– Mamma, mamma kan du inte berätta lite om din tid på Hogwarts?
– Visst min lilla ängel.

* det hör att kvinnan klappar barnet över håret *

-håll i mig nu!

Jag gick in på rummet, rektorn satt och log bakom skrivbordet. Måste han le hela tiden?
– Mamma vilka är det där? Flickan pekar på personerna i rummet
- Flickan är jag, och mannen är Albus Dumbledore.
– Oj är de du? Och är de så den berömda Dumbledore ser ut?
– Ja älsklingen men nu måste du vara tyst!
– Nå vad införskaffar mig den äran, miss Riddle?
– McGonagall. Jag blängde surt på honom, men han verkade inte märka det, eller så struntade han bara i det!
– Vad är det med henne? Jag lovar att han redan vet, men han måste ju låta mig berätta det!
– Hon skickade hit mig.
– Varför då min kära tös?
– Ett jag är inte din kära tös! O två hon tror att jag har fuskat! Han bara log, jag stör mig så mycket på det!
– Fusk är alvarliga saker!
– Det vet jag väll, men jag har inte fuskat!!! Varför var det så svårt att förstå?
– Det har du säkert inte, men hon måste ha grundat mistankarna på något?
– Ja därför att jag klarade uppgiften snabbare än vad alla andra brukar göra och för att jag har den pappa jag har!
– Du…
- Jag tror inte du har berättat för lärarna, jag vet att du har det! och jag tycker det är orättvist att jag ska dummas för saker jag inte gjort, jag väljer inte vem som skulle bli min pappa! Även om jag älskade att ha Voldemort som pappa kunde jag ju inte säga de till rektorn, och jag ville faktiskt inte bli dömd efter vad pappa tydligen skall ha gjort!
– Du är en smart flicka, men du måste vara medveten om att jag inte bara kan låta dig göra som alla andra utan misttankar…
- Så du menar att jag ska särbehandlas alla år, och aldrig känna mig betrodd? Vad är det för fel på den här skolan och alla här, jag är inte Voldemort utan bara mig själv!! Och jag vill inte bli straffad för vad han gjort!!! Jag nästan skrek på honom, han log mot mig, jag tog mina grejer och reste mig upp, jag hörde att han låste dörren
- Sätt dig ner, är du snäll!
han visste alltså inte att jag kan låsa upp låsta dörrar vilken trollformel som än har kastats på den. Jag tog i dörren och öppnade den. Äntligen en reaktion från honom som inte var ett leende, han blev förvånad men bara i en sekund sen log han igen.
– Jag tänker inte sätta mig, och jag vill inte gå kvar här om jag ska behandlas som Voldemort!
Jag smällde igen dörren och gick ner för trapporna, alla trappor tills jag stod i entrén, tårarna började rinna, och jag struntade fölständigt i att jag lärt mig att aldrig gråta, eleverna kollade konstigt på mig, jag gick ut, luften var kallare än jag väntat mig i september. Men den var inte så kallt att jag gick in, jag styrde mina steg mot sjön. Jag såg att ett regn oväder var på väg in, men de gjorde mig inget jag älskar regn. Jag satte mig under en ek som antagligen haft många gråtande personer under sig, men aldrig trodde att den skulle få se en Riddle gråta. Jag bröt verkligen ihop totalt, tårarna bara rann och jag var så sur på alla, lärarna som behandlade mig som om jag var Voldemort, Voldemort som aldrig sagt till mig vem han egentligen var och för att han lät mig ta alla smällar, Snape för att han ska låtsas hata mig för att jag är i Gryffindor. Gryffindor, de hade varit mycket lättare om jag gått i Slytherin!! Plötsligt hörde jag två personer komma ner mot sjön, två killar jag drog fram staven, och när de kom ner mot trädet såg jag att de var Draco och Blaise, de såg väldigt skrämda ut när jag hade staven mo dem.
– Snälla Cara ta ner staven. Bad Blaise, och jag sänkte den.
– Vi trodde inte någon var här vid den här tiden. Sa Draco.
