James satt på en stol bredvid Lily säng, hon hade träffats av tre olika Lamslagningsbesvärjelser samtidigt. James såg på Sirius som kom in med Merlene och Alice. James såg på dem.
"Hur verkar det" sa Alice och såg på honom när de satte sig ner.
"Tre olika besvärjelser samtidigt, hon kommer vakna snart" sa James och såg på Lily vars ögon började röra sig.
"Hej hur hamnade jag här" sa Lily och försökte sätta sig upp.
"minns du vad som hände i entréhallen" sa James och såg på henne när hon nickade.
"du blev träffad av tre besvärjelser samtidigt" sa James och såg på henne.
"å, jag var inte beredd på det" sa Lily och såg på James när hon la sig ner igen.
"skall vi läsa här inne eller skall vi läsa i morgon" sa Lily och såg på dem.
"vad säger ni Merlene och Alice vill ni vara med" sa James och såg på Lilys två bästa vänner.
"Vad läser ni om" sa Alice som ännu inte hade förstått vad de läste om.
"Lily hittade sju böcker och ett fotoalbum förra eftermiddagen som kommer från framtiden, och vi tror det handlar om Våran son och hans tid på Hogwarts," sa James och såg på Alice som såg med stora ögon på dem.
"Kan Frank vara med" sa Alice och såg på James som nickade.
"Jag kommer snart börjar inte utan mig" sa hon och försvann.
James såg på de och undrade vem som skulle läsa.
"Vems tur är det" sa Lily och såg på dem.
"Det borde vara Remus men eftersom du och Remus läste förra kapitlet tillsammans så är det väl min tur" sa James och såg på de andra, när Alice och Frank kom in i sjukhusflygeln.
"jag har berättat för honom att vi inte får sprida ut detta" sa Alice och såg på Remus som mumlade något emot dörren där Madam Pomfrey höll till och sedan satte han upp olika förhäxningar runt dem.
"Vem läser" sa Frank och såg på dem.
"Jag gör det, vi har lagt upp ett schema för detta för oss fyra, så nästa bok kommer ni få läsa" sa Remus och såg på Frank som drog upp Alice i sitt knä.
Kapitel 12. Mörd-spegeln.
"Vänta" sa Lily och såg på James som såg på henne.
"Vem är Nicolas Flamel" sa Lily och såg på de alla ingen av dem verkade veta vad hon talade om.
"Lily det kommer säkert fram" sa James och smekte hennes hår.
Julen var på väg. En morgon i mitten på december vaknade alla på Hogwarts och fann skolan täckt av flera decimeter snö. Sjön frös till is och tvillingarna Weasley blev bestraffade för att de hade förhäxat ett antal snöbollar så att de följde efter Quirrell överallt och studsade i väg från baksidan av hans turban.
"Varför är det så viktigt" sa Frank och såg på boken.
"och vilka är Weasley tvillingarna" sa Alice och såg på Lily som grävde fram fotoalbumet.
"Detta är familjen Weasley, och vad vi har förstått så är detta Tvillingarna, detta är Ron, deras yngsta son och Harrys vän, Detta är Hermione Granger deras vän, och detta tror vi är Franks son Neville" sa Lily och visade Alice bilderna.
"Han liknar dig" viskade Frank i hennes öra.
"vad är detta" sa Alice och höll fram en lapp.
"Jo vi har en vadslagning, jag har sagt att Hagrid kommer att få en drake innan boken är slut och att han kommer tvingas lämna ifrån sig den, och att Harry kommer hjälpa till att gömma draken. James, Sirius och Remus säger att det inte kommer komma någon drake" sa Lily och såg på de andra.
"Jag håller med Marodörerna" sa Frank och grävde fram tre galleoner.
"Lily jag är ledsen men jag håller med Frank" sa Alice och la till två galleoner.
"Du då Merlene" sa Lily och såg på sin vän som verkade tänka.
"Nej Lily nog för att Hagrid är ibland oförsiktig men så oförsiktig är han inte" sa Merlene och tog upp en galleon.
"Det säger ni om mannen som äger en trehövdad Hund" sa Lily och la armarna i kors och såg på dem.
"du skojar" sa Alice och såg på Lily som visade bilden på Fluffy.
"Den här har han döpt till Fluffy" sa Lily och såg på sina vänner.
"nej Lily vi är fortfarande inte säkra på att du kommer ha rätt" sa Alice och såg på sin vän och sedan ner på den trehövdade hunden.
De få ugglor som lyckades kämpa sig fram över stormiga himlen för att lämna post måste pysslas om av Hagrid tills de återfick sina krafter och kunde flyga i väg igen. Alla väntade bara på att jullovet skulle börja. Medan sällskapsrummet i Gryffindor och stora salen värmdes upp av dånade brasor, var däremot korridorerna iskalla och en bister vind fick fönstren i klassrummen att skallra. Värst av allt var professor Snapes lektioner ner i fängelsehålorna,
"Vänta lite" sa Frank och såg på James som läste.
"Vad" sa Remus som misstänkte att det var Snape de tänkte på.
"Den Professor Snape som det står i boken snälla säga mig att det Inge är samma Snape, som vi känner" sa Frank och såg helt förtvivlad ut.
"Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var han" sa Remus och såg när Frank och la huvudet emot Alice axel.
Där andedräkten steg upp i en dimma framför dem och de höll sig så tätt intill sina heta kittlar som möjligt.
"Jag tycker verkligen synd om alla dem som måste stanna på Hogwarts i jul för att ingen vill ha dem hemma" sade Draco Malfoy under en trolldryckslektion.
"Inte Lucius son" stönade Merlene och såg på Lily som nickade.
"Jo han beter sig precis som sin far" sa Lily och såg på Merlene som hängde med huvudet.
Han tittade bort mot Harry medan han talade. Crabbe och Goyle flinade. Harry, som höll på att mäta upp mald ryggrad av lejonfisk, låtsades inte om dem.
"Han har verkligen fått Lilys sida av att vara lugn" sa Sirius och såg på Lily som bara blängde på honom.
"Vad hade det varit James så hade han skickat honom till sjukhusflygeln utan att tveka" sa Sirius och såg på Frank som nickade.
"Lily kan göra det med" sa Alice och såg på dem, de alla stirrade på Lily som låg emot kuddarna.
"Minns ni inte Avery som hamnade på Sankt Mungos sjukhus. För snart tre år sedan" sa Merlene och såg på Lily som log och såg på James som såg nyfiket på henne.
"var det du" sa James och såg på Lily som nickade och log emot James.
"Vem skulle gissa på mig" sa Lily och log emot honom.
Malfoy hade varit ännu otrevligare än vanligt sedan Quidditchmatchen. Upprörd över Slytherins nederlag hade han försökt få alla att skratta åt att nästa gång skulle en bredmynt trädgroda ersätta Harry som sökare. Sedan hade han förstått att ingen tyckte det var roligt, eftersom allesammans var så imponerade över hur Harry lyckats hålla sig kvar på sin krängande kvastkäpp. Fylld av ilska och avundsjuka hade Malfoy därför återgått till att håna Harry för att han inte hade någon riktig familj.
"Borde vi inte ta hand om Lucius redan nu" sa Frank och såg på de andra som såg på honom.
"Har vi inte nämnt att det ligger en förhäxning över oss nu när vi läser att vi inte kan göra något i vredesmod" sa Remus och såg på Frank som stirrade på Lily.
"Hej jag har inte gjort det vi har fått veta det genom brev från vår vän från framtiden" sa Lily och gav Frank alla brev.
"Helvete hon måste verkligen vara duktig" sa Frank och såg på de andra som stirrade på honom.
"Vad" sa Frank och såg på dem.
"Du tror det är en tjej" sa Sirius och såg på Frank som nickade.
"Jo titta på handstilen och ordvalet" sa Frank och såg på Alice och Merlene som nickade.
"Skall vi fortsätta" sa James och såg på dem Lily gillade att det var nu flera.
"Jo men vart är Peter" sa Frank och såg sig om.
"Lily tyckte inte vi skulle berätta för honom" sa Remus och såg på Lily som rodnade.
Det var sant att Harry inte skulle åka tillbaka till Privet Drive till julen. Professor McGonagall hade gått runt veckan innan och gjort en lista över elever som skulle stanna kvar under helgen, och Harry hade genast anmält sig.
"Klart han gjorde" mumlade Lily och såg på boken.
"Jag tycker det är bra att Peter inte är här" sa Frank och såg på de andra som skakade lät på huvudet.
