Kapitel 13

Kassandra brukade inte ofta stanna upp och njuta av ögonblicket. Inte för att hon brukade stressa omkring, men hon hade aldrig riktigt tänkt på hur bra hon egentligen hade. Men nu tänkte hon på det. Klockan var runt nio på morgonen, men hon hade ingen som helst lust att stiga upp. De hade ju lov! Hon och Remus låg och myste i Remus säng och hade börjat prata om att stiga upp och äta frukost men ingen av dem ville egentligen det. Kassandra önskade att det skulle vara så här för evigt.

"Du…" mumlade Remus.

"Mm?" Kassandra låg och lyssnade på Remus hjärtslag vilket gjorde att hans röst lät ganska roligt. Hon log.

"Jo… du vet… den 27:de…" han verkade nervös Kassandra förstod varför.

"Det är fullmåne då," konstaterade hon tyst.

"Ja… och då kommer du inte kunna sova här för då…" Remus verkade inte veta vad han skulle säga.

Kassandra satte sig upp och tittade honom rakt in i ögonen "Jag vet, Remus, jag vet att du är en varulv."

Remus spärrade upp ögonen "Men hur… har någon sagt nått? Va det Sirius?" han verkade bli arg.

Kassandra lugnade ner honom "Nej, ingen har sagt nått, inte ens Sirius, jag och Myra listade ut det för ett tag sedan, vi är inte dumma vet du."

Han skrattade lättat och kysste henne.

Plötsligt slogs dörren upp.

"Tänker ni sova bort hela julaftonen eller?" Sirius stod i dörren med ett retsamt leende.

Kassandra rodnade. Sirius log överseende.

"Jag ska lämna er tills vidare, men skynda er, jag vill ha snöbollskrig med nån!" han stängde dörren.

Kassandra hasade sig ur sängen och drog på sig sin klädnad. Remus följde hennes exempel och snart var de båda på väg ner till frukosten med en otålig Sirius efter sig.

"Skynda er lite," bad Sirius samtidigt som några tjejer i femte årskurs vände sig om och suckade längtande med blicken på honom.

"Varför har du så bråttom?" frågade Remus samtidigt som han halv sprang genom korridoren.

"Jag vill inte att hon ska hinna gå…" muttrade Sirius och skyndade vidare.

Kassandra och Remus växlade en blick. Sirius hade blivit förälskad igen… det var verkligen på tiden. Han hade varit helt borta efter sin kyss med professor Mintra.

De kom ner till Stora Salen och satte sig vid det enda bord som fanns. Det var inte så många som hade stannat kvar på hogwarts. I tider som dessa var de många som hellre ville stanna hemma med sin familj, det fanns ju ingen garanti för att de fortfarande levde vid sommaren. Kassandra suckade. Hon, Remus och Sirius var de enda från Gryffindor som hade stannat kvar. Från Hufflepuff var det bara tvillingbröderna Smee från femte årskurs som hade stannat, men Kassandra hade hört att de inte hade någon annan familj, de bodde tydligen på ett barnhem. Ifrån Revenclaw var det tre stycken från femte årskurs som hade stannat. Kassandra misstänkte att de var för att de skulle ha tillgång till biblioteket så att de kunde studera till deras GET-examen, och möjligen sukta över Sirius. Och från Slytherin var det bara Lucius Malfoy och Sevurus Snape som var kvar. Men Kassandra hade inte sett till någon av dem än.

"Åh," suckade Sirius lyckligt "Hon är kvar."

Kassandra tittade sig omkring. De enda kvinnorna som var här var McGonagall, Mintra och hon själv. Sedan gick det upp för henne och det gick tydligen för Remus också.

"Du kan väl inte mena att du fortfarande gillar henne," viskade Remus och nickade mot Mintra som satt vi andra änden av bordet.

"Hur skulle man inte kunna det…" suckade Sirius och stirrade hänfört på Mintra.

Kassandra och Remus suckade. Sirius var fast.

Myra var fast. Hennes mamma hade hennes arm i ett fast grepp där de gick på Diagongränden. Katharina hade envist bestämt att Myra behövde en ny finklänning. Hon blev indragen i en klädaffär hon inte uppfattade namnet på och genast fanns det massor av expediter där som hemskt gärna ville hjälpa henne och beundrade hennes färger och propsade på att hon måste ha den här klänningen men att den där passade mycket bättre med hennes mörka ögon. Myra suckade och lät hennes mamma bestämma. Det blev en djupblå klänning med ganska vågad urringning och tajt kjol. Myra var när att protestera när hon såg den, men Katharina gav henne en skarp blick så hon knep surt ihop läpparna.

"Så, jag måste bara göra några andra… affärer så om du… går och sätter dig någon stans så hämtar jag dig sen," Katharina skyndade iväg.

