Kapitel 12 – Spelats regler

Hermione kom ut från toaletten för tredje gången på en kväll under allhelgonaaftonen.

"Allvarligt, Hermione," sa Voldemort som höll på att knäppa sin klädnad "Man kan tro att du är orolig."
"Det är jag också," fräste hon "Jag kan inte vara lugn när jag vet att jag ska vara tillsammans med hundratals dödsätare."

Voldemort fnös "Du får det att låta som om de är värre än vad jag är."

"Men jag har vant mig vid dig! Dessutom tror jag att de är farligare tillsammans…" Hermione kom fram framför honom och såg kritiskt på honom "Du har knäppt fel."

Han suckade och hon rättade till hans misstag.

"Du behöver inte vara rädd, om någon rör dig så dödar jag dem."

"De flesta dödsätare verkar galna, de kanske inte bry sig om det."

Han gjorde ett ljud som lät halvt som en fnysning och halvt som ett skratt "Då blir de värst för dem."

Hermione huttrade till.

Voldemort suckade "Slappna av, det går inte för sig att min fru ser ut som ett nervvrak."

"Du kanske kan skylla på barnet?" hon klappad på magen som lätt putade ut genom klänningen.

Hon hade på sig den hon köpt två veckor tidigare. Den hade en svart underkjol som man kunde skymta i ränder under den mörkrosa klänningen, och sedan ett svart band som gick längs hennes urringning och långa vida armar.

De enda smyckena hon hade var diamanthalsbandet som Voldemort gett henne när de fick veta att hon var gravid, och vigselringen av vitt guld.

Voldemort såg på klockan "Vi kan nog göra entré nu."

Hermione himlade med ögon. Han var alltid tvungen att göra allt så dramatiskt.

Han gav henne armen och hon försökte att få ett lika lugnt och kyligt uttryck i ansiktet som han hade.

Det lyckades inte så bra.

Han ledde henne ut ur rummet och mot tronsalen som hon inte hade varit inne i sedan de gifte sig för fem månader sedan.

Hon ryste till. Var det verkligen så länge sedan? Skulle han fira när det hade gått ett halvår?

Hon sneglade upp på honom.

Nej, antagligen inte. Han höll väl knappast räkningen.

När de bara var ett par meter från dörrarna flög de upp och salen blev knäpptyst.

Hermione och Voldemort skred in i salen och fram emot tronen. Eller, tronerna som de nu hade blivit.

Hermione satt sig först på den lite mindre. Voldemort vände sig mot de samlade.

"Välkomna, mina vänner, ikväll är det på hög tid att fira vad vi lyckats åstadkomma, det har varit svårt, men nu är vi äntligen där! Så, umgås, drick och fira!"

Applåder utbröt i salen och Voldemort satte sig ner på sin tron och folk började mingla.

Han tog tag i Hermiones hand och tryckte den när han såg ut över salen.

"Så nu visar du att du äger mig och att alla som försöker på något går en smärtsam död till mötes?" frågade Hermione tyst genom mungipan.

"Precis," svarade Voldemort lika osynligt "Du börjar lära dig spelets regler."

"Det är lättare att spela det då."

Han kastade en snabb blick på henne och såg sedan tillbaka ut i salen.

"Säg till ifall du ser något märkligt då."

Hermione, som redan hade börjat spana ut genom salen log lite och fick sedan en rynka i pannan.

"Luna är inte här," konstaterade hon.

"Inte Antonin heller," sa Voldemort tankfullt.

Hermione flämtade till "Ginny är här!"

Voldemort såg bort mot den lilla rödhåriga flickan som satt knappt synlig bakom makarna Lestrange.

"När jag har gått för att börja mingla kan du få hälsa på henne."

Hermione kramade hans hand "Tack."

De fortsatte att se ut över salen.

"Jag ser inte Draco Malfoy heller," konstaterade Hermione efter ett tag.

"Nej, Narcissa sa att han var sjuk, men jag tror han är för rädd för att komma hit."

Hermione fnös "Han är en rädd liten iller."

"Varför tycker du inte om honom?"

"Han är bara en översittare, och sedan vågar han inte stå för vad han har gjort."

"Jag undrar vem han får det ifrån…"

"Det måste vara Lucius, Narcissa är riktigt trevlig."

"Du skulle bli förvånad om du fick veta vad Narcissa kunde hitta på."
"Vadå?"

"Det här är knappast rätt tillfälle att prata om det… men jag tror en av anledningarna till att Draco är en översittare är för att Narcissa har skämt bort honom."

Hermione suckade "Det kan vara sant."

"Så skäm inte bort vårat barn."

"Det är ingen risk att jag gör det, jag kommer bara trösta det när du har varit för hård."