Han tyckte inte det minsta synd om sig själv; det här skulle förmodligen bli den bästa jul han någonsin hade haft. Ron och hans bröder skulle också stanna kvar, för Mr. Och Mrs. Weasley skulle fara till Rumänien och hälsa på Charlie.
När de lämnade fängelsehålorna i slutet av trolldryckslektionen fann de korridoren framför sig blockerad av en väldigt gran. Två enorma fötter som stack fram längst ner och ett högljutt flåsande fick dem att förstå att Hagrid befann sig bakom den.
"Julen har alltid varit fint i stora salen under jul" sa Lily som hade stannat de senaste fyra åren på skolan.
"Jag har aldrig stannat här över jul mamma skulle aldrig låta mig stanna kvar här, Sirius och Remus har alltid kommit över till mig med" sa James och såg på de andra som alltid hade stannat de senaste åren.
"Hej, Hagrid, vill du ha lite hjälp?" frågade Ron och stack huvudet genom grenarna.
"Nä då, jag klara mej fint, tack Ron"
"Skulle du vilja flytta dig ur vägen?" hördes Malfoys kalla och släpiga röst bakom dem. "Försöker du tjäna lite extrapengar, Weasley? Du hoppas väl att få bli skogvaktare själv när du slutar på Hogwarts – den där kojan Hagrid har är väl som ett palats jämfört med vad din familj är van vid."
"Nej vet ni vad" utbrast Alice och drog fram pappret som hon hade gett Lily och såg på karamellen som trillade ut och hon skallade av pappret men Sirius hann få tag i karamellen innan hon han stoppade den i munnen.
"ät inte de där karamellerna, de kommer som en gåva från vår vän, vi skall använda dem emot Slytherin" sa Sirius och slog in karamellen igen.
"tack tror jag" sa Alice och såg på pappret där de hade skrivit ner idéer som de skulle göra emot Slytherin.
"Lilys din Lista blev helt plötsligt mycket mer rimlig" sa Merlene och såg på Alice som började skriva ner saker.
Ron kastade sig över Malfoy just som Snape kom uppför trappan.
"WEASLEY!"
Ron släppte taget om Malfoys klädnad.
"Han blev retad, professor Snape" sade Hagrid och stack fram sitt väldiga håriga ansikte bakom trädet "Malfoy förolämpade hans familj"
"Det må vara hur det vill med den saken, men att slåss är emot Hogwarts regler, Hagrid" sade Snape silkeslent. "Fem poängs avdrag för Gryffindor, Weasley, och var tacksam för att det inte är mer. Marsch i väg nu, allesammans"
"Den där ORMEN skall inte vara professor" morrade Merlene och såg på boken.
"nej vi har konstaterat det" sa Lily och masserade sina tinningar.
"Har du druckit eldwhisky igen" sa Alice och såg på Lily som såg på henne.
"Sirius gav mig Te med eldwhisky efter att vi hade läst om den trehövdade hunden och efter att Harry hade hoppat upp på ett fyra meter högt bergatroll" sa Lily och såg på de andra som nickade.
"Jag hade med behövt Eldwhisky efter det" sa Merlene och såg på Lily som nickade.
Malfoy, Crabbe och Goyle knuffade sig omilt förbi trädet och strödde barr överallt omkring sig under självbelåtet flinande.
"Jag ska minsann ge honom jag" sade Ron och skar tänder mot Malfoys rygg. "En vacker dag ska jag minsann ge honom…"
"Jag avskyr dem båda två" sade Harry "Malfoy och Snape"
"se så, opp me hakan, de e ju nästan jul!" sade Hagrid "Vet ni va, kom me mej å titta på stora salen, den ser jättefin ut."
Så alla tre följde efter Hagrid och hans träd till stora salen, där professor McGonagall och professor Flitwick var fullt upptagna med juldekorationerna.
"Å Hagrid, det sista trädet – ställ det i hörnet längst bort, är du snäll."
Salen såg praktfull ut. Girlanger av järnek och mistel hängde överallt runt väggarna och inte mindre än tolv jättehöga julgranar stod runt om i rummet, några gnistrade av pyttesmå istappar och några strålande av hundratals levande ljus.
"Det låter mycket vackert" sa James och såg på Sirius som nickade.
"Hur många dar e de kvar tills ni får jullov?" frågade Hagrid.
"Bara en" sade Hermione "Och apropå det – Harry och Ron, vi har en halvtimme före lunch, vi borde vara i biblioteket"
"Javisst, det har du rätt i" sade Ron och slet blicken från professor Flitwick, ur vars trollstav det blommade upp gyllene bubblor som han drog över grenarna på den nya granen.
"Biblioteket?" sade Hagrid och följde dem ut ur stora salen. "Alldeles före lovet? Ni e visst väldigt flitiga va?"
"Jag tror inte de pluggar" sa Lily och alla såg på henne.
"Vad jag funderar fortfarande vart jag har läst om Nicolas Flamel" sa Lily och såg på dem.
"Å, vi pluggar inte" talade Harry glatt om för honom. "Ända sen du nämnde Nicolas Flamel har vi försökt ta reda på vem det är"
"Försökt göra Vad då, säjer du?" Hagrid såg chockad ut. "Hör på nu – jag har ju sagt er – låt de vara. De e inget som ni har me å göra, vad den där hunden vaktar för nåt."
"Vi vill bara veta vem Nicolas Flamel är, det är det enda" sade Hermione.
"Om du nu inte vill tala om det för oss och spara oss besväret?" tillade Harry "Vi måste ha gått igenom hundratalsböcker redan och vi kan inte hitta honom nånstans – ge oss bara en liten vink – jag vet att jag har läst hans namn nånstans"
James såg på Lily som satte sig rakt upp i sängen och drog åt sig väskan medan hon grävde efter något.
"Lily vad är det du har kommit på" sa James och såg på Lily som fick upp några kort från Chokladgrodor.
"det finns en sak som både jag och Harry har läst" sa Lily och drog fram kortet på Dumbledore.
"vi alla har fått Dumbledore" sa Merlene och såg på Lily som läste baksidan och log.
"det är på kortet som Harry har läst det" sa Lily och såg på de andra som skakade på huvudet när de såg på Lily.
"okej, nu vet du vem han är" sa Remus och såg på Lily som nickade.
"Hjälper det oss" sa Frank och såg på Lily.
"jag vill inte berätta vi läser ju om det" sa Lily och log emot honom.
"Jag säjer ingenting" sade Hagrid tvärt.
"Då får vi helt enkelt försöka ta reda på det själva" sade Ron och de lämnade Hagrid som såg missnöjd ut och skyndade i väg till biblioteket.
De hade i själva verket letat i böcker efter Flamels namn ända sedan Hagrid råkade försäga sig, för hur skulle de annars få reda på vad Snape försökte stjäla? Problemet var att det var mycket svårt att veta var de skulle börja eftersom de inte visste vad Flamel kunde tänkas ha gjort för att bli omnämnd i en bok. Han stod inte i Nittonhundratalets stora trollkarlar eller Våra tids bemärkta magiska namn; han saknades också i Viktiga moderna magiska upptäckter och i En studie i den senaste utvecklingen inom trollkonsten. Och sedan var det förstås blotta storleken på biblioteket; tio tusentals böcker, tusentals hyllor; hundra tals trånga rader.
"de kommer inte hitta honom där" Mumlade Lily och såg på de andra som såg på henne.
"Han är inte speciellt ung" sa Lily och såg hur Remus tog kortet ur hennes hand.
"Jag förstår" sa Remus och skrattade.
Hermione tog fram en lista över ämnen och titlar som hon hade bestämt sig för att söka efter, medan Ron strövade i väg utefter en rad med böcker och började dra ut dem ur hyllorna på måfå. Harry vandrade över till den avskilda bokavdelningen. Han hade länge undrat om inte Flamel fanns någonstans där inne. Tyvärr behövde man ett särskilt intyg, underskrivet av någon av lärarna, för att få titta i de skyddade böckerna, och han visste att han aldrig skulle få ett. Här fanns böckerna om mäktig svart magi som man aldrig hade undervisat i på Hogwarts. De böckerna fick bara läsa av äldre elever som studerade avancerat försvar mot svartkonster.
"Jag tror att han kommer få ett intyg nästa år" Mumlade James och såg på Lily som höjde ögonbrynen.
"hur mycket vill du slå vad om" sa Lily och såg på honom hon viste att de hade skrapat ihop sina samlade pengar för vadet om draken.