Myra övervägde inte ens ett ögonblick att göra sin mamma till viljes. Hon smög efter henne. Katharina stannade flera gånger för att se om någon följde efter henne, men hon upptäckte inte Myra. Tillslut svängde hon in till svartvändargränden. Myra följde förvånat efter. Vad skulle hennes mamma göra där?

Det var inte lika mycket folk här som de hade varit i Diagongränden vilket gjorde de svårare för Myra att gömma sig, men som tur var tittade inte hennes mamma bakåt längre utan gick med långa steg in i en väldigt mörk affär. Myra suckade och vände sig om för att gå tillbaka. Hon ville inte att hennes mamma skulle upptäcka att hon var där.

"Vad gör du här, stumpan?" Myra vände sig mot rösten och såg en gammal trollkarl med ärrat och lortigt ansikte komma haltandes mot henne.

"Jag funderar på vad jag ska ge min mormor i julklapp," svarade Myra iskallt.

Trollkarlen hajade till och stannade upp "Här?"

"Ja, hon är lika död som det här stället så jag tyckte det passade bra," Myra log ironiskt och vände sig om och gick sin väg. Hon hörde den gamla trollkarlen muttra och hon log segervisst.

Hon hade precis hunnit sätta sig ner på den läckande Kitteln när Katharina kom tillbaka.

"Kom så går vi," muttrade hon och drog upp Myra på benen "Du kan fortfarande transfestera dig va?"

"Ja, jag har inte glömt bort det sedan vi tog oss hit," sa hon lugnt.

Katharina muttrade och försvann med ett plopp, Myra gjorde samma sak och snart var hon hemma i sitt eget kök. Där var det tomt så när som på deras husalf Jeppe.

"Är miss redan hemma?" frågade han utan att ta bort blicken från grytan han höll på att skrubba.

"Ja tyvärr…" suckade Myra "Vet du vem det är som ska komma hit ikväll?" frågade hon sedan nyfiket.

"Det enda Jeppe har fått höra är att om Jeppe inte lagar den bästa måltiden han någonsin gjort så kommer Jeppe att få så mycket stryk att han inte kommer kunna tänka själv," svarade Jeppe med sitt vanliga lugn.

Myra suckade. Hon tyckte inte om att hennes föräldrar var så grymma.

"Om du får stryk så ska du komma till mig så ska jag göra en helande formel eller nått," lovade hon.

"Miss är alldeles för snäll," suckade Jeppe.

"Snällast i världen," muttrade Myra och gick upp till sitt rum.

Lucius gick ensam genom de ödsliga korridorerna. Han log för sig själv. Det hade varit så lätt att byta ut Black och Mintras drycker till mer alkoholhaltiga drycker. Och ingen hade märkt något. Nu återstod bara att få in dem i samma rum. För Lucius var det en barnlek. Om han ville så kunde han bara använda sig av Imperiusförbannelsen, men risken fanns att Black skulle stå emot den. Och dessutom så skulle inte Myra bli så glad. Hennes plan hade varit simpel. Lite för mycket att dricka och få in dem i samma rum och så skulle turen (eller alkoholen) göra resten. Men nu när inte Myra var här så skulle det vara svårare för Lucius att få Black att gå in i ett mysigt rum där Mintra väntade. Han hade redan sett till att Mintra var på plats, nu var det bara Black han var tvungen att hitta.

Till hans förvåning dröjde det inte lång tid innan han såg Black på väg ut ur en toalett. Han log för sig själv. Lucius log igen.

"Black," ropade han.

Han vände sig om och såg ut att ha svårt att fokusera blicken "Va?"

"Professor Mintra ville träffa dig," svarade Lucius.

Black sken upp "Vart då?"

"Hon sa att hon skulle vänta i försvar mot svartkonster klassrummet," Lucius log när han såg Black skynda iväg. Det hade ju varit lätt.

Klockan var halv nio. Myras föräldrar var grymt nervösa. Själv satt hon uttråkat och försökte komma på bra anledningar till att få gå därifrån. Hon trivdes verkligen inte i klänningar. Hon hade visserligen lyckats övertala sin mamma till att få ha en svart sjal över urringningen. Och ett par svarta långa handskar så hon inte skulle frysa. För det var väldigt kallt i deras hus.

Plötsligt stannade hennes pappa upp.

"Vad är det, Peter?" frågade Katharina.

"Jag tror de är här…" viskade han.

"Äntligen…" muttrade Myra.

"Mariona," viskade Katharina "Det är våran nya… chef som kommer…"

Myra hörde på hennes röst att det var något fel på gång.

"Vad heter han då?" frågade Myra lätt.

Katharina såg strängt på Myra "Ingen säger hans namn, men vi kallar honom för Mörkrets Herre."