Voldemort fnös, men sa inget.

De fortsatte att se ut över rummet ett tag.

Hermione fick ofta en känsla att Bellatrix Lestrange såg på henne, men varje gång hon såg åt hennes håll så pratade hon med Rodolphus.

Efter att de suttit där i nästan en halvtimma reste sig Voldemort och gick fram till någon av sina dödsätare som hon inte visste namnet på.

Hermione reste sig och gick bort mot Ginny.

Ginny såg upp mot henne med ett svagt leende, men när hon kom närmare såg hon plötsligt förfärat på något bakom henne.

Innan Hermione hade hunnit vända sig om föll hon handlös ner på marken och hörde hur något bröts och kände hur smärtan blixtrade till i hennes arm.

Hon såg upp och fick syn på Bellatrix som stod över henne med sitt trollspö. Hon höjde den för att kasta en förbannelse, men Hermione var lite snabbare och slog undan hennes ben så att Bellatrix landade på henne.

"Din förbannade slyna," fräste Bellatrix i hennes öra "Tror du att du är värd honom?"

I nästa stund hade Voldemort dragit upp Bellatrix i hennes hår.

Hermione hade aldrig sett honom så arg. Han var kritvit i ansiktet och ögonen sköt blixtar. Vilket faktiskt såg väldigt läskigt ut på en man som hade röda ögon.

"Det verkar som Bella har ställt upp frivilligt som kvällens underhållning," sa han med iskall röst "Någon som har något förslag på vad vi ska göra med henne?"

Flera förslag ropades ut. Allt från att få henne att dansa balett naken till att mala ner henne till köttfärs och mata henne till någons hundar.

Hermione reste sig långsamt med handen om sin brutna arm. Utan att någon såg något plockade hon upp Bellatrix trollspö.

"Vänta," sa hon myndigt.

Voldemort såg på henne med ilska. Hon lugnade honom med en blick och gick fram mot den svarthåriga kvinnan. Hon hade lärt sig reglerna till spelet. Nu var hon tvungen att spela med för att få respekt.

"Du tycker inte jag är värd honom?" frågade Hermione iskallt.

"Så klart du inte är din förbannade smuttskalle," fräste Bellatrix.

Voldemort höjde handen för att slå till henne, men Hermione såg bedjande på honom och han sänkte den.

"Det spelar ingen roll vad du tycker, Bellatrix Lestrange, han valde mig, så du får svälja din svartsjuka för jag kommer vara kvar här väldigt länge," hon såg upp mot Voldemort med ett leende "I alla fall mycket längre en du."

Voldemort höjde ögonbrynen och hon nickade.

Han kastade ifrån sig kvinnan och Hermione drog fram Bellatrix trollspö.

"Det finns en sak jag läste om och har velat pröva ett tag nu," sa Hermione. Hon kände egentligen för att spy, men hon var tvungen att spela att hon var som de, annars skulle de inte respektera henne, och Voldemort skulle aldrig våga låta henne vara ensam.

Hermione pekade på Bellatrix med trollspöet och fick henne att flyga upp i luften och hänga upp och ner.

Hermione fick henne att snurra runt några varv innan hon fick kläderna att försvinna.

Bellatrix tjöt till och förbannade henne med alla ord hon kunde.

Den yngre kvinnan ignorerade henne och frös sedan hela kroppen, förutom huvudet, till is.

Bellatrix skrek av kylan.

"Åh, tror du det gör ont?" log Hermione "Hur tror du det skulle kännas om jag fick din arm att explodera?"

Hon kastade en förbannelse till och armen flög i tusen bitar, men eftersom den var förstenad så blev det inget blod.

Hon bet ihop käkarna för att inte spy.

Voldemort verkade se hennes svårigheter för han gick fram bredvid henne och tog trollspöet.

"Kära hustru, kan du inte lämna en bit åt oss? Du borde inte överanstränga dig."

Hermione suckade teatraliskt "Jag som hade så roligt, berätta hur det går, käreste."

Voldemort kysste henne på pannan och gjorde sedan en gest till Rodolphus att följa efter henne.

Rodolphus, som såg helt förkrossad ut, men han tog tag i Ginny och följde sedan Hermione ut genom dörren.

Så fort de stängt dörrarna bakom sig så blev Bellatrix skrik högre igen.

Hermione rusade före in till sitt rum och lät hennes kropp reagera på det hon hade gjort.

-----

Ginny såg hur Hermione rusade iväg, men fortsatte att gå i vanlig takt. Hermione hade varit väldigt grön i ansiktet och Ginny misstänkte att hon ville vara lite ensam.

När hon och Rodolphus kom fram till rummet så gick Ginny före och fick se Hermione sittandes på golvet på en toalett.

