Gången till godisbaronen

Kapitel 14

Sirius visste inte varför men hans handflator var en aning fuktiga då han gick bredvid Liz genom den hemliga gången mot Godisbaronen. Han kände sig faktiskt nervös. Det var inte likt honom, han gick ju ofta ut med folk, varför skulle det här vara annorlunda? Han skruvade på sig och knöt händerna.

Liz saktade stegen då de började närma sig slutet av gången. Hon vände sig om mot Sirius som även han stannade. Hon lade huvudet på sned och bara tittade på honom en lång stund.

"Vad är det? Har jag något i ansiktet?" Sirius tittade in i Liz blå ögon. Det verkade som om hon var nedstämd över något.

"Äh, glöm det." Liz suckade. Av någon anledning orkade hon inte skälla ut honom. Efter att Sandy brutit ihop i uppehållsrummet hade hon varit fast besluten att säga en hel del till Sirius vad hon egentligen tyckte om honom. Hon hade inte tänkt göra det inför alla andra i entréhallen så därför hade hon försök verka som om hon inte hade något emot att gå ut med honom och sedan skälla ut honom i gången. Men när de väl börjat gå insåg Liz att Sirius gjort precis vad hon gjort, använt henne som ursäkt för att slippa gå ut med andra.

Dessutom var hon trött på att hela tiden vara arg. Ilskan antog hon berodde på rädsla, rädsla för sin far.

Sirius granskade Liz där hon stod. Hon verkade så ledsen, som om hon aldrig varit lycklig. Liz sänkte blicken och vände sig för att fortsätta gå. Hon var så söt, inte alls som andra. Han hade inte riktigt vågat erkänna det för sig själv tidigare men han gillade henne. Han, Sirius Black tyckte om någon mer än som vän. Hon var… Liz var… helt fantastisk…

Sirius sträckte ut handen och slöt den om hennes handled för att hindra henne från att gå därifrån och drog henne intill sig.

…

Lily sprang genom korridoren på sjunde våningen på väg mot gryffindors uppehållsrum. Hon kunde inte hitta honom någonstans. Han var inte i köket, inte i matsalen, inte heller i någon av de klassrum eller korridorer hon passerat. Han måste vara i uppehållsrummet.

Hon rundade ett hörn och stannade framför Den tjocka damen som hade besök av en väninna i grön hatt beklädd med exotiska frukter. De drack te och diskuterade vädret i tavlan bredvid.

"Det var länge sedan det regnade så här mycket." konstaterade Den tjocka damen och förde den sköra lilablommiga koppen till läpparna och sörplade ljudligt.

Lily harklade sig och de båda damerna tittade förargat upp.

"Ja? Lösenord?"

"Böjsvans." svarade Lily högt och stampade otåligt med sin ena fot.

"Inkorrekt." svarade tavlan henne enkelt och återvände till sitt samtal. Lily harklade sig igen.

"Ja?" sa Den tjocka damen vresigt och smackade irriterat med läpparna.

"Böjsvans!" sa Lily igen och den här gången suckade damen i frukthatten upprört.

"Kan du inte se att vi är upptagna med annat?" snäste hon och rättade till en ananas som hamnat snett.

"Lilla du," sa tjocka damen och ställde ifrån sig sin tekopp "Ditt lösenord är inkorrekt. Kom tillbaka när du vet det nya." Hon vred demonstrativt bort huvudet och lämnade Lily som stod och glodde ilsket på tavlan.

"Strunta i det då!" skrek Lily åt dem och sprang därifrån utan att höra hur damerna i tavlan muttrade om att förr hade minsann eleverna bättre hyfs.

…

Liz spärrade upp ögonen, Sirius kysste henne.

Hon var stel som en pinne och kunde inte röra sig. Han höll henne tätt intill sig och han hade slutit ögonen. Liz huvud var totalt blankt, hon förstod inte vad som hände. Tyckte han om henne? Vad var det egentligen som pågick!

