Hermiones hemlighet

Jag äger ingen av karaktärerna, de tillhör J. K. Rowling.

Del 13.

När Hermione öppnade ögonen var Draco det första hon såg, han satt och sov i en fåtölj bredvid sängen. Varför satt han där? Hon försökte sätta sig upp, men en blixtrande huvudvärk stoppade henne och hon föll hårt tillbaka mot kuddarna. Hon stönade högt åt smärtan, Draco vaknade av ljudet och kastade sig fram mot henne.

"Mione?"

"Mmm…"

"Hur mår du?"

"Ont i huvudet…"

"Kommer du ihåg vad som hände?"

"Vi skulle mötas och sen… Din far kom."

"Ja, det gjorde han… Han kastade en förbannelse mot dig…"

Draco såg ut som om han skämdes över sin far, över vad han gjort. Hon tittade på honom.

"Draco, det är inte ditt fel…"

"Jo, det är det… jag har inte varit tillräcklig försiktig…"

"Men vi får väl vara det efter det här då. Jag vill ju vara med dig…"

"Jag vill vara med dig med… men jag är rädd för att han ska göra om det… jag var livrädd, trodde ju att jag förlorat dig! Hermione, du har sovit i ett och ett halvt dygn!"

"Va? Så länge?"

"Ja…"

"Oj…"

Hon tystnade, tittade bara chockat på honom. Han böjde sig fram mot henne och kysste henne, hon besvarade kyssen. Han drog sig sakta bort men stannade bara ett par centimeter från hennes ansikte. Orden som han haft på tungan hela natten var nu tvungna att komma ut.

"Mione, jag älskar dig!"

Han såg in i hennes ögon, hon såg att han menade varje ord och log. Hon rodnade lite, det var ju första gången han sa det. Men svaret kom direkt.

"Jag älskar dig också Draco!"

Han log som svar och kysste henne igen, lade sig ner bredvid henne, hon kröp tätt intill honom, kände hans kroppsvärme. Hon slöt ögonen, huvudvärken började avta. Hon suckade av lättnad. Hon slappnade av och insåg att hon faktiskt fortfarande var trött och Draco hade redan somnat med en beskyddande arm om hennes midja.

När de vaknade var det eftermiddag på annandag jul. Draco väckte Hermione med en kyss.

"Hur mår du nu?"

"Bra, tror jag, känner inget i alla fall."

"Är du säker?"

Han tittade orolig på henne.

"Ja…"

"Skönt att höra, men du bör vara försiktig idag, för säkerhet skull."

"Ok, jag ska…"

Hon kysste honom. Hennes mage kurrade.

"Jag är hungrig. Kan vi inte gå ner och äta? Det är middag nu. "

"Jo, det gör vi. Men på ett villkor."

"Vad?"

"Att du kommer tillbaka hit med mig sen, så att vi kan fira jul du och jag. Det är ju trots allt fortfarande jul."

"Klart jag vill det!"

Så gick de ner till Stora salen, skildes utanför dörren, varefter Hermione gick in först och Draco väntade ett par minuter. Sen satt de där i varsin ände av bordet och tittade inte på varandra.

När de kom tillbaka till "sitt" rum, satte de sig i soffan framför brasan. De drog fram sina julklappar. Hermione gav sin till Draco först, han öppnade den och drog upp en skjorta ur kartongen. Han höll upp den och studerade den, log och vände sig mot Hermione.

"Tycker du om den?"

"Ja, den är jättefin."

"Den är lite speciell. Jag har gjort den själv. Och lagt lite förtrollningar över den, den kommer alltid vara ren och skrynkelfri. Mest för det praktiska du vet…"

Hon log mot honom, han log tillbaka.

"Oj, har du? Tack så mycket Mione!"

Han gav henne en stor kram och kysste henne på kinden. Han tog av sig den tröja han hade på sig och satte på sig sin nya skjorta, den satt perfekt. Då kände han den svaga doften av blommorna på en sommaräng, och den svaga doft han visste var Hermiones. Han tittade förvånat på henne. Hon log tillbaka.

"Ännu en liten förtrollning, den luktar alltid så där."

"Men Mione… "

Hon tittade på honom som om hon läst hans tankar och svarade.

"Ingen fara Draco, det är bara du och jag som känner lukten, tänkte att den kunde få dig att tänka på mig även när jag inte är hos dig."

Han lade armarna om henne och viskade i hennes öra.

"Jag behöver ingen sak för att tänka på dig, det gör jag jämt ändå."

Sen räckte han henne en liten julklapp med rött papper om. Hon öppnade den och fann en liten ask. När hon öppnade den såg hon att i den låg ett litet halsband med en medaljong i form av ett hjärta.

"Öppna den…"

Hon gjorde som han sa och fann ett foto inuti, på henne och Draco kyssandes, och som alla magiska foton var det rörligt. Hon satt som förtrollad och tittade på fotot en stund.

"Tack Draco, det är underbart. "

Han tog upp det från hennes hand, och satte på henne det, hon fingrade på det innan hon kysste honom. Han besvarade och intensifierade. Han drog henne tätt, tätt intill sig.

De sista dagarna på jullovet kom, Hermione och Draco passade på att ses så mycket som möjligt, de insöp varje sekund, eftersom de visste att de snart inte kunde ses så mycket. Hermione njöt i fulle drag av att vara med Draco, men han var inte riktigt sig själv. Han hade blivit tystare. Han visade henne fortfarande lika mycket kärlek och ömhet, men han tänkte mera. Hermione trodde att det berodde på att de andra snart skulle komma tillbaka och att de snart skulle få återgå till fredagsmys och att försöka dölja sin kärlek för omgivningen, så hon sa inget för det oroade henne också. Det hans far gjort hängde också som ett moln över dem, de pratade inte om det, trots att det oroade dem bägge.

Men så kvällen innan de andra återvände så satt de i soffan framför elden, såsom de gjort så många kvällar nu. Men ikväll var Draco tyst, sa inget, stirrade bara in i elden och hade bara tanklöst lagt sig arm om henne. Hon tittade på honom, men han vägrade möta hennes blick. Hon lade en försiktig hans på hans kind, tvingade upp hans ansikte mot sitt och såg då att han grät.

"Draco, vad är det?"

"Hermione…"

"Vad är det som hänt?"

"Vi… vi kan inte vara ihop längre Mione…"

"Varför inte?"

Hon tittade på honom med ögon som var fyllda med förskräckelse och sorg.

"Jag har tänkt mycket på det som hände på julafton och jag vill verkligen inte att du ska bli skadad igen! Än mindre dödad! Och min far skulle inte tveka att göra det, och det vet du… Jag kan inte riskera ditt liv… Så det måste vara slut, även om jag inte vill…"

"Men Draco, det vore inte ditt fel, och dessutom utsätts jag för fara bara genom att vara med Harry…"

Tårarna strömmade nedför hans kinder, och de rullade även från hennes ögon, hon ville inte tro att hon hörde de ord som just nu lämnade hans mun.

"Jag vet… men jag kan inte leva med det om du skadas på grund av mig."

"Men…"

Han tittade på henne, avbröt henne.

"Jag älskar dig Mione, men det blir bäst så här. Förlåt…"

Med en kraftansträngning reste han sig upp och gick, utan att vända sig om, ut ur rummet och när dörren stängdes efter honom så bröt Hermione ihop, hon grät och grät… Hur skulle hon klara sig utan Draco?

Så fort han stängt dörren lutade han huvudet mot den och grät. Hur skulle han klara sig utan Hermione?