Kap14.
Himlen hade börjat spricka upp. Snart var alla de mörka molnen borta. En röd-orange sol sänkte sig ner, strålarna från den starkt lysande solnedgången lös in på de två. Det var… på något sätt, lugnt. Men någon skrek:
"RON!" Molly och Arthur Weasley stannade i korridorernas korsning. Hermione släppte taget om Ron och tog ett steg bakåt. Hon tittade upp på honom:
"Skulle de vara här, letandes efter dig, om de inte brydde sig?" viskade hon. Ron sa ingenting, vad skulle han säga? Här hade han stått, blottat hela den oroliga delen av sitt hjärta och fått ett sådant stöd, ett stöd han aldrig hade kunnat föreställa sig. Och nu stod han här, hans föräldrar hade verkligen kommit och letat efter honom, och nu var de här.
Molly skyndade sig fram mot sin son och kramade om honom, kort därefter kom Arthur och gjorde detsamma.
Vad skulle hon göra? Här stod hon, kände sig som luft. Hon såg på hur föräldrar återfann sin son, om ändå hon kunde återfinna sina föräldrar. Men skulle detta någonsin hända? Skulle det ens vara värt ett försök? Mitt i sina egna tankar och helt borta från omvärlden tog någon tag i hennes hand. De gick. Fortfarande i sina egna tankar, på avstånd hördes mummel från röster. Men ingen av det var något hon kunde uppfatta. Hon följde bara efter den hand som höll hennes och visade vägen.
Mumlet blev högre och Hermione vaknade upp från sina tankar när någon kastade sig runt hennes hals.
"Vart har ni varit?" Harry hade slängt sin runt både Ron och Hermione. De båda skakade bara på huvudet och de gick tillsammans alla tre ut genom de stora portarna in till stora salen som de just hade kommit in igenom. De gick ut från slottet. Harry snabbade på sina steg och vände sig sedan snabbt om. Både Ron och Hermione krockade nästan in i honom. De ställde sig bredvid honom, alla tre stod med blickarna mot det slott, den skola, som de hade så många minnen ifrån, bra som dåliga. Så mycket som hade hänt under dessa sju år, det var ofattbart.
"Kan ni förstå vad vi har gjort med det här stället?" sa Harry, och gav ifrån sig ett svagt skratt. De log, alla tre. Hermione var den första att börja skratta på riktigt. Sedan Ron och sist Harry. De kunde knappt stå på sina egna ben. Och varför skrattade de? Flera av deras vänner hade blivit dödade. Och allt hade förstörts.
Deras lyckliga stund med de härliga skratten avbröts av ett chockat ljud från Hermione.