13. Fnissande

Varulven var tvungen att erkänna det – Sirius Black var den roligaste personen i hela världen. Och det sade verkligen något, eftersom att det fanns ett par miljarder människor i världen.

"Och James var såsäker på att det där långa håret var lika med hans 'Ljuvliga Lily', så det slutade med att jag fick mitt hår lindat runt hans fingrar mitt i natten!" skallade Sirius, även om lite skratt läckte in i också hans röst.

Remus kämpade sitt hårdaste för att förhindra ännu en fnissattack över sin väns uttryck och moduleringar. Sirius hade ett sådant fångande sätt för att berätta en historia; hur rolig än James kunde vara, tvivlade Remus på att James skulle kunna göra en begravning eller något likande roligt. Men det skulle Sirius kunna.

Sirius lade sin kind i sin handflata, hans ansikte blossande. "Åh, lägg av, din tönt… Bara skratta."

Men Remus fortsatte fnissa. "Jag- jag är ledsen, S-Sirius…" Han tog ett djupt andetag för att lugna ner sig. "Det är bara den bilden du har målat upp i mitt huvud nu, med James som rör sig i sömnen och tror att du är Lily… Åh, kära Merlin. Jag hoppas att han inte verkligendrar i hennes hår när de är tillsammans."

"HALLÅ!" ropade Lily åt dem från andra sidan bordet- "Jag kan höraer två, vet ni det?" Hennes kinder var röda och det verkade som att hon hade låtit James slippa undan ett par sekunder av arga blickar för att stirra ilsket på dem istället. "Det är väl inte direkt er ensak, är det?"

Sirius flinade. "Men, Lily liljevit, jag skulle vilja säga att det är det, om man tar hänsyn till att din pojkvän var på gränsen till att antasta migpå vårt senaste uppdrag." Han vände sig till James. "Visst vet du att dina händer kan vandra iväg lite, Tagghorn?"

James, Lily och Remus bannade honom. "SIRIUS!"

"Vad?" Sirius fejkade oskyldighet. "Det var inte något sådant jag frågade om!"

"Hm-hm." Dumbledore harklade sig, och alla konversationer dog bort i Weasleyhushållet. När han hade fått alla att tystna tog Molly – som var i närheten med sina pojkar – till slut bort sina händer från lille Bills öron och sände upp honom på ovanvåningen för att leka med sina bröder. "Jag förstår att vi alla klarar oss bra."

Frank och Alice log. "Vissa bättre än andra," sade Frank och alla runt bordet skrattade godhjärtat åt Marodörerna och Lily.

Dumbledore log. "Jag har nya poster som måste tas, och jag ser hellre att inte dem som just återvänt tar dessa," konstaterade han och styrde samtalsämnet tillbaka in på arbete.

Remus såg hur Sirius putade med munnen, men han kunde inte förstå varför Sirius skulle vilja vara i fara igen så snart. Remus lyfte sin hand. "Professorn, är detta, vaktposter, och gömställen det enda vi kommer göra?"

Den rynkige trollkarlens leende ändrade sig så lite – nästan omärkligt- att det var svårt att besluta sig för om han fortfarande log eller kämpade med all sin kraft för att hålla inne en grimas. Eller värre: en blick av förståelse. Vilken känsla det än var, så gav Dumbledore efter till den litegrann, och hans leende veknade till ett hoppfullt flin. "... för närvarande, Remus."

Mumlande hördes genom rummes, och Molly och Arthur och James och Lily grep tag i den andres hand. Bredvid honom kunde Remus känna hur Sirius lår stötte emot hans och inte flyttade på sig. Det var ingen hand som vilade på hans, men det var lite tröstande att veta att Sirius valde honom att luta sig mot.

"Vad mer tänker du på?" frågade Dorcas, med ett skeptiskt uttryck i sitt ansikte.

"Vi opererar under en mantel av hövlighet," konstaterade Monsterögat med en grimas. Han grymtade. "Ingenting har hänt."

"Varför låter det som att det finns ett outtalat 'än' i slutet av din mening?" frågade Marlene förnärmat, med hennes armar korsade och hennes ögonbryn rynkade i en ogillande min.

"För att det är outtalat."

Dumbledore lyfte sin hand och avbrytningarna upphörde. "Jag är rädd att det som Alastor har påpekat tyvärr är sant. Voldemort och hans Dödsätare uppvisade lite aktivitet de senaste två åren. Och ändå, allt är lugnt medan 1979 passerar. Jag…"

"Du är oroad för att han planerar något stort," viskade Remus, även om han hade anständigheten att rodna för att han så icke karakteristiskt avbrutit en respekterad mentor.

"Det gör jag. Jag är oroad för att Voldemort antingen bidar sin tid… eller, så enkelt som Remus sade det, 'planerar något stort'."

Nu flyttade sig Sirius hand till Remus knä och grep tag om det. "Vad betyder 'stort'?" Hans röst lät raspig, och Remus kastade en blick på sin vän och fann hans gråa ögon mörka och stormiga. Det fanns inget tvivel om att han tänkte på hans yngre bror som sprang omkring med de onda.

"Jag tror det är bäst att lämna detta till spekulation för dem som inte vill agera," svarade Dumbledore mjukt och försäkransfullt. "Det är bättre att fortsätta hålla koll på dem vi vet har gått över till andra sidan. Vilket är varför jag öppnade mötet genom att föreslå att våra förra agenter skulle få ta en paus och låta andra stiga fram. Så, de villiga att ta en plats?"

Sirius hand var först uppe, och Remus lyfte också sin hand. Benjy, Peter, Sturgis, och Mary anmälde sig också som frivilliga, och efter att Dumbledore sade att det fanns en fjärde plats i åtanke den här gången, en mer än de vanliga tre, åkte också Dorcas och Marlenes händer upp.

"Okej, Sirius och-"

"Jag är med Sirius," sade Remus, överraskad över att han varit modig nog att föreslå det. Han visste inte varför han sagt det – det enda han kunde tänka var att, bland de frivilliga, så var den enda tillräckligt välkvalificerad för att vakta Sirius rygg, Remus själv. Ja, det var tvunget att det var Remus.

Dumbledore log – vetande?- och avslutade, "-Remus, ni två kommer med mig och jag ger er detaljerna om ert uppdrag."

Remus nickade, och Sirius gav hans knä ännu ett tryck innan han klappade lätt på hans ben och reste sig. Remus följde efter sin vän in i ett annat rum bakom Dumbledore, men sen slog tanken honom att han skulle vara ensam med Sirius den här gången. Helt och fullt ensam. Visst, Sirius hade varit hemma hos honom nyligen, men… att vara på ett uppdrag var annorlunda.

Ett nervöst skratt vällde upp i hans hals och slapp ut litegrann. Sirius lyfte ett ögonbryn och Remus skakade på huvudet. Nej, Remus skulle behöva hålla huvudet kallt.

Annars skulle allting förändras.