Hogwarts läser HP: Fången från Azkaban

by lealover1

De är nu inne på 3 boken & fler lögner än någonsin kommer avslöjas, hur kom egentligen Sirius Black in i slottet & varför dagen innan? Vad var han ute efter för 3 år sen? Varför hatar Gyllene trion Scabbers så mycket? Kommer Harrys förbannelse upphöra eller är han dömd att ha den tills sista boken? Inget kunde förbereda alla på vad de kommer få veta & kan de fixa gamla misstag?

13. Åskviggen

Vem: Oroa dig inte över att kommentera snabbare. Jag har inte tänkt på det angående Mrs Weasley men jag ska göra henne mer moderlig nu, oroa dig inte över det. Det skulle bli ganska tråkigt ifall alla visste om de hemliga gångarna. Monsterögat dog för att visa att även soldater och de bästa trollkarlarna kunde dö. Fred dog för att vissa att även de som inte är menade att dö kan göra det, Remus och Tonks för att serien skulle visa att även om de vann kriget så fanns de fortfarande föräldralösa. En marodör och hans fru dör i början av serien och lämnar ifrån sig sin son, serien slutar med att sista marodören och hans fru dör och lämnar kvar sin son, Dobby dog för att visa att även mindre varelser blev offer, det finns egentligen en förklaring till allas död om man söker efter den. Visst är det sorgligt att alla marodörer är döda, och jag hatar det faktum att George förlora sin själsfrände, sin tvilling. Jag vet och jag ber verkligen om ursäkt för att glömma marodörerna och Nattbussen, men tvivla inte, det är med i det här kapitlet. Visst är det chockande att ifall Percy inte blandat sig i så hade kanske tvillingarna varit lugna och regellydiga.
/Lea

Tagghorn fn: Livet är orättvist tyvärr. Jag jobbar just nu på att hitta lärarrummet, oroa dig inte över den detaljen. Jag har faktiskt inte varit i Diagongränden sen de flyttade till Orlando, så jag vet inte längre Återkom om den informationen om några år. Självklart kan ingen vara värre än marodörerna, personligen tycker jag synd om lärarna när Sirius blivit fri. Han kommer loka fram Remus lekfulla sida och sen är det kört när de slår sig ihop med tvillingarna.

Vanessa: Okej, om jag är ärlig vet jag inte hur jag ska ta din review. Den verkar så otrolig och jag har råkat ut väldigt ofta på sistone för folk som ljuger för mig över internet så jag är väldigt skeptisk mot allt just nu. Men ifall det du säger är sant så grattis, det måste vara väldigt stort och jag tänker inte dölja det faktum att jag i så fall är avundsjuk. Inte bara över det faktum att du ska ge ut en bok men över att J.K Rowling läst och godkänt det. Jag har svårt att fatta det. Det är ju drygt 200 länder i världen, lite mer. Vi kan kanske snacka mer om det här över email? Min email finns på min profil. Och jag är väldigt glad över ditt erbjudande, men jag har ingen färdig HP-fanfic som inte inkluderar böckerna, några påbörjade ja men det är det. Så vi får se om det. Gud, du har bra kontakt med JK. Rowling, jag är avundsjuk. Jag tänker ignorera den lilla baktanken från mitt Slytherin-jag som säger att det här är ett skämt och att du just nu sitter och skrattar. Ledsen, om det sårar dig, som sagt är jag misstänksam. När det gäller din kommentar om hur bra jag är på att skriva så skriver jag helt enkelt bara det som dyker upp i mitt huvud. Det är inget mer komplicerat.
Ha en bra dag och lycka till med din skrivning, du skriver säkert också fantastiskt.
Xoxo, Lea

Tonks: Tack så mycket och jag hoppas du gillar det här kapitlet.

AlexaAsterix01: Tack så mycket. Den var intressant (ärligt talat kommer jag inte ihåg vad som hände nu för det var så länge sen jag såg den och jag är för lat för att se om den)

Thalia: Jag är glad att du gillade att Dorea försvarar Sirius, jag ser henne som den slags personen. Självklart ville Umbridge ha kartan, hon vill ju göra Harrys liv så tragiskt och olyckligt som möjligt, men jag är glad att du gillade Harrys svar till det. Så du tror att Jasmine lever. Intressant tanke, du har bra poäng och jag kan ha det i åtanke men hon nämns i det här kapitlet igen, en liten fundering från Sirius är allt jag säger.
Hon klippte till dig! Wow, jag förstår varför den lilla vänskap ni hade försvann. Men det var bra att det inte var så jätte allvarligt.

Linneagb: Haha, hej. Tack så mycket och tur att du kan föreställa dig det och att du gillar Nick, han verkar väldigt gullig. Ja, visst är det synd om Harry, jag känner mig alltid hemsk när jag läser det kapitlet för jag vet att Sirius är oskyldig men Harry gör inte det.
Jo, Harry kommer definitivt vara i trubbel när Umbridge får veta att han äger marodörkartan, men Fred/George kommer nog försvara honom, de kommer inte låta henne ta något från marodörernas arvtagare. Jo, jag har också läst den förklaringen om hur de skrev marodörkartan, den får mig alltid att le. Hoppas du gillar kapitlet.*
-Lea

ProudSlytherin190: Tack så mycket, och tack för lyckönskningen.

Aveline: Tack så mycket. Jag hoppas att jag gjorde kapitlet rättvisa, och jag själv längtar också till de sista kapitlen. De är ju de mest intressanta. Men jag är glad att jag även lyckas hålla dig på tårna. Jag är glad att du gillade min lösning angående slottets hemliga gångar, och tack så mycket :). Jag tror personligen att lärarna har möten om att den här veckan ger vi alla ut läxor för att plåga våra elever och stressa ut dem. Men du har rätt, bättre sent än aldrig. och idag kommer äntligen kapitlet, efter typ en månad.
PS (Svar på din andra review): Hej igen Aveline, jag visste faktiskt om det och jag ser verkligen fram emot filmerna. Tre filmer som släpps 2016, 2018 samt 2020. Jag längtar och jag har läst boken på engelska och den är väldigt intressant, så det ska bli kul att se hur en 45 smidig lång bok ska bli tre filmer. Men ge inte upp hoppet, det finns fortfarande tid för filmer och böcker om marodörerna. Vi kan bara hoppas att hon skriver de.

Hqanna: Hej, jag är glad att du gillade uppdateringen och jag ber om ursäkt för den långa väntan på det här kapitlet. Wow, du låter lite som en fangirl, inte för att jag har något emot det :). Jag älskar känslan före en födelsedag, även om jag har förlorat den en aning, vet inte varför eller hur men skit samma. Jag ser det inte som en dålig sak att du är beroende utav det här. Så du är scout, jag var det men sluta för jag tyckte det var så tråkigt, personlig åsikt, jag är glad att du gillar Fred och George, jag älskar de två killarna. Skulle verkligen inte ha något emot att möta dem i verkliga livet (karaktärerna, skådespelarna har jag redan mött :D). Helt orelevant information; du har samma namn som min bästis.
PS(Din andra review): Du fyllde år, och jag missade det. Ledsen för det men grattis på din tolvårsdag i efterhand. Visst är det en hemsk känsla att inte få sitt Hogwartsbrev, och det kommer bli mer konstigt för alla ju äldre man blir innan man får sitt brev, tänk dig att få det när man är 26 och gå på lektioner tillsammans med 11 åringar. Ja, det skulle kännas konstigt. Men du, oroa dig inte över att bli tonåring, man känner inte så stor förändring. Det är bara en siffra egentligen. Nu är jag avundsjuk på dig, det enda Harry Potter relaterat jag har fått av mina förädlar är en fyra av böckerna samt filmerna (filmerna fick jag tillsammans med mina syskon). Men jag är glad för din skull. Det är en sorglig scen när Dobby dör, det är inte rättvist. Jag blir tårögd när jag tänker på det, för mig är alla i Harry Potter universumet levande och det känns som om det är verkligt. Och det är ännu värre när man läser om det i böckerna. Självklart är det HP-sakerna som räknas, och på tal om HP-saker, jag köpte ett armband som är flera gyllene kvickar runt handleden. Den är jättefin. Det går faktiskt bättre och bättre i skolan och strunt i att din kommentar skulle vara onödig, jag tycker inte det. Jag gillar att lära mig saker om mina läsare.
Ha det bra du med, vi ses. Kram
-Lea

---

AN: Vad är det hä kapitel. Från mig. Det måste var jul eller något. Okej, okej. Jag ber om ursäkt för den långa väntan, jag började skriva det här kapitlet den här veckan men nu är det här. Tack för ert stöd och extra tack till Emilia som har hjälpt mig med boktexten. Um, Grattis till Hqanna för att ha fyllt 12.

Okej, jag måste gå nu, ska på Halloween fest så jag har lite bråttom ha kul och glöm inte att imorgon 31 oktober lägger J.K Rowling ut en biografi om Umbridge.

---

Vanligt

Sirius pratar

Boktext

Tankar

---

"Fred ge mig boken, jag vill läsa nu", sade George och snodde boken ur sin tvillings händer innan han ens hann kommentera.

"Namnet på det här kapitlet är… du vet Fred, du och jag fick i alla fall bra titlar på våra kapitel", kommenterade George innan han läste ut titeln på kapitlet.

Åskviggen

Harry strålade när han hörde det.

"En Åskvigg! Du äger en Åskvigg!" flämtade en tredjeårselev.

"Hur den pojken missat den informationen har jag ingen aning om med tanke på hur mycket reklam Mr Jordan gjorde för den", mumlade Flitwick medan han betraktade sin elev.

Harry hade ingen klar uppfattning om hur han hade lyckats ta sig tillbaka ner i Godisbaronens källare, genom tunneln och upp till slottet igen. Det enda han visste var att återvägen inte verkade ta någon tid alls, och att knappt la märke till vad han gjorde, eftersom hans huvud fortfarande var sprängfyllt av samtalet han just hade hört.

Harry lät sin hand löpa över Sirius rygg i en tröstande rörelse

"Men hur undvek du då att bli upptäckt när du tog dig upp ur den hemliga gången?" frågade Fay nyfiket.

"Jag kollade på kartan, allt är lite suddigt från den resan ärligt talat", erkände Harry.

"Har du någon aning om hur många möjligheter du har. Du kan smyga ut ur slottet och kalla på Nattbussen sen kan du åka vart du vill", suckade Zacharias avundsjukt.

"Um, ett varför skulle jag vilja lämna Hogwarts och två, varför skulle jag vilja åka med den vansinniga lila bussen där chauffören inte kan köra?"

"Jag vill fortfarande veta varför bussen är lila, jag har svårt att tro att den alltid har varit det", sade Luna plötsligt.

"Och man vet att det är illa när även Stolliga Luna inser det", muttrade Engla, en av Lunas värsta mobbare.

"Jag är rädd att jag är inblandad i det", suckade Remus och allas huvuden vändes och vreds för att se på honom.

"Va? Berätta. Varför har inte jag fått veta det här tidigare?" flämtade Tonks.

"Det var någon vecka eller två innan slutet i mitt fjärde år…", började Remus fundersamt. "James och Sirius var uttråkade så de övertygade mig och Peter att följa med dem på upptäcksfärd…"

"I ert fjärde år?"

"Jag gav uppe långt innan att ifrågasätta deras logik. Vi kände redan till de flesta av Hogwarts hemligheter vid den tidpunkten. De förde ner oss i grottan dit förstaårseleverna anländer med båtarna och knöt loss en båt. Efter det seglade vi bara över sjön med hjälp av några trollformler…"

"Ni bröt er ut från Hogwarts!" flämtade mrs Weasley och såg förebrående på Remus.

"Vi återvände gjorde vi inte?" frågade Remus med ett höjt ögonbryn. "Efter det gick vi till utkanten av Hogsmeade där Lily och Jasmine hann ikapp oss. De hade sett oss lämna området och bestämde sig för att följa efter."

"Lily bröt sig ut från Hogwarts. I sitt fjärde år. Vart är världen på väg?" stönade Flitwick uppgivet. McGonagall rynkade under tiden på pannan, hon kunde inte minnas att Lily hade varit inblandad.

"De krävde en förklaring, Lily vad vi trodde att vi höll på med, Jasmine varför vi inte letat reda på henne och frågat om hon ville följa med. Efter det är jag lite osäker på exakt vad som hände men plötsligt så stannade Nattbussen framför oss, någon av oss hade kallat på den av misstag."

"Och det var då ni bestämde er för att att förtrolla bussen så att den blev lila", bad mrs Weasley förhoppningsfullt, kanske skulle berättelsen ta slut där.

"Mm, nej. Efter en kort diskussion bestämde vi oss för att hoppa på nattbussen och åka med den…"

"Inte en chans! Professor, bortsett från marodörerna så är ni nu våra idoler", flämtade Fred imponerat och mrs Weasley stönade uppgivet.

"Vart åkte ni?" frågade Padma intresserat.

