Jag är fullt medveten om hur extremt mycket tid om gått sedan det senaste kapitlet, jag har tyvärr verkligen inte haft tid. Men nu är det sommar! Ska försöka öka uppdateringarna.

'' Allison, Allison, Allison… '' det var som om vinden viskade mitt namn till mig.

Jag stod ute, bakom huset, i endast min pyjamas. Det var kallt, väldigt kallt. Vinden lekte med mitt hår och det virvlade löv i luften kring mig. Jag var barfota, så jag kunde känna den hårda, frusna marken under mina fötter. Det kändes nästan som vinter, fast det fanns ingen snö.

Husets fönster släppte ut lite ljus, så jag kunde se några meter bort. Annars var skogen mörk.

Jag tog ett djupt andetag.

''Allison ... Allison, '' viskade vinden.

Plötsligt kände jag en hand på min axel och jag stelnade till. Handen gav inte ifrån sig någon värme. Konstigt…

''Allison ... '' viskade personen bakom mig.

Vänta lite, jag kände igen den rösten. Sakta, försiktigt, vände jag mig om för att möta honom.

'' Det var ett tag sedan, '' sade Christian och log och visade sina skinande vita tänder. Jag rös.

'' Vad vill du mig?'' frågade jag med en skakig röst. '' Varför kan du inte bara låta mig vara?''

Han skrattade. Hans ögon när han gjorde det ... Åh, de var så fulla av galenskap!

'' Jag kan inte låta dig vara, gumman.'' Han tog tag i min haka och ryckte upp den så att jag såg rätt in i hans galna ögon. '' Du vet att din far måste betala. Så jag kan inte bara lämna dig. Men snart. Snart kommer allt att vara över.''

Jag svalde. '' Snälla gör det inte.''

'' Åh, jag men jag måste gumman, '' fortsatte han. '' Jag måste.''

Med dessa ord tryckte han ner mig på marken och sparkade mig i magen. All luft flög ur mig och jag hostade, kippade efter mer syre.

Han knäböjde bredvid mig, tog tag i min arm och sade:

'' Kom ihåg det här Allison. Jag kommer tillbaka. Snart.''

Jag öppnade mina ögon och försökte sitta upp, men föll tillbaka direkt när jag kände den skarpa smärtan i min mage. Jag drog upp min tröja och upptäckte ett enormt blåmärke som täckte en del av huden bredvid min navel.

Jag var fortfarande utomhus, som i drömmen. Jag var fortfarande bakom huset, som i drömmen. Jag hade fått ett blåmärke där Christian hade sparkat mig. Så vad skulle hända om det inte var en dröm alls? Tänk om det hela hade hänt, på riktigt? Bevisen talade säkerligen för det.

Det började bli ljusare. Om farmor fann mig här skulle hon definitivt börja ställa frågor, oroligt. Den här gången ville jag hålla drömmen - eller vad det nu var - för mig själv. Åtminstone för ett tag.

Så jag skyndade in och försäkrade mig om att farmor inte var uppe innan jag klättrade upp för stegen och byte till rena kläder. Jag lade den smutsiga pyjamasen i tvättkorgen.

Jag tittade på min klocka. Det var knappt fem och farmor skulle vakna snart. Det var ingen idé att gå och lägga mig igen, jag var inte trött alls.

Idag är dagen, tänkte jag och suckade. Dags att börja bo hos Sam och Emily. Jag tittade ner på golvet vid mig. Jag hade bara en väska att ta med mig, med lite kläder och några böcker. Inte mycket egentligen.

Jag var inte alltför förtjust över att bo hos dem, även om jag inte kände dem så bra.

Jag hörde en bil tuta utanför. Det var nog Paul. Han hade gått med på att komma och hämta mig och köra mig till mitt nya, tillfälliga, hem eftersom jag inte visste vägen dit. Jag släpade mig ut ur huset och gick mot den parkerade bilen några meter bort.

Farmor var i Port Angeles igen, för att besöka sin vän där. Jag kände mig dum för att jag lämnade henne, men alla sade att jag borde – så då gjorde jag det.

Jag kände mig lite bitter och det syntes säkert på mitt ansikte eftersom Paul gav mig en lugnande leende genom fönstret i hans bil.

