Jag vaknade av att en hand las över min mun. Förskräckt försökte jag slå mot vem det nu var, men upptäckte sedan att det istället var Shadow och inte någon blodtörstig deltagare. Jag stirrade förvirrat på honom. Han pekade ut från vårt gömställe och gestikulerade att jag skulle lyssna.

"Chronos, du dödade inte mer än vad jag gjorde!" Det var en flickas röst.

"Jodå, Dawn, det gjorde jag!"

"Om ni två håller tyst kanske vi kan hitta den där killen, och då blir det minsann inte ni som dödar honom", fräste en röst som måste tillhöra Falk.

"Shadow. Han heter Shadow", rättade en annan flickröst.

Jag såg oroligt på Shadow. Karriäristerna letade efter honom, och just nu skulle dem kunna hitta oss när som helst. Jag hoppades bara att dem skulle gå sin väg så fort som möjligt.

"Ja, ja, ja", muttrade Falk. Jag bryr mig inte om vad han heter, bara vi hittar honom! Och jag vet någon som skulle vara perfekt för det jobbet."

Karriäristernas samtal ledde in på mat och efter en väldig diskussion vidare dem hade tid eller inte bestämde dem sig för att göra upp en eld, det var ju trots allt soluppgång, konstaterade tjejen vid namn Dawn.

Jag och Shadow satt tysta som möss bakom barriären av granris och hörde hur karriäristerna smaskade i sig mat framför en sprakande brasa. Jag visste att jag borde hålla mig vaken, men mina ögonlock blev bara tyngre och tyngre och det dröjde inte länge innan jag somnade.

Jag visste inte hur länge jag hade sovit, men när jag vaknade konstaterade jag att ett flertal människor skrek och att jag var en av dem. För runtom mig var det enda jag kunde se slukat av elden. Granen brann. Allt brann. Elden var överallt.

"Prune, kom! Fort, Prune!" ropade Shadow och drog med sig mig ut från granen.

Mitt bland skriken hörde jag Falks mörka röst och jag förstod att dem hade sett oss, och jag förstod att det var nu vi skulle dö. Shadow och jag. "Där är dem! Ta dem!" I nästa sekund kände jag ett hårt ryck i nacken och jag föll bakåt. Falk hade greppat tag om min långa fläta som mitt röda hår flätats in i.

Jag var ur stånd att varken skrika eller slåss, det enda som existerade var den flammande elden runt om mig.

Jag kunde vagt urskilja en silhuett som kom springandes mot mig med en kniv. Men det var inte jag som träffades. Det var Shadow som befriade mig från Falk genom att skära av flätan i min nacke, och Shadow halvt drog halvt bar mig där ifrån.

Jag kastade mig ner i den vita massan med snö. Vi var vid foten av berget, förhoppningsvis långt borta från karriäristerna. Flämtande och hostande gnuggade jag försiktigt mina svedda kinder och armar med den svala snön.

"Dem somnade. Allihopa", sa Shadow, också han med små avbrott för hostningar och flämtningar. "Ingen släckte elden, och utan någon eldvakt spred den sig." Shadow skakade på huvudet. "Det var så nära att dem tog oss." Ett kanonskott ekade över arenan. "Jag hoppas det är Falk", sa Shadow sammanbitet, men när en mörkhårig, stor figur dundrade ut genom skogen visade det sig att Falk inte alls var på väg bort från denna världen, utan istället på väg efter oss. "Spring, Prune!" ropade Shadow, som om jag hade behövt någon uppmaning. Jag var redan på väg upp för den sluttande, snötäckta marken.

"Ni kommer inte komma undan!" ropade Falk och jag kunde se i ögonvrån hur ett spjut glimmade till i hans hand och i nästa sekund kände jag en stark smärta i vänstra axeln.

Spjutet hade knappt träffat, men det räckte för att jag skulle känna hur blodet sakta rann ner för min arm. Men vi kunde inte ge upp nu. Flåsande sprang jag. Så fort det gick bland all snö och tvingade bort dem svarta fläckarna framför mina ögon. När en kall, snöblandad vindpust nästan välte omkull mig och världen runtom mig för ett ögonblick blev totalt vit kände jag en hand greppa tag om min midja och dra mig åt sidan. Jag visste inte om det var Falk eller om det var Shadow men när jag såg upp i ett ansikte med isblå ögon och nästan vitt hår förstod att jag att det var ingen av dem.

Pojken gav mig en kort nick innan han stack ut huvudet i den virvlande snön och drog in en vilt fäktande Shadow i den lä försedda hålan.

"Låt oss gå", morrade Shadow.

Pojken släppte Shadows arm. "Jag tvivlar på att din flickvän kan gå någon vart alls. Hon ser inte vidare frisk ut."

"Kan du hjälpa henne?"

"Min distrikts partner fixar såret på nolltid", svarade pojken och väntade otåligt på att Shadow skulle acceptera hans erbjudande. Med en nick från Shadow lyfte den vithåriga pojken upp mig i sin famn.

Jag gjorde inget motstånd. Faktum var att jag säkerligen hade fallit omkull om han inte lyft upp mig. Dem svarta fläckarna dansade oroväckande framför ögonen.

"Jag heter Winter", sa pojken, och jag dansade iväg med mörkret tryckande framför ögonen.

a/n; (Ja, hon svimmade. Ville bara klargöra det så ni inte tror att hon faktiskt reste sig upp och började dansa.. c; ) Action! Nå, folks, vad tycks? Två nya karaktärer introducerade, eller åtminstone en av dem än så länge.