"Överallt. Vi sade att vi ville se landet men var tvungna att vara tillbaka på Hogwarts innan gryning. Efter någon timme blev resan lite tråkig så Sirius och James började förändra inredningen lite…"

"Lite, Remus, jag fick en brev från Ernie som förklarade att ni fyllde bussen med kuddar som ni förtrollade till djur samt gungade i den stora ljuskronan."

"Till mitt försvar var det Jasmine och Lily som var i ljuskronan", protesterade Remus skrattandes.

"Nu kan du väl inte vara seriös. Lily Evans i en ljuskrona?" frågade Sinistra roat.

"Hon var bästa vän med Jasmine Potter och gifte sig med James Potter, är det så svårt att tro att hon var kapabel av sådant?" frågade Remus innan hon fortsatte berätta. "En halvtimme innan gryning släppte Nattbussen av oss där vi steg på och som avskedspresent förtrollade vi bussen så den blev lila istället för röd… från vad jag förstod så kunde de inte upphäva förtrollningen, eller så använde de det som förklaring för att de faktiskt gillade färgen, jag är inte så säker ärligt talat…"

"Otroligt. Ni är… wow, jag har inte ord", andades George imponerat.

"Galna? Vettlösa? Idioter? Bråkmakare?" föreslog Percy hjälpsamt.

"Men vad hände efter det? Sade inte professor McGonagall att ni åkte fast?" frågade Fay plötsligt.

"Jo, de hade ett väldigt tidigt möte den dagen och Minerva skulle gå ner och hämta Hagrid som var försenad… hon såg oss segla över sjön och konfronterade oss när vi försökte smyga upp till vår sovsal."

"Mr Lupin. Får jag fråga vart Miss Potter och Miss Evans befann sig vid den tidpunkten?" krävde McGonagall.

"Vi förstod att du hade sett oss så vi skickade dem i förväg medan vi tog längre tid på oss och skröt om vad vi gjort mellan varandra. Du gav oss fyra straffkommendering samt poängsavdrag. Lily var väldigt tacksam och den natten var början på en vänskap mellan oss, James fortsatte självklart att fråga ut henne varje vecka…"

"Varje dag menar du väl?" frågade Kingsley roat.

"Eller varje dag, men nu avskydde Lily inte längre James och de kunde faktiskt spendera tid tillsammans, Lily såg faktiskt James utfrågningar som ett skämt tillslut och blev inte irriterad. Det stoppade självklart inte James från att svimma när hon väl sade ja till en dejt men det är en annan historia," avslutade Remus med ett leende.

"Så de var vänner i ert femte år?" frågade Harry ivrigt.

"Svår fråga. Lily tolererade James men de var inte direkt tajta vänner… mer bekanta som ibland umgicks på raster för att de hade gemensamma vänner. Deras riktiga vänskap började egentligen i deras sjätte år och de börja dejta i deras sjunde år som du vet.

Varför hade ingen någonsin talat om det för honom? Dumbledore, Hagrid, Mr Weasley, Cornelius Fudge … Varför hade ingen någonsin nämnt att Harrys föräldrar hade dött därför att deras bäste vän hade förrått dem?

"Åh Harry, jag borde inte lägga allt för stor vikt på vad du hörde där, trots allt var ingen av dem närvarande. Jag är säker på att det finns en logisk förklaring", försäkrade Dorea.

"Den logiska förklaringen är att Black förrådde dem och dömde dem till döden", utbrast Fudge ilsket.

"Du vet jag fattar inte varför han fortsätter säga det", påpekade Ginny. "Han nekar Voldemorts återkomst vilket innebär att han vill att Voldemort ska vara död… så med den logiken så borde han vara tacksam emot den som förrådde Potter familjen eftersom det ledde till Voldemorts undergång… ändå tjatar han om att han förrådde dem som om det var det största brottet utfört på denna jord. Jag förstår det inte."

Ron och Hermione betraktade Harry nervöst under hela middagen utan att våga prata om vad de hade hört, för Percy satt alldeles intill dem.

"Ni hade kunnat berätta, jag skulle inte ha pressat på information. Jag hade bara antagit att ni hört det och berättat för Harry", suckade Percy.

"Det är bra att de inte nändes det, jag är ganska säker på att jag skulle ha exploderat i så fall", erkände Harry.

"Och det var det sista som någon behövde… även om det skulle ha avslutat terminen med ett bang."

När de kom upp till det proppfulla uppehållsrummet i Gryffindortornet fann de att Fred och George hade smällt av ett halvt dussin stinkbomber i ett anfall av uppsluppenhet inför det stundande jullovet.

"Julglädjen", sade Lee flinades.

"Ni använder det bara som en ursäkt. Jag ser inte någon annan kasta stinkbomber bara för att det är jul", påpekade McGonagall strängt.

Harry, som ville undvika tvillingarnas frågor om han hade lyckats ta sig till Hogsmeade eller inte, smög sig tyst upp till den tomma sovsalen och gick raka vägen till sitt sängskåp.

Sirius ryckte till vid ordavalet, han ville inte bli påmind om att hans gudson spenderat nio år i ett skåp under en trappa.

Han sköt böckerna åt sidan och fann snabbt vad han sökte efter - det läder-inbundna fotoalbumet som Hagrid hade gett honom två år tidigare. Det var fyllt av magiska fotografier av hans mamma och pappa.

Harry log vi omnämnandet av sitt prisade album, det var ett av hans mest käraste föremål han ägde eftersom det var hans enda chans att se sina föräldrar. Ofta när han hade svårt att sova eller mycket att tänka på brukade han ta fram albumet och bläddra igenom det medan han försökte komma på historier till varför just det fotot hade tagits vid den tidpunkten, vad hade hänt som ledde upp till det ögonblicket och vad hände efter bilden var tagen?

Han slog sig ner på sängen, drog förhängena omkring sig och började sökande bläddra genom sidorna, tills …

"Vad är det du letar efter?" frågade Dennis nyfiket men ingen svarade.

Han stannade vid ett fotografi av sina föräldrars bröllopsdag. Där var hans pappa som vinkade och log mot honom, med det ostyriga svarta håret som Harry hade ärvt spretande åt alla håll. Där var hans mamma, strålande av lycka, arm i arm med hans pappa.

"Åh, det var helt underbart. Det var en av dina föräldrars lyckligaste dagar i sina liv."

"Vilken var deras lyckligaste?" frågade Harry snabbt och såg ivrigt på sin farmor, det var en fråga han hade haft snurrandes i sina tankar under en lång tid nu.

"Jag skulle tro att det var samma dag som de fick dig. Både James och Lily strålade utav lycka den dagen", sade Dorea leendes.

Och där … det måste vara han. Deras bröllopsmarskalk … Harry hade aldrig skänkt honom en tanke tidigare.

"Uppenbarligen, det är bara normalt att du bara skulle ha brytt dig om dina föräldrar," försäkrade Angelina.

Om han inte hade vetat att det var samma person, skulle han aldrig ha gissat att det var Black på det här gamla fotografiet.

Dorea och Charlus log sorgset när de hörde det, de visste självklart redan om det, men att föreställa sig Sirius så livlös och utmärglad var svårt.

Hans ansikte var inte insjunket och vaxblekt utan tilltalande och glatt. Hade han redan vart i tjänst hos Voldemort när den här bilden togs?

"Självklart inte", sade Dorea omedelbart.

"Hur kan du vara så säker?"

"Det skedde en olycka och det slutade upp med att han behövde ta av sig sin skjorta han hade ingen tatuering, och vi vet alla att Voldemort märker sina anhängare",

"Är det inte möjligt att han täckt upp det med hjälp av en trollformel?" frågade Umbridge sött.

"Nej, det är det inte. De kan försöka men området kommer vara mörkare än på resten av huden, något som avslöjar att de försökt täcka upp märket. Ifall Doreas ord stämmer så hade Black ännu inte anslutit sig till Voldemort", sade madam Bones fundersamt.

"Tja det är positivt. Då var de åtminstone fortfarande bästa vänner vid den tidpunkten", påpekade Harry optimistiskt.

"Du vet Harry, jag börjar få känslan att du gillar Black."

"Tja, inte dödsätare Black, men den Sirius Black som var vän med mina föräldrar och inte förrådde dem", svarade Harry undvikande och ignorerade blickarna han fick för sitt svar.

Var han redan i färd med att planera mordet på de båda som stod bredvid honom? Hade han någon aning om att han stod inför tolv års inspärrning i Azkaban, tolv år som skulle göra honom oigenkännlig?

"Vad kommer Black göra utan sina stiligt bra utseende."

"Som jag är säker på att han skulle säga ifall han var här", sade Narcissa flinades."Så du tycker att jag ser bra ut", hon log och blinkade åt Kingsley som var mållös, medan flera stycken runt om skrattade åt dem.

Men dementorerna påverkar honom inte, tänkte Harry och stirrade in i det stiliga, skrattande ansiktet. Han behöver inte höra min mammas skrik om de kommer för nära honom …

Harry rös, han ville inte tänka på det. Inte nu, han tvingade sig själv att fortsätta att lyssna på Georges röst

Harry slog igen albumet, sträckte sig fram och stoppade tillbaka det i skåpet. Sedan tog han av sig klädnaden och glasögonen och kröp i säng efter att ha försäkrat sig om att förhängena dolde honom för insyn. Dörren till sovsalen öppnades.

"Innan någon säger något, nej det var inget monster, ingen mördare, ingen dementor eller ens påskharen själv. Det var Ron", sade Harry när han kunde se flera stycken öppna sina munnar för att fråga vem det var.

"Påskharen?" frågade Parvati roat.

"Fråga inte, det bara dök upp i mitt huvud."

"Harry?" sade Ron med osäker stämma. Men Harry låg stilla och låtsades sova. Han hörde Ron gå därifrån och sedan rullade han över på rygg med vidöppna ögon.

"Du visste att jag fejkade, gjorde du inte?" suckade Harry.

"Jo, men det var uppenbart att du behövde vara helt själv."

"Hur kunde du veta?" frågade Colin nyfiket.

"Han pratade inte", sade Ron i en ljus retsam ton. "Dumma Lockman", sade Ron i en imitation utav Harrys röst för att lätta på stämningen. "Berömd… uppmärksamhet… dum… dumma Lockman… hatar det… vem som helst kan se-",

"Jag fattar det", stönade Harry. "Vänta, är det därför som ni alla skrattade åt mig på morgonen den där dagen under andra…",

"Ja", skrattade Neville. "Vi alla hörde dig säga det och vi brast ut i skratt och kunde inte sluta."

Ett hat som han aldrig förr hade känt började strömma genom Harry som ett gift.

"Vilket jag måste kommentera är otroligt med tanke på hur mycket han hatar Voldemort", påpekade Ron en aning taktlöst och Hermione smällde till honom medan hon såg menande på Sirius.

"För att vara rättvis så känner jag annorlunda nu. Jag har känt mer hat för andra personer", erkände Harry och genast piggnade flera stycken till.

"Vem? Vem hatar du mer än honom, han förrådde…"

"Jag vet, jag vet vad ni alla tänker och säger. Men ni kommer få en delvis förklaring i slutet av den här boken och hela anledningen i nästa bok. Tro mig, de kommer inte lämna ut den delen." förklarade Harry i en mörk ton.

Han kunde se Black skratta åt honom genom mörkret, som om någon hade klistrat bilden från albumet över ögonen på honom. Han såg framför sig, som om någon hade spelat upp ett stycke ur en film, hur Sirius Black sprängde Peter Pettigrew (som liknade Neville Longbottom)

"Neville, jag ber om ursäkt för den liknelsen", sade Harry i en allvarlig ton.

"Öh… um, varför?" frågade Neville osäkert, vad var det för fel att bli jämförd med en hjälte.

"Åh du vet, det är en förolämpning emot ditt utseende. Jag har sett bilder utav honom", svarade Hermione en aning distraherat och trots att han var en hjälte så kunde de som känt honom eller sett en bild på honom inte hålla undan ett leende eller skratt.

i tusen bitar. Han kunde höra Blacks röst (fastän han inte hade en aning om hur den lät i verkligheten) mumla lågt och upphetsat: "Nu har det skett, min herre och mästare … Potters har gjort mig till sin hemlighetsväktare…"

Sirius började känna sig illamående när han hörde de orden från Harrys tankar, ifall de orden någonsin lämnade hans mun så skulle han troligtvis skära halsen av sig. Han tog inga order från någon annan.

"Harry, jag måste säga att du har livlig fantasi…"

"Åh, håll klaffen Smith", väste Ginny. "Det är troligtvis exakt vad förrädaren sade när han gav iväg hemligheten."

Och sedan hörde Harry ännu en röst inne i huvudet, en hög röst som skrattade gällt, samma skratt som Harry hörde varenda gång dementorerna kom nära honom …

"Vem är det som skrattar gällt?" frågade Vaneza skrämt.

"Ingen man vill umgås med", muttrade Harry till svar.

"Harry, du… du ser förfärlig ut."

"Jag är säker på att det är vad alla vill höra", sade Lavender sarkastiskt och himlade med ögonen.

