mira en varnande blick, och det kändes som om en klump, stor som en sten föll ner i Amandas mage. Det kunde inte vara sant. Hade Mira redan fått utstått pikar på grund av sin härkomst?
"Miss Potter, skulle ni vara snäll och vänta utanför. Jag vill prata med Miss Mist ett ögonblick." Hon nickade och gick ut.
"Sätt dig igen Mira och berätta för mig", Amanda satte sig på stolen som Miss Potter nyss hade suttit på. Hon lutade sig fram mot Mira, "vem har kallat dig smutsskalle?" Frågade hon oroligt. Mira tvekade. Hon såg upp på Amanda och sa:
"Ingen egentligen", hon tvekade ytterligare en sekund, "det är bara det att jag hörde en pojke kalla er för smutsskalle." Amanda andades ut. Det var alltså inte så illa.
"Åh", Amanda såg på Mira, "smutsskalle är ett väldigt fult ord, det kan du ju höra själv, ordet låter negativt och elakt. Och vissa familjer, som bara härstammar från trollkarlar och häxor, kan tycka att de är bättre än andra bara för att de är "renblodiga", vilket är struntprat egentligen."
"Men det är ju fel, professorn." Sade Mira.
"Jo, jag vet, det är mycket fel Men tyvärr har agget mot mugglarfödda funnits så länge i dessa familjer så det har blivit en del av deras natur. De flesta av dessa "renblodiga" tillhör elevhemmet Slytherin. Grundaren av elevhemmet tyckte att bara renblodiga trollkarlar och häxor skulle få gå på Hogwarts, det är mycket sällan som mugglarfödda häxor och trollkarlar hamnar i Slytherin, och om någon skulle göra det så skulle personen antagligen bli retad och pikad av de andra eleverna som tycker illa om mugglare. Och nu till själva ordet. Smutsskalle betyder smutsigt blod, ja som om det skulle vara orent. Och vissa kallar då mugglarfödda för smutsskallar." Amanda kände försiktigt på sitt blåmärke, det ömmade rejält.
"Men det borde vara förbjudet att kalla människor för det, det var inte snällt av pojken att kalla er det." Sade Mira.
"Nej, det är aldrig snällt att kalla någon det, men jag själv har fått utstått liknande pikar en lång tid nu. Och jag är glad att du tycker som jag. Men tyvärr finns det inget att göra. Och om någon nu skulle kalla dig smutsskalle, så gå genast och berätta för någon lärare." Mira nickade.
"Bra, då kan ni gå tillbaka till er sovsal." Log Amanda.
"Jo, professorn, jag tror inte att vi hittar tillbaka." Sade Mira en aning generat.
"Ja det är förståeligt, jag kan visa er vägen." De båda reste sig upp och gick ut till Lily, som stod och betraktade sig själv i ett fönster. Amanda stannade upp och såg sitt hemska blåmärke. Hjälp, vad illa det ser ut. Tänkte hon förskräckt. Hon märkte att de båda barnen tittade på henne när hon lutade sig närmare fönstret för att ta en bättre titt. Det var mörkt och lika stort som näven på handen som hade slagit henne. Hon vände sig hastigt mot barnen.
"Ska vi gå då?" Barnen nickade lite missmodigt och de följde henne tillbaka mot Gryffindortornet. Hon lämnade flickorna och gick tillbaka igen. Efter ett kort möte i korridoren med Professor Longbottom som förvånat hade stirrat på blåmärket när det passerade varandra så stängde hon in sig på sitt kontor. Jag ska INTE påverkas av Thodernus Kirke. Inte! Tänkte hon när hon låste dörren, gick fram till sitt nyligen inskaffade minneshåll och drog ut det hemska minnet av Professorns slag.