"Vi tar det när boken är slut" sa James och såg snabbt ner i boken.
"Vad söker du efter, unge man?"
"Ingenting" sade Harry.
Bibliotekarien, Madam Pince, svängde en fjäderdammvippa i ansiktet på honom
"Jag hatar när hon gör så där" stönade Sirius och såg på alla som stirrade på honom.
"Vad hon gör det jämt på mig" sa Sirius och såg på Lily och Merlene som höll händerna för munnen för att låta bli att skratta högt.
"Då är det bäst du går härifrån. I väg med dig – ut!"
Harry, som önskade att han varit lite snabbare med att hitta på någon historia, lämnade biblioteket. Han och Ron och Hermione hade redan kommit överens om att det var bäst att inte fråga Madam Pince var de kunde hitta Flamel.
"Tror du att de kommer bli auror" sa Frank som höll på med sin utbildningen.
"De har sinne för det" sa James och såg på Lily som nickade långsamt, även om hon önskade att hennes son hade valt ett lugnare yrke.
De var säker på att hon kunde tala om det för dem, men de ville inte riskera att Snape skulle få höra vad de hade för sig. Harry väntade utanför i korridoren för att se om de båda andra hade hittat någonting, men han hade ingen större hopp. De hade faktiskt letat i hela fjorton dagar, men eftersom de bara hade enstaka korta tillfällen mellan lektionerna var det inte förvånande att de inte hade hittat någonting. Vad de verkligen behövde var en lång, trevlig sökstund utan Madam Pince flåsande i nacken på dem.
"Hon kan verkligen vara jobbigt" stönade Frank och såg på James och Sirius som nickade. Ingen av dem har gillat Madam Pince.
"Det är bara för att ni har ätit i biblioteket" sa Alice och såg på dem innan hon såg på boken.
Fem minuter senare kom Ron och Hermione ut till honom, skakande på huvudet. De gav sig i väg till lunchen.
"Ni fortsätter väl att söka medan jag är borta?" sade Hermione. "Och Skicka mig en uggla om ni hittar nånting."
"som att två elva åriga pojkar skulle komma ihåg det" sa Sirius och såg på Boken han viste att han inte hade gjort det första året.
"Sirius alla är inte som du" suckade Merlene och såg på honom. Lily himlade med ögonen, hon visste att Sirius inte gjorde mer än han var tvungen.
"Och du skulle kunna fråga dina föräldrar om de vet vem Flamel är" sade Ron. "Det skulle inte vara nån fara att fråga dem."
"Inte den minsta fara, eftersom båda är tandläkare" sade Hermione.
"Så Hermione är mugglar född" sa Alice och såg på boken.
"Jo vad vi har förstått så är hon mugglar född, och Harry har vuxit upp hos min syster" mumlade Lily det sista, hon undrade vad som var värst att inte veta hur de hade dött eller att James så kallade vänner hade sviket honom.
"Vi måste fortsätta läsa innan Madam Pomfrey kommer" mumlade Alice ifrån Franks knä.
När jullovet väl hade börjat, hade Ron och Harry alldeles för trevligt för att tänka särskilt mycket på Flamel. De hade sovsalen för sig själva och sällskapsrummet var mycket tommare än vanligt, så de kunde sitta i de sköna fåtöljerna vid brasan. De satt där i timtal åt allt de kunde spetsa på en grillgaffel – bröd, tekakor, marshmallows – och planerade olika sätt att få Malfoy relegerad, vilket var roligt att prata om även om det inte skulle fungera.
"Han är verkligen James son" sa Remus och såg på Lily som rynkade pannan, hon gillade inte tanken men hur många gånger hade hon inte fantiserat om att göra James illa i de tidiga åren på Hogwarts, så länge han inte gjorde det skulle hon känna sig lugn.
Ron började också lära Harry trollkarlsschack. Det var exakt likadant som mugglarschack med det undantaget att pjäserna var levande, vilket gjorde det mycket likt anförandet av trupper i strid. Rons schackspel var väldigt gammalt och slitet. Precis som allt annat han ägde hade det en gång tillhört någon annan i familjen – morfadern i det här fallet.
"Gamla Schack gubbar är inte något dåligt" sa James och såg på Sirius som stirrade på honom.
"Du är bara sur för att mina göra som jag vill" sa James och såg på Sirius som nickade.
"Jag har nog aldrig spelat det. Jag har sett när Alice och Merlene spela" sa Lily och såg på James som höll upp boken.
Gamla schackgubbar var emellertid inte alls någon nackdel. Ron kände dem så väl att han aldrig hade något besvär med att få dem att göra som han ville.
Harry spelade med schackgubbar som Seamus Finnigan hade lånat honom och de litade inte alls på honom.
"Låna aldrig någon annans Schack gubbar" sa James och såg på de andra som stirrade på honom.
"Jag lånade min kusins en gång, och jag hade jätte problem med dem, inte som med min farfars" sa James och såg på de andra som nickade med ett leende.
Han var inte något särskilt bra spelare än och de skrek hela tiden olika goda råd till honom, vilket var förvirrande:
"Flytta mig inte dit, kan du inte se hans riddare? Flytta honom vi har råd att förlora honom"
När Harry gick till sängs på julaftonen såg han fram emot maten och festligheterna nästa dag, men han väntade sig inte alls några presenter.
"Jag skall se till att min syster får rovor i sin julklapp" sa Lily och såg på de andra som stirrade på henne.
"Du kommer nog hitta på något bättre" sa James och Kysste Lily hand. Merlene och Alice stirrade på Lily som mimade Senare till dem.
Men då han vaknade tidigt morgonen där på var det första han såg en liten hög med paket vid fotänden av sängen.
"God Jul" sade Ron sömnigt när Harry kröp ur bädden och drog på sig morgonrocken.
"God Jul på dig också" sade Harry. "Har du sett maken! Jag har fått presenter!"
"Vad väntade du dig då, rovor kanske?" sade Ron och vände sig mot sin egen hög, som var betydligt större än Harrys.
"Jag hoppas verkligen att Vi kan hålla Harry borta ifrån din Syster" sa Remus och såg på Lily som nickade.
Harry plockade upp det översta paketet. Det var inslaget i tjock brunt papper och tvärs över det stod det skrivet med spretiga bokstäver Till Harry från Hagrid. Inuti låg en grovt tillyxad träflöjt. Hagrid hade tydligen täljt den själv. Harry spelade på den – den lät lite lik en uggla. Ett annat, mycket litet paket innehöll ett kort brev. Vi fick ditt meddelande och bifogar här din julklapp. Från morbror Vernon och moster Petunia.
Fasttejpad på brevet satt en femtiopence-slant
"Det är ju mindre än en knuting" utbrast Alice och såg på boken.
"De borde aldrig få ha hand om barn" sa Frank och såg på boken när Lily bläddrade fram till Dudley.
"Detta är deras son" sa Lily och visade Lily dem.
"Herregud" sa Merlene och såg på bilden
"Det var snällt" sade Harry
Ron var fascinerad av pennyslanten.
"Vilken konstig grej!" sade han. "En sån form! Är det här Pengar?"
"Låter som han aldrig har sett mugglar pengar" sa Lily milt och såg på Merlene som rodnade för Lily hade gett henne mugglar pengar första året.
"Du kan behålla den" sade Harry och skrattade åt hur glad blev. "Hagrid och min moster och morbror, så vem har skickat mig de här andra?"
"Jag tror jag vet det där är ifrån" sade Ron och rodnade en aning när han pekade på ett stort knöligt paket.
"Min mamma. Jag berättade för henne att du inte väntade dig några julklappar och … å nej" stönade han, "hon har gjort en Weasleytröja åt dig"
"Det är verkligen snällt" sa Alice och såg på Boken, Lily mindes bilden på de andra i familjen Weasley.
Harry hade rivit upp paketet och funnit en tjock, handstickad ylletröja i smaragdgrönt och en stor ask hemlagad kola.
"Det var verkligen generöst från någon som inte känner honom" sa Lily och såg på familjen vars kort hon har tagit fram.
"Det håller jag med om" sa Remus och såg på Familjen som var på bilden.
"Vartenda år stickar hon var sin tröja åt oss" sade Ron och öppnade paketet med sin egen, "och min är alltid rödbrun"
"Det var verkligen snällt av henne" sade Harry och bet i en kola som smakade väldigt gott.