Harry hade inte somnat förrän i gryningen. Han hade vaknat och funnit att sovsalen var tom och övergiven.

"Upprepa bara min föregående kommentar i ert huvud. Inget illa hade hänt", sade Harry trött, han kunde känna en huvudvärk börja smyga sig på.

Han klädde sig och gick nerför spiraltrappan till ett uppehållsrum som var helt avfolkat så när som Ron, som satt och snaskade på enda pepparmintsgroda medan han gned sig på magen, och Hermione, som hade spritt ut sina läxuppgifter över tre bord.

Tvillingarna visslade.

"Wow, det är en hel del arbete", sade Fred.

"Jag vet inte hur du gjorde det", sade George och rynkade pannan åt den yngre flickan som flinade mystiskt.

"Var håller alla hus?" frågade Harry.

"De har farit! Har du glömt att det här är första dagen på lovet?" sade Ron och såg granskande på Harry.

"Harry är den enda jag känner som kan glömma att det är lov", skrattade Dean och Harry grimaserade emot honom.

"Det är nästan lunchdags, jag hade tänkt komma upp och väcka dig alldeles strax."

"Oj, stackaren. han kom verkligen ur gängorna efter det där", suckade mrs Weasley oroligt

Harry sjönk ner i en stol intill brasan. Snön föll fortfarande utanför fönstren. Krumben låg utsträckt framför elden som en stor, rödgul matta.

"Du ser inte ut att må särskilt bra", anmärkte Hermione och såg ängsligt på Harry.

"Jag mår fint", sade Harry.

"Åter igen, du mår alltid fint. Faller trettio meter från en kvast och ditt svar när du vaknar är "Jag mår fint, förlorade vi matchen?", så förlåt oss om vi inte tror på dig", muttrade Hermione irriterat.

"Jag säger bara sanningen", protesterade Harry.

"Nej, du vänder och bänder på sanningen tills den passar in i ditt ordförråd", muttrade hon till svar.

"Harry, hör på nu", sade Hermione och utbytte en blick med Ron. "Du måste vara väldigt uppskakad efter samtalet vi råkade höra igår. Men det är viktigt att du inte gör nånting dumt eller överilat."

"Harry, göra något dumt eller överilat. Aldrig", mumlade Ginny för sig själv i en sarkastisk ton.

"Som vaddå?" frågade Harry.

"Som att försöka jaga Black på egen hand", sade Ron skarpt.

"Se, nu är mitt råd vettigt", sade mr Weasley med ett leende och Harry höjde på ögonbrynet.

"Ja, det hjälpte inte riktigt. Först mindes jag det inte men när jag gjorde det blev jag ganska förbannad…"

"Så det var det du svor över", sade Lee i en ton som om allt i universum plötsligt var vettigt.

Harry kunde märka att de hade repeterat in det här samtalet medan han sov. Han svarade inte.

Hans vänner såg på honom bistert, det var deras sätt att visa att de brydde sig om honom.

"Det tänker du väl inte göra, Harry?" frågade Hermione.

"Black är faktiskt inte värd att dö för", sade Ron.

"Vissa skulle inte ha hållit med dig", mumlade Remus.

"Merlin ska veta att några tjejer gladeligen skulle ha hoppat in framför er killar för att rädda er", mumlade Narcissa och skakade på huvudet.

Harry såg på dem. De verkade inte förstå ett dugg.

"För allt ni vet så hade jag kunnat klara av honom", sade Harry plötsligt och låtsades fnysa förolämpat.

"Är det så?" sade Sirius nyfiket.

"Jag står fast vid mitt tidigare uttalande, Voldemorts högra hand kan inte vara värre än mannen själv", sade han och såg utmanande på alla.

"Men han vet vad vi andra vet", påpekade Remus plötsligt.

"Vilket är?" frågar Harry ointressant.

"Din svaghet för sirapstårta, att du är kittlig…"

"Våga inte. Remus, jag svär ifall du så mycket som… Ahh", skrek Harry när Tonks plötsligt grep tag i hans händer och började kittla honom med sin fria hand. "T-Tonks", flämtade han. "Okej, okej, ni v-vinner, s-släpp m-mig."

Skrattandes gjorde Tonks som Harry bett.

"Vad har du nu lärt dig?" frågade Narcissa.

"Säg inte att du kan klara av en psykopat när sagda psykopats kusin sitter bredvid dig", svarade Harry med ett litet leende.

Remus och Narcissa himlade med ögonen över hans ord, samtidigt som flera stycken betraktade Tonks oroligt när de blev påminda om det faktumet.

"Vet ni vad jag ser och hör varenda gång en dementor kommer för nära mig?" Ron och Hermione skakade på huvudet och såg spända ut. "Jag kan höra min mamma skrika på det viset, precis innan hon dödades, skulle ni inte det i första taget. Och om ni fick reda på att nån som skulle föreställa vara hennes bäste vän hade förrått henne och skickat Voldemort efter henne …"

Remus slöt ögonen. "Du berättade det för dem på det sättet."

"Det var enda sättet jag kunde berätta det på", erkände Harry. "Jag ville inte att de skulle tycka synd om mig eller något sådant, det skulle inte ha förändrat någonting."

Hermione öppnar sin mun för att protestera men Ron stoppade henne med en armbåge i sidan, Harry behövde inte det just nu.

"Det finns inget du kan göra!" sade Hermione och såg alldeles olycklig ut. "Dementorerna kommer att fånga in Black och föra honom tillbaka till Azkaban och … och ge honom vad han förtjänar!"

"Och hur går det än så länge?" frågade Dorea i en belåten ton medan hon betraktar Umbridge och Fudge.

"Vi har läget under kontroll, det dröjer inte länge förrän han kommer bestraffas."

"Om du säger så", mumlade Dorea för sig själv en aning roat.

"Ni hörde väl vad Fudge sa? Black påverkas inte av Azkaban som vanliga personer gör. Det är inte ett straff för honom på samma sätt som för de andra."

"Skulle inte förvåna mig ifall han hantera allt det som om det var en ytterst långt straffkommendering", mumlade Narcissa och Sirius fnös misstroget, han hade inte direkt uppträtt så. Det hade varit en mardröm, men ja, han hade sina sätt att hantera det på.

"Okej, är jag seriöst den enda som oroar mig för de konstiga lätena din hund gör, Harry?" krävde Hannah.

"Det är lugnt. Han har alltid uppträtt så, ignorera det bara", sade Remus lugnt.

"Så vad vill du ha sagt med det?" frågade Ron och såg mycket nervös ut. "Vill du slå ihjäl Black eller nåt sånt?"

"Prata inte dumheter", sade Hermione med panik i rösten. "Harry vill självfallet inte slå ihjäl nån, eller hur, Harry?"

"Åh, jag är inte så säker. Har ni aldrig hört honom muttra…"

"Ursäkta mig!" spottade Harry ur sig.

"Um, det var inget. Ignorera mig bara. Jag vet inte vad jag säger", sade Seamus snabbt, han ville inte väcka Harrys humör, speciellt inte nu när han redan verkade vresig.

Harry svarade inte den här gången heller. Han visste inte vad han ville göra. Det enda han visste var att tanken på att ingenting göra, medan Black var på fri fot, var nästan mer än han kunde stå ut med.

"Ironiskt hur Potter och Black var bästa vänner men lilla Potter hatar Black", mumlade Nott till Malfoy.

"Malfoy känner till det", sade han tvärt. "Kommer ni ihåg vad han sa till mig på trolldryckskonsten? 'Om det var jag, skulle jag själv ge mig ut och söka efter honom … jag skulle vilja ta hämnd.'"

"Men du är inte Malfoy", påpekade Luna. "Alla hanterar situationer på olika sätt. Du är inte kapabel till mord även om du ibland skulle önska det."

"Tack Luna, det öh, hjälper att veta det."

"Du tänker väl inte följa Malfoys råd i stället för vårt?" sade Ron rasande. "Hör på mig nu … Vet du vad Pettigrews mamma fick tillbaka när Black hade gjort slut på honom? Pappa berättade det för mig - Merlinordens medalj av första graden och Pettigrews finger i en ask. Det var den största biten av honom de kunde hitta.

Alla som visste om sanningen morrade.

"Jävla idiot" var en vanlig tanke bland dem, även om några utav dem använde sig utav en del ord som promt skulle få mrs Weasley att tvätta deras munnar med tvål oavsett deras ålder.

Black är en galning, Harry, och han är farlig …"

"Ska man säga något i Blacks försvar så är det att han alltid har varit en galning", viskade madam Bones och Kingsley log, hon började äntligen komma över sin egna vendetta emot Sirius och börja se hålen i historien.

"Malfoys pappa måste ha berättat det för honom", sade Harry, utan att låtsas om Ron. "Han tillhörde ju själv Voldemorts innersta krets …"

"No shit Sherlock", fnös Charlie. "Alla utom rövslickarna i Ministeriet känner till det."

"Charlie!" utbrast mrs Weasley förfärat och blängde på sin son. "Du borde inte använda sådana ord framför barn!"

"Kan du inte säga Ni-vet-vem åtminstone?" avbröt Ron ilsket.

"… så det är klart att Malfoy visste att Black var i Voldemorts tjänst …"

"Jag älskar det faktumet att du totalt ignorerar Ron, att du fortsätter använda Voldemorts namn", skrattade Ginny och Harry log mot henne.

"… och Malfoy skulle inget högre önska än att se dig sprängd i en miljon bitar precis som Pettigrew! Skärp dig nu, Harry. Malfoy hoppas bara att du ska låta dig dödas innan han måste möta dig i quidditchmatchen. "

"Ja, för allting handlar om quidditch", skrattade Tonks.

"Det gör det för Oliver", sade sagda mans föredetta lag i munnen på varandra.

"Å, Harry", sade Hermione med ögonen blanka av tårar. "Snälla du, var förnuftig nu. Black gjorde en förfärligt hemsk sak, men … låt bli att utsätta dig för fara,

"Kom igen Hermione, jag trodde att du skulle känna honom bättre nu", sade George.

"Att sätta sig själv i fara är det som Harry gör bäst", instämde Fred med rynkad panna, Harry blängde på dem men de såg bara tillbaka på honom.

"Vi har en poäng, och du vet det", sade George och fick Harry att krossa armarna över bröstet nedstämt, något som fick flera stycken att skrocka.

det är ju precis vad Black vill … Å, Harry, du spelar Black direkt i händerna om du ger dig ut och söker efter honom. Din mamma och pappa skulle väl inte önska att nånting ont hände dig, eller hur? De skulle aldrig vilja att du började jaga efter Black!"

"Jag är inte så säker om det. James skulle vilja det, han skulle anse att det var säkert", påpekade Charlus.

"Jag må säga att det är ytterst tur att mr Potter inte hade er som sina förmyndare, ni verkar inte direkt bry er om hans hälsa. Det skulle ha varit en sådan skam ifall han blivit skadad inom eran vård", sade Umbridge högt och Harry himlade med ögonen.

"Hellre dem än Dursley, eller Merlin förbjude din vård", svarade han upproriskt och innan hon hann ge någon bestraffning så hade nästa mening redan blivit läst utav George.

"Jag kommer aldrig få veta vad de skulle ha önskat eftersom jag tack vare Black aldrig har talat med dem", sade Harry kort.

Harry mådde riktigt dåligt och skyldig över vad han sagt till Hermione och Ron när hon trott på ryktena om Sirius.

Det blev tyst. Krumben sträckte vällustigt på sig och krökte klorna. Rons bröstfickan började darra.

Ron blängde när han insåg att råttan hade hört hela konversationen. "Du borde känna skuld, din dumma feta gnagare", muttrade han ilsket.

"Vet ni vad, det är ju lov nu!" sade Ron, som gärna ville byta samtalsämne. "Det är nästan jul! Kom, så går vi ner och hälsar på Hagrid. Det är evigheter sen vi var hos honom!"

"Det är ett bra förslag Ron, det kan dra tankarna ifrån Black ett tag", berömde mrs Weasley sin son med ett leende.

"Nej!" sade Hermione omedelbart. "Harry får ju inte lämna slottet, Ron …"

"Jo, kom så går vi", sade Harry och satte sig upp i stolen. "Då kan jag fråga honom varför han aldrig nämnde Black när han berättade allt för mig om mina föräldrar!"

"Inte vad du hade hoppats på skulle jag tänka mig", sade Astoria och såg på den rödhåriga tonåringen som skakade på huvudet.

"Eller inte, men det var ett bra försök Ron", suckade mrs Weasley uppgivet.

Vidare diskussioner om Sirius Black var allt annat än vad Ron hade tänkt sig.

"Ja, jag tror inte att någon kommer vilja föra det namnet på tal runt Harry längre", sade Neville med en grimas.

"Eller vi kunde spela ett parti schack eller gobbstenar", sade han hastigt. "Percy lämnade kvar en uppsättning…"

"Nej, låt oss hälsa på Hagrid", sade Harry bestämt.

"Envis som alltid", suckade Angelina.

