Hej allihopa! Jepp, jag lever än... fastän det var ett tag sen det blev skrivet på den här fanfictionen. Hoppas alla haft en bra jullov. Själv börjar jag skolan imorgon, ser INTE fram emot det!

Tack till alla reviews! NI är toppen och gör en så himla glad!

Här kommer nästa kapitel, hoppas ni gillar det.

Dörren öppnades och kusinerna möttes av professor Dumbledores utsträckta armar, på andra sidan rummet.

"Åh, ni är här!" sa han hjärtligt när de steg in. Deras vanliga självsäkra jag hade ersatts av en nervös men nyfiken min.

"Slå er ner", sa han och pekade på de fyra stolarna som så praktiskt stod mitt emot honom.

"Så, ni undrar förstås varför jag har kallat hit er ikväll", sa Dumbledore och satte sig ner.

"Ja, lite", började Fred.

"Har ni hittat ett sätt, som kan få oss hem?" frågade Louis förhoppningsfullt. Dumbledore blev lite allvarligare.

"Tyvärr har jag inte hittat ett sätt, trots mina undersökningar har jag inte fått ett resultat som skulle lösa problemet."

"Åh", sa Louis nerstämt och fick en sympatisk blick av Dumbledore.

"Men professorn", sa George försiktigt, "varför är detta problem så svårhanterligt? Ni är ju legen... jag menar ni är ju Dumbledore!" Dumbledore mötte hans blick.

"Mr Potter, jag känner mig hedrad av att ni tror så mycket på mig. Men även jag har mina begränsningar. Det ni har gjort är något som jag vågar påstå, aldrig gjorts förr. Att resa så långt bakåt i tiden är något som den mäktigaste av oss försöker låta bli. Tidsmagin är överhuvudtaget en outforskad gren, där vi har mycket kvar att lära oss. Det är just därför jag har funnit det ytterst komplicerat för att få er hem."

"Jaha", var allt George fick fram. Att deras handling hade varit ovanlig, hade även han förstått, men att det skulle vara så komplicerat och invecklat hade han aldrig tänkt på.

"Men jag har inte kallat hit er för att tala om tidsmagin", sa Dumbledore och riktade sina djupa blå ögon mot Roxanne. "Anledningen till att jag kallat hit er i kväll..." Dumbledore avbröt sig själv.

"Ni är här för att jag behöver informera er om ett par saker som jag inte har tänkt på tidigare", han flätade sina fingrar och fortsatte, "Allt som händer nu och det som kommer att hända längre fram är för oss ett mysterium. Men ni vet vad som komma skall. Och detta är ett stort problem..."

"Va?" utbrast George. "Hur kan det vara ett problem?"

"Förlåt professorn. Men jag håller med James", sa Fred. Roxanne nickade instämmande.

"Ja, professorn. Med vår vetskap och information om framtiden kan vi få bättre kontroll av händelserna."

Louis satt däremot tyst. Han hade en tanke om varför Dumbledore ville ta upp ämnet med dem, men han hoppades att han hade fel.

"Mr Potter, Mr Weasley och Miss Weasley, det är just det som är problemet. Agerar vi med er vetskap kommer framtiden att ändras och vi kommer att hamna i en ännu större knipa. Som jag tidigare sagt..."

Dumbledore förklarade för dem om riskerna. Att leka med tiden och dess händelser var inget att föredra. Roxanne blev nervös och skärrad när rektorn framför henne klargjorde faran vid tidsresning. Men hon blev ganska uppgiven när hon tänkte på att den faran redan skett. Hon, Fred, Louis och George var ju här, i en tid som hon enbart läst om i historieböckerna. Den delen av trolldomshistoria var den enda del, som hon inte hade somnat på under lektionerna. Dels för att hon visste en del hemifrån, dels för att hon fann det roande att hennes släktingar kunde ge en mer detaljerad redogörelse än hennes läroböcker.