Jag var verkligen lättad över att se honom. När han var nära mig kände jag mig som att jag inte hade några problem alls att oroa mig för. Jag visste inte om det var en bra eller dålig sak dock…

'' Hej vackra du, '' hälsade han mig med en kyss på pannan när jag klev in i bilen.

'' Hej'' sade jag tillbaka och grimaserade när blåmärket på min mage gjorde ont.

Han såg oroligt på mig. '' Är du okej?''

'' Ja, jag mår bra. Det är inget farligt, jag bara snubblade på stegen tidigare'', ljög jag.

'' Okej, om du säger det så.'' Jag visste att han inte riktigt trodde mig.

Jag suckade tungt.

'' Oroa dig inte Allie, '' fortsatte han. '' Det kommer inte att vara så jobbigt. Du kommer att bli av med mig efter den långa resan till deras hus.''

Jag lyssnade inte på hans skämt. Jag hade fortfarande en mycket, mycket dålig känsla kring detta. Någonting dåligt skulle hända, och snart. Om jag bara visste vad ... tänk om Christians gjorde verklighet av sitt hot snart, som han sade?

Paul hade inte startat motorn ännu. Han vände sig mot mig och lyfte försiktigt på mitt huvud så att jag var tvungen att titta in i hans ögon.

''Allie, lyssna på mig, '' sade han. Hans varma andedräkt svepte över mitt ansikte, kittlade. '' Jag vet att du inte gillar allt det här, men lita på mig okej? Jag är säker på saker kommer att reda ut sig så småningom.''

Jag nickade, låtsades att jag höll med. '' Okej. Då sticker vi.''

Paul lutade sig fram och satte nycklarna i tändningslåset. Motorn började med ett högt vrål.

När vi kom till huset såg jag två personer stå på verandan och vänta.

Måste vara dem, tänkte jag. Hoppas jag inte skämmer ut mig ...

Paul vände sig mot mig igen. '' Eh, det är något du borde veta innan du träffar Emily.''

'' Vad?'' frågade jag honom förvirrat.

Han kliade sig i huvudet. '' Tja ... hon var med om olycka med en björn för några år sedan, och hon har ett… ärr i ansiktet. Säg ingenting om det är du snäll. Sam gillar det inte.''

Jag nickade. Jag förstod.

Jag klev ur bilen och sträckte mig efter min väska, men Paul hann före med ett enormt flin i ansiktet.

Jag himlade med ögonen. '' Du skämmer bort mig, vet du det?''

Han kom riktigt nära mig. '' Jag kanske gillar att skämma bort dig'' viskade han och pussade mig på näsan.

Jag kunde inte låta bli att le. Jag tog tag i hans hand och vi började gå mot Sam och Emily.

'' Hej'' hälsade Emily.

Precis som Paul hade sagt, så hade hon ett stort, synligt ärr på ena sidan av hennes ansikte. Jag reagerade naturligtvis, men inte på ett sätt så att jag kände mig obekväm eller illa till mods eller någonting sådant. Hon var inte vanställd på något sätt trots ärret, hon var faktiskt väldigt vacker.

'' Hej,'' sade jag tillbaka.

Jag var förvånansvärt glad. Kanske skulle det inte komma att bli så farligt?

Sam nickade åt mig och vände sig sedan till Paul. '' Kom igen, vi behöver prata om några saker.''

Paul såg på mig. Sam märkte det, och sade:

'' Kanske Emily kan visa dig huset?''

'' Vill du se det?'' frågade Emily innan hon bekräftade någonting för Sam.

''Visst.'' Jag ryckte på axlarna. ''Varför inte?''

Emily log mot mig och Paul tog min hand och kramade den lugnande innan jag följde med henne.

Huset kändes hemtrevligt på en gång när jag steg över tröskeln. Det var ganska litet, men verkade mysigt. Lite som farmors hus, faktiskt.

''Kom upp så ska jag visa dig ditt rum först, '' sade hon och försvann uppför trappan.

Mitt rum var väldigt litet, med en enkelsäng bredvid väggen och en garderob, och ett skrivbord framför ett litet fönster. Jag lade min väska försiktigt på sängen. Tapeten var ljusblå med små prästkragar spridda över den. Det var faktiskt ganska söt.

''Det är inte mycket, men jag hoppas du gillar det, '' sade Emily.

Jag gav henne ett litet leende. ''Det är perfekt.''