"Så frågade du Hagrid varför han inte nämnt Black?" frågar Katie.

"Nej, jag hade annat på tankarna när vi väl träffa honom", sade Harry mystiskt och genast blev alla spända, vad var det som hände som tog ifrån Harrys tankar ifrån Sirius Black, det måste säkerligen ha varit något riktigt hemskt.

De gick upp i sovsalarna och hämtade sina mantlar innan de gav sig iväg genom porträtthålet ("Stanna och slåss, era fega byrackor!") Och vidare ner genom det öde slottet för att till sist träda ut genom den tunga ekporten.

"Hagrid är körd", sade Charlie och gnuggade händerna.

"Stackars kille", instämde Bill, han hade sett Harrys humör och skulle man tro de andra så kunde det blir värre.

De tog sig långsamt nerför gräsmattan och lämnade en grund ränna efter sig i den djupa, gnistrande pudersnön. Deras strumpor och mantelfållar blev genomblöta och iskalla. Den förbjudna skogen såg förtrollad ut, med alla träden överströdda av silver, och Hagrids stuga såg ut som en kaka med glasyr ovanpå.

"Det var verkligen vackert", sade Harry och log när han mindes det.

"Det låter som det, jag brukar aldrig koncentrerar mig på sådant", sade Charlie, han hade tillbringat många dagar hos Hagrid med att spendera tiden med att diskuterar drakar.

Ron knackade, men det kom inget svar.

"Han kan väl inte ha gått ut?" sade Hermione, som darrade av köld under manteln. Ron lade örat mot dörren.

"Tänk ifall någon skulle köra en kniv genom dörren nu och spetsa dig genom ditt öra", flämtade en sjätteårselev.

"Du har sett för många skräckfilmer", stönade hans kompis.

"Och det skulle vara ytterst liten chans att Ron dog, först och främst måste kniven vara väldigt lång, anfallaren måste vara otroligt stark samt ha väldigt mycket tur för att träffa rätt och döda Ron. Statistiken för att det skulle vara genomförbart är ytterst liten eftersom den måste lyckas på första försöket", påpekade Su Li. "Min pappa jobbar med knivar", gav hon som en förklaring till alla frågande blickar.

"Jag gillar det faktum att hon utan några problem kunde diskutera min död", muttrade Ron fnysande.

"Det hörs nåt konstigt ljud där inifrån", sade han. "Lyssna... kan det va Fang?"

"Nej, säg inte att Fang är döende", flämtade Orla.

"Varför förväntar sig alla det värsta?" frågade Harry medan han såg upp i taket.

"Därför att det värsta brukar hända runt dig", kommenterade Neville lätt och Harry ryckte på axlarna, han kunde inte säga emot det.

Harry och Hermione lade också örat mot dörren. Inifrån stugan hördes en låg, darrande jämmer.

"Tycker ni inte vi borde hämta nån?" frågade Ron oroligt.

"Och säga vad, att ni kan ha hört Hagrids hund jämra sig?" hånade Zacharias och diskret sköt Ginny iväg en förtrollning som fick hans hår att ställa sig rakt upp som ifrån en elstöt.

"Hagrid!" ropade Harry och bultade på dörren. "Hagrid, är du där inne?"

Det hördes ett ljud av tunga steg och sedan öppnades dörren med ett gnissel. Där stod Hagrid med rödsvullna ögon och rinnande tårar som vätte ner lädervästen framtill.

"Vad har hänt nu?" frågade Daphne och himlade med ögonen.

"Jösses Greengrass, har du inget hjärta. Han gråter", utbrast Colin.

"Ni har fått veta de!" bölade han och kastade sig om halsen på Harry.

"Inget illa menat, men det låter ganska roligt", påpekade Lee och såg en aning ursäktande på Hagrid som skrockade generat.

"Hört om vad?" frågade Moody misstänksamt

"Vingfåle" ,förklarade Hermione för den föredetta auroren.

Eftersom Hagrid var minst dubbelt så stor

"Underdrift, mer som minst tre gånger så stor", muttrade Susan medan hon betraktade halvjätten.

som en normal man var det inget att skratta åt. Harry höll på att ramla ihop under hans tyngd men räddades av Ron och Hermione som grep Hagrid i varsin arm och med Harrys hjälp släpade honom tillbaka in i stugan. Hagrid lät sig sättas ner i en stol och sjönk ihop över bordet medan han snyftade obehärskat. Ansiktet glänste av tårar som droppade ner i det trasliga skägget.

"Stackars Hagrid", sade Ginny suckandes. Hon hatade att se andra människor upprörda.

Hagriv, var är det?" frågade Hermione förskräckt.

Harry fick syn på ett brev med officiellt utseende som låg öppet på bordet.

"Åh, det kan inte båda gott", mumlade Tonks oroligt.

"Vad är det här för något, Hagrid?"

"Dåliga nyheter troligtvis", suckade Su Li.

Hagrids snyftningar fördubblades, men han sköt fram brevet mot Harry, som tog upp det och började läsa högt:

Käre Mr Hagrid.

I samband med vår undersökning av hippogriff-angrepp på en elev i er klass

"Seriöst?" utbrast Sarah. "Vingfåle gjorde inget fel…"

"Han attackerade ett barn", protesterade Narcissa häftigt.

"Som bröt mot instruktionerna och förolämpade honom!"

har vi accepterat professor Dumbledores försäkran m att ni inte kan göras ansvarig för den beklagliga händelsen

"Se Sarah, det är inte så hemsk", försäkrade Nick sin lillasyster.

"Jamen, då är ju allt i sin ordning, Hagrid!" sade Ron och klappade honom på axeln. Men Hagrid fortsatte att snyfta och viftade med en av sina jättestora nävar för att få Harry att läsa vidare.

"Självklart så kan det inte sluta där", stönade Tonks. Varför behövde alltid dramatiska och dåliga saker hända på Hogwarts nu för tiden.

Emellertid måste vi uttrycka vår oro när det gäller hippogriffen i fråga. Vi har beslutat att godkänna Mr Lucius Malfoys officiella klagomål, och detta ärende kommer följaktligen att föreläggas Kommittén för bortskaffandet av magiska djur. Prövningen av ärendet äger rum den tjugonde april, då vi ber er och hippogriffen att infinna er på Kommitténs kontor i London.

"Ha!", skrattade Alisa. "De är oroliga för att han är farlig, men de ber honom att föra Vingfåle till London. Jag ser inte dubbelmoralen där alls. Ifall Vingfåle skulle vara farlig så skulle Ministeriet då utsätta alla i London för fara när Hagrid för med sig Vingfåle till Ministeriet."

"Det är en väldigt bra punkt, miss…"

"Alisa. Bara Alisa, madam Bones", sade Alisa med ett leende.

"Alisa. Hur kommer det sig att ingen kvalificerad sändes till Hogwarts mark för att förflytta hippogriffen i fråga", frågade madam Bones och såg på ministern.

"Jag är säker på att ministern kommer se in i ärendet vid en senare tidpunkt, Amelia", försäkrade Umbridge och madam Bones grimaserade.

Under tiden ska hippogriffen hållas tjurad och isolerad.

Högaktningsfullt…

Breven var underskrivet av skolans styrelsemedlemmar.

"Å", sade Ron. "Men du sa ju att Vingfåle inte är nån elak hippogriff, Hagrid. Han slipper säkert undan…"

"Åtminstone så är Ron positiv", sade mr Weasley och log innan han såg på Luna som såg ut att vilja börja gråta.

"De kan inte döda honom, kan de?" frågade hon i en darrande röst.

"Oroa dig inte, allting kommer ordna sig", sade Katie men hon var inte särskilt säker själv.

"Ni känner inte dom där fågelskrämmorna i Kommittén för borstskaffandet av magiska djur!"

Madam Bones fnissade till, det var en ytterst bra beskrivning utav kommittén. Kanske skulle hon själv börja kalla dem det bland vänner.

Sade Hagrid med kvävd röst och torkade ögonen på ärmen. "Dom e ute efter å utrota alla intressanta djur!"

"Hagrid, intressanta ja, men Vingfåle var oskyldig och snäll", sade Harry, fortfarande irriterad av orättvisas den dagen han träffat Sirius, hur ministern hade talat om det innan de ens diskuterat det.

Ett plötsligt ljud från ett hörn fick Harry, Ron och Hermione att hastigt vända sig om. Hippogriffen Vingfåle låg där i vrån och tuggade på någonting som det sipprade ut blod ifrån över hela golvet.

"Um… yuck", sade Lavender grimaserandes.

"Vad jag vill veta är hur ni först nu upptäckte att en jäkla hippogriff befann sig i stuga med er. Harry, det är meningen att du ska vara uppmärksam!" utbrast Terry förvånat.

"Till mitt försvar så hade Vingfåle varit förvånansvärt tyst", försäkrade Harry alla och hans två vänner nickade instämmande, innan de plötsligt stannade.

"Vad menar du med till ditt försvar, menar du inte till vårt försvar?" krävde Ron.

"Alla vet att jag är den som är uppmärksam och lägger märke till detaljer i vår grupp."

"Så länge det inte har med skolarbetet att göra", muttrade Hermione.

"Skolarbete har med fakta att göra och det är din uppgift", svarade Harry avfärdande. "Rons uppgift är att sen lägga ihop det vi samla ihop och göra en strategi."

"Jag kunde inte lämna han bunden dör ute i snön!" sade Hagrid grötigt. "Alldeles ensam! På julen!"

"Vem skulle låta en hippogriff bo i huset?" frågade Luna och skakade på huvudet som om det var det konstigaste hon någonsin hört

"Knäppskallar", sade Charlie.

"Akta vem du kallar knäppskalle" kommenterade Sirius en aning förolämpat

"Ditt scenario är lite annorlunda, tycker du inte Sirius? Hagrid ville bara inte att han ska känna sig ensam", påpekade Charlie.

"Vill jag ens veta varför han har haft en hippogriff inomhus?" frågade Nick fundersamt.

"Inte direkt", svarade Harry och Nick nickade förstående.

Harry, Ron och Hermione såg på varandra. De hade aldrig varit helt överrens med Hagrid om hans val av keldjur. Det som han kallade "intressanta djur" kallade de flesta andra "skräckinjagande monster". Å andra sidan verkade det inte finnas särskilt mycket ont i Vingfåle. I jämförelse med Hagrids vanliga keldjur var han faktiskt riktigt gullig.

"Hur kan ett monster någonsin vara sött?"

"Drakarna är söta", protesterade Charlie.

"Du är mentalt galen", fnös Percy. "Ingen i sitt rätta sinnes bruk tycket drakar är söta."

"Harry gör det", protesterade Charlie igen.

"Jag sade vid sina rätta sinnes bruk, dessutom beskrev han Norbert som ett tillknycklat svart paraply", påpekade Percy roat.

"Harry förstår sig inte på sann skönhet", muttrade Charlie trotsigt.

"Du måste komma med ett riktigt starkt försvar, Hagrid", sade Hermione medan hon satte sig ner och lade en hand på Hagrids kraftiga underarm. "Jag är säker på att du kan bevisa att Vingfåle är ofarlig."

"Han är vad han dömdes till var inte rättvist", muttrade Harry. Vingfåle agerade bara efter sina instinkter när han blivit förolämpad.

"De spela ingen roll va jag säjer!" snyftade Hagrid. "Dom där bortskaffningsdjävlarna, dom går allesammans i Lucius Malfoys ledband! Dom e rädda för han!

"Hur kan någon vara rädd för Guldlock?" frågade Sirius och det tog några sekunder för alla att förstå att det var Lucius han pratade om, när de väl förstod innebörden brast de ut i skratt.

"Min pappas namn är inte Guldlock", fräste Malfoy.

"Okej då, Rapunzel", sade Sirius igen, den här gången med ett hånleende i tonen.

"Vem är Rapunzel?" frågade Ginny intresserat.

"En mugglar prinsessa med väldigt långt, ljuvligt blont hår", svarade Hermione flinandes.

"OI! Han är inte det heller!" ropade Malfoy.

"Fint, vi kallar honom Barbie då, men vi ändrar det inte igen", suckade Sirius som om det var en stor uppoffring han gjort. Under tiden försökte de flesta att hålla inne sina skratt när de hörde namnförslagen.

Å om jag förlorar målet, kommer Vingfåle å bli…" Hagrid strök med en snabb rörelse pekfingret tvärs över halsen, varefter han utstötte ett högt jämmerskrik och föll framåt med ansiktet begravt i armarna.

"Men Dumbledore då, Hagrid?" frågade Harry.

"Han har gjort mer än nog för mej allaredan", stönade Hagrid.

"Han har förresten skäppan full me å hålla alla dom där dementorerna utanför slottet, å me Sirius Black som smyger omkring…"

"Snälla, explodera inte nu. Jag tror inte att killen kan klara av det", stönade Lee.

"Jag tror det är första gången jag hör dig uttrycka en önskan om att Harry inte ska tappa humöret", påpekade Hannah.

