AN: Jag vet att det var länge sedan jag lade upp men jag har både saknat insperation och har skrivit om kapitelt ungefär hundra gånger innan jag blev någorlunda nöjd med det. Plus detta är nog första gången jag nästan börjar gråta över något som jag själv har skrivit. Det kan beror på att jag har läst ett par andra fanfiction under tiden för att hitta inspirationen.. Nu ska jag sluta prata på och låta er läsa. Som vanlig: Alltid kul med kommentarer då jag kan utveckla min skrivning och fylla ut tomrummen som eventuellt finns i denna Fanfiction.

PS: Äger ingenting om känns ingen som J.K Rowling mäterverk Harry Potter xD

Första Dagen

När Amelia vaknade den första morgonen såg hon på klockan. 05:30. Hon log för sig själv innan hon klev ur sängen och drog på sig sin uniform. Tyst som en mus tog hon upp sin slitna ryggsäck, den hon hade fått av Remus när hon skulle lämna sjukhuset och ta sig till barnhemmet. Hon ruskade på huvudet för att tränga bort tankarna på barn… Det stället. Det var inte så att hon inte var dåligt omhändertagen där. Det var bara jobbigt att bli tvingad att bo på ett sådant ställe där många bor för att ingen vill eller kan ta hand om en. Men hon hade haft det men fick inte bo med dem.

Amelia skakade på huvudet igen och tog sig fram till dörren, öppnade den tyst och smet ut genom den innan hon tyst stängde efter sig igen.

Hon slank ner för trappan, kvick som en vessla och stannade vid foten av spiraltrappen. Hon hade hoppats att uppehållsrummet skulle vara tomt vid den här tiden på dygnet men det satt någon vid brasan. En pojke. Amelia kände genast igen honom. Det var Harry, den berömde Potter, pojken som överlevde, hennes storebror. Inte för att han kände till deras släktskap. Det visste hon, Dumbledore hade talat om det för henne. Både han och Trolldomsministeriet hade förbjudit henne att nämna något om deras släktskap för Harry, varför dem inte ville att Harry skulle veta, fick hon aldrig reda på. Och om hon hade kunnat berätta för honom så skulle hon gjort det i alla fall. Om det inte hade varit för att Dumbledore och Ministeriet hade hotat med att spärra in henne i Azkaban för alltid. Och Amelia tyckte att hon kunde hjälpa Harry (om han behövde det) bättre utanför fängelsets murar än innanför. Dock hade dem inte förbjud henne att hinta till Harry om deras släktskap och om han förstod och frågade henne rakt ut vem hon var, så skulle hon inte kunna att ljuga för honom. Ett perfekt kryphål som ingen annan än hon och Remus hade tänkt på.

"Hej" en röst fick henne ur sina tankar. Amelia tittade upp och såg in i mandelformade, gröna ögon. Så lika hennes egna och Lily Potter. Förutom att dessa ögon inte innehöll lika mycket sorg och intelligens som hennes egna. Hans ögon höll mer glädje och kärlek än hennes. Vart kärleken kom in i hans ögon visste hon inte riktigt då hon kände sin mosters familj lite grann. Och kunde räkna ut att Harry hatade att vara där.

"Mår du bra?" Harry såg orolig ut och hon fick en känsla av att han inte bara frågade för att han blivit lärd att fråga en sådan fråga utan för att han faktiskt brydde sig.

"Ja, det gör jag." svarade Amelia och log. "Varför skulle jag inte göra det?"

"Du såg först arg ut, sedan ledsen, sedan.. ingenting"

"Oo, jag brukar göra det när jag tänker på Ministeriet, eller min bror" Harry såg förvånad ut.

"Varför skulle du vara arg på dem och vad har hänt med din bror? Om du inte tar illa upp att jag frågar."

"Låt inte Dumbledore eller Ministeriet lura dig. De är inte lika trevliga emot alla de möter. Dem båda hatar mig mer än vad de hatar Voldemort." Harry tappade hakan.

"Du sade hans namn."

"Ja, eller nästan i alla fall.. Han heter egentligen Tom Dolder."

"Jag har bara hört ett få tal som kallar honom vid namn. Voldemort, inte det andra."

"Jag är inte rädd för ett namn, speciellt inte ett påhittat namn av en galen mördare som ligger bakom mordet på mina föräldrar." Hon hörde hur häftigt hon andades och tvingade sig själv att lugna ner sig.

"Jag är ledsen att höra det. Han tog mina föräldrar också." sade Harry.

"Jag vet, och jag är ledsen för din skull. Men se det från den ljusa sidan, du fick ett år med dem."

"Vad menar du?

"Ja, Voldemort kunde dödat dem när du vara var två månader gammal."

Harry förstod vad hon menade och såg ledsen ut för hennes skull.

"Dog din bror då också?" frågade han tyst. Hon skakade på huvudet.

"Nej, men vi växte upp åtskilda och så vitt jag vet känner han inte ens till att jag existerar."

Harry sade inget utan tappade bara hakan av förvåning igen.

"Du får ursäkta mig men jag måste verkligen gå på toa nu." sade hon sedan plötsligt och lämnade rummet via porträttet och gick ner mot frukosten medan hon snabbt torkade bort tåarna som hotade med att rinna.