Amelia

När jag öppnade ögonen såg jag Kimberly och James stå vid dörren och prata med mig, James var sjukligt blek medan Kimberly gestikulerade vilt med händerna för att förklara. Redan när jag såg James ansiktsuttryck visste jag att hon hade berättat det för honom, han blundade och lutade pannan mot händerna. Minen han hade haft var en sån man har när man får reda på att man precis fått en dödlig sjukdom, inte alls när man får reda på att man ska bli pappa. Jag hade förstått om han blivit arg, eller bara rädd och inte ville ha barnet men han såg inte rädd ut och inte heller arg. Istället såg han bara illamående ut som om det var tanken på att ha barn med mig som äcklade honom och inte bara det faktum att vi skulle få barn. Jag blundade igen och bet ihop tänderna för att inte börja gråta, jag visste att man var lite känslosam när man var gravid, men det här var det första jag märkt av. Jag kände hur det sved bakom mina ögonlock och jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag öppnade ögonen och tittade på de så skulle jag utan tvekan börja gråta och då skulle jag vara tvungen att förklara, när de får reda på allting så kommer James bara ljuga. Han kommer le emot mig på det där speciella sättet och jag kommer glömma bort allting, tills jag märker att han knuffar bort mig och en dag då han helt enkelt säger att han inte vill ha något med mig att göra längre. Jag kände hur någon försiktigt knuffade mig på axeln, jag lugnade ner mina andetag och försökte se ut som om jag sov. Vilket inte var så svårt som det lät, jag halvsov nästan och förmodligen skulle de inte märka om jag fejkade att sova.

"Hon behöver nog sova", sa James då, jag hörde hur de lämnade rummet, när dörren stängdes tittade jag med en gång upp.

Smög fram till dörren, kollade runt för att se till så att ingen annan var där. Sedan gick jag ut och började gå emot Hagrids stuga, han hade jobbat där så länge jag kunde minnas och så länge min mormor kunde minnas också. Han var den enda personen som pratat med mig första året jag gick här, förutom McGonagall då. Långsamt gick jag ditåt, jag tittade på marken framför mig och såg hur ett ben nästan flög framför det andra och landade framför mig. Det var den mekaniskmen som gjorde att jag fortsatte framåt, som fick mig att fortsätta gå. För mig kändes det nästan hoppfullt, att även om dagen hittills varit lite av ett mysterium och väldigt konstigt så funkade alla mekanismer runt omkring mig. Mina ben fortsatte gå som innan och jag fortsatte fram, solen hade gått upp och skulle förmodligen fortsätta stiga och sjunka. Inga av de som jag brydde mig om var döda, och jag har nästan ingenting att klaga på, världen fortsatte fram. Jag såg Hagrids stuga och log, innan jag fortsatte ner igen. Han var den mest otroliga person jag någonsin träffat, hade alltid tid att prata. Bjöd på väldigt äckliga kakor, och verkade vara full av goda råd. Det gick en massa rykten om honom som att han suttit i Azkaban och att han var en vild galning som tände eld på skolan en gång, men jag trodde inte på någon av de. Han var alldeles för smart för att tända eld på något eller bara hamna i Azkaban. Även om han inte såg ut att vara den smartaste människan i världen så var han mycket smartare än folk gav honom credit för. När jag kom fram, knackade jag först på dörren.

"Kom in." Jag öppnade dörren och gick in, Hagrid satt i en gammal fåtölj med ett brev framför sig, han läste tyst för sig själv och grinade brett, ibland kunde han till och med släppa ut några höga skratt innan han blev tyst och fortsatte läsa.

Jag satte mig ner mitt emot honom och väntade på att han skulle läsa klart, några gånger i veckan fick han brev från personer som enligt honom betydde väldigt mycket för honom och som han på något sätt tagit hand om när de gick på skolan. Det var inte fören nu som jag kunde sätta ansikten på namnen han sagt, men jag förstod nu att det var Harry Potter, Ron Weasly och Hermione Granger. När han läst klart brevet lade han ner det på bordet och torkade en tår som rann nerför ögat.

