Kap. 14 Ron slår på den andra saken.
Påsklovet skulle infinna sig imorgon bitti, och av molnen att döma också med regn.
Han hade kommit på sig själv med att spana in killar, och sen jämföra dem med Potter. En ovana han hoppades skulle försvinna av sig själv så fort som möjligt. Första gången det hade hänt var det Blaise som var offret. Han hade mött Zabini i en korridor och när han insåg vad han höll på med så hade han tvärt vänt och gått in i väggen. Något som egentligen inte hade hjälpt, utan bara gett honom huvudvärk för resten av dagen. Men åter till saken, han var på väg ner till deras gamla rum, hans och Potters alltså. Av någon oförklarlig andledning hade Potter nämligen bestämt sig för att vara en ovanligt stor idiot och berätta för Blodsförädaren och Smutsskallen om dem.
Han hade naturligtvis idiotförklarat projektet men Potter hade inte lyssnat. Problemet var bara det att han hade trott att Potter skulle lägga ner hela grejen bara han surade tillräckligt länge, och han hade inte insett att så inte var fallet för än fem minuter sedan. Då han fortfarande befunnit sig ute vid sjön. Potter hade babblat på något om att han skulle vara nere i deras rum så fort han hittat "Ron" och "Hermione", om han ville komma. Han kunde bara hoppas på att Potter var lika trög som vanligt. Fast inte ens för Potter kunde det väll ta en timme att leta upp Weasley och Granger och sen säga tre ord till dem? Jag gillar Malfoy. Tanken fick honom att börja småspringa.
Förbannade lov, så fort Potter fick sin hjärna fri från lektioner så började han naturligtvis tänka på fel saker, som att vara en ärlig Gryffindor idiot.
"Daaro," fräste han åt porträttet, som förnärmat gled åt sidan. Irriterat stormade han in i rummet, tills han fick se Potter, Weasley och Granger i rummets fåtölj respektive soffa. Granger och Weasley tittade från honom till Potter med gapande munnar, och Potter endast på honom med svagt röda kinder. Perfekt, han hade inte hunnit hindra dårskapen. Harry slog ner blicken.
"Öh… hej… på er…" åh herre jösses. Hej på er!? Fanns det någon i det här rummet som kunde ha barmhärtighet nog att slå honom i huvudet? En pinsam tystnad följde, så han bestämde sig för att göra något. Han gick fram och kysste Harry. Harry satt helt stilla med benen i kors och händerna i knät, men besvarade kyssen. Han släppte försiktigt Potter och rätade på sig.
Okej, Potter kanske inte hade hunnit berätta ändå. Weasley ställde sig upp, gick de två steg som skilde dem åt. Och klippte till honom.
"Ron!" Utbrast Harry förskräckt och ställde sig upp. Weasley svarade inte men Harry fick en blick så fylld av avsmak att till och med han blev imponerad. Weasley försvann ur deras åsyn och smällde igen dörren efter sig. Harry sjönk uttryckslöst ner i fåtöljen igen.
"Jag ska nog… öh…" det var ingen som tycktes höra honom ändå. Han gick försiktigt bort till toan och drog igen dörren efter sig.
"Är du… men… honom Harry?" Hördes Grangers misstroende röst från andra sidan dörren.
"Hermione kan du inte försöka förstå…" började Harrys vädjande röst lågt bedja, men Granger avbröt honom.
"Nej, jag kan inte försöka, för det går inte att förstå hur du kan vara ihop med det där självupptagna, idiotiska, korkade, förrädiska, elaka, egoistiska, fega, irriterande…"
"Våga inte avsluta den meningen," hörde han till sin förvåning Harry hotfullt morra utifrån.
"Jag ska inte," sa Granger tvärt efter en stund, "men du borde verkligen avslutade det här förhållandet," hon spottade ut det sista ordet med avsmak, och han kunde gissa sig till att hon just nu ställt sig upp.
"Till dess… räkna inte med oss," någon sekund senare hörde han från andra sidan väggen en dörr smällas igen.
Så var det slut då. Bara för att Potter inte kunde ta minsta motgång. Självklart så var det inte ens något val för Potter att ta Weasley och Smutsskallen. Bara för att Potter var en mesig liten skit. Det var orättvist! Varför skulle han behöva lida för att Potter hade idiotiska vänner. Och sen så är Potter naturligtvis tvungen att ta åt sig varenda liten grej också. Smutsskallen hade väll inget med det här att göra! Det var bara Potter som var en överkänslig… Han hade inte hunnit avsluta tanken innan dörren plötsligt for upp.
"Att kyssa mig kanske inte var det bästa sättet att berätta för dem," suckade Potter och sjönk ner bredvid honom. Kunde inte Potter bara strunta i vad de tyckte? Självklart inte, Potter skulle vara en ädel och lojal idiot. Han blängde surt på Harry.
"Du borde inte ha berättat för det överhuvudtaget," muttrade han. Potter tittade på honom med sorgsna ögon. Han vände bort blicken när han kände tårar fylla den. Hur kunde man sakna någon som satt bredvid en så mycket?
"Draco?" Frågade Harry osäkert. Han bet ihop, men fortsatte stirra in i väggen. Han drog långsamt in ett andetag.
"Varför är du kvar?" Frågade han tillslut, med all den styrka han kunde frambringa i sitt patetiska tillstånd.
"Öh… vad menar du?" Frågade Gryffindoraren förvirrat.
"Eller tänkte du vänta så du kan göra det stort inför alla?" Att så knappast var fallet, med tanke på att ingen ens visste om dem var ett faktum han bortsåg från i sin självömkan.
"Öh… va?" Frågade Potter förvirrat, "Göra vad?"
"Slut såklart! Tror du att jag är en…"
"Stopp nu här varför skulle jag göra slut? Och då erkänner du alltså att det är något mellan oss?" Till hans stora ilska så log Potter. Att han inte erkänt det var också något han förträngt.
"Inte länge till…" muttrade han och blinkade för att hindra gråten. Potter granskade honom förvirrat.
"Draco, gråter du?" Frågade han sen, både förvånat och oroligt.
"Nej, jag har fått något i ögat," muttrade han irriterat till svar. Potter log då.
"Ja, tårar, jag ska inte göra slut Draco," sa Potter, som inte verkade kunna annat än le dumt.
"Ska du inte?" Frågade han i ett tonläge som han hoppades skulle vinna tillbaka honom lite värdighet. Harry suckade.
"Nej, inte än på ett tag…"