Anna stod lutad mot den mörkbruna hästens box; hon hade presenterat valacken som Stormwhisper. Jag sadlade Ember som stod med halvslutna ögon.
"Det är synd att du redan behöver dra" sa Anna, lite besviket. Jag nickade.
"Men jag kommer nog snart hit igen! I andra fall kan du ju alltid komma till Moorland" sa jag och Ember gapade lydigt när jag kom med tränset.
Fåglarna sjöng och gräset svajade med ett litet rasslande i vinden. Det, och Embers hovslag mot den hårda sanden var allt som hördes. Ett rytmiskt ljud. Ändå hade jag huvudvärk, av någon anledning.
"Så Ember, vad tyckte du om Sabine då? Väldigt otrevlig, tycker jag" började jag och hingsten fustade och skakade sitt stora huvud, men öronen var riktade mot mig.
"Jag menar, det var ju hon som gick in i mig! Och sen stirrade hon ganska oartigt..." suckade jag "Ember, varför stirrar alla?" Huvudvärken blev allt värre, och även Ember verkade känna av att något var fel. Han ville inte gå nära buskarna och kändes ännu en gång som en tickande bomb - när han var på det här humöret vågade jag inte lita på honom. Sedan märkte jag att det var helt tyst, och obehaget blev värre. Som tur var såg jag Moorlandstallet, och det gjorde mig lugn.
"Ember, nu ska vi ta en lugn galopp nerför den här backen, ner till smedjan. Okej?!" sa jag, men när jag nuddade hans sidor for han iväg. Trots det njöt jag av farten, som om den blåste bort all huvudvärk.
Jag saktade ner honom och han frustade glatt. Då kom någon galopperande rakt emot mig. Personen hade en röd luva över ansiktet, röda benhöga stövlar och röda handskar. Och det jag lade märke till mest av allt; ryttaren satt på en enorm, kolsvart häst med stubbad man. De kom rakt emot oss, och Ember skuttade snabbt ur vägen.
"TA FAST TJUVEN! DE STAL DOKUMENTEN" tjöt Thomas och jag insåg att jag var tvungen att försöka. Jag vände Ember om, bara för att få nästa chock. Där hästens hovar nuddat brann det. Ember tog ett stort skutt över de små eldarna och satte efter hästen i högsta fart. Jag såg hur dokumenten hölls av en rödklädd hand, och Ember knappade in på hästen. Sedan var vi ikapp, jag snappade åt mig dokumentet och tog tag i tyglarna.
SVÄNG EMBER SVÄNG skrek jag till honom i tanken samtidigt som jag försiktigt drog i tygeln, jag ville inte att han skulle gå omkull men jag ville inte heller att denna ryttare skulle få tag på dokumenten igen. Ember svängde, en skarp sväng och jag kände hur han nästan snavade till. Paniken fick mitt hjärta att slå extra hårt, men sedan återfick han balansen, tog ett litet skutt och galopperade sedan vidare, tillbaka mot grindarna. Jag saktade ner först när jag var vid stallet, och Thomas var framme vid mig på ett ögonblick. Jag gav honom dokumenten, och han log stort.
"Åh hej Siri. Är du okej?" sa han när jag kom in på hans kontor efter att ha skött om Ember i boxen. På hans skrivbord stod ett kassaskåp.
"Jadå! Men vem var det där?" sa jag nyfiket men Thomas svarade inte.
"Jag och Godfrey har kommit fram till att du inte är säker här. Han... är orolig för att stallet inte har tillräckligt med ryttare som hjälper till" sa han istället, även om man kunde höra att han ljög.
"Thomas, kan du inte bara säga som det är?" suckade jag irriterat. Han tog ingen notis om mig.
"Så ja, jag tänkte att du kan få vara där! Eller rättare sagt, du ska bo på vingården ett tag framöver" fortsatte han. Jag öppnade munnen, chockad.
"Så kan du inte göra?!" fräste jag, men han nickade.
"Jodå, det kan jag visst. Du ska vara på Vingården senast imorgon kvä-" och mer han inte säga förren jag vände och rusade ut ur dörren.
Embers huvud vilade i mitt knä, och tårarna rann. Jag hörde försiktiga steg genom stallet, och försökte vara tyst, men stegen kom närmare. Jag tittade upp mot boxdörren, och där stog Justin. Han försökte le, men jag kunde se att han var ledsen.
"Får jag komma in?" frågade han och jag nickade, vågade inte lita på att rösten skulle hålla. Jag älskade Moorland, alla brister till trots. Jag älskade att kunna prata med mina vänner varje dag. Justin satte sig bredvid mig, och jag begravde ansiktet i händerna. Justin gav mig en försiktig kram, som fick mig att gråta ännu mer.
"Det kommer bli bra, hörru. Upp med hakan" sa han mjukt och jag log genom tårarna.
"Jag vill inte flytta. Det är så orättvist" viskade jag och Justin nickade.
"Glöm inte bort oss bara" sa han och skrattade till, men jag kunde inte skratta med. Jag lutade huvudet mot hans axel.
"Jag lovar"