"Så vad är det du vill få fram, professorn?" frågade Louis tillslut. Roxanne ryckte till från sina tankar och vände blicken från de intressanta instrumenten på bordet till ett par gnistrande klarblå ögon.

"Det jag vill få fram, Mr Weasley", svarade Dumbledore roat, som om han fann ordvalen underhållande, "är att hur mycket ni än vill hjälpa oss med kampen mot Voldemort och spara människoliv, så får ni under inga som helst förhållanden försöka ändra något av historiens gång..."

George ställde sig genast upp.

"Men professorn!" Dumbledore avbröt honom.

"Jag känner till era planer för att hjälpa Regulus Black och avslöja ett och annat för era Marodörvänner, men..."

"Ska vi bara sen på?!" George hade i sin ilska knutit nävarna. "Ska vi bara se på?! Det är krig, ett hemskt krig kommer att dra igång. Tänk på alla vi tvingas offra."

"James, lugna dig", sa Roxanne försiktigt. Men George verkade inte ha hört henne. I sitt stilla sinne började Louis tycka att det var roande hur han och de andra ibland sa George och ibland sa James, till deras kusin. Det började även bli ganska snurrigt.

"Menar du att vi ska låta alla dö? Ska vi..."

"Mr Potter", avbröt Dumbledore honom lugnt, men med auktoritet. "Jag säger inte att det är lätt, eller att vi gör detta med vilja. Men mycket står på spel. Vem vet följderna om vi ändrar på framtiden. Tyvärr är vi tvungna..."

Det blev tyst efter hans ord. George stod fortfarande upp. Knogarna hade vitnat och helst skulle han vilja ta sig därifrån, hämta sin kvast och få ut alla sina känslor när han flög över Quidditchplanen. Men istället stod han kvar och kämpade ett redan förlorat krig. Dumbledore betraktade honom lugnt och sansat.

"Nej", sa han tyst och bestämt. "Jag bryr mig inte om följderna. Jag tänker inte låta..."

"Men James", suckade Roxanne, "förstår..." Men Roxannes påbörjade motargument blev droppen för George som började skrika igen.

"Säg inte att jag inte förstår! Om nån av oss förstår så är det jag!"

"Detta är inte lätt för nån av oss", började Dumbledore, hans tidigare muntra drag hade ersatts av en beräknande man som såg ut att ha en inre strid. Efter en stund fortsatte han med en plågad röst.

"Vi måste göra detta, för framtiden. Detta är en hemsk offring..."

"En hemsk offring? Offring? Det är inte en gris vi ska slakta professorn. Varför förstår ingen?!"

Roxanne såg på sin kusin med stora ögon.

Åh, James, tänkte hon, vi vet att det är svårt. Hon visste att han skulle reagera på det sättet och en snabb blick på Fred bekräftade att han också visste att George skulle avslöja för mycket.

"En offring? James, Lily, Marlene, Regulus, kallar du dem för "en offring"?" spottade han fram. För första gången såg Dumbledore paff och skärrad ut. George såg sin chans och fortsatte

"Ja, alla de. Och det är bara början. Bröderna Prewett, Sirius, Moody...så många som kommer att bli föräldrarlösa, leva många år i en lögn. Bli smutskastade, aldrig få lära känna sin egen mamma eller få prata med sin pappa. Men du tycker inte att det är viktigt, nej för att "offra" för den goda sakens skull..."

Roxanne flämtade högt. Hade han precis dragit in Dumbledores förflutna in i diskussionen?

Dumbledore hade rest sig upp och Roxanne blev skrämd av hans blixtrande ögon. George blev tyst med gav inte vika. Dumbledore gjorde en häftig rörelse som för att dra fram sin trollstav men avbröt sig och slöt ögonen.

"Ja", sa han tonlöst. "Allt det där måste göras." Hans svar bidrog till arr Georges ilska nådde sin topp. Han sparkade bort stolen bakom sig, gick genom dörren och slamrade igen den med ett högt BANG.

Lämna jättegärna en review! Det skulle göra mig toppenglad!:)