Hans nästa present innehöll också godis – en stor ask Chokladgrodor från Hermione.
Nu var det bara ett paket kvar. Harry lyfte upp det och kände på det. Det var mycket lätt. Han öppnade det.
"Undra vad det är" sa Sirius och såg på James som rynkade pannan.
"Jag kan gissa vad det där är" Mumlade han visserligen kände Frank till manteln men Lily, Merlene och Alice hade ingen kännedom om manteln. Så James började tveka att läsa, han ville inte att Lily skulle lämna in den och att den skulle bli förstörd.
"James det kan inte bli värre än en Trehövdad hund och Bergatroll" sa Lily och såg på honom. James bet sig på sin läpp och såg på Lily.
"Lova att inte anmäla mig för något du får reda på i dessa böcker" sa James och såg på Lily som såg på honom.
"Jag lovar" sa Lily och såg på James innan han såg på Alice och Merlene som båda två lovade honom att inte berätta för någon.
Någonting flytande och silvergrått gled ner på golvet där det låg i skimrande veck. Ron flämtade till.
"Jag har hört talas om såna där" sade han med dämpad röst och släppte asken med bönor i alla samer som hade fått av Hermione. "Om det där är vad jag tror det är, så är den verkligt sällsynt, och verkligt värdefull."
"Vad är det för nåt?"
Harry plockade upp det glänsande, silvriga tyget från golvet. Det kändes konstigt att röra vid, likt vatten som vävts till stoff.
"Det låter som en osynlighetsmantel, jag har försökt att göra en vanlig mantel till det men det är nästan omöjligt" sa Lily och såg på boken, James stelnade till och såg på Lily som rodnade.
"Har du försökt" sa James och såg roat på Lily.
"Ja, det gick så där, den fungerar bara ibland aldrig när man vill. Jag tror jag missade några förtrollningar" sa Lily och såg hur Merlene såg på henne.
"Du var arg den dagen, Lily" sa Merlene och skrattade.
"Håll tyst, jag viste inte att man inte fick bli förbannad när man gjorde det där förtrollningarna" sa Lily och la armarna i kors, James höll upp boken för ansiktet för att dölja sitt leende.
"Det är en osynlighetsmantel" sade Ron med ett vördnadsfullt uttryck i ansiktet. "Jag är säker på att det är det – prova den."
"Undra vem som har skickat den till Harry" sa Lily och rynkade pannan och såg på boken, hon hade länge misstänkt att James hade en.
"Inte en aning" sa James med stelt ansikte utan att avslöja att han misstanke att det var hans egna mantel.
Harry svepte manteln runt axlarna och Ron gav till ett tjut.
"Det är det! Titta ner!"
Harry tittade ner på sina fötter, men de var försvunna. Han rusade fram till spegeln. Hans spegelbild såg mycket riktigt tillbaka på honom, med enbart huvudet som svävade i luften och kroppen helt osynlig. Han drog upp manteln över huvudet och spegelbilden försvann total.
"Där är ett brev!" sade Ron plötsligt. "Det ramlade ut ett litet brev ur den"
"Äntligen får vi veta" sa Sirius som hade gissat vems manteln var men hur hade James kunnat skicka den om han var död.
Harry drog av sig manteln och plockade upp brevet. Skrivet med en tunn, snirklig handstil som han aldrig hade sett förut stod följande ord:
Din far lämnade den här i mitt förvar innan han dog.
Det är dags att återlämna den till dig.
Använd den väl.
En mycket god jul tillönskas dig.
"Så du har en" sa Lily och såg på James som fick en lätt panik i blicken innan Lily log mot honom.
"Jag har gissat det i flera år, eftersom ni aldrig har åkt fast" sa Lily och såg på dem.
"Och du har inte anmält oss" sa Sirius och såg på henne.
"Nja, jag valde att läsa reglerna om Osynlighetsmantlar" sa Lily och såg på de andra stirrade på henne.
"Och" sa Sirius som såg på Lily som skrattade.
"Det är så att OM manteln är en familjeklenod så får du lov att ha den, så jag pratade med McGonagall om detta utan att nämna vem jag menade och hon sa att vad Hon viste var att den enda familjen som Hon kände till som hade en osynlighetsmantel var familjen Potter" sa Lily och såg på James som stirrade på henne med stora ögon.
"Frågade hon om jag hade en" sa James och såg på Lily som skakade på huvudet.
"Nej, och jag sa aldrig att jag misstänkte att du hade en" sa Lily och såg på de andra som log.
"Men varför skulle du ha lämnat ifrån dig manteln" sa Frank som visste att han sällan lämnade ifrån sig den.
"Jag vet inte" sa James och såg på de andra, Sirius ryckte på axlarna, medan Remus verkade tänka.
Det fanns ingen underskrift. Harry stirrade på brevet, ron stod och beundrade manteln.
"Jag skulle ge vad som helst för en sån här" sade han. "Vad som helst. Vad är det med dig?"
"Ingenting" sade Harry.
"Och där har vi Lily" sa Merlene och såg på Lily som stirrade på henne.
"Vad menar du med det" sa James och såg på Merlene som log.
"Lily har samma sätt att säga att det inte är något och hoppas på att man inte märker något" sa Merlene och såg på James som nickade och la det på minnet.
Han kände sig väldigt konstig. Vem hade skickat manteln? Hade den verkligen tillhört hans pappa en gång i tiden?
"Klart den har" sa Remus och såg hur alla stirrade på honom.
"Vi kanske skall skriva en bok om allt vi verkligen har gjort" sa Sirius och såg på de andra som nickade.
"De skulle vi kunna göra och lägga den på ett ställe där vi Vet att rätt person kommer hitta den" sa James och såg på Lily som nickade hon med.
Innan han hann säga eller tänka något mer, slängdes dörren till sovsalen upp och Fred och George kom inskuttande. Harry stoppade hastigt undan manteln. Han kände inte för att låta någon annan få se den än.
"God jul!"
"Nej, men titta – Harry har också fått en Weasleytröja!"
"Måste vara något som hon har gjort varje år" sa Alice och såg på fotot som nu hade dykt upp.
"Nytt kort" sa Lily och såg på det fyra pojkarna som stod på raden.
"Tur att Weasley är så vänliga emot honom" sa Remus och såg på bilden.
"De måste ha blivit som Potter är för mig" sa Sirius och såg på James som la armen om sin bror.
Fred och George var klädda i blåa tröjor, den ena med ett stort gult F och den andre med ett G.
"Fast Harrys är snyggare än våra" sade Fred och höll upp Harrys tröja. "Hon anstränger sig tydligen mer om man inte tillhör familjen."
"Om detta hjälper oss att överleva kriget som kommer jag att sticka en tröja varje år till varje medlem i familjen Weasley" sa Lily och såg på boken hon kände sig emot James som log emot henne.
"Varför har du inte din på dig, Ron?" frågade George "Se så, sätt på dig den nu, de är varma och sköna."
"Jag avskyr rödbrunt" klagade Ron halvhjärtat då han drog den över huvudet.
"Du har inte nån bokstav på din" påpekade George. "Hon tror väl inte att du ska glömma ditt namn. Men vi är inte dumma – vi vet att vi heter Greg och Forge."
"vad är det ni för ett sånt oväsen om?"
Percy Weasley stack in huvudet genom dörren med ogillande uppsyn. Han hade tydligen hunnit halvvägs genom öppnandet av sina julklappar eftersom han också bar en knölig tröja över armen. Fred grep genast tag i den.
"P för prefekt! Sätt på dig den, Percy, för det nu, vi har på oss våra allesammans, till och med Harry har fått en"
"Jag… Vill… Inte…" sade Percy dovt medan tvillingarna tvingade ner tröjan över huvudet på honom så att glasögonen åkte på sned.
"Låter som vi hade tyckt om dessa Tvillingar" sa Sirius och stirrade på bilden som nu hade visat hur Percy hade blivit påtvingad sin tröja.
"Jag tror det med" sa James och såg på Lily som långsamt skakade på huvudet.
"Tja det är väl marodörer de med" sa Lily och såg på Remus som bara log emot hennes ord.
"Och i dag får du inte sitta tillsammans med prefekterna heller" sade George. "Julen är en familjehögtid."
De bar Percy från rummet med ansiktet neråt och med armarna fastklämda utefter sidorna av tröjan.