"Det är kul ibland, men när någon redan är upprörd. Nej tack", sade han och grimaserade.

Ron och Hermione såg hastigt på Harry, som om de väntade sig att han skulle förebrå Hagrid för att han inte hade berättat sanningen om Black. Men Harry kunde inte förmå sig till att göra det, inte nu när Hagrid var så ledsen och rädd.

"Tack och lov" var en generell tanke som spred sig i luften. Medan de skulle älska att höra anledningarna så ville de inte höra den från en upprörd Harry.

"Vet du vad, Hagrid", sade han. "Du får inte ge upp. Hermione har rätt, du behöver bara ett bra försvar. Du kan inkalla oss som vittnen…"

"Jag är säker på att jag har läst någonstans om ett fall av hippogriff-förföljelse, där hippogriffen blev frikänd", sade Hermione eftertänksamt. "Jag kan slå upp det åt dig, Hagrid, och se exakt vad som hände."

"Aww, de är så smarta och söta barn", suckade Burbage och Babbling log

Men Hagrid snyftade och grät ännu högre. Harry och Hermione såg bedjande på Ron för att få hjälp.

"Öh… ska jag laga en kopp te?" sade Ron.

Chockade fnissningar fyllde svaret när de hörde det absurda svaret från Ron, att höra honom erbjuda sig att laga te var så svårt att föreställa sig.

Harry stirrade på honom.

"Det gör alltid mamma när någon är ledsen och upprörd", muttrade Ron och ryckte på axlarna.

"Det är för att det alltid funkar", påpekade mrs Weasley.

Till sist, efter många fler försäkringar om hjälp och med en ångande temugg framför sig snöt Hagrid sig i en näsduk stor som en bordsduk och sade: "Ni har rätt. Jag kan inte tillåta mej å bryta ihop. Måste ta mej samman…" Jakthunden Fang, som hade legat under bordet, kom nu fram och lade försiktigt huvudet i Hagrids knä.

Padma log ömt vid tanken på jakthunden. Den var så söt även om han hade en tendens att dregla.

"Jag har inte vart mej själv på sista tiden", sade Hagrid medan han klappade Fang med ena handen och torkade sig i ansiktet med den andra. "Jag har vart orolig för Vingfåle å ledsen för att ingen gillar mina lektioner…"

"Jo, men vi gillar dem väldigt mycket!" ljög Hermione med detsamma.

"Lika mycket som vi gillar att äta grönsaker", muttrade Neville.

"Jag gillar grönsaker", sade Harry, medvetet valde han att inte nämna att när man svalt och endast tilläts äta resterna som i de flesta fall bestod utav broccoli, morötter och ärtor så har man plötsligt inte så mycket emot dem.

"Ja, de är alla tiders!" sade Ron och korsade fingrarna under borde. "Öh… hur mår fladdermaskarna?"

"Dom e döda", sade Hagrid dystert. "För mycket sallad."

"Åh, vilken sorgligt tanke", sade Seamus i en alldeles för besviken röst och det ryckte i Hagrids skägg, ett tydligt tecken på att han log.

"Å, nej!" sade Ron medan det ryckte i hans läpp.

Hagrid skrockade lågt när han hörde det.

"Å dom där dementorerna får mej å känna mej förbannat obehaglig", sade Hagrid med en plötslig rysning. "Måste gå förbi dom varenda gång jag vill ta mej en öl på Tre kvastar. De e som å va tillbaks i Azkaban…"

Oavsett i fall de gillade Hagrid eller inte så tyckte de synd om honom för att behöva återuppleva Azkaban, på sätt och vis.

Han tystnade och drack sitt te i stora klunkar. Harry, Ron och Hermione betraktade honom spänt. De hade aldrig hört Hagrid tala om sin korta vistelse i Azkabansfängelset förut. Efter en liten paus sade Hermione försiktigt: "Är det hemsk att sitta där inne, Hagrid?"

"De kan ni aldrig föreställa er", sade Hagrid stilla. "Jag har aldrig vart me om nåt liknande. Jag trodde jag skulle bli galen. Jag tänkte hela tiden på dom hemskaste saker… på den dan jag blev relegerad från Hogwarts… den dan min pappa dog… den dan jag måste lämna ifrån mej Norbert…"

"Norberts flytt till drakreservatet hör till hans hemskaste minnen. Wow, bara wow, Jag vet inte vad jag kan säga", muttrade Cho en aning misstroget.

"På ett sätt kan Hagrid vara lycklig att hans dåliga erfarenheter inte är lika dramatiska som alla andras." sade Hermione lågt.

"Tänk om en av oss hamnade där", sade Ron som började bli blek i ansiktet.

"Jag har inte ens tänkt på det", viskade Harry förskräckt. Tack och lov för de alla tre så kunde de inte tänka vidare på det för i just det ögonblicket så fortsatte Fred att läsa.

Hans ögon fylldes med tårar.

"Och han var inte ens där för ett år", viskade Charlus skräckfyllt. "Jag vill inte ens föreställa mig tolv år där", ingen som hörde honom vågade kommentera.

Norbert var den babydrake som Hagrid en gång hade vunnit på kortspel. "Man kommer faktiskt inte ihåg vem man e efter ett tag.

Sirius ryckte till och Harry återupptog sin sysselsättning med att stryka igenom hans päls tröstande.

Å man kan inte heller se nån som helst mening me å leva. Jag börja hoppas att jag skulle mens jag sov…

Sirius mindes den tiden klart och tydligt, det enda som hade fått honom att klara sig igenom den tiden var tre tankar: att han var oskyldig, Harry samt Jasmine… en brännande smärta spred sig när han åter igen påmindes om det faktum att hon var död, borta för alltid, precis som James och Lily, hon hade inte ens levt när han vaknade upp i Azkaban. Han hade spenderat tretton år med att tro att hon levde, någorlunda lyckligt. Det var inte förrän han hade konfronterat Remus om varför hon inte hade försökt ta kontakt med honom, varför han aldrig ens pratade om henne som Remus hade avslöjat den kalla, hårda sanningen. Sanningen hade krossat honom mer än något annat, glöm Azkaban, han skulle gärna återvända till det stället ifall det innebar att Jasmine återfick livet… han skakade på huvudet, han kände sig som en urusel vän för att han genast inte hade inkluderat James och Lily i den tanken… men det spelade ingen roll nu. Han skulle aldrig återse någon av dem, inte i livet i alla fall. Han skulle åtminstone senare kunna prata med deras porträtt och det var alltid något, var det inte?

Han fnös irriterat. Att tänka på allt det här gjorde honom bara deprimerad och han visste det, men han kunde inte hjälpa det, ofta återvände hans tankar till hans vistelse i Azkaban, inte lika ofta som hans första år på flykt, men mindre än under hans tid i grottan vid Hogsmeade. Ända sen han behövt återvända till Grimmaldiplan så hade hans tankar återvänt till Azkaban allt mer ofta och drev honom mer galen för varje gång. Att äntligen få slippa ut ur huset var en lättnad, och troligtvis inom några timmar så skulle han vara fri och han skulle aldrig mer behöva bo i det förbaskade huset. Inombords fnös han när han slogs av en ny tanke, alla vakter som besökt och pratat med honom i Azkaban i ett försök att bryta honom, få honom att tappa viljan att leva hade bara behövt avslöja att Jasmine var död. Det var det, han skulle tappat behärskningen och skulle inte haft någon chans att återfå den innan det var för sent. Han skulle ha blivit galen på riktigt. En deprimerande tanke, men sann ändå.

När dom släppte ut mej va de som bli född på nytt, allting kom strömmande tillbaks, de va den bästa känsla man kan föreställa sej. Fast dementorerna gilla inte alls att dom måste låta mej gå-"

"Men du var ju oskyldig!" sade Hermione.

Hagrid fnyste. "Tror ni att de spelar nån roll för dom? De struntar dom i. så länge dom kan hålla ett par hundra mänskliga varelser instängda där å suga glädjen ur dom ger dom tusan u vem som e skyldig eller inte"

"Så hypotetiskt sett kan det finnas oskyldiga personer där inne men dementorerna skiter fullständigt i det eftersom de är deras mat", påpekade Harry och madam Bones bet sig i läppen, kanske borde hon ta och öppna en utredning angående det och kolla upp att alla verkligen var skyldiga.

Hagrid satt tyst ett ögonblick och stirrade ner i sin temugg. Sedan fortsatte han lågmält: "Tänkte att jag bara skulle släppa Vingfåle fri… försöka gå han å flyga sin väg. Men hur förklarar man för en hippogriff att den måste hålla sej gömd?

Å… å jag e rädd för å bryta mot lagen…" han såg upp på dem medan tårarna åter strömmande nerför hans ansikte. "Jag vill aldrig mer tillbaks till Azkaban."

"Jag tvivlar att någon skulle vilja det", påpekade Sprout med en suck.

"Oroa dig inte Hagrid, du kommer inte att återvända dit. Ingen oskyldig kommer hamna där igen", försäkrade madam Bones och Harrys leende var så stort att hans kinder borde göra ont, det förvirrade en hel del varför han skulle bli så glad över det, och åter igen fick de känslan utav att de saknade en pusselbit eller två som skulle avslöja vad den hela stora bilden visade. Förrän de hade de bitarna så fumlade de fortfarande i mörkret.

Trots att besöket hos Hagrid hade varit långt ifrån roligt hade det ändå haft den effekt på Harry som Ron och Hermione hoppats på.

"Jo, men positivt är väl att han åtminstone inte fokuserar på Black längre", sade Susan med en fnysning.

Även om Harry absolut inte hade glömt allt om Black, kunde han inte hela tiden fundera på hämnd om han ville hjälpa Hagrid med hans mål mot Kommittén för bortskaffandet av magiska djur.

"Det är väldigt storsint av dig", sade professor Vector

"Vänner kommer alltid innan personlig hämnd", sade Harry med en axelryckning.

Harry, Ron och Hermione gick till biblioteket dagen därpå och återvände till det tomma uppehållsrummet lastade med böcker som kunde tänkas hjälpa till att förbereda ett försvar för Vingfåle. De satt alla tre framför den flammande brasan och bläddrade långsamt igenom dammiga volymer om berömda fall med mordiska bestar, medan de då och då växlade några ord när de råkade på någonting intressant.

"Det var snällt av er", sade mrs Weasley och log ömt mot trion,

"Mamma", klagade Ron medan Harry och Hermione fnissade åt honom.

"Åtminstone så kramade hon dig inte", mumlade Harry ur mungipan och Ron smällde till honom.

"Här är någonting… det var ett fall 1722… men hippogriffen blev dömd. Usch, titta vad de gjorde med den, det är vidrigt…"

"Jag vill inte ens veta vad det var ni hittade. Påminn mig om att aldrig titta i den där boken", stönade Leanne och slöt sina ögon.

"Det här kan tänkas vara till hjälp, titta… en mantikora gick loss på någon 1296, och de frikände mantikoran. O, nej, det var bara för att alla var för rädda för att närma sig den…"

Under tiden hade resten av slottet prytts med de vanliga överdådiga dekorationerna, trots att nästan inga elever var kvar för att njuta av julpyntet.

"Jag älskar att stanna för julfesten, det är en av de bästa på hela året", sade Harry, han ville inte tänka på att anledningen till att han stannade var för att han inte hade någon annanstans att ta vägen.

Tjocka girlanger av järnek och mistel hängde utmed korridorerna, mystiska ljus sken inifrån varenda rustning och stora salen var fylld med sina vanliga julgranar, som glittrade av gyllene stjärnor. En mustig och härlig dog av julmat började spridda sig genom korridorerna, och när julaftonen väl var inne hade den blivit så stark att till och med Scabbers stack fram nosen ur Rons skyddande ficka för att sniffa förväntansfullt omkring sig.

Trion såg ilsket på boken igen och Fred började skruva nervöst på sig, han kunde inte förstå det. Varför hatade de alla tre Scabbers så plötsligt. Det var inte vettigt.

På julmorgonen väcktes Harry av att Ron kastade sin kudde på honom.

"Jag tycker det är ett av de bästa sätten att vakna upp på", sade Amanda och log som en sexåring på julaftonen.

"Eller till mat…" påpekade Katrina.

"Trina, bara du skulle tycka det. Ett det skulle göra ont ifall någon kasta mat på dig, två, det är slöseri med perfekt mat", protesterade Amanda

"Jag menar att vakna upp till doften av mat och ha den färdig serverad vid sängen, dummer", skrattade Katrina och knuffade till sin vän med axeln.

"Hej där! Julklappar!"

Harry sträckte sig efter glasögonen, satte på sig dem och kikade genom halvmörkret ner på fotändan av sängen, där en liten hög med paket hade dykt upp. Ron höll redan på att slita upp pappret på sina egna presenter.

"En ny tröja från mamma. Rödbrun igen… se efter om du också har fått en."

"Klart han har", sade Fred och avbröt sig själv.