"Amelia, va kul att du ä här", sa han då och lade en arm om mig, jag sa ingenting utan log bara emot honom. "De går ett rykte om dig och en viss James Potter."

Jag rodnade djupt och slog honom sedan lätt på handen, detta gjorde att han med en gång började skratta högt och lutade sig sedan tillbaka innan han tog upp sin te-kopp och började smutta på det. Röken steg från koppen och den ljuvliga doften av vanilj spred sig, jag log emot honom och funderade på hur jag skulle berätta för honom om det som hänt. Det här var en hemlighet än så länge och därför skulle hela skolan få reda på det innan dagen var slut, och om Hagrid får reda på det ryktesväg kommer han inte bli så glad. Han skulle förmodligen hellre vilja att jag berättar för honom och det än att han får höra det från någon elev som han aldrig pratat med förr. Efter allt han gjort emot mig och allt han hjälpt mig med kändes det nästan som om jag var skyldig honom åtminstonde det.

"Vi är ihop", sa jag bara, Hagrid nickade och log emot mig. "Och jag har vänner, i min egna ålder."

"Ja ä gla' för din skull, Amelia", sa han och dunkade till mig i ryggen, jag flög en bit fram men han verkade inte märka någonting och jag var alldeles för van för att ens tänka på det.

"Och jag ska få barn med honom", sa jag då, Hagrid sprutade ut te genom munnen och började sedan hosta våldsamt, jag gick fram till honom och dunkade honom i ryggen.

När han till sist slutat hosta satte han sig bara ner och tittade på mig med samma uttryck som James hade haft, ren och skär fasa. Jag kände hur jag sjönk ihop, tydligen tyckte även han att jag inte var någon som James skulle få barn med, jag kände hur kinderna hettade upp och jag tittade ner i marken. Om det var så här Hagrid skulle reagera så kunde jag inte ens drömma om hur James föräldrar skulle ta det. Både hans föräldrar skulle hata mig för all framtid, det skulle säkert sluta med att de dödade mig.

"Men du ä ju smart", sa han bara, jag tittade upp och såg hur han nästan försökte hålla tillbaka tårarna, jag sa ingenting utan kände även jag hur tårarna började rinna nerför mina kinder.

Jag gick fram till honom och han lade sina armar runt min nacke, jag vet inte hur länge vi stod där men när han släppte taget om mig hade jag slutat gråta och äntligen fått ur mig all rädsla som jag haft inom mig. Att bli förälder var inget lätt, och det var ingenting som man bara blev, utan något som man växte in i. Det var en roll som man inte kunde tilldelas, utan bara fick bli en med tiden.

"Oroa dej inte, Amelia", Hagrid lade handen på min axel och torkade bort tårarna med den andra handen. "De kommer gå bra."

Jag gav honom ett leende och nickade tröttsamt.

"Jag hoppas det."

Med det lämnade jag Hagrids stuga och började gå tillbaka emot slottet, jag insåg då att jag hade skolkat från en hel dags lektioner. Jag lade handen på min panna, men skrattade sedan åt mig själv. Jag trodde själv att jag hade fått feber för att jag skolkade, det var som en förolämpning emot mig själv. Jag skrattade tyst och gick in i slottet och började springa upp emot Gryffindors sällskapsrum. När jag kom in såg jag genast ur folk började stirra på mig, jag sa ingenting utan flinade bara emot de och gick in i Kimberlys sovsal. Hon satt på sin säng och tittade på en bild av en liten kille, jag smög tyst fram till henne och satte mig jämte henne.

"Vem är det?" frågade jag lugnt, hon sa ingenting utan tog ett djupt skakigt andetag, jag gissade att det var hennes bror, för de var otroligt lika, men jag väntade ändå på att hon skulle säga det.

"Cody." Jag log emot bilden, den visade en liten kille som vinkade in i en bild, bakom honom stod en äldre tjej, det var förmodligen Kimberly.