Harry hade aldrig i hela sitt liv ätit en sådan julmiddag. Hundra feta stekta kalkoner, berg av stekta och kokta potatisar, stora fat med tjocka små prinskorvar, terriner med smörade ärtor, silversnipor med tjock härlig köttsås och tranbärssås – och travar med magiska smällkarameller utspridda över hela bordet med bara några decimeters mellanrum. De här fantastiska smällkaramellerna var inte de minsta lika den svaga mugglarsorten som Dursleys brukade köpa med sina små plastleksaker och sladdriga pappershattar inuti.
"Lily kan du inte skaffa fram sådan där Mugglar smällkarameller" sa Sirius och såg på Lily som himlade med sina ögon och såg på Alice, Frank, Merlene, James och Remus som såg nyfiket på henne.
"Jag skall se om vi kan fixa det" sa Lily och såg på dem när de log emot henne.
Harry och Fred drog i en magisk smällkaramell och den sade inte bara pang, den smällde av med en explosion som från en kanon och svepte in dem allesammans i ett moln av blå rök och ur dess inre sprängde det fram en konteramiralshatt och flera levande, vita möss.
"Kan ju säga att de mugglar smällkarameller är inte som de vi har här på Hogwarts så bli inte besvikna på dem" sa Lily och såg på de som nickade, hon hade redan funderat på hur hon skulle lyckas med MC som hon ville ge Sirius.
Uppe vid honnörsbordet hade Dumbledore bytt sin spetsiga trollkarlshatt mot en blomsterprydd huva och skrockade munter åt ett skämt som professor Flitwick just hade läst upp för honom.
"Flamberade plumpuddingar följde på kalkonen. Percy bröt nästan av en tand på en silverskära som låg inbäddad i han puddingskiva. Harry såg hur Hagrid blev allt rödare i ansiktet medan har ropade på mer vin och hur han till slut kysste professor McGonagall på kinden.
"Låter som att Hagrid är förtjust i Minnie" sa James och fick ett lätt slag på armen av Lily.
"James hon heter inte Minnie, dessutom är hon fortfarande våran professor" sa Lily och såg på honom.
Till Harrys stora förvåning fnissade och rodnade hon, med den höga hatten på sned.
När Harry tillsist lämnade bordet kånkade han på en stor hög med skaer som han fått ur smällkaramellerna däribland en förpackning med självlysande, icke-exploderande ballonger.
"Det var jätte bra under min tredje sommar" sa Lily med ett små leende, Alice och Merlene såg på henne när hon inte sa något mer.
"Vad har du gjort" sa James och såg på Lily som bara log.
"Å bara en liten sak" sa Lily och vägrade säga något mer.
En uppsättning gör-dem-själv-vårtor och ett eget nytt trollkarls-schackspel. De vita mössen hade försvunnit och Harry hade en obehaglig känsla av att de skulle komma att sluta som julmiddag åt Mrs. Norris.
Harry och Weasleybröderna tillbringade en glad eftermiddag med ett våldsamt snöbollskrig ute på slottsområdet. Kalla, våta och flämtade efter andan återvände de sedan till brasan i Gryffindors sällskapsrum, där Harry invigde sitt nya schackspel med ett svidande nederlag mot Ron. Han misstänkte att han inte skulle ha förlorat fullt så nesligt om Percy inte hade försökt hjälpa honom så mycket.
"Jag tror att Ron Weasley är en av det bästa schackspelarna som Gryffindor har haft jag tror att han är bättre än Arthur Weasley" sa Remus och såg på dem, som kände till Arthur viste hur duktig han hade varit.
"Jag tror det är deras far" sa Sirius och såg på de andra som verkade tänka efter.
"Det finns för många Weasley att välja på, så vi får vänta och se" sa Alice och såg på Frank som nickade han med.
Efter en temåltid som bestod av kalkonsmörgåsar, tekakor, sockerkaka med vaniljkräm och jultårta kände sig alla för mätta och sömniga för att göra mycket annat före sängdags än att sitta och titta på när Percy jagade Fred och George genom hela Gryffindortornet därför att de hade stulit hans prefektmärke.
"Om sagt det är som oss" sa Sirius och knuffade till James som skrattade och såg på honom.
Det hade varit den bästa juldagen i Harrys liv. Trots det hade någonting gnagt i bakhuvudet på honom hela dagen.
Det var inte förrän han klev i säng som han kände sig fri att tänka på den: osynlighetsmanteln och vem det kunde vara som hade skickat den.
Ron som hade magen full med kalkon och tårta och inte hade någonting mystiskt att fundera över, somnade nästan bums när han hade dragit igen förhängena på sin himmelssäng. Harry böjde sig ner över sidan på sin säng och drog fram manteln under den.
"Sådan far, sådan son. Hur många gånger har du gömt den där manteln under sängen" sa Remus och skrattade tillsammans med de andra.
"Vad det är bästa stället att stuva undan den på" sa James och ryckte på sina axlar, som kände sig så mycket lättare över att Lily inte tänkte anmäla honom för det, han var mer orolig för det där med animagus, för med det bröt det mot trollkarlslagen.
Hans papps… Den här hade varit hans pappas. Han lät tyget flyta över händerna, mjukare än siden, lätt som luft.
Använd den väl hade stått i brevet.
"Snälla säg att han använder den" bönade Sirius och såg på James som skakade på huvudet.
"Sirius snälla vi kan väl får komma lite längre" sa Alice och såg på honom. Sirius la armarna i kors och såg på
Han måste pröva den, nu med en gång. Han gled ur sängen och svepte manteln omkring sig. När han tittade ner på benen, såg han bara månljus och skuggor. Det var en mycket underlig känsla.
Använd den väl.
Plötsligt kände sig Harry alldeles klarvaken. Hela Hogwarts stod öppet för honom i den här manteln. Han fylldes av upphetsning där han stod i mörkret och tystnaden. Han kunde gå vart som helst i den här manteln, vart som helst, och Filch skulle aldrig veta om det.
Ron grymtade till i sömnen. Skulle Harry väcka honom? Någonting höll honom tillbaka – hans pappas mantel – han kände att den här gången – första gången – ville han använda den ensam.
"Det var så jag gjorde själv" sa James och såg på Sirius som nickade. Han hade vetat om manteln men första utflykten James hade gjort hade han gjort helt själv.
"Det är någonting med den första gången" sa James och såg upp i taket, menad de andra rullade med ögonen.
Han smög sig ut ur sovsalen, nerför trappan tvärs genom sällskapsrummet och klättrade ut genom hålet i porträttet.
"Vem är det?" skrek Tjocka Damen högt.
James, Sirius och Remus började skratta, och de andra tittade på dem och undrade vad som hade hänt, James och Sirius hade haft som en lek under deras fjärde år att se hur lång tid det tog för dem att göra Den tjocka Damen upprörd, genom att gå in och ut genom porträtthållet. Det hade tagit dem mindre än tre timmar innan Tjocka damen hade börjat skrika i förtvivlan och då hade lärarna kommit.
"bara en sak vi gjorde fjärde året" sa Sirius och så på sin vän som höll på att torka tårarna.
"Det var ni som gjorde henne så upprörd" sa Merlene och såg på dem, James och Sirius såg lite lätt skuldmedvetna ut, men det hade haft roligt.
"Det var bara ett test" sa Sirius och log emot henne.
Harry sade ingenting. Han gick fort ner genom korridoren. Vart skulle han gå?
"INTE tillbaka till den trehövdade hunden" utbrast Lily hon hade ingen lust att höra att Harry hade återvänt dit, James höll med henne om det, även om han inte sa något högt inte än i alla fall.
"Lily jag tror han inte kommer gå nära den hunden om han inte måste" sa Remus och la en hand på hennes arm.
Han stannade med bultande hjärta och funderade. Och sedan kom han på det. Den avskilda bokavdelningen i biblioteket.
"Tja det var inget dåligt val" sa James och såg på de andra som stirrade på honom.
"Jag valde köket" sa James och ryckte på sina axlar.
"Kan vi inte fixa något att äta" sa Sirius och såg på de andra som stirrade på honom.
"Han har ätit sig igenom varje kapitel i boken när han inte läser" sa Lily och såg på en av husalferna som verkade komma med just mat till dem.
Han skulle kunna läsa så länge han ville, så länge det behövdes för att upptäcka vem Flamel var. Han gav sig i väg och svepte osynlighetsmanteln tätt omkring sig medan han gick. Biblioteket var mörkt som i graven och väldigt kusligt. Harry tände en lyckta för att hitta vägen mellan raderna av böcker. Lyktan såg ut som om den svävade fram i luften, trots att Harry kände att han höll den upplyft med armen fick synen honom att rysa.