''Bra. Jag ska låta dig packa upp. Det finns ett badrum längre bort korridoren.''

''Tack.''

Jag gick fram till fönstret och tittade ut. Jag kunde se skogen och en del av framsidan av huset. Pauls bil var fortfarande parkerad där nere, och jag kunde se honom och Sam prata precis bredvid.

Det började regna, men Sam och Paul stannade där ute. De pratade nog om mig. Eller om någonting jag inte skulle höra. Alla dessa hemligheter! Det var så irriterande!

Tja, tänkte jag. Nu har jag också en hemlighet. De visste fortfarande inte om drömmen. Men varför skulle jag berätta för dem? Vi visste redan att han kommer.

Innerst inne visste jag att allt som jag intalade mig själv inte var riktigt sant. De borde få veta allt om min dröm. Jag visste att Christian hade fått mig att gå utomhus när jag sov. Han hade varit där, på riktigt.

Senare samma dag när jag gick ner för att äta middag, möttes jag av en mycket märklig syn. Det lilla köket var fullt av människor. Jared, Embry, Quil, Jacob, Paul - de var alla där tillsammans med Sam och Emily.

Alla tittade upp när jag kom. Jag gav dem ett snabbt leende och höjde min hand. ''Hej allihopa.''

''Hej Allie!'' hälsade de tillbaka i kör.

Jag sneglade mot Paul. Han flinade.

''Är du hungrig?'' frågade Emily och ställde ner en stor gryta på bordet.

''Lite.''

''Kom, sitt ner, '' sade hon och gjorde en gest åt mig att sitta ner.

Det stod en tom stol bredvid Embry, så jag satte mig ner och tittade på mat på bordet. Det fanns säkerligen gott om mat. Potatis, biffar, grönsaker av alla sorter…

''Hur laga du så mycket?''

Emily skrattade. ''Åh, det är inte så mycket väl? Jag tycker faktiskt att det är ganska kul. Mestadels, '' tillade hon och såg på killarna runt bordet.

''Hon är den bästa kocken, jag lovar,'' viskade Embry i mitt öra.

''Jag vet inte var jag ska börja,'' mumlade jag, och tog lite potatis och grönsaker. Biffarna var riktigt stora, och jag trodde knappast att jag orkade en hel.

Paul märkte hur lite jag hade på min tallrik, och sade:

''Är det allt du tänker äta? Vill du inte ha en biff?''

''Den är lite för stor, jag kommer inte orka äta upp hela, '' sade jag och ryckte på axlarna.

''Vi kan dela på en,'' föreslog han.

''Visst.''

Stämningen kring bordet när vi åt kunde inte ha varit bättre. De - vi - var nästan som en enda stor familj. Jag trodde inte att jag någonsin skrattat och haft så trevligt förut.

De stannade ett par timmar, men när de gick så stannade Paul. Vi gick till mitt rum och pratade en stund.

''Hur har det varit idag?'' frågade han mig och lade sig på sängen. Han var tvungen att böja benen eftersom han var så lång.

Jag sjönk ner i sittande ställning bredvid honom.

''Konstig.''

Han skrattade. ''Konstig? Är det allt du har att säga?''

Han tog tag i min arm och drog ner mig bredvid honom.

''I stort sett, '' svarade jag och han drog bort en hårslinga som lagt sig över mitt ansikte.

''Hm. Något annat du tänker på? Du verkar ... du vet. Någon annan stans.''

Jag tänkte genast på drömmen, och Paul måste ha märkt någonting så han frågade igen. Jag lade instinktivt handen på min mage.

Jag skakade på huvudet. ''Nej, det är ingenting. Det är bara konstigt, som jag sade.''

''Om du säger det så''' mumlade han och kysste mig på näsan. Sedan reste han sig. ''Jag måste gå. Jag Sam och Emily skulle bli galna om jag stannade här längre.''

Jag satte mig upp och lutade mig mot armarna på sängen. ''Ses imorgon?''

''Ja. God natt Allie.''

''God natt.''

Jag kunde höra dämpade röster nerifrån när han hade gått, och en stund senare slog ytterdörren igen.

Jag steg upp ur sängen och bytte till en ny pyjamas, borstade mitt hår och kröp ner under täcket.

Jag gäspade och blundade. Jag hade inte trott att jag var så trött, men tydligen var det så. Snart sov jag…