Hon höll honom i handen och log lyckligt, jag kunde inte minnas en enda gång då hon sett så lycklig ut. Inte ens nu när vi blivit vänner, men det var inte så konstigt. Jag lade mig sedan på hennes säng och placerade händerna på magen utan att tänka på det. Sedan tittade jag upp i taket och fortsatte fundera på allting som hänt, jag hade ett alternativ. Jag kunde göra en abort, om James inte ville ha barnet. Jag skulle visserligen må dåligt av det men om det var det som krävdes för att han skulle stanna så var de det som jag skulle göra. Det var ett val som ingen människa borde behöva göra, men jag gjorde det. Och till min förvåning var det inte hälften så svårt som folk sa att det skulle vara. Ingen av svaren var fel, men ingen av de var rätt, det var som pest och kolera. Ingen av de var bra, utan vad jag än valde så skulle jag förlora någonting. Och ingen av valen var smarta, så jag kunde inte tänka så heller. Kimberly lade sig ner jämte mig och tittade även hon upp i taket men funderade säkert på helt andra saker än vad jag gjorde.

"James tränar quidditch", sa hon enkelt, jag nickade bara och såg honom framför mig.

Quidditich var hans passion, något som han verkligen brann för och som han älskade att göra. Jag kunde titta i timtals och se honom flyga runt, det var ett av de ställena han kände sig fri och mäktig. Han kunde vara sig själv på en kvast och han trivdes då ännu mer med att allas blickar var på honom. Jag förstod aldrig det, men det behövde jag inte göra heller. Det räckte att se på honom för att förstå varför han älskade det så mycket. Friheten och makten som man kände då man satt på kvasten, jag hade bara upplevt den känslan några få gånger. Men han får uppleva den och något mer mäktigt varje gång han sätter sig på kvasten och flyger ut.

"Jag måste nog prata med honom." Kimberly skrattade bara och slog till mig lätt på armen.

"Tror du verkligen det?" jag bara nickade och satte mig upp, jag gick fram till dörren och precis då jag skulle gå vände jag mig om igen och tittade på Kimberly.

"Jag skulle vilja göra en sak", sa jag då.

"Inte kyssa mig?" frågade hon bara, jag skrattade igen och slängde iväg en kudde på henne.

"Nej jag undrar om jag skulle kunna få använda Cody som mellannamn, det vore ett sätt att hedra honom", sa jag bara och såg hur Kimberly fick tårar i ögonen. "Om jag får en son, det vill säga."

Kimberly sa ingenting utan nickade bara, jag log emot henne. Jag hade aldrig haft något känsligt ögonblick med henne. Därför visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, jag stod bara kvar och log emot henne.

"Ut härifrån" sa hon då och log lekfullt emot mig, jag sa ingenting utan öppnade bara dörren och gick emot James sovsal.

Jag öppnade långsamt dörren och såg att bara en person stod i rummet, James stod med ryggen emot mig vid sin säng. Han hade på sig gråa mjukisbyxor och torkade just då håret med en handduk, när han släppte handduken gick jag fram till honom och lade mina händer på hans mage. Jag lutade min panna emot hans rygg och stod still i några sekunder innan James vände sig om och försiktigt lade ett pekfinger under min haka och fick mig att titta upp på honom.

"Jag är ledsen över att jag förstörde allt", sa jag bara, James sa ingenting utan tittade bara på mig. "Jag ska göra abort, bara du inte gör slut med mig för du är det bästa som hänt mig."

"Du behöver inte göra abort", sa han bara och kysste mig ömt, jag tittade förvirrat på honom. "Jag erkänner att jag blev tillfälligt skräckslagen, men att vi klarar det. Och jag älskar dig."

Jag log emot honom och slängde armarna runt hans nacke.

"Jag älskar dig också."

Kimberly

"Tre dagar kvar till jul", sa Amelia och suckade. Jag såg upp från min uppsats som jag gjorde i absolut sista stund och kollade på henne.

"Längtar du till något speciellt?" Sa jag retligt och blinkade åt henne.

"Jag ska följa med James hem till honom och träffa hans föräldrar och syskon och börja installera mig i deras hus."

"Kul", sa jag lite ironiskt och Amelia skrattade svagt. Hon satt med händerna vilande på magen som svagt, svagt putade lite utåt.