Den avskilda bokavdelningen låg längst bak i biblioteket. Han klev försiktigt över repet som skilde böckerna där från resten av biblioteket och höll upp lyktan för att läsa titlarna.
"snälla var försiktigt" Mumlade Lily för sig själv hon mindes boken som hon hade åkt fast på förra året, hon hade aldrig berättat det för någon.
"Vad är det Lily" sa Merlene och såg på Lily som bet på en nagel.
"Det finns en bok som skriker där" sa Lily och såg hur alla stirrade på henne.
"Hur vet du det" sa Alice och såg på sin vän.
"Jag fick straffkommendering på grund av den boken" sa Lily lågt och såg på sina händer.
"Va har du brutit emot en regel" sa Sirius och stirrade på Lily som såg surt på honom.
"Ja och vad är det för viktigt med det" sa Lily och såg på honom. Hon hade brutit mot några regler under sin skolgång men hon hade inte skyltat med det som andra gjorde. Sirius såg blicken från Lily och valde att inte svara, hon var tillräckligt lätt retad tack vare boken.
De sade honom inte mycket. Deras flagnande guldbokstäver bildade ord på språk som Harry inte förstod. Några hade ingen titel alls. En bok hade en mörk fläck som hade en hemsk likhet med blod. Håret reste sig i nacken på Harry. Kanske han inbillade sig det, kanske inte, men han tyckte det kom svaga viskningar från böcker som om de visste att det var någon där som inte borde vara det.
Han måste börja i någon ända. Han satte försiktigt ner lyktan på golvet och spanade ut med nedersta hyllan efter någon bok som såg intressant ut. En tjock volym i svart och silver fångade hans blick.
"Nej" mumlade Lily hon kände igen beskrivningen men det fanns flera böcker som såg liknade ut på den avskilda bokavdelningen.
Han drog ut den med viss möda, för den var mycket tung, lät den vila mot knä och slog upp den. Ett genomträngande, blodisande tjut skar genom tystnaden – boken skrek!
"Nej varför tog han just den" stönade Lily och slog huvudet i händerna, hon ville inte att hennes son skulle bli ertappad med att vara ute och vandra i korridorerna om nätterna.
"Därför att den såg intressant ut" sa Remus och såg på Lily som var lätt röd om kinderna.
Harry smällde kvickt igen den, men skriket fortsatte och fortsatte, en enda gäll, obrutet, öronbedövande ton. Han stapplade baklänges och slog omkull lyktan som omedelbart slocknade panikslagen hörde han steg som närmade sig i korridoren utanför, han stoppade tillbaka den skrikande boken i hyllan och tog till flykten. Han passerade Filch nästan i dörröppningen; Filchs bleka, vilda ögon såg rakt igenom honom och Harry slank under hans utsträckta arm och satte i väg upp genom korridoren, med bokens skrik fortfarande ringande i öronen.
Han hejdade sig plötsligt framför en hög rustning. Han hade varit så upptagen av att komma bort från biblioteket att han inte hade tänkt på vart han var på väg. Kanske det berodde på mörkret, men han kände inte alls igen var han var. Det fanns en rustning nära köket, det visste han, men han måste vara fem våningar ovanför den.
"Ni bad mig komma raka vägen till er Professorn om nån vandrade omkring här på natten, och nån har varit i biblioteket – i den avskilda bokavdelningen"
"Hur kan Filch följt efter Harry så fort" sa Remus och såg på boken.
"Jag är mer intresserad av vem Filch pratar med" sa Frank och Sirius med en mun.
"Jag gillar det inte" sa Lily.
Harry kände hur allt blod försvann ur ansiktet. Var Filch än befann sig, så måste han känna till en genväg, gör hans mjuka, oljiga röst kom allt närmare, och till Harrys förskräckelse var det Snape som svarade:
"Den avskilda bokavdelningen? Då kan de inte vara långt borta, vi får säkert fast dem"
"Jag hatar honom" stönade Sirius och såg på James som bara stirrade ner i boken han hade inga problem att hata Snape men om han ville behålla sin Chans med Lily måste han välja sina ord med omsorg.
"Jag kan inte tror att han har blivit så här kall" sa Lily och suckade, James visste att hon fortfarande sörjde sin vänskap med Snape.
Harry stod som fastnaglad när Snape och Filch dök upp runt hörnet framför honom. De kunde förstås inte se honom, men det var en trång korridor och om de kom mycket närmare skulle de stöta rakt på honom – manteln hindrade honom inte från att vara en fast kropp.
"Han är smartare än dig Sirius" sa Remus och log emot en av sina vänner som räckte ut tungan.
"Jag var trött, och hungrig" sa Sirius och la armarna i kors.
Han drog sig bakåt så tyst han kunde. En dörr stod på glänt till vänster om honom. Det var hans enda hopp. Han klämde sig in genom den medan han höll andan och försökte att inte stöta till den och till sin lättnad lyckades han ta sig in i rummet utan att de märkte någonting. De gick raka vägen förbi och Harry lutade sig mot väggen och andades djup medan han hörde deras steg dö bort. Det hade varit nära ögat, mycket nära. Det tog ett par sekunder innan han lade märket till någonting särskilt med rummet han hade gömt sig i.
"Snälla inget farligt" mumlade Remus och såg på Lily som åter igen bet på sin nagel.
"Jag tror inte det" sa Sirius men även han såg orolig ut.
Det såg ut som ett oanvänt klassrum. De mörka skepnaderna av bänkar och stolar stod upptravade mot väggen och där var en upp- och nervänd papperskorg, men lutad mot väggen mitt emot honom fanns en sak som inte såg ut att höra dit, en sak som såg ut som om någon bara hade ställt den där för att få den ur vägen.
Det var en praktfull spegel, i takhöjd, med en utsirad guldram och två kloförsedda fötter. En inskription stod inristad runt överdelen: Mörd atsren ninid natu eteln attid jer asi vgaj.
"Vad fan betyder det" sa Sirius och såg på de andra.
"Jag tror det är spegel vänt" sa Remus och tog upp papper och penna och började skriva.
Jag visar ej ditt anlete utan din innersta dröm alla såg på pappret där Remus nu hade skrivet texten.
"det gjorde oss så mycket klockare" sa Sirius och såg på de andra.
"Det är en dröm spegel" sa Lily och såg på de andra som fortfarande inte verkade förstå.
"Vad är det" sa Frank och såg på henne.
"Man skulle kunna säga att världens lyckligaste man skulle bara se sig själv, men om du eller någon annan står framför den visar den vad du än önskar dig" sa Lily och så på de andra som nu såg riktigt förvirrade ut.
"Läs James jag tror en förklaring kommer i boken" sa Lily och såg på Remus som nickade. Han hade förstått vad spegeln gjorde.
Nu när det inte hördes något ljud av Filch och Snape började Harrys rädsla försvinna, och han närmade sig spegeln eftersom han ville titta på sig själv igen utan att se någon spegelbild. Han klev fram och ställde sig mitt emot den. Han måste slå händerna för munnen för att hindra sig själv från att skrika högt. Han virvlade runt. Hjärtat bultade ännu häftigare i bröstet på honom än när boken hade gett ifrån sig ett skrik – för han hade inte bara sett sig själv i spegeln utan en hel hop med folk som stod alldeles bakom honom.
Men rummet var tomt. Medan han andades mycket hastigt vände han sig långsamt om mot spegeln igen. Där var han, återspeglad i den, blek och med skrämt ansiktsuttryck och där återspeglade bakom honom, stod åtminstone tio andra. Harry såg sig om över axeln – men det fanns fortfarande ingen där. Eller var de också osynliga allesammans? Befann han sig i själva verket i ett rum fullt med osynliga människor och den här spegelns trick var att den åter speglade med osynliga eller inte?
"Jag undrar vem han ser?" sa Frank tyst medan James att det började sticka i ögonen, han hade en känsla av vad han såg i spegeln.
"Jag tror inte jag vill veta" Mumlade Sirius och tänkte med tanke på att Harry hade vuxit upp utan sina föräldrar så hade han inte svårt att lista ut vad Harry såg.
Han tittade i spegeln igen. En kvinna, som stod alldeles bakom hans spegelbild, log mot honom och vinkade. Han sträckte ut en hand och kände tomma luften bakom sig. Om hon verkligen fanns där, skulle han röra vid henne, så nära varandra var deras spegelbilder, men han kände bara luft – hon och de andra existerade bara i spegeln. Det var en mycket vacker kvinna. Hon hade mörkrött går och hennes ögon – hennes ögon är precis som mina, tänkte Harry och makade sig lite närmare glaset.
