Kapitel 14: En kamp
Det stod att Salazar Slytherin hade haft en syster. Det fanns en gammal bild på henne också och hon var så lik Melinda att ingen kunde ta miste på att Melinda och hon var släkt.
Det var länge sedan nu och det var mindre än en månad kvar av terminen nu. Men det var också den värsta tiden på grund av alla prov och sådant. Lärarna verkade älska att ge dem dussintals med läxor som de skulle klara av.
Tom orkade inte bry sig om dem, men nu gav han inte längre sina läxor till slytherineleverna. Nu fanns det andra. Han hade samlat på sig flera anhängare bara genom att hänga i svartvändargränden på sin lediga tid.
Han hade för länge sedan insett hur han skulle ta sig dit utan att väcka uppmärksamhet och nu befann han sig där nästan varje helg. Det var bara att gå till tre kvastar, använda lite flampulver och ingen skulle någonsin få veta. Det var antingen tre kvastar eller svinhuvudet. Svinhuvudet var vanligast, men det var inte ovanligt att han gick till tre kvastar.
Nu satt han med en bok i knäet. I en soffa längre bort satt Abraxas och Cygnus. De hade börjat ta avstånd från honom. Han brydde sig inte. Inte egentligen. De hade märket och visste att det inte fanns någon återvändo. Eller, det kanske de inte visste, men de skulle snart få reda på det.
Tom skulle tillbaka till barnhemmet när skolan började, men han tänkte inte stanna där särskilt länge.
"Tom, kom nu, vi börjar," ropade Abraxas och Tom tittade upp.
Hans ögon var mörkare nu och hade en rödare färg. Han gillade det. Det kände som han.
"Jag kommer, svarade han och reste sig upp." Han la ifrån sig boken och följde efter Abraxas.
Sina böcker struntade han i. Han hade dem ändå på lektionen sen. Det var alltid någon som tog dem med sig när de gick.
Han var på väg mot lektionen när han hörde ett kvidande.
"Låt mig vara ifred. Vad har jag gjort er?" Kved en flicka.
Av märket så säga gick hon i Rawenclaw.
"Du ska inte bry dig om vad vi göra," din äckliga lilla smutsskalle.
Då kände Tom för att avbryta. Han gillade inte att mobba andra elever och dessutom var han prefekt.
"Släpp henne," sa han och de båda pojkarna såg skrämt på honom.
De släppte henne inte.
"Släpp henne, sa jag" och den här gången släppte pojkarna henne.
Han gick fram till henne. Hennes ansikte var rödgråtet.
"Är du okej?" Frågade han och hon nickade osäkert. "Oroa dig inte, jag ska se till att det här inte händer igen."
Hon nickade och sprang därifrån.
"Det var onödigt," kommenterade han och gick iväg.
Han hörde hur de sprang efter honom.
"Tom, kom igen, det var ett skämt. Ta det inte så hårt," försökte en av dem.
"Fortfarande onödigt. Lämna mig ifred nu," sa han hårt.
"Men, Tom…"
"Gå," utbrast han och de ryggade tillbaka innan de skamset gick tillbaka till uppehållsrummet.
Tom fortsatte till klassrummet och som vanligt befann sig hans böcker på plats.
Det var en ovanligt tråkig lektion som gick åt till att repetera allt de hade lärt sig.
Tom var oerhört glad när den var slut och ännu gladare över att det var helg. Han knackade lätt på sina böcker som försvann.
Sen gick han ner till uppehållsrummet och bytte om innan han försvann ut genom grindarna.
När helgen närmade sig sitt slut kom han tillbaka.
Det var ingen som visste vart and var eller vad han gjorde, fast Tom trodde inte de brydde sig heller.
Han blev förvånad när han kastade en blick mot anslagstavlan.
På grund av ett personalmöte på trolldomsministeriet kommer veckans lektioner vara inställda.
Mvh Albus Dumbledore, biträdande rektor.
Tom log, men insåg att det skulle vara två möten. De första dagarna skulle hälften av lärarna åka och resten av dagarna skulle den andra hälften åka.
Han tyckte det var en bra idé och gick ner till uppehållsrummet där han möttes av en skur med tjejer. Inte för att det var särskilt ovanligt, men just idag kändes det ovanligt irriterande och han var trött.
"Nej," sa han bara och flickorna stönade och gick därifrån och satte sig i en fåtölj med Abraxas och
Cygnus.
"Du saknade henne fortfarande, eller hur?" Frågade Abraxas och la en hand på hans axel.
"Bry dig inte," blev svaret och han drog bort Abraxas hand.
"Erkänn nu," tjatade Cygnus.
"Okej, okej, jag saknar henne," utbrast han.
Han var glad över att han hade Cygnus och Abraxas. De var de enda som han kunde prata normalt med nu för tiden.
"Du har varit frånvarande de senaste månaderna," sa Cygnus och lutade sig bakåt.
"Jag vet. Jag antar att jag blev deppig när Melinda dog och jag kan inte göra något åt Mark."
"Det är okej. Vi förstår," lugnade Abraxas. "Vad har hänt med den Tom jag kände?"
"Han dog samtidigt som Melinda. Då föddes Voldemort. Jag tror han fanns inom mig hela tiden, men nu han tagit över. Han slog till när jag var svag och jag tror inte han kommer släppa taget."
"Lord Voldemort, vår mästare, vi vet. Du är bara Tom och ni har ingenting gemensamt. Ni är två personer i en kropp. Jag tror att du tvingade fram din dåliga sida när Melinda dog för att du skulle
kunna stå ut med den saknad över dig," sa Abraxas och Tom förstod att han hade rätt.
En timme senare satt Tom på sin säng och skrev en dikt när han kände hur fel det blev. Han skrev inte dikter. Han visste att Voldemort försökte ta över, men han tänkte inte ge efter. Han hade fått nog av honom, men han var så stark.
Han låg på sängen utmattad en timme senare. Voldemort hade vunnit och långt inom sig själv så hade han slutat kämpa. Han visste att han hade förlorat.