"Det ska faktiskt bli väldigt kul", sa hon och lutade sig bakåt och såg lite drömmande upp i taket. "James föräldrar verkade så trevliga och hans småsyskon är väldigt söta. Har du träffat hans lillasyster? Lily? Hon är så gullig och söt så det är inte sant! Han har sagt att hon vill baka julgodis med mig dagarna innan jul, och så ska jag tydligen hjälpa henne med att handla en nyårsklänning. Det är vad jag har att se fram emot, förutom själva juldagen och alla middagar. Själv då? Vad har du tänkt att göra?"

Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Jag har inte fått något brev om att mina föräldrar vill ha hem mig än så jag stannar kvar på slottet och gör mina läxor och så. Blir väl som de senaste jularna jag haft ..." Jag tänkte på när jag inte hade Cody längre att komma hem till. "Men för att gå över till något annat så är det fortfarande en Hogsmead-dag imorgon, följer du med och fixar julklappar?"

"Ja, det är klart", Amelia såg glatt på mig och jag log tillbaka.

Det var alltid roligt att gå till Hogsmead och kolla igenom alla affärer efter en enda speciell julklapp. I år visste jag inte vem den julklappen skulle tillhöra, men tidigare var det alltid min bror som skulle få den. Jag hade köpt en present till honom åren innan, trots att han inte funnits och kunnat ta emot dem. Jag vet inte varför jag gjorde det, förmodligen skulle jag aldrig se honom igen, men jag kunde bara inte låta det vara.

"Bra, då säger vi det. Men nu har vi lektion, så masa dig upp och följ med nu, big mama!"

"Du, jag varnar dig!"

Jag skrattade. "Skulle du varna mig? Du kommer ju inte ens upp ur soffan!"

Hon såg surmulet på mig. "Det var en engångsgrej, jag kommer helt upp utan problem."

"Okej, kom an bara!" Jag höjde nävarna och hoppade upp och ner på stället. Amelia skrattade så hon kiknade och när hon skulle resa på sig så for hon tillbaka ner i soffan igen och höll sig om magen när hon skrattade.

"Jag sa ju det!" skrattade jag. "Du kommer inte ens upp från soffan utan hjälp!"

Amelia fortsatte skratta och försökte om och om igen att resa på sig med åkte tillbaka ner igen och snart låg även jag och skrattade så jag nästan kvävdes.

"Vad håller ni på med?" James kom ner från pojkarnas trappa och såg konstigt på oss. Vi fortsatte skratta, utan att kunna berätta. "Vi har en lektion om fem minuter, hade ni tänkt att skolka?"

Jag skakade på huvudet och skrattade ännu värre när Amelia just då skulle försöka ta sig upp från soffan en gång för alla, men tappade balansen och föll tillbaka ner igen.

James gick fram till Amelia och räckte fram händerna till henne.

"Jag tänker i alla fall inte låta er skolka så här inpå julen, det är minst lika mycket som ska göras nu som en annan dag mitt i terminen." Han drog upp Amelia på fötter och när han kom fram till mig låg jag på mage på golvet och skakade i hela kroppen för att jag försökte kväva mitt skratt. "Kom igen Kim, jag trodde faktiskt inte det här om dig", sa han och satte händerna i sidorna och kollade ner på mig. Jag viftade bara åt honom och ställde mig själv upp.

Jag drog ett djupt andetag och andades ut igen. Jag såg bilden framför mig när Amelia rullade bakåt igen och började skratta en gång till.

"Kom igen, så kul var det faktiskt inte", sa Amelia, men drog ändå själv på munnen.

"Vad är det för något?" frågade James och såg nu lite orolig ut. Han drog handen genom håret som för att rätta till det och såg ner på hur han var klädd. "Är det något fel på hur jag ser ut?" undrade han osäkert.

Jag skakade på huvudet. "Nu går vi."

Lektionen vi hade var Försvar mot Svartkonster med en ny lärare vi fått i år, professor Holstein. Han var från Tyskland och kunde inte så jättebra engelska och hade stark brytning, men ändå var han en av de bättre lärarna som skolan hade. Det enda negativa med lektionen var att vi hade den med Slytherin.