James tystnade och såg på de andra, medan han kände hur ögonen blev mer och mer tårögda, Remus undrade hur illa detta kunde sluta.
Klargröna – exakt samma form, men sedan märkte han att hon grät; hon log, men grät på samma gång. Den långa smale, svarthårige mannen som stod bredvid la armen om henne. Han bar glasögon, och hans hår var mycket rufsigt. Det stod upp där bak, precis som Harry gjorde. Harry stod så tätt intill spegeln nu att hans näsa nästan rörde vid spegelbildsnäsan.
"Så han ser er" Viskade Frank och såg på James som försökte hindra att tårarna skulle rinna, han undrade varför hans egna familj inte hade tagit in Harry.
"Hemskt" Mumlade Lily och såg på James vars ögon var blanka.
"Mamma?" viskade han. "Pappa?"
De tittade bara på honom och log. Och långsamt såg Harry in i ansiktet på de andra människorna i spegeln och såg andra gröna ögonpar som liknade hans, andra näsor som liknade hans, till och med en liten gubbe som såg ur som om han hade Harrys knotiga knän – det var sin familj Harry tittade på, för första gången i sitt liv.
"James" sa Lily och satte sig upp och la en hand på hans axel.
James torkade av sina kinder, han viste att många de som Harry såg var hans familj, han kände hur Lily rörde vid honom, han drog ett andetag och såg på Sirius som hade tårfyllda ögon men det rann inte än.
"Det är lugnt" sa han och såg på Lily som nickade även om hon tvivlade på det.
"Tycker det är så fel att Harry inte har fått se sin släkt innan dess" sa Merlene och såg på de andra som nickade.
Släkten Potter log och vinkade åt Harry och han stirrade längtande tillbaka på dem, med händerna pressade platt intill glaset som om han hoppades att han skulle falla rakt in genom det och nå fram till dem.
"Jag hoppas verkligen att han inte tänker begå självmord" utbrast Remus och såg på boken, han ville inte att James och Lilys son skulle ta död på sig själv.
"Remus jag tror inte att han tänker så, men jag tror han längtar efter en familj som älskar honom" sa Lily och såg på James som verkade nicka trots att hans tårar fortfarande rann ner för hans kinder, James torkade bort dem så fort han kunde men han kände att det var meningslös, bilden som Harry såg innebar att hela han familj skulle vara död.
Han kände ett slags tung värk inom sig till hälften glädje och till hälften oerhörd sorg. Hur länge han stod där visste han inte. Spegelbilderna försvann inte och han tittade och tittade tills ett avlägset buller fick honom att sansa sig. Han kunde inte stanna här, han måste hitta vägen tillbaka till sovsalen. Han slet blicken från sin mammas ansikte, viskade:
"Jag kommer tillbaka" och skyndade ut ur rummet.
"Jag gillar inte att han tänker komma tillbaka spegeln" sa James och såg på de andra som stirrade på honom innan han såg deras protester.
"Jag vill inte att han skall leva framför spegeln och glömma bort allt annat" sa James och såg på Lily som nickade långsamt.
"Jag önskar att vi kunde skicka honom kort" sa Lily och såg på James som sprack upp i ett leende.
"Vi kan göra ett fotoalbum och lägga i mitt familjevalv han kommer få tillgång till det när han blir 17 år om hela min familj är död" sa James och såg på Lily som log emot honom.
"Men vi förutsätter att vi kommer överleva" sa Lily och såg på honom. De andra log åt Lilys ord, alla visste att hon alltid hade hatat James.
"Du kunde ha väckt mig" sade Ron surt.
"Du kan komma med i kväll, jag tänker gå tillbaka, jag vill visa dig spegeln."
"Jag skulle gärna vilja se din mamma och pappa" sade Ron ivrigt.
"Och jag vill se hela din familj, alla Weasley, du kan visa mig dina andra bröder och allesammans."
"Du kan får träffa dem när som helst" sade Ron. "Kom bara och hälsa på hemma hos oss i sommar. Förresten kanske den bara visar såna som är döda. Fast det var synd att du inte hittade Flamel. Ta lite bacon eller nåt annat, varför äter du ingenting?"
"Som jag sa, han kommer inte äta bara för att han tänker på vad han har sett i spegeln" sa James och suckade.
"Jag vet, jag hade inte heller ätit" sa Sirius och såg på dem, han hoppades att böckerna skulle bli bättre.
"Tror att ingen hade velat äta eller tänka på något annat under tiden man har tankarna på spegeln" sa Frank och såg på Alice som nickade.
Harry kunde inte äta. Han hade sett sina föräldrar och skulle få se dem i kväll igen. Han hade nästan glömt bort det där med Flamel. Det verkade inte särskilt viktigt längre. Vem brydde sig om vad den trehövdade hunden vaktade? Vad spelade det egentligen för roll om Snape stal det?
"Hur är det med dig?" sade Ron "Du ser konstig ut"
Det Harry var mest rädd för var att han inte skulle hitta tillbaka till spegelrummet igen. Kvällen därpå, när även Ron var insvept i manteln, måste de gå mycket långsammare. De försökte hitta samma väg igen som Harry hade tagit från biblioteket och de irrade runt i de mörka gångarna i nästan en timme.
"Jag fryser" sade Ron. "Vi struntar i det och går tillbaka"
"Nej!" väste Harry. "Jag vet att det är här nånstans"
"Snälla låt dem inte åka fast" mumlade Frank och såg på boken.
Sirius såg på James som verkade kämpa med att behålla lugnet, Remus höll en hand på James rygg, varför hade det varit så jobbiga kapitel i boken. Lily satt med nageln mellan tänderna igen, hon viste att hon skulle bita av sina naglar innan böckerna var slut.
De gick förbi spöket efter en lång häxa som gled i väg åt motsatt håll, men såg ingen annan. Just som Ron började gnälla över att hans fötter hade domnat av köld fick Harry syn på rustningen.
"Det är här… just här… ja!"
De sköt upp dörren. Harry lät manteln falla från axlarna och sprang fram till spegeln. Där var de. Hans mamma och pappa strålade när de såg honom.
"Ser du?" viskade Harry.
"Jag kan inte se nånting."
"Titta! Titta på dem allesammans… det är massor av dem…"
"Jag kan bara se dig."
"Titta in i den ordentligt, gör det ställ dig där jag står"
Harry klev åt sidan, men nu när Ron stod framför spegeln kunde han inte se sin familj längre, bara Ron i hans rutiga pyjamas.
Men Ron stirrade som förstenad på sin bild.
"Titta på mig!" sade han.
"Kan du se hela din familj som står omkring dig?"
"Nej… jag är ensam… men jag är annorlunda… jag ser äldre ut… och jag är förste ordningsman!"
"Det var en annorlunda dröm" sa Frank och såg på de andra och såg på de andra som verkade finna detta roligt.
"Han verkar ju vara överskuggad av sina bröder" sa Lily och såg på de andra som nickade höll med.
"VA?"
"Det är jag visst det, jag har ett likadant märke på mig som Bill brukade ha, och jag står och håller i elevhemspokalen och Quidditchpokalen – jag är kapten för Quidditchlaget också!"
"Helvete det var en jävla dröm" sa Sirius och såg på boken de andra skrattade åt hur mycket Ron Weasley drömde om.
"Det kan jag hålla med om" sa James och såg på de andra som nickade höll med.
"Jag gillar inte spegeln" sa Lily även om hon var glad över att Harry äntligen hade fått se en bild på henne och James.
Ron slet blicken från den stiliga synen och tittade upphetsat på Harry.
"Tror du att den här spegeln visar framtiden?"
"Hur kan den göra det? Alla i min familj är döda – får jag titta en gång till…"
"Du hade den för dig själv hela kvällen i går, ge mig lite mer tid"
"Du står bara och håller i Quidditchpokalen, vad är det för intressant med det? Jag vill se mina föräldrar."
"knuffas inte…"
Ett plötsligt buller utanför i korridoren gjorde slut på deras diskussion. De hade inte insett hur högt de talade.
"Fort!"
Ron kastade över dem manteln igen just som Mrs. Norris självlysande ögon dök upp runt kanten på dörren. Ron och Harry stod alldeles stilla och tänkte båda samma sak – verkade manteln på katter?