"Han är en del av familjen, eller hur?" sade George som om det var uppenbart. Harrys kinder antog en svag rosa färg, han visste att de länge ansett det men att höra de säga det inför alla i skolan samt några ministeriearbetare var nästan för mycket.

Det hade Harry. Mrs Weasley hade skickat honom en mörkröd tröja med Gryffindorlejonet stickat framtill,

"Jag har fortfarande kvar allihop."

"Verkligen? Men säkerligen kan de inte passa", sade mrs Weasley i en förvånad ton.

"De var gåvor, jag kan inte förmå mig att göra mig av med dem, och de två senaste passar fortfarande", mumlade Harry generat.

"Ytterligare ett tecken på att Harry är en dvärg", retades Ron med ett leende.

"Håll käften. Jag kan fortfarande växa", muttrade Harry och grimaserade mot sin vän.

ett dussin hembakade köttpajer, en bit julkaka och en ask nötnougat.

"Tack så mycket Molly för att se efter vår sonson", sade Dorea och log tacksamt.

"Det var så lite, jag gör det med glädje." sade mrs Weasley med en lätt rodnad.

Då han lade alla de öppnade julklapparna åt sidan upptäckte han ett avlångt, smalt paket som hade legat under dem.

Flera stycken såg intresserat på boken, de kunde bara tänka sig en sak som det kunde vara och var nyfikna på att få höra vem som gett Harry det.

"Vad är det där?" frågade Ron och kikade bort mot honom medan han höll upp ett par rödbruna strumpor som han just hade tagit fram ur julklappspappret.

"Har ingen aning…"

Harry slet upp paketet och flämtade till då en stilig, glänsande kvast rullade ut på sängöverkastet.

Sirius log inombords medan han väntade på sin gudsons reaktion till gåvan.

Ron tappade strumporna och hoppade ner på sin säng för att titta närmare på den.

"Vänta. Titeln på kapitlet… det kan väl inte vara. Är du seriös!" utbrast Tonks. "Han gav dig den då. Wow, jag som trodde du fick den året därpå… imponerande", mumlade hon.

"Du vet vem som köpte honom kvasten!" utbrast Oliver ivrigt. "Vem, jag måste tacka honom eller henne."

"Jag vet, men du får vänta till Harry själv berättar vem det är", sade Tonks glatt medan hon tankfullt ändra sin hårfärg till en mörk röd. "Harry, tycker du att jag passar i den här färgen?" frågade hon samtidigt som hon betraktade sin spegelbild i en sked.

"Um… du passar i de flesta hårfärger ärligt talat, även de som inte borde fungera som hårfärg."

"Aw, tack Harry", sade Tonks glatt och gav honom en kram.

"Se, det är ett bra sätt att ge en kvinna ett svar på när de frågar hur de ser ut i något", utbrast Lavender imponerat medan hon såg menande på de andra killarna.

"Jag tror knappt mina ögon", sade han hest.

Det var en Åskvigg, Identisk med drömkvasten som Harry hade gått och tittat på varenda dag i Diagongränden.

"Vem gav honom en Åskvigg!" utbrast Charlus ivrigt och vände sig ivrigt emot Harry, tillsammans med Oliver som själv undrat länge på svaret till den frågan.

"Jag är rädd för att den informationen är hemlighets stämplad", sade han med ett leende. "Men jag lovar att ni får veta senast i början av nästa bok."

Skaftet glittrade då han lyfte upp den. Han kände hur den vibrerade och släppte taget; den svävade fritt i luften på exakt rätt höjd gör Harry att sitta upp. Hans blick gled från det guldinfattade registreringsnumret överst på skaftet ner till det perfekt släta, strömlinjeformade björkkvistarna som utgjorde borstpartiet.

"Den är perfekt", suckade Harry lyckligt.

"Vem har du fått den ifrån?" frågade Ron med dämpad röst.

"Titta efter om det finns med något kort", sade Harry.

Ron sökte igenom pappret som Åskviggen hade varit inslagen i.

"Här finns ingenting! Jösses, men vem kan tänkas lägga ut så mycket pengar på dig?"

"Det låter ju väldigt snällt", fnös Seamus.

"Jag menade det inte på det sättet. Det är bara det att Åskviggar är otroligt dyra."

"Ja, jag är i alla fall säker på att det inte är familjen Dursley", sade Harry, som var nästan lamaslagen av häpnad.

"Ha, jag tvivlar att någon trodde att det var Dursleys", kacklade Alisa

"Jag slår vad om att den är från Dumbledore", sade Ron medan han gick runt, runt Åskviggen för att granska varenda praktfulla liten detalj på den. "Han skickade dig ju osynlighetsmanteln anonymt…"

Flera stycken vände sig misstänksamt emot Dumbledore och betraktade honom.

"Ja, men den hade tillhört min pappa", sade Harry. "Dumbledore gav den bara vidare till mig. Han skulle inte lägga ut hundratals galleoner på mig. Han kan inte gå runt och skänka såna här dyrbara saker till elever…"

"Mycket sant", sade Dumbledore och log mot honom.

"Det är därför han inte har velat tala om att den är från honom!" sade Ron. "Så att inte nån idiot som Malfoy skulle kunna säga att det var favorisering. Just det, Harry!" Ron gav till ett högt gapskratt.

"Tänk dig Malfoy! Vänta tills han får se dig på den här! Han kommer att bli grön av avundsjuka! Det här är ju en kvast i internationell toppklass!"

"Vilket för oss tillbaka till frågan vem som är galen nog att köpa en sådan kvast till Harry."

"Min hjälte", sade Oliver och Harry, Ron och Hermione utbytte leenden. Det fick dem nästan att önska att de redan nu kunde berätta vem som köpt kvasten, bara för att se allas reaktioner till det, speciellt Olivers nu när han yttrat de orden. "Han eller hon måste ha sett vilken talang Harry har och ville hjälpa honom att hjälpa oss vinna pokalen."

"Jag kan bara inte tro det", mumlade Harry och gled med handen längs Åskviggen medan Ron sjönk ner på hans säng och skrattade så att han tjöt vid tanken på Malfoy. "Vem…"

"Jag vet", sade Ron och försökte behärska sig. "Jag vet vem det kan ha varit… Lupin!"

Som på en order höjde genast de flesta på ögonbrynen, de kunde inte riktigt se det hända.

"Va?" utbrast Harry och började själv att skratta. "Lupin? Vet du vad, om han hade så mycket guld, skulle han kunna köpa sig en ny klädnad."

Remus höjde ett ögonbryn och såg på Harry som rodnade.

"Ledsen", mumlade Harry generat.

"Tja, det är sanningen så jag kan inte klandra dig", suckade Remus dramatiskt innan han rufsade om Harrys hår så det blev ännu mer ostyrligt.

"Jo, det förstås, men han gillar dig.

"Jag undrar varför", fnös Snape.

"Vad, avundsjuk?" frågade Sinistra flinades.

Och han var bortrest när din Nimbus blev förstörd, och det kan ju hända att han fick höra om det och beslöt sig för att besöka Diagongränden och köpa den här åt dig…"

"Vad menar du med att han var bortrest?" frågade Harry. "Han var ju sjuk när jag spelade den där matchen."

"Ja, han var i alla fall inte i sjukhusflygen", sade Ron. "Jag var ju där uppe på straffkommendering och skurade bäcken, som du kanske minns?"

"Jag är rädd att den gången var det faktiskt inte jag som var sjuk, min far råkade ut för en olycka och jag behövde lämna slottet i en kort period."

"Verkligen, vad för olycka Mr Lupin?" frågade Umbridge som hoppades att frågan skulle ta honom med överraskning så att hans status som varulv kunde avslöjas.

"Han försökte renovera ett rum på mugglarsättet för att hedra min mor, han har aldrig varit bra med mugglarverkyg och lyckades i stället spränga sönder en vägg när han var dåraktig nog att använda ett elektriskt verktyg. Jag är säker på att du kan hitta en liten artikel om det i en gammal utgåva från Daily Prophet", sade Remus med ett höjt ögonbryn som utmanade henne att ta det ett steg längre.

"Jag är rädd att du inte kommer att kunna ta honom på sängen så att säga", avbröt McGonagall lågmält innan Umbridge hann säga något mer. "Han har 30 års erfarenhet av att undvika frågor på. Att fråga ut honom kommer inte göra något annat än att slösa vår tid", försäkrade hon medan hon tyst tillade för att inte tala om hans status som marodör.

Umbridge såg surt på Remus medan hon inombords hånade åt den nya informationen, så han var inte bara en halvras, han var även ett halvblod.

Harry såg på Ron med rynkad panna.

"Jag kan inte förställa mig att Lupin har råd med någonting sånt här."

"Tyvärr inte, möjligtvis ifall jag hade tillgångarna."

"Möjligtvis?" krävde Oliver.

"Jag hade antagligen inte köpt Åskviggen till honom, en kopia av sin gamla kvast eller en tvåtusenett är mer troligt att jag hade köpt i så fall."

"Vad sitter ni båda och skrattar åt?"

Hermione hade just kommit in, iförd morgonrock och med Krumben på armen. Han hade fått en glitterremsa om halsen och såg mycket vresig ut.

Hermione blängde på Harry.

"Jag kan inte kontrollera mina tankar Hermione", sade han tålmodigt och Hermione fnös men gav ingen kommentar.

"Ta inte in honom hit!" sade Ron och slet skyndsamt till sig Scabbers inifrån sängkläderna och stuvade ner honom i pyjamasfickan. Men Hermione hörde inte på. Hon släppte ner Krumben på Seamus tomma säng och stirrade med gapande mun på Åskviggen.

"Å, Harry! Vem har gett dig den där?"

"Ingen aning", sade Harry. "Det var inget kort med."

"Åh låt mig gissa, Granger kommer skvallra för en lärare", hånade Zabini och Crabbe skrockade mörkt.

Till hans stora förvåning verkade Hermione varken entusiastisk eller förbryllad då hon hörde det. Hon blev tvärtemot lång i ansiktet och bet sig i läppen.

"Se, jag hade rätt", sade Zabini stolt.

"Vad är det med dig nu då?" frågade Ron.

"Jag vet inte", sade Hermione dröjande, "men visst är det lite konstigt? Jag menar, det där ska ju vara en väldigt bra kvast, inte sant?"

"Ganska bra kvast?" sade Oliver svagt. De andra quidditchfantasterna såg på henne som om hon helt plötsligt hade odlat ett andra huvud.

Ron nickade uppgivet. "Det är den bästa kvasten som finns Hermione", sade han.

"Så den måste ha varit väldig dyr…"

"Den kostar säkert mer än alla Slytherins kvastar tillsammans", sade Ron förnöjt.

"Jag tror inte att det direkt hjälpte Ron", mumlade Harry till sin vän som rodnade.

"Men… vem skulle ge Harry en sådan dyr present utan att ens tala om vem den var ifrån?" fortsatte Hermione.

"Varför måste du ifrågasätta det?" stönade Oliver.

"Hon är bara orolig", suckade Alicia, även om hon själv var en aning upprörd.

"Vem bryr sig om det?" sade Ron otåligt. "Du, Harry, kan jag få ta mig en tur på den? Får jag det?"

"Jag tycker inte att någon ska ta sig en tur på den där kvasten riktigt än!" sade Hermione gällt.

"Varför inte!" utbrast Cho.

"Du kommer förstå senare", muttrade Hermione till svar.

Harry och Ron såg på henne.

"Vad tycker du att Harry ska göra med den… sopa golvet kanske?" sade Ron.

Flera stycken log när de hörde det, även om Oliver såg ut som om han hade tagit det som en personlig förolämpning.

Men innan Hermione hann svara tog Krumben ett språng från Seamus säng, rakt upp mot Rons bröst.

"FÅ UT HONOM HÄRIFRÅN!" vrålade Ron då Krumbens klor rev upp hans pyjamas och Scabbers vilt försökte fly över axeln på honom.

"Okej, katten är officiellt galen", sade Justin.

"Du tycker först nu att Krumben är galen?" krävde Anthony misstroget.

Ron grep Scabbers i svansen och riktade en felbedömd spark mot Krumben. Sparken träffade istället kofferten vid fotänden av Harrys säng och välte omkull den på Rons fot, vilket fick honom att hoppa runt på ett ben, tjutande av smärta.

Alla studenter brast ut i skratt.

"Jag skulle ha betalat pengar för att se det", flämtade Terry.

"Jag vet att jag borde vara upprörd över att du skada dig Ron, men det är ganska roligt", sade mrs Weasley en aning skamaset.

"Det är okej", suckade Ron, han kunde förstå varför alla tyckte det, om det varit någon annan så hade han själv skrattat.

Krumben sköt plötsligt rygg. En gäll, metallisk vissling fyllde rummet. Fick-snokoskopet hade ramlat ur morbror Vernons gamla strumpor och virvlade omkring på golvet medan det lyste och blinkade.

Moody lutade sig intresserat fram, något stämde inte. Han hade missat någon viktigt detalj och han skulle hitta den oavsett vad som krävdes.