Vi var de sista att komma in på lektionen och vi satte oss på bänkarna som fanns längst fram – de enda lediga.

"Ja, då alla här vara kan vi starta lektionen", sa Holstein, eller det var vad jag trodde att han sa i alla fall. "Idag vi lära oss göra en blockad mot en annan besvärjelse, så att den inte nå fram. Vi ska vara två och två – " alla tog tag i bordsgrannen och höll fast i den, " – men ni måste vara med från det andra elevhem och kön. Jag redan har delat in er här ... Potter och miss Lane, Neville och Jones, Travis o Tyler, miss Underwood med Bones, Anderson med Adams, Meyer och Malfoy ..."

Jag tappade hakan och hörde inte fortsättningen. När han avslutade listan ställde jag mig, fortfarande chockad, upp.

"Vad?" Sa jag när jag återfick rösten.

"Hör du dåligt, Meyer?" Sa Scorpius bakom mig, jag vände mig om och såg på honom. "Vi ska jobba ihop", sa han och log hånfullt. Jag vände mig om tillbaka till våran lärare.

"Du kan inte mena allvar! Kan jag få byta?"

Han tänkte precis protestera innan han ändrade sig och såg upp på klassen.

"Någon vill byta partner med miss Meyer?"

Ingen räckte upp handen. Alla såg på honom som om han var galen, vem i Gryffindor skulle frivilligt vilja vara partner med Malfoy?

"Ledsen, miss Meyer, lista gäller, du stå ut får", sa han och log urskuldande och vände sig åt en annan elev som behövde hjälp.

"Nå, Meyer, tänker du bara stå där eller kommer du?" Scorpius såg fortfarande lika hånfullt på mig och det var med stor viljestyrka som jag lyckades gå fram till honom och ställa mig bredvid honom att slå till honom eller förhäxa honom till en annan dimension.

"Om alla hjälps åt att flytta på bänkarna, så vi kan få en öppen yta, vi börja ska."

Jag drog i bänken jag stod bredvid och när jag puttade till den lite för hårt åkte den med en hög smäll in i väggen.

"Har du vaknat på fel sida idag, Meyer?"

"Håll käften, Malfoy."

"Men så säger man väl ändå inte?"

"Jag varnar dig."

Han höjde på ögonbrynen och log hånfullt och överlägset, men sa ingenting mer.

"Nu ni ställa er mitt emot era partner, och så ska ni använda en harmlös besvärjelse som den andra ska försöka stoppa med abliate. Sätt gång!"

"Damerna först", sa Scorpius och bugade artigt.

"Nej, var så god, herr Malfoy."

"Jag insisterar."

"Vi kan stå här hela dagen, om du vill?"

Hans ansikte hårdnade lite och sekunden efter hade en ljusblå formel skjutits ut från hans stav och kom emot mig.

"Abliate!" Förtrollningen studsade på skölden jag satt upp och for tillbaka mot Scorpius som såg förvånat på den innan han också ropade ut besvärjelsen och ännu en gång studsade hans formel mot skölden och bytte riktning. När den kom fram till mig var jag beredd och än en gång kom den farandes mot Malfoy som inte riktigt verkade ha trott att jag skulle ha hunnit sätta upp skölden, och hoppade därför undan när strålen närmade sig honom och åkte in i ett bord som exploderade. Några bredvid oss ryckte till, men återvände snabbt till det gjort innan.

Scorpius såg sammanbitet på mig och jag höjde staven och en röd stråle flög iväg från min trollstavs spets. Malfoy satte upp skölden och formeln studsade ett par gånger mellan oss.

"Professorn, hur hade du tänkt att man skulle kunna vinna med det här?" Frågade jag mellan sammanbitna tänder och höll full koncentration på det framför mig.

"Vinna? Nej, nej. Inte vinna. Skydd. Får chans att fly." Han log stort.

"Vadå chans att fly? Man måste ju slåss!"

"Nej, nej, nej. Slåss bara idioter. Måste fly, alltid fly. Dumbommar stanna och tro de kan slåss. De ..." Han avbröt sig lite och verkade leta efter ett ord eller någon fras. Han ryckte på axlarna som om han gav upp och fortsatte på något annat. "Om inte man inte slåss, inte man inte en man."