"Gör den det" sa Lily och såg på James som nickade.
"Varför tror du att vi aldrig har åkt fast" sa James och såg på Lily som nickade. Hon önskade att hon hade lyckats med sin manteln.
Efter en stund som kändes som en evighet vände hon och gick därifrån.
"Vi år inte säkra här – hon kanske ha gått efter Filch, jag slår vad om att hon hörde oss. Kom nu"
Och Ron drog ut Harry ur rummet.
Snön hade fortfarande inte smält morgonen därpå.
"Vill du spela schack, Harry?" sade Ron.
"Nej"
"Vi kan väl gå ner och hälsa på Hagrid?"
"Nej… gå du…"
"Jag vet vad du tänker på, Harry, på den där spegeln. Gå inte tillbaka dit i kväll."
"Varför inte?"
"Jag vet inte, jag har bara en känsla av nånting otrevligt – och hur som helst har du klarat dig precis på håret alldeles för många gånger redan. Filch, Snape och Mrs. Norris vandrar omkring överallt. Än sen då om de inte kan se dig? Tänk om de går rakt på dig? Tänk om du knuffar till nånting?"
"Du låter som Hermione"
"Jag menar allvar, Harry. Gå inte"
"Han kommer gå" sa Merlene och såg blicken ifrån de andra som såg nyfiket på.
"James är sådan" sa Merlene och såg på James som nickade.
"Jag tror något kommer att hända" sa Alice och såg på Merlene och såg på James hon med.
Men Harry hade bara en enda tanke i huvudet, och det var att komma tillbaka framför spegeln, och Ron skulle inte få hindra honom.
Den tredje kvällen hittade han vägen dit snabbare än förut. Han gick så fort att han förstod att han förde mer väsen än vad som var klokt, men han mötte ingen. Och där var hans mamma och pappa som log mot honom igen, och en morfar eller farfar som nickade glatt.
Harry sjönk ner och satte sig på golvet framför spegeln. Det fanns ingenting som kunde hindra honom från att stanna där hela natten tillsammans med sin familj. Ingenting alls. Utom…
"Jaså, du är tillbaka igen, Harry?"
Harry kände hur han frös till is invärtes. Han tittade bakom sig. På en av bänkarna vid väggen satt ingen mindre än Albus Dumbledore.
"Vem annars skulle vara där" skrattade Frank och såg på Boken.
"Jag hoppas bara att det slutar bra" sa Lily som var sällan hon hade pratat med deras Rektor.
"Albus kommer vara ganska lugn" sa James och såg på Sirius som nickade.
Harry måste ha gått raka vägen förbi honom, så ivrig att komma fram till spegeln att han inte lagt märket till honom.
"Jag… jag såg er inte sir"
"Konstigt hur närsynt man kan bli av att vara osynlig" sade Dumbledore, och Harry blev lättad när han såg att han log.
"Jaha" sade Dumbledore och gled ner från bänken och kom och satte sig på golvet tillsammans med Harry. "Precis som hundratals andra före dig har du upptäckt tjusningen med Mörd-spegeln."
"Jag visste inte att den kallades för det, sir"
"Men vid det här laget har du väl förstått vad den gör, antar jag?"
"Den… Jaa… Den visar mig min familj…"
"Och den visade din vän Ron en bild av honom själv som förste ordningsman"
"Hur viste ni…?"
"Jag behöver inte en mantel för att bli osynlig" sade Dumbledore vänligt. "Kan du nu fundera ut vad Mörd-spegeln visar för oss alla?"
Harry skakade på huvudet.
"Låt mig förklara. Den lyckligaste mannen på jorden skulle kunna använda Mörd-spegeln som en normalspegel, det vill säga, han skulle titta in i den och se sig själv precis som han är. Kan det hjälpa dig att förstå?"
Harry tänkte efter. Sedan sade han långsamt:
"Den visar oss vad vi önskar… vad vi än önskar oss…"
"Ja och Nej" sade Dumbledore stilla. "Den visar oss varken mer eller mindre än våra hjärtans djupaste, innerligaste önskan. Du, som aldrig har känt din familj, ser dem står runt omkring dig. Ronald Weasley, som alltid har överskuggas av sina bröder, ser sig själv stå ensam, den duktigaste av dem allesammans. Men den här spegeln skänker oss varken kunskap eller sanning. Människor har tynat bort framför den, överväldiga av vad de sett eller drivits till vansinne då de inte har vetat om det som det ser i den är verkligt eller ens tänkbart."
"Det låter som Dumbledore vet mycket om spegeln" sa Alice och såg på James och Lily som båda kände sig oroliga för hur Harry skulle reagera.
"Jag är säker på att han kommer klara av sig bra" sa Remus och såg på sina vänner.
"Jag hoppas att Dumbledore inte straffar honom bara" sa Lily och såg på sina händer.
"Dumbledore kommer inte straffa Harry" sa Sirius och såg på James som drog efter andan och såg på de andra som såg nyfiket på honom.
"Spegeln ska flyttas till ett nytt hem i morgon, Harry, och jag ber dig att inte ge dig ut och leta efter den igen. Om du verkligen skulle stötta på den nån gång, är du förberedd nu. Det duger inte att dröja sig kvar vid drömmar och glömma att leva, kom ihåg det. Så varför sätter du inte på dig den där utmärkta manteln igen och kilar i säng?"
Harry reste sig upp.
"Sir… Professor Dumbledore? Får jag fråga er en sak?"
"Om jag inte tar fel, var det just det du gjorde" log Dumbledore. "Men du kan få fråga mig en sak till."
"Vad ser ni när ni tittar i spegeln?"
"Harry det där är en väldigt privat fråga" utbrast Lily och såg på boken men hon såg hur James och Sirius skrattade.
"Vi hade frågat samma sak" sa Sirius som svar på hennes blick.
"Jag? Jag ser mig med ett par tjocka yllestrumpor i handen"
Harry stirrade.
"Man kan aldrig få nog med strumpor" sade Dumbledore. "ännu än jul har kommit och gått, och jag fick inte ett enda par. Folk envisas med att ge mig böcker"
"Vad säger ni om att skicka Dumbledore ett mängd yllestrumpor" sa Sirius och såg på de andra som skrattade och log åt honom.
"Det kan vi väl göra" sa James och såg på boken.
"Det är inte mycket kvar" sa han och såg på de andra som såg på honom.
Det var först när Harry var tillbaka i sängen igen som det slog honom att Dumbledore kanske inte hade talat helt och hållet sanning. Men å andra sidan, tänkte han, då han föste bort Scabbers från sin kudde, hade det ju varit en ganska personlig fråga.
"Det var det kapitlet, det var ett ganska bra kapitel" sa James och satt dit ett bokmärke som Lily hade sati boken och de andra såg på honom när han var på väg att lämna över boken till Sirius.
"Vad gör ni alla här" hördes en röst i rummet de alla vände sig om och såg på Madam Pomfrey och hon såg rasande ut.
"Håller Lily sällskap" sa Alice och såg på kvinnan som stod och stirrade på dem.
"SA inte jag till dig Potter att Ms. Evens behövde VILA" sa Madam Pomfrey och stirrade på de andra som såg på James som rykte på axlarna.
"Madam" sa Lily och såg på kvinnan som kom fram till henne.
"Ni verkar ha klarat er bättre än jag trodde" sa Madam Pomfrey och såg på henne.
"Får jag lov att gå tillbaka till Gryffindor tornet" sa Lily lugnt och såg på Madam Pomfrey som nickade.
"Ja ni har repat er tillräckligt bra" sa hon.
Lily och de andra skyndande sig till Gryffindor tornet, de skrattade på vägen dit.
"Men vart läser ni för vi kan inte sitta mitt i Gryffindor tornet och läsa detta" sa Frank och såg på Alice som visade honom lappen.
"Okej äter ni frukost i Vid-behovs-rummet" sa Frank och såg på Lily som nickade.
"Vi har husalfer som kommer med mat till oss eftersom Sirius äter mer eller mindre under hela tiden, den enda tid han inte äter när han läser" sa Lily och såg på tjejerna som gick emot deras torn.
"okej vi ses i morgon" sa Frank och gick upp James och de andra gick upp emot sin sovsal.
James satt sig på sängen och tänkte på allt det hade läst, och hoppades att det skulle bli bättre ju mer det läste, han tog fram sitt fotoalbum som innehöll hans familj, han stirrade på sin familj.