Liz återvände till nuet och försökte putta iväg honom, men han verkade inte uppfatta hennes försök och höll henne fortfarande intill sig. Hon vände bort huvudet och kunde tillslut få fri en hand ur hans grep. Hon lyfte handen och gav honom en smäll som ekade i den öde gången.

"Vad gör du!" skrek hon. Det var ingen fråga och det verkade som om Sirius inte riktigt visste själv vad han gjorde då han blinkade mot henne som om han först nu märkte att hon var där.

"Öh…" började han trevande men Liz hade redan vänt och sprungit iväg mot slottet.

"Vänta!" skrek han efter henne, men hon saktade inte farten.

Sirius slog näven i väggen. Varför hade han gjort så? Han hade inte ens tänk på vad han gjort. Nu skulle hon hata honom ännu mer, varför var han tvungen att förstöra allt?

…

Lily gick svärande genom korridoren och svängde in i biblioteket, där kanske hon kunde koppla av. Hon fick helt enkelt vänta tills hon lugnat ner sig lite så hon kunde leta reda på McGonagall och ta reda på det nya lösenordet.

Biblioteket var sig inte riktigt likt sedan Sirius saboterat det, men trots det hade nästan hälften av rummet klarat sig undan förstörelse och fast de många provisoriska bokhögar som låg här och var såg rummet helt okej ut. Lily rundade en bokhylla för att slå sig ner vid sitt favoritbord i ett avskilt hörn av biblioteket, men stannade då hon insåg att det befann sig någon annan vid bordet.

Potter satt omringad av pergament, bläckhorn, fjäderpennor och böcker. Han var så djupt koncentrerad av sitt arbeta att han inte märkte då hon sakta närmade sig honom.

Hon som inte ens övervägt att han skulle finnas i biblioteket. Han var bara där när han tänkte bjuda ut henne. Hur många gånger hade hon inte kört ut honom där ifrån då han hängde över henne. Han kunde sitta och bara titta på henne då hon jobbade i flera timmar. Hon hade alltid hatat det eftersom hon inte kunde fokusera tillräkligt. Hon hade inte sett honom plugga tidigare insåg hon, kanske för att han gjorde det i uppehållsrummet eller i sovsalen.

Hon sneglade över axeln på honom på för att försöka uppfatta vad böckerna som låg på bordet hade för rubriker.

…

James stelnade till då han märkte en skugga som föll över pergamentet han hade framför sig. Han sträckte på ryggen, vred på huvudet och ryckte till.

"Lily" flämtade han och stirrade på henne. Men var det som om han kom på sig själv och vände sig om utan att säga mer. Vad gjorde hon här? Han som tänk förbereda sig mer innan han träffade henne igen.

"Um, vad gör du?" Lily lutade sig fram bredvid honom för att få en bättre titt.

"Inget." James pratade fort och skyndade sig att rafsa ihop sina pergament och böcker. "Öh, jag måste gå." Han kände sig påkommen och som om magen försvunnit och ersatts av ett svarthål.

"James…" Lily drog ut stolen och satte sig lugnt ner bredvid honom.

James stannade upp mitt i rörelsen. Hon kallade honom James, hon som aldrig kallat honom annat än Potter. Han skakade på huvudet och fortsatte att lägga allt han hade i en hög. Han skulle ju ge upp henne. Hon ville ändå inte ha honom.

"…Eh, jo..." fortsatte hon, men James hade redan rest sig upp för att gå med famnen överfull av pergamentrullar och fjäderpennor.

"Jag tror dig" ropade hon efter honom då han skyndande försvann mellan hyllorna mot utgången. Lily tittade efter honom, hon var inte säker på om han hört det sista.

…

Det var meningen att det inte skulle dröja så här länge mellan kapitlen och eftersom det gått mer än tre år sedan jag började med den här ficen borde jag väl lärt mig att inte dröja med att skriva kapitlen, men det är väl bara att inse att jag är hopplös. ~Ellwina~