– Varför skulle det inte var det? frågade jag
- För att det är lektions tid. Svarade Blaise
- Och ni ska inte på lektion? Frågade jag
- Håltimme, får vi slå oss ner? Sa Draco, jag bara rykte på axlarna och stoppade undan staven.
– Varför är du inte på din lektion? O Cara har du.. Gråtit? Draco kollade lite undrande på mig, jag kollade på honom.
– McGonagall skickade mig till rektorn, jag bråkade med honom, och gick ut hit i stället för att gå på lektionen, och ja jag har gråtit. De kollade undrande på mig.
– Vill du prata om det? frågade Blaise
- Haha väldigt roligt två Slytherin elever frågar om jag vill prata om det! så mycket litar jag inte på er.
– Varför inte? Frågade Draco.
– För att ni just är Slytherin elever, och för att jag hade dragit nytta av det!
– Vi är faktiskt inte såna! Sa Blaise
- Inte? Frågade jag misstänksamt
- Nej jag o Draco gick precis och diskuterade att vi är så trötta på att vi måste göra som det av oss! Sa Blaise. Jag log lite mot dem.
– Så vill du berätta vad som har hänt? Sa Blaise
– Jag vet inte…
- Vem har lärt dig att vara så misstänksam? Frågade Draco
- Min pappa. Nej han är inte Gryffindorare, utan var Slytherinare.
– Då förstår jag varför du är sån här, du är som han! Sa Blaise
- Jag är inte som han! Jag ställde mig upp och skrek på dem, de kollade på varandra och jag gick fram till vattnet, jag mötte min spegelbild innan jag föll ihop på knä och började gråta. Draco och Blaise kom fram till mig.
– Men Cara så farligt är de väll inte? Frågade Blaise, jag svarade inte och började gråta mer. Draco tog upp mig i hans famn och omfamnade mig, jag kände mig så svag. Jag grät tills de inte fans några tårar kvar.
– Kom vi sätter oss under trädet där ingen ser oss. Sa Draco, och Blaise o han hjälptes åt och få mig till gräset under trädet.
– Så berätta nu, vi lovar att inget säga! Blaise log mot mig, där jag låg med huvudet i Dracos knä. Av nån konstig anledning började jag lita på dem, trots att de var vad jag lärt mig att aldrig göra, så långe de inte gällde pappa eller Snape. Vad spelade de för roll om de fick veta? Jag struntade i det.
– Förlåt att jag började gråta så.
– Det är lugnt. Svarade Draco
- Jag är bara så trött…
- På vad? Vi har ju bara varit här i tre dagar, skol trött redan? Blaise log mot mig lite hånleende.
– Nej knappast, utan bara på hela situationen. Att Snape inte kan göra som han brukar, att McGonagall anklagar mig för fusk, att Dumbledore tror de värsta om mig och att jag går i Gryffindor.
– Vänta lite nu, vi får nog ta det här från början. Vad menar du med Snape? Frågade Blaise. Jag kollade på dem kunde jag berätta? De kunde jag nog var ju bara att slänga en glömskhets förtrollning över dem annars.
– Lovar ni att ni kan bevara en hemlighet? De kollade på varandra ungefär som de trodde jag mördat någon.
– Så långe du inte är en mördare! Sa Draco.
– Inte än i alla fall. De visste inte om de skulle le lr vara oroliga.
– Vad tycker ni om Voldemort?
– Vad har det med saken att göra? undrade Blaise
- Svara bara så märker ni det.
– Jag tycker han gör rätt. Svarade Draco och Blaise nickade instämmande.
– Så ni tycker inte han ska mördas, dö, eller hatar honom?
– Cara jag förstår inte vad det har med saken att göra? undrade Blaise
- Snälla svara bara jag måste veta.
– Nej de tycker vi inte. Sa Blaise
- Om ni bevarar min hemlighet så lovar jag att berätta allt.
– Vi lovar. De log mot mig och jag antar att jag lika väl kunde berätta.
– Det är så att jag är född på barnhem men när jag var fem kom en man till barnhemmet, och mördade alla där, utom mig och den manen var…
- Mamma jag är hungrig.
– Ok älsklingen, vi åker tillbaka då.

* kash *