På trolldryckslektionen nästa morgon kunde Tova inte koncentrera sig. Professorn hade skrivit upp tillvägagångssättet väldigt detaljerat med en extra ruta i rött.

"Varning andas inte in ångorna!"

Alla satte på sig andningsskydd och började arbeta. Viola hade snart en vackert lilafärgad vätska i sin kittel och arbetade på som vanligt. Både Tova, Viola och Astrid var duktiga på trolldrycker och hade hittills aldrig misslyckats under en lektion. Alla tre hade läst igenom kapitlen innan varje lektion och sedan memorerat vad läraren skrev upp på tavlan.

Astrid hade också snart lyckats få till rätt färg och började sänka värmen för att det inte skulle börja koka.

Tova tänkte bara på flickan med silverdiademet. Vad hade hon gjort på quidditchplanen? Sökte hon efter ett nytt offer? Hon hade ju faktiskt tittat väldigt länge på dem när de försökte hitta en ersättare för Maria, eller vad det nu var de gjorde. Det hade inte gått att höra vad någon av dem sa under läktaren.

"Tova!"

Tova tittade upp, Viola försökte säga något men det hördes inte för andningsskyddet. När Tova inte förstod var hon ville försökte hon göra sig förstådd genom att vifta med armarna ovanför huvudet. Då kände Tova hur något rörde sig kring munnen på henne.

För sent insåg hon att det var hennes andningsskydd som höll på att lösa upp sig och tittade ner. Hennes dekokt kokade. Professor Boström hade sagt att den absolut inte fick koka.

Medan Tova tittade ner i kitteln föll det som var kvar av andningsskyddet ner i den, hon flämtade till och sedan verkade hela rummet vara fyllt av ljust lila dimma. Hon kunde fortfarande höra de andra eleverna skrika när hon landade på golvet, som verkade otroligt mjukt, det var som om hon hade slängt sig ner på sängen och ingenting annat.

Dimman tätnade kring henne och alla ljud försvann mer och mer in i den. Hon kunde fortfarande se skuggorna av människorna runtomkring och hon visste till och med vilka det var. Hon kände igen sina vänner bland skuggorna.

Vad var det som hade hänt?

Dimman började lätta, den lila nyansen blev ljusare och skuggorna försvann. Ett tag trodde Tova att hon vaknade ur en dröm, hon trodde att hon låg i sin egen säng i Göteborg och att till och med Emma var en person som aldrig existerat. Hon var säker på det.

Då försvann det sista av dimman och hon upptäckte att hon låg i en sjukhussäng. Och ovanför henne hängde en tavla med människor som rörde sig innanför ramen. Hon var fortfarande kvar i den här världen.

Vad hade hänt?

Den första minnesbilden som dök upp i huvudet på henne var en röd text. "Varning andas inte in ångorna!" Sedan mindes hon hur hennes andningsskydd hade fallit av, hon hade fått i sig ångorna och sedan måste hon ha svimmat. Det betydde att hon måste ligga på sjukhusflygeln. Någon, förmodligen professor Boström måste ha flyttat henne dit.

Tova reste sig upp för att titta efter vad klockan var, hon hittade ingen klocka men solen lyste utanför så det måste ha varit dag fortfarande.

Men om det var samma dag eller någon annan dag eller om hennes kompisar fortfarande var kvar på lektionen det visste hon inte.

Hon satt sig upp i sängen och drack upp allt vatten i glaset som stod bredvid hennes säng. Sedan när hon satte tillbaka glaset fick hon syn på en av de andra patienterna. Maria. Hon var fortfarande medvetslös.

Tova la sig ner igen och kände att huvudverken släppte litegrann. "Varning andas inte in ångorna" hade det stått på tavlan. Det var det sista Tova hann tänka innan hon somnade igen.

När hon vaknade nästa gång var det mitt i natten och hon hade fått en bunt krya på dig kort som låg på nattduksbordet. Det måste betyda att hennes vänner varit där och att de fortfarande varit kvar på lektionen när hon vaknat första gången.

Tova orkade inte läsa igenom korten nu. Hon somnade om och brydde sig inte närmare om vad det var för gift hon hade fått i sig.