"Va? Du sa ju att man skulle fly?" Jag såg förvirrat på professorn, jag tror att det blev för många 'inte' för att han skulle hänga med i det han sagt. När jag vänt mig mot professorn glömde jag bort formeln som kom farande och jag såg i ögonvrån hur Malfoy la armarna i kors och log hånfullt som om han såg på ett slagsmål och redan visste vem som skulle vinna. Jag vände mig hastigt om och sköt tillbaka formeln mot Malfoy som inte varit beredd och den träffade honom rätt i bröstet och han for två meter bakåt.

"Bra, miss Meyer! Bra, bra. Tio poäng Gryffindor!"

Sen gick han vidare och förklarade inte det han menat. Jag brydde mig inte så mycket heller, vad spelar det för roll? Scorpius kom upp på fötter och såg argt på mig.

"Fusk!"

"Vadå fusk? Det är ditt eget fel att du inte var beredd, var arg på dig själv!"

"Det ska du få ångra, Meyer!"

"Det säger du jämt, men än har jag inte fått känna på något av "din vrede"." Jag gjorde citattecken och ändrade rösten så att det lät löjligt när jag sa det, något som jag också tyckte att det var. Jag hörde några från mitt egna elevhem skratta och några från Slytherin grymtade ogillande. Scorpius såg på mig med avsky och andades häftigt. "Vad är det med dig nu då? Har du förlorat talförmågan? Det är inte likt dig, Malfoy. Vad har hänt?"

Jag såg hånfullt tillbaka på honom och jag kunde se hur Amelia hade stannat upp och såg på mig, något som hon inte var ensam om. Några stod bakom mig och honom och väntade spänt på vad som skulle hända, men de flesta struntade i oss och fortsatte lektionen som vanligt.

"Vad tänker du på, Malfoy? Hur du på bästa sätt kan krama ur mig livskraften? Du verkar ha blivit lite vek på sistone. Du kanske bara ska ta och fly?"

Scorpius gav ifrån sig ett högt morrande och när han i nästa sekund kastade sig fram mot mig höll hela salen andan. Innan han hann nudda vid mig satte jag upp skölden vi nyss lärt oss, men till min besvikelse studsade han inte bakåt, han stoppades bara upp och jag snubblade på benen på den som stod närmast bakom mig och gav till ett skrik när jag föll bakåt. Jag tappade koncentrationen på besvärjelsen och Malfoy föll hårt ovanpå mig. På en gång hann han ta ett strypgrepp om min hals och jag sparkade på honom i retur. Jag såg upp på de som stod böjda över oss och försökte ilsket mentalt säga åt dem att hjälpa mig. Visserligen hade jag ju provocerat honom, men det var han själv som faktiskt gjorde någonting. Alla stod som paralyserade och jag försökte rulla runt så att jag kunde komma loss från Malfoy, men han var större och starkare än mig. En knytnäve kom in i mitt synfält och träffade honom rätt i tinningen.

"AJ!" Skrek han och tappade greppet om mig. Blod droppade från hans huvud och helt ursinnigt såg han upp på ingen mindre än Amelia. "DU!"

"Idiot", sa jag innan han hann börja på något nytt och ställde mig upp och borstade av mina kläder.

Han öppnade munnen igen men då kom professor Holstein fram till oss.

"Vad gör ni? Om ni bråka, gör utanför lektion! Inte på lektion med jag! Fy! Poäng minus båda! Försvinn, lektion slut! Nästa gång ni uppföra."

Vi gick ut och jag gned min ömma hals och glodde ilsket åt Malfoys rygg när han gick åt andra hållet. Han vände sig om två gånger och glodde tillbaka.

"Hur gick det?" Frågade Amelia utanför klassrummet, utom hörhåll från lärare och Slytherinelever. Jag log mot henne.

"Snyggt slag!"

Hon rodnade och såg ner i marken.

"Tack. Men är du okej?"