"Jag hade alldeles glömt bort det där!" sade Harry och böjde sig ner efter snokoskopet. "Jag har aldrig på mig de där strumporna om jag kan slippa…"

Snokoskopet snurrade och visslade i handflatan på honom. Krumben fräste och spottade åt det.

"Tja, nu vet vi verkligen att den där katten är trubbel", påpekade Michael och gyllene trion utbytte blickar, Krumben var inte det enda "djuret" närvarande.

"Det är bäst att du ser till att få ut den där katten härifrån, Hermione", sade Ron ursinnigt. Han satt på Harrys säng och strök sin ömma tå.

"Det där låter fel", mumlade Charlie till Bill som kvävdes på sitt skratt.

"Kan du inte få tyst på den där?" fortsatte han vänd mot Harry medan Hermione stegade ut ur rummet med Krumben i famnen; katten hade fortfarande sina gula ögon fästa på Ron med en elak blick. Harry stoppade tillbaka snokoskopet i strumporna och slängde ner alltihop i kofferten igen. Nu hördes bara Rons kvävda stönanden av smärta och ilska. Scabbers låg hoprullad i Rons händer. Det var ett tag sedan Harry hade sett honom utanför Rons ficka och han blev obehagligt överraskad över att se den en gång så tjocka råttan helt avmagrad och eländig. Stycken av pälsen verkade också ha fallit av.

"Jag slår vad om att det är pågrund av katten", sade Cho. "Råttor mår aldrig bra under stress."

"Ja, något sådant var det", sade Ron mörkt och alla antog automatiskt att det berodde på att han var arg på Krumben för att skadat hans husdjur.

"Han ser inte ut att må särskilt bra, va?" sade Harry.

"Det beror på stress!" sade Ron. "Han skulle må finfint om den där dumma kattuslingen lämnade honom ifred!"

"Bra katt, borde ge honom någon belöning för det egentligen", mumlade Ron för sig själv.

Men Harry kom ihåg att kvinnan i Det magiska menageriet hade sagt att råttor bara lever i tre år. Såvida inte Scabbers hade dolda krafter som han aldrig hade avslöjat,

"Åh han har dolda krafter. Dolda krafter som visar att han är en förrädisk trollkarl", muttrade Harry irriterat.

Fanns det nog inget tvivel om att han gick mot slutet av sitt liv.

"En skam att det inte var sant", spottade Ron ut sig och Percy såg oroligt på sin bror, varför hatade han Scabbers så mycket?

Och trots att Ron ofta klagade över att Scabbers var både tråkig och oduglig, var Harry säker på att Ron skulle bli väldigt olycklig om hans råtta dog.

"Tja, Scabbers är nästan lika gammal som Ron, vem skulle inte vara upprörd", påpekade Dean.

Den rätta julstämningen ville verkligen inte infinna sig i Gryffindors uppehållsrum den förmiddagen. Hermione hade stängt in Krumben i sin sovsal, men var ursinnig på Ron för att han hade försökt sparka honom.

"Du har egentligen ingen rätt att vara arg, du visste mycket väl att Scabbers sov där inne och att Krumben jämt försökte döda råttan, du kan inte vara arg på Ron", påpekade Fay tålmodigt och Hermione rodnade medan hon mumlade något som ingen kan höra.

Ron kokade fortfarande av ilska över Krumbens nya attack mot Scabbers. Harry gav upp försöket att få dem att prata med varandra och ägnade sig i stället åt att undersöka Åskviggen närmare: han hade tagit med sig den ner till uppehållsrummet. Av någon anledning verkade även det irritera Hermione. Hon sade ingenting, men hon fortsatte att titta dystert på kvasten som om den också hade kritiserat hennes katt.

"Okej, jag förstår att du och Ron älskar att argumentera, jag gör verkligen det, men snälla lämna kvasten utanför det", utbrast Oliver.

"Kan du hålla käften om quidditch någon gång?" fräste Zacharias.

"Näpp", sade Oliver och lade särskilt betoning på P:t.

Vid lunchtiden gick de ner till stora salen och upptäckte att elevhemsborden hade flyttats tillbaka mot väggarna och att ett ensamt bord, dukat för tolv, stod mitt i rummet.

"Vad mysigt. Det blir som en familjemiddag", suckade Demelza.

"Med Snape som den sura farbrorn", muttrade Percy lågt och Ginny som hörde honom brast ut i skratt, hon kunde inte hjälpa det men det var en rolig syn att föreställa sig,

Professorerna Dumbledore, McGonagall, Snape, Sprout och Flitwick var där tillsammans med Filch, vaktmästaren, som hade tagit av sig sina vanliga bruna rock och var iförd en mycket gammal och tämligen maläten jackett. Det var bara tre andra elever där: två ytterst nervösa förstaårselever och en femteårselev från Slytherin med surmulen uppsyn.

"Wow det är verkligen inga personer där", sade Pansy. "Men jag vet förstås inget om det eftersom jag alltid åker hem över loven", tillade hon med ett hånleende och Hermione blängde ilsket på henne.

"God jul!" sade Dumbledore då Harry, Ron och Hermione närmade sig bordet. "Eftersom vi är så få kvar här verkade det dumt att använda elevhemsborden. Sätt er, sätt er för all del!"

"Varför erbjöd han aldrig oss att sitta vid lärarbordet?" frågade Kingsley och rynkade på pannan.

"Därför att vi visste att marodörerna troligtvis skulle spränga det i luften", sade Sprout i en aning irriterad ton.

"Nej, de skulle… vänta, jo, jo det skulle de", suckade Kingsley, omedveten om blicken som tvillingarna utbytte. De skulle göra allt som krävdes för att få mer information om deras hjältar.

Harry, Ron och Hermione slog sig ner bredvid varandra i änden av bordet.

"Smällkarameller!" sade Dumbledore ivrigt och räckte fram ena änden av en stor silverkaramell mot Snape som motvilligt tog emot den och drog.

"Aw, är Batman rädd för små smällkarameller?" sade Sirius i en hånande ton och Snape bet ihop tänderna och blängde mordiskt på pergamentet medan alla skrattade

Med ett brak som från ett kanonskott flög smällkaramellen itu och avslöjade en stor spetsig häxhatt med en uppstoppad gam överst. Harry, som hade boggarten i färskt minnen, fångade Rons blick och de låg båda ett brett leende- Snape knep ihop munnen med smalnande läppar och sköt över hatten mot Dumbledore, som omedelbart bytte ut sin trollkarlshatt mot den.

Alla skrattade åt hur Dumbledore betedde sig, det var så typiskt honom. Tja, Snape, Umbridge och Fudge skrattade inte men ingen hade förväntat sig det.

"Hugg in i maten nu!" uppmanade han och log strålande mot alla runt bordet. Medan Harry lade för sig av den stekta potatisen öppnades dörrarna till stora salen igen. Det var professor Trelawney som kom inglidande mot dem som på hjul.

"Åh, hon dyker upp", stönade Rose.

"Var inte negativ. Tänk på argumenten som kan uppstå med henne närvarande", utbrast Fred ivrigt.

Dagen till ära hade hon iklätt sig en grön klädnad med paljetter som än någonsin fick henne att likna en glittrande, jättestor trollslända.

"Du gillar verkligen att jämföra folk med djur."

"Med Trelawney är det inte en så jättestor utmaning", erkände Harry flinades och de flesta kunde se poängen i vad han sade. De kunde enkelt se likheten mellan henne och en del skalbaggar.

"Sibylla, det var då en glad överraskning!" sade Dumbledore och reste sig.

"Jag satt och tittade i min kristallkula, rektorn", sade professor Trelawney med sin mest beslöjade och drömmande stämma, "och till min förvåning såg jag mig själv lämna min ensliga lunch och sluta mig till er här nere. Vem är jag att säga nej till vad ödet dikterar?

"Personligen försöker jag att säga nej så ofta jag kan. Annars hade jag varit död flera gånger om vid den här tidpunkten", påpekade Harry.

"Så illa är det väl inte", stönade Alicia, hon ville inte tänka på det.

"Tja, Voldemort, skogen, Fluffy, trollet, Quirrelmort, basilisken, piskande pilträdet, quidditchmatchen, Aragog, Dementorena, turneringen… Voldemort… jäpp, ödet vill verkligen se mig död," sade Harry medan han prickade av på fingrarna.

Efter en lång tystnad från Harrys ord så fortsatte Fred till slut att läsa.

Jag hastade genast ut från mitt torn och ber er förlåta min sena ankomst…"

"Ifall man bortser från Harrys tidigare ord så kan hon helt enkelt bara ha kommit ner därför att hon ville ha mat", sade Ron i en lätt ton.

"Det eller det faktum att hon ville ha sällskap", instämde Hermione.

"Visst, visst", sade Dumbledore med glittrande ögon. "Låt mig få dra fram en stol åt dig."

Och det kan man verkligen säga att han gjorde, för han drog fram en stol rakt ur luften med sin stav.

"Skryter med sina kunskaper som vanligt ser jag", mumlade Sprout.

"Men kära Pomona, jag har ingen aning om vad du pratar om", sade Dumbledore leendes med en vetande glimt i ögat.

Den snurrade runt ett par gånger innan den med en duns föll ner mellan professorerna Snape och McGonagall. Professor Trelawney satte sig emellertid inte ner; hennes enorma ögon hade vandrat runt bordet och plötsligt utstötte hon ett dämpat skrik.

"Och årets dramapris går till professor Trelawney", sade Pansy sarkastiskt, om det var något hon kunde hålla med Hermione Granger om var det hennes åsikter om spådomsprofessorn.

"Jag vågar inte, rektorn! Om jag slår mig ner tillsammans med er bli vi tretton vid bordet! Ingenting kan föra mer otur med sig! Glöm aldrig att när tretton personer äter vid samma bord blir den förste som reser sig också den förste som dör!"

"Där kör vi, mitt 186 planerade död från henne", muttrade Harry för sig själv.

George ställde sig upp och viftade runt med en tom burk när han hörde det. "Kom igen. Satsa era pengar här och nu i detta ögonblick. Vem av dem kommer dö först? Satsa nu och satsa stort!" ropade han högt och genast flockade sig flera stycken runt honom. "Okej hörrni, jag kommer sända runt en lista där ni skriver ert namn, hur mycket ni satsar och på vem. Ifall ni vill vara specifika och få mer pengar tillbaka så kan ni även skriva dit vilket år!" utbrast han snabbt och medan pergamentet flyttades runt i salen så småpratade alla med varandra tills tio minuter senare då pergamentet återvände till George som stoppade innanför sin klädnad.

"Hur kommer det sig att Umbridge inte sade något?" mumlade Ginny.

"Jag är rädd att hon är oförmögen", mumlar Tonks glatt och snurrade på sin trollstav, ingen hade märkt att hon tystat ner Umbridge tillfälligt med en välplacerad Silienco.

"Vi tar risken, Sibylla", sade professor McGonagall otåligt. "Var snäll och sätt dig nu, kalkonen håller på att bli alldeles kall."

"Jag älskar hur likgiltig McGonagall är inför den tanken och är mer orolig för att maten ska ta slut", skrattade Amanda.

Professor Trelawney tvekade, men sjönk sedan försiktigt ner i den tomma stolen med slutna ögon och hårt hopbiten mun, som om hon väntade sig att bordet skulle träffas av blixten i samma sekund. Professor McGonagall stack ner en stor sked i närmaste terrin.

"Lite komage, Sibylla?"

Lavender satte en hand för munnen, hur folk kunde äta det hade hon ingen aning om.

Professor Trelawney ignorerade henne. Hon hade slagit upp ögonen igen och såg sig omkring ännu en gång innan hon sade:

"Men var är vår käre professor Lupin?"

"Uppenbarligen någon annanstans", sade Snape sakta i en uppenbar ton och Sinistra fnissade.

"Jag är rädd för att den stackars mannen är sjuk igen", sade Dumbledore och gjorde ett tecken för att alla skulle ta för sig av maten. "Högst otur att det skulle inträffa på juldagen."

"Det är den värsta dagen att bli sjuk på", sade Dorea och gav Remus ett sorgset leende.

"Men det visste du väl reda, Sibylla?" sade professor McGonagall med höjda ögonbryn. Professor Trelawney gav henne en iskall blick.

"Catfight", visslade Lee. "Förlåt mig men jag tänker satsa på professor M även ifall hon inte hade varit en katt."

"Smaklöst Lee", kommenterade Katie och skakade på huvudet.

"Naturligtvis visste jag det, Minerva", sade hon lågmält. "Men man vill inte alltid skylta med att man är allvetande. Jag låtsas ofta som om jag inte är i besittning av ett inre öga, för att slippa göra andra nervösa."

"Det förklarar ju en hel del", sade professor McGonagall syrligt, och Harry, Ron och Hermione såg på varandra och dolde sina fnissningar bakom en hand.

"Åh, McGonagall gillar inte någon", skrattade Randall.

Professor Trelawneys röst blev plötsligt betydligt mindre beslöjad.

"Om du absolut vill veta det, Minerva, så har jag sett att stackars professor Lupin inte kommer vara bland oss särskilt länge till.