"Jag är en sådan fruktansvärd människa, Ginny," snyftade Hermione "Jag förstår inte hur jag kunde göra något sådant."

Ginny ville säga massa saker, men hon tänkte inte börja prata nu, så hon sjönk ner på golvet bredvid Hermione och lade armen om henne.

"Hur kunde jag förändras så?" viskade Hermione.

"Det är lätt att göra i hans sällskap," suckade Rodolphus som ställt sig i dörröppningen.

Hermione såg upp på honom. Och Ginny kunde se att hon såg lite rädd ut. Antagligen för att hon precis torterat hans fru.

Han verkade läsa hennes tankar.

"Bellatrix är… var en fruktansvärd hustru, jag kommer inte att sakna henne."

Hermione nickade.

"Skadade hon dig?" frågade han.

Ginny hjälpte Hermione upp.

"Hon bröt min arm."

Rodolphus tog tag i den och helade den med sin trollstav.

Hermione såg lättad ut "Tack."

De gick tillbaka till vardagsrummet och slog sig ner. Rodolphus satte sig i en fåtölj och Ginny och Hermione i soffan.

Ginny kände hur Hermione såg på henne och såg ner på sin egen kropp. Hon hade bara en enkel röd klänning på sig, och magen syntes tydlig. Men det var mest för att hon var så otroligt smal i övrigt. Parasiten i hennes mage tog all mat och lämnade lite över till henne.

"Hur långt gången är du?" frågade Hermione.

"Fyra och en halv månad," svarade Rodolphus.

Hermione såg förvirrat från Ginny till Rodolphus.

Ginny suckade och såg på Rodolphus.

"Hon kan inte prata," sa Rodolphus lågt "Min bror gjorde något… vi har inte lyckats fixa det."

Hermione hade tänkt se medlidsamt på Ginny, men Ginny såg argt på henne och Hermione förstod vad det betydde.

"Okej, jag ska inte tycka synd om dig," sa Hermione och vände sig mot Rodolphus "Men jag hoppas du tar hand om henne ordentligt."

Rodolphus log "Hon kan ta hand om sig själv, men jag hjälper till."

Ginny fnös. Om hon bara släpptes fri skulle hon klara sig mycket bättre. Det var Rodolphus som behövde henne.

"Okej, hon hjälper mig," erkände han.

Ginny nickade.

"Med vadå?"

"Lite allt möjligt," sa Rodolphus "Hon är mest sällskap, jag har inte haft sånt trevligt sällskap på många år."
Hermione såg återigen förvånat mellan dem.

Ginny himlade med ögonen. Det verkade inte som Hermione trodde att man kunde umgås utan ord.

"Vi är konstnärssjälar båda två," översatte Rodolphus "Det finns mer i världen än böcker, mrs Riddle."

"Snälla säg Hermione," suckade hon "Jag kallas bara mrs Riddle av min lärarinna Zimmers och min botare… hum… det är inte så många fler jag får träffa. Förutom Narcissa Malfoy."

Ginny såg frågande på henne och Rodolphus översatte.

"Hon undrar hur du har det hos honom."
Hermione suckade "I början var han hemsk, och jag fick inte träffa några andra än honom och några få utvalda. Men efter att jag fick en magisk utlösning så kom han på bättre tankar och jag fick gå ut lite mer…"

Ginny synade henne noga. Hon kunde inte se några blåmärken och hon verkade få ordentligt med mat och den där klänningen kostade antagligen flera galleoner.

"Jag vet att han manipulerar mig," fortsatte Hermione lågt "Och att jag faller för det, vi har vant oss vid varandra nu… och med barnet… i början pratade han om hur han inte brydde sig om ifall jag levde efter att barnet var fött, men han måste ha gått någon kurs i faderskap för nu helt plötsligt säger han att barnet måste ha två föräldrar… men det kan ju också vara ett sätt för honom att se till så att jag inte dödar honom. Om han dör så kommer vårat barn också dö, ingen kommer vilja att de ska leva."

Ginny såg förfärat på henne. Ville hon inte att Voldemort skulle dö?

Hermione så hennes min "Jag vet inte Ginny, jag försökte döda honom de första månaderna, men nu har jag… jag vet inte, inte gett upp… men jag hoppas att han kanske kan ändras… jag skulle antagligen inte ställa mig ivägen ifall någon annan skulle försöka döda honom, men jag skulle inte kunna döda honom själv."
Rodolphus sa vad Ginny tänkte "Det låter som du är kär i honom."
Hermione såg äcklad ut "Verkligen inte, men jag står ut med honom, vi har gjort någon sorts tyst pakt om att inte döda varandra. Och allvarligt… jag kunde ha haft det värre."