"Ja, ingen fara", sa jag och struntade i smärtan som sakta började avta lite. "Imorgon kommer det inte kännas något, och då går vi runt och handlar godis i Hogsmead!"

Morgonen nalkades snabbt och jag vaknade tidigt för frukost. Jag klädde mig och gick ner till sällskapsrummet och väntade in Amelia som borde komma när som helst. Det hördes snart steg som kom nerför trappan, men fel trappa. Nyfiket kollade jag vem som var en morgonmänniska av dem och fick en mindre chock när jag såg att det i huvudtaget inte var en kille. Amelia såg sig försiktigt omkring innan hon gick helt ut från trappan till pojkarnas sovsalar.

"Inte undra på att du blev gravid så snabbt!" sa jag och såg på henne. Hon ryckte till och såg på mig som om hon aldrig sett mig förut.

"Vadå?" Frågade hon oskyldigt.

"Ja, om du sover där hela tiden ...!"

Hon rodnade svagt men rätade sen på sig och gick mot porträtt hålet.

"Kommer du?"

Jag reste mig upp och vi gick tillsammans ner till frukosten som var rätt så livlig trots att det var helg. Vi åt frukost och skrattade tillsammans med några sjundeårselever som berättade några nya skämt de hört. Det kom snart ner lite mer folk och vi satt kvar ända tills James – bland de sista – också kom ner och åt. När alla var klara hämtade vi pengar i våra sovsalar och begav oss ner till vagnarna som väntade på att ta oss till Hogsmead. Vi trängde in oss i en vagn tillsammans med Albus, James yngre bror, och några av hans vänner. Färden var inte så lång och snart var vi framme i den efterlängtade staden. Butikerna var öppna och det första vi gjorde var att gå in i den bästa godisaffären som fanns i hela världen. Fullproppad med sötsaker från golv till tak var den verkligen en värdig etta bland elevernas favorit ställe i Hogsmead. Ett antal pengar fattigare och minuter senare började vi gå igenom affär genom affär efter julklappar. Vi lämnade James bakom oss kvar i godisaffären där han totalt fastnat mellan alla hyllor. I en affär hittade Amelia en fin ram som ändrade sig efter storleken på kortet som hon köpte. Jag frågade vad hon skulle ha den till, men det sa hon inte. Hon mumlade något om att James mamma säkert skulle tycka om den, men jag hörde inte säkert.

Efter lunchtid mötte vi James igen och alla hade vi armarna fulla med påsar där julklappar och liknande saker fanns samlade. Vi stod mitt i gatan utanför Zonkos, en affär som det fanns massor med skämtsaker i, och förmodligen hade James precis kommit ut därifrån. Hela himlen mörknade på och det blev med ens mycket kyligare ute.

Scorpius kom gående med ett antal Slytherinelever bakom sig, på en nästan perfekt rad, och när han såg mig både mörknade och sken hans ansikte upp. Han både hånlog och såg ilsket på mig, hur han nu lyckades med det.

"Och här går du tillsammans med smutsskallen", sa han släpigt. Där Amelia slagit honom igår hade han nu ett tydligt ärr, precis vid hårfästet. Han hade säkert gått till Madam Pomfrey och gnällt och fått något som läkte såret.

"Ja, och här går du med ankungarna efter dig."

Han blängde på mig.

"Synd att du ha så dålig smak för vänner, Meyer. Smutsskallar är inget bra sällskap, ska du veta. Inte heller är barn till en blodsförrädare."

James gjorde en ansats att gå på Malfoy, men jag höll honom tillbaka.

"Gå inte på det", mumlade jag. "Kom, vi går nu."

Vi vände oss om, men just då mörknade himlen ännu mer och svarta skuggor kom farande genom luften. De materialiserades precis vid Amelia, tog tag i henne och försvann sen. Det hela gick så snabbt att jag inte hann reagera innan himlen sken upp igen och det blev ljust. Amelias kassar låg kvar på marken och James stod helt handfallen. Jag vände mig hastigt om.

"Vad har du gjort?" Skrek jag på Scorpius.

"Vem bryr sig om en smutsskalle?"

"Ta – tillbaka – henne - nu!"