"Va! Varför inte!" flämtade en andraårselev. "Du kommer väl inte dö, kommer du?"

"Jag tror att professor Trelawney syftade på att jag inte skulle vara en professor så länge till, inte min hälsa", försäkrade Remus med ett leende.

"Och det är inte direkt att förutse framtiden, bara en välplacerad gissning med tanke på att ingen haft positionen mer än ett år", påpekade Cho.

Han tycks själv vara medveten om att hans tid är kort. Han rent av flydde då jag erbjöd mig att läsa i kristallkulan för hans räkning…"

"Kristallkulor är rent av skrämmande. Trots allt är det min boggart", sade Remus torrt och blinkade åt Lavender som hade börjat rodna.

"Det kan jag mycket väl föreställa mig", sade professor McGonagall torrt.

"Plötsligt gillar jag professor McGonagall mycket mer", sade Lee skrattandes.

"Minerva har aldrig riktigt haft något tålamod för spådomskonst", sade Dorea skrattandes.

"Jag tvivlar på att professor Lupin är i överhängande fara", sade Dumbledore i en munter ton men med lätt höjd röst, vilket satte stopp för professor McGonagalls och professor Trelawneys samtal. "Severus, visst har du framställt en ny omgång elixir åt honom?"

"Ja, rektorn", sade Snape.

"Utmärkt", sade Dumbledore. "Då kommer han snart att vara i högform igen.

"Vad är det för trolldryck? Det här är tredje gången den nämns."

"Det är väl andra", påpekade Tracy en aning förvirrat.

"Nej, första gången i professor Lupins kontor, andra gången när Harry berättade om den och nu", påminde Marietta alla.

"Men tillbaka till ämnet, vad är det för elixir."

"Hur ska vi kunna veta?" protesterade Tracy och alla vände sig emot antingen Remus eller Harry.

"Ni kommer få en förklaring senare i boken, men det är inte speciellt viktigt", suckade Harry och Remus log emot honom, tacksam över att inte behöva ge någon egen förklaring.

Derek, har du smakat några av de här kryddade prinskorvarna? De är utsökt goda."

Pojken ur första årskursen blev blossande röd i ansiktet då han tilltalades direkt av Dumbledore och tog emot korvfatet med darrande händer.

"Aww", kuttrade kvinnorna i salen och Derek rodnade när han hörde det och gömde sitt ansikte bakom sina händer, något som fick kvinnorna att kuttra ännu mer över honom.

Professor Trelawney uppförde sig nästan helt normalt, ända tills själva slutet av julmiddagen, två timmar senare. När Ron och Harry, proppmätta och fortfarande införda sin smällkaramellhattar, reste sig först av alla från bordet, utstötte hon ett högt skrik.

"Kära vänner! Vem av er reste sig först upp från stolen? Vem?"

"Jag undrar vem av dem som kommer att dö först", sade Alisa sarkastiskt.

"Realistiskt sett så lutar det emot Harry, men det är inte säkert än", sade Fred medan hans tvilling samlade in en del småpengar från de som röstat på någon annan person.

"Jag vet inte", sade Ron och såg osäkert på Harry.

"Det var nog jag professor, kort livslinje och Grymmen och allt", sade Harry och försökte att inte skratta, något som alla utom Trelawney verkade inse.

Alla skrattade igen när de hörde det.

"Det säger verkligen något att varken Snape eller professor McGonagall gjorde en kommentar", påpekade Harry flinades.

"Verkligen Potter", sade McGonagall en aning roat, men hon gjorde sitt bästa för att inte visa det.

"Ledsen, professor Snape", rättade Harry sig själv.

"Min kära…"

"Jag tvivlar på att det gör någon större skillnad", sade professor McGonagall kyligt, "såvida det inte står en galen yxmördare utanför dörren och väntar på att slakta den förste som träder ut i entréhallen."

Ingen kunde hjälpa det, alla brast ut i skratt när de hörde professor McGonagalls skämt, även de som gillade professor Trelawney.

Till och med Ron skrattade. Professor Trelawney såg högt förolämpad ut.

"Kommer du med?" frågade Harry Hermione.

"Nej", mumlade Hermione. "Jag vill prata lite med professor McGonagall.

"Vad händer ifall jag blir mördad av yxmannen utanför?" frågade Harry retsamt.

"Harry!" utbrast mrs Weasley över skratten.

"Förlåt, jag kunde inte hjälpa det", sade Harry med ett svagt leende.

"Jag tror att det här är första gången som de i böckerna visar hur du gillar att driva med folk", påpekade Ron roat.

"Möjligtvis", sade Harry fundersamt.

"Du får inte skämta om det Harry", snäste Hermione. Harry himlade med ögonen åt sin vän och han och Ron klev ut ur salen.

"Ifall jag inte skämta om sådana saker skulle jag vara en nervrak nu", påpekade Harry.

"Hon vill nog försöka anmäla sig till ännu fler ämnen", gäspade Ron

"Är det ens möjligt?" frågade Lilith nyfiket.

medan de styrde stegen mot entréhallen, där inte en enda galen yxmördare syntes till.

"En skam", suckade Ginny innan hon brast ut i skratt.

"Ja, jag vill se Harry besegra honom", instämde Colin seriöst.

När de kom fram till porträtthålet fann de sir Cadogan i färd med att äta julmiddag tillsammans med ett par munkar, flera gamla rektorer på Hogwarts och sin tjocka ponny. Han sköt upp visiret och svingade sitt vinkrus mot dem som hälsning.

"God… hich… jul! Lösenord!"

"Urgh, ingenting är värre än ett fullt porträtt", stönade Seamus.

"Se det från den positiva sidan, det var åtminstone inte tjocka damen som var full", påpekade Dean och de som hade stött på henne i det tillståndet rös.

"Eländiga ynkrygg", sade Ron.

"TACK, DETSAMMA, MIN HERRE!" vrålade sir Cadogan då målningen svängde åt sidan och släppte igenom dem.

"Jag är så glad att vi är av med honom."

"Lite synd att vi inte hann genomföra vår plan dock", muttrade Seamus.

Harry gick raka vägen upp till sovsalen, hämtade sin Åskvigg och kvastputslådan som Hermione hade gett honom på födelsedagen, och tog med dem tillbaka ner till uppehållsrummet för att se om det fanns någonting som att göra åt den nya kvasten.

"Jag tvivlar det, den är helt ny och perfekt", suckade Oliver drömmandes.

Men det fanns inga böjda kvistar han kunde klippa av, och skaftet var redan så skinande blankt att det verkade meningslöst att putsa det.

"Jag sade ju det",

"Vi vet Oliver. Vi hörde dig alla", skrattade Alicia och gav honom en kyss.

I stället satt han och Ron bara där och beundrade kvasten ur alla vinklar, tills porträtthålet öppnades och Hermione kom in, åtföljd av professor McGonagall.

"Det här kan bara sluta i katastrof", jämrade sig Oliver. Han ville inte tänka på vad den stackars kvasten hade fått genomlida.

"Aw, den kommer bli konfiskerad", stönade Toks.

"Verkligen, hade du förväntat dig något annat?" frågade McGonagall med höjda ögonbryn.

"Jag kunde alltid hoppats", suckade hon.

"Det är inte du som har köpt kvasten, är det?" krävde Oliver misstänksamt.

"Dude, hade jag råd med en Åskvigg skulle jag själ flyga på den", skrattade hon.

Trots att professor McGonagall var föreståndare för Gryffindors elevhem hade Harry bara sett henne i Gryffindors uppehållsrum en gång tidigare, och då hade hon kommit för att göra ett mycket allvarligt tillkännagivande.

Alla Gryffindors som befunnit sig i skolan då grimaserade när de mindes den kvällen, det hade varit en ren mardröm.

Han och Ron stirrade på henne, båda med händerna på Åskviggen. Hermione gick runt dem, satte sig ner, tog upp boken som låg närmast och gömde ansiktet bakom den.

"Det är alltså den här det är frågan om?" sade professor McGonagall spetsigt och gick fram till spisen för att se närmare på Åskviggen. "Miss Granger har just informerat mig om att nån har skickat dig en kvast i julklapp, Potter."

"Ifall de tar ifrån Harry hans kvast så kan jag behöva förhäxa dig Hermione", sade Charlus, halvt skämtsamt, halvt allvarligt.

"Charlus, inte för att spräcka din bubbla eller något, men du är död och är ett porträtt", påpekade madam Bones roat.

"Vi får se hur det är med det", sade Charlus med ett snett leende och Hermine fnittrade, hon var ganska säker på att han bara skämtade.

Harry och Ron vände sig om mot Hermione. De kunde se hennes rodnande pannan över kanten på boken, som var upp- och nervänd.

"Hon borde vara skamsen, hon stack precis sina vänner i ryggen med en kniv", sade Astoria och blängde. "Men det är lite roligt att hon höll boken upp och ner."

"Jag hade en anledning", sade Hermione i en liten röst.

"Och det spelar ingen roll nu. Vi har löst det", påpekade Harry.

"Jag fattar inte varför du blir upprörd. Det angår inte direkt dig, gör det?" sade Ginny i försvar för sin vän.

"Får jag?" frågade professor McGonagall, men hon väntade inte på svar innan hon drog Åskviggen ur händerna på dem. Hon undersökte den noga från skaftet till kviständarna. "Hmm. Fanns det inget meddelande alls, Potter? Inget kort? Ingen information av något slag?"

"Nej", sade Harry uttryckslöst-

"Jag förstår…", sade professor McGonagall. "Ja, då är jag rädd för att jag måste ta hand om den här, Potter."

Flera stycken såg antingen chockade eller upprörda ut, Charlie, Oliver och Charlus var de som såg mest upprörda ut.

"Jag förstår inte, jag fattar att ni är oroliga över Sirius, men han borde få behålla sin kvast. Eller hade ni planerat att han skulle flyga av sig själv?" frågade Charlus i en skandalös ton.

"Jag är säker på att du kommer förstå mina anledningar om ett ögonblick Charlus", sade McGonagall försäkrande.

"V-va?" sade Harry och reste sig häftigt. "Varför det?"

"Den kan ha utsatts för olycksbringande besvärjelser", sade professor McGonagall. "Jag är förstås ingen expert, men jag är säker på att madam Hooch och professor Flitwick kommer att plocka isär den bit för bit…"

"Är du galen kvinna!" ropade Charlus upprört. "Du kan inte göra det mot en kvast, särskilt inte den kvasten!"

Samtidigt som han ropade det så ryckte alla quidditch fanatiker till, medan alla andra himlade med ögonen.

"Plocka isär den bit för bit?" upprepade Ron, som om professor McGonagall var galen.

"Det borde inte ta mer än ett par veckor", sade hon. "Du får tillbaka den om vi är säkra på att den inte för olycka med sig."

"Det är inget fel på den!" sade Harry med lätt darrande röst. "På hedersord, professorn…"

"Och jag som hade börjat gilla professor McGonagall ännu mer, nu är jag inte lika säker", suckade Lee medan McGonagall skakade på sitt huvud, hennes studenter var så melodramatiska.

"Det kan du inte veta, Potter", sade professor McGonagall vänligt, "inte förrän du har flugit på den i alla fall, och det kommer tyvärr inte på fråga förrän vi är säkra på att ingen har fifflat med den. Jag ska hålla dig underrättad."

Professor McGonagall vände på klacken och bar med sig Åskviggen ut genom porträtthålet, som slöt sig bakom henne. Harry stod och stirrade efter henne med en burk putskräm fortfarande hårt i handen. Men Ron vände sig rasande mot Hermione.

"VARFÖR SPRANG DU OCH SKVALLRADE FÖR MCGONAGALL?"

"Hon gjorde det rätta", utbrast mrs Weasley i en skällande ton till sin son.

"Tyvärr så har hon rätt", muttrade Ginny. Hon visste inte vad hon skulle känna, å ena sidan så gjorde Hermione rätt och hon var en av hennes närmsta vänner men å andra sidan gick hon bakom ryggen på Harry.

Hermione slängde ifrån sig boken. Hon var fortfarande röd i ansiktet, men reste sig upp och såg Ron trotsigt i ögonen.

"Därför att jag trodde… och professor McGonagall tror samma sak… att det förmodligen var Sirius Black som skickade den där kvasten till Harry!"

"Åh kom igen. Han är på flykt och eftersökts av hela landet. Han kan inte gå in i en butik och köpa en kvast direkt."

"Han kan ha haft hjälp."

"Ingen skulle hjälpa honom", sade Terry och himlade med ögonen.

"De andra dödsätarna kanske", funderade Lisa Turpin.

"Jag tror inte det, han har en stor summa pengar på sitt huvud, de tjänar mer på att rapportera honom… dessutom kanske en del skyller på honom för att Voldemort gick under", påpekade Su Li. "Utöver det har han ingen tillgång till pengar och jag tvivlar någon annan skulle vara beredd att lägga ut så mycket på pengar på en plan som säkert inte skulle lyckats."