Ginny kände för att gråta. Hur kunde en av hennes bästa vänner bli så förledd av mörkret? Såg hon inte vad Voldemort gjorde med henne. Okej, hon hade inte tyckt om att tortera Bellatrix, men hon hade gjort det i alla fall. Den gamla Hermione skulle aldrig ha gjort något sådant.

"Så väldigt Slytherinaktigt av dig," sa Rodolphus, hans ansikte berättade inte vad han kände.

"Dåligt sällskap antar jag," sa Hermione tyst "Och ibland undrar jag om det är något mer än bara det."
Ginny såg tvivlade på henne.

"Jag förstår prasselspråk," fortsatte Hermione ännu tystare "Han tror att det är barnets förmågor och att jag råkar låna dem… men tänk om det är något mer?"

Ginny kände sig lite lättare till mods. Om Hermione var under inflytande av en ond kraft så kunde det försvinna och hon kunde bli som vanligt igen. Någon gång i alla fall.

Dörren öppnades igen och Voldemort kom in med ett brett leende på läpparna.

"Min bedårande lilla rävhona, vilket genidrag!" Han sjönk ner bredvid Hermione i soffan och kysste henne.

När Hermione lutade sig mot hans arm och deras händer flätade sig in i varandra visste Ginny att Hermione var fast.

När hon var elva hade hon blivit förförd av blotta minnet av Tom Riddle. Hermione hade det vuxna, levande exemplaret att handskas med. Ginny hade visserligen kommit över honom, men det var mycket tack vare att hon varit så kär i Harry, och särkilt när han räddat henne. Det hade ändå tagit lång tid för henne att komma över att hon minst Riddle som en vän, även om hon visste att han bara utnyttjat henne. Hermione hade ingen stor kärlek som kunde komma och rädd henne.

Visserligen verkade Hermione ha haft rätt, ingen av dem visade några starkare känslor för varandra. Det var visserligen omöjligt för Voldemort, men Hermione hade inte ens lyst upp när han kom in i rummet.

Men hon accepterade utan någon som helst ånger att han kysste henne och höll om henne. Det var skrämmande hur naturligt det verkade vara för dem. De såg ut som vilket gift par som helst och det slog Ginny att de verkligen hade gjort någon tyst pakt med varandra. För husfridens och barnets skull var det antagligen bra, men hur var det för möjligheterna att döda honom?

Ginny drog upp knäna till hakan, vilket var lite krångligt med barnet, och suckade. Hon fick finna sig i att Hermione var bortom räddning fram till att Voldemort var död och begraven.

Rodolphus harklade sig "Jag antar att jag är änkling nu?"

Voldemort log "Om du inte vill behålla delarna så, jag tror huvudet går att plocka ihop…"

"Nej tack," svarade Rodolphus äcklat "Jag sörjer inte att hon är död."

"Jag kan tänka mig det," sa Voldemort "Funderar du på att ta din brors änka?"

Ginny såg upp. Ett nytt giftermål? Nej tack.

Rodolphus såg sorgset på hennes reaktion och Ginny fick lite dåligt samvete.

"Jag vill inte ha hans barn," sa Rodolphus långsamt.

"Varför inte? Ni är ju fortfarande av samma blod," sa Voldemort "Dessutom är ju ungen snart färdig."

Då daskade Hermione till honom på bröstet och fräste "Så säger man inte."

Voldemort såg förvånat på henne "Va?"

"Du får det som att låta som en handelsvara, det är en människa! Och dessutom vill inte Ginny ha barnet heller och det hemskt med oönskade barn, för både barnet och mamman."

"Hermione," suckade han "Jag vill ha fler barn i trollkarlsvärlden, jag tänker inte tillåta abort."

Hermione gjorde något ljud som lät som en blandning mellan ett tjut och en fnysning och reste sig och gick in i sovrummet. Hon smällde igen dörren.

Voldemort suckade och reste sig. Nu såg de ännu mer ut som ett gift par.

"Du borde överväga att be om Ginervas hand, Rodolphus, för så fort ungen är ute ur henne så kommer hon vara väldigt attraktiv, trotts vad hon gjorde mot Rabastan, du borde veta att det finns en del galna dödsätare kvar."

Ginny såg ner mot sina fötter.

"Ni kan gå… jag måste…" Voldemort suckade igen och gick mot sovrummet.

Rodolphus reste sig också och gick fram emot Ginny.

"Kom," han lät plötsligt väldigt trött.

Ginny reste sig. Förbannade Voldemort. Hon tyckte om Rodolphus, men hon ville inte gifta sig igen. Varför var Voldemort alltid tvungen att komplicera allt?

... För att Voldemort inte är lycklig om han inte har gjort livet förjävligt för någon annan annan under dagen.

Ha... Nåja, Ginny kommer nog på något!