Fick en kommentar av Ezzy (taack! :D) som tyckte att Lily/James grälade för mycket, vilket jag är medveten om ;p men när jag skrev på den här för två - tre - fyra år sedan (minns inte riktigt) var jag en drama queen a lá big time. Men snart, väldigt snart, är det slut på grälen, men inte riktigt ännu (:

R&R!

/Mikaela

Kapitel 14

Egentligen var det James fel att marodörerna var splittrade. Om han inte hade struntat i att hjälpa till den natten, vilket senare ledde till Sirius utbrott, skulle allting vara normalt mellan dem. Fast han visste inte orsaken till Lilys kyliga inställning till James, men det som förvånade honom mest var James ointresserade syn på Lily. Helt plötsligt hade de blivit som dag och natt, ingenting kunde de komma överens om. Remus hade till och med svårt att tro att de fortfarande var tillsammans. I dag under Försvar mot Svartkonster hade de blivit ihop parade och inte sagt ett ord till varandra. Sen under redovisningen hade det gått riktigt dåligt. Uppgiften hade gått ut på att försöka visa hur man på bästa sätt kunde förgöra en varulv, men både Lily och James hade övat på försvarsformlerna vilket ledde till att de hade en högljudd diskussion som pågick i minst fem minuter innan de blev stoppade och belönade med varsin straffkommendering. Grälet fortsatte ut till korridoren och flera elever vände sig om när de hade passerat bara för att vara säkra på om skolans okrönta kung och drottning verkligen var osams.
Själv brydde han sig inte, i alla fall inte lika mycket som de andra eleverna verkade göra. James hade inte svikit honom, det var ju inte så att han bad dem följa med ut under nätterna. Men han kunde inte hjälpa att han kände sig lite övergiven av sin bästa vän.
Han hade ju alltid vetat att han skulle vara i skuggan, han var alltför olik James som i sin tur var otroligt lik Sirius. Så redan från första året hade det varit James och Sirius som varit närmast varandra, även om Remus fått vara med i gemenskapen, skulle han alltid sakna det där lilla extra dem två hade. Samtidigt visste han att dem skulle göra vad som helst för honom, att dem lyckats bli animagusar för hans skull bevisade det ju på ett sätt. Fast han visste att deras längtan efter äventyr hade också ett finger med i spelet. Men han var van vid att vara en del av omgivningen, den delen som folk sällan la märke till. Fast han hade ju Peter, men just nu var han smått irriterad på honom. Varulvsuppgiften borde ha gått galant för honom, för vem kan spela en varulv bättre än en varulv? Han borde egentligen ha sett det komma, för sannolikheten att Peter skulle råka förvandla sig själv grönlila var ganska stor.

Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Ilskan som rev inuti honom var så överväldigande att den var omöjlig att uttrycka i ord, men den var fortfarande så instabil att han inte vågade ge efter den. Varje gång hans ögon landade på Lily ville han ena sekunden skrika ut allt sitt raseri, men nästa fick han lust att gå fram och förklara att allt skulle bli bra samtidigt som han kramade om henne. Hon hade ju litat tillräckligt mycket på honom för att kunna berätta, men allt hon hade anklagat honom för sved fortfarande. Medan han försökte få kontrollen över sina känslor vandrade han runt sjön. Men när han kommit fram till det stället han startat vid för fjärde gången för den morgonen bestämde han sig för att styra stegen mot Hogwarts för att få i sig lite frukost. Han hade vaknat tidigt av solen som sken på för fullt, även om det bara var slutet av mars. Sen med alla tankar som försökte få honom ur balans tvekade han inte en sekund när idén att vandra runt sjön slog honom.
Han hade ingen aning om vad klockan var, och för att vara ärlig brydde han sig inte. Det fanns en stor möjlighet att frukosten var bort dukad, men som sagt, tiden var något han inte brydde sig om just nu.

Vad skulle hon göra? Lägga sig ner och gråta i flera dagar och låtsas som om hela livet var förstört? Visst kändes det så i vissa stunder, men all den vreden hon kände emot James var ohållbar och hon visste mycket väl att det skulle explodera snart. Under Försvar mot Svartkonster lektionen dagen innan hade hon fått ur sig lite av den ilskan hon bar inom sig, men det hade inte fått henne att känna sig bättre på långa vägar. Hon suckade och lät borsten dra igenom håret en sista gång innan hon beslöt sig för att äta frukost, för mat var något hon inte fick i sig alltför ofta just nu. Tanken slog henne att hennes senaste måltid hade ägt rum för två dagar sedan, under lunchen, och det dova mullret som bröt ut i hennes mage fick henne att inse att hon var i ett desperat behov att få i sig något. Hon la försiktigt ner hårborsten i sin slitna koffert och lät blicken löpa runt sovsalen. Det stod tre himmelsängar där, placerade med exakt lika stora mellanrum och samma rödfärgade draperier. Hennes del var städad, sängen bäddad samt kläderna vikta i några högar i och bredvid kofferten. Men Nathalies och Micaelas delar var minst lika stökiga som marodörernas. Det var som om en tornado hade svept fram över deras del och slängt ut allt som legat i deras koffertar, samtidigt som ingen av dem hade gjort någon slags ansträngning till att städa upp det. Hon visste mycket väl hur det skulle se ut här om några timmar när de båda sprang runt och letade efter matchande strumpor eller en rena underkläder. Ofta kolliderade de med varandra och det hände att de båda letade efter samma strumpa, vilket ledde till att de började skratta tills tårarna rann. I början hade Lily varit irriterade på deras gemenskap, eller avundsjuk var ett bättre ord. Den vänskapen de två hade, var något hon i hemlighet också ville ha. Det hade ju funnits en pojke, men det var långt innan dem började Hogwarts. Sen hade det ju..
James.
Tanken slog henne ifrån ingenstans. Den gemenskapen som hon alltid hade varit avundsjuk på hade hon haft med James. Alla sena kvällar nere i uppehållsrummet med hans och marodörernas upptåg som fått henne att ramla av soffan i skrattkramper hade gett henne den vänskapen och tryggheten hon saknat. Men James var en stor idiot nu och den förståelsen Sirius hade haft för henne under Veronica-perioden var som bortblåst.
Hon avbröt sina tankar och blev irriterad på sig själv. Hon skulle inte så här och känna sig skyldig, det var de som betedde sig som idioter inte hon. Hon stängde igen kofferten med ett ilsket ryck och gick sedan ner till Stora salen för att få i sig något ätbart.

Vinden drog i hans mantel och den oknutna slipsen slets fram och tillbaka mellan vindpustarna. Snön som tidigare legat som ett lager på marken hade nu under solens påverkan börjat smälta bort och på vissa ställen kunde man skymta en bit av den frusna jorden. Hans blick hamnade på växthusen och det fanns inget tecken på ljus eller rörelse, så förmodligen hade han inte missat frukosten. Fast när han tittade upp på den molnfria himlen blev han nästan säker på att ingen annan hade ens vaknat, för solen som hade väckt honom hade knappt hunnit halvvägs över horisonten och om han inte hade helt fel var det lördag. Han log för sig själv och lät ena handen rufsa till det ostyriga håret. Kanske skulle hans födelsedag inte känts fullt så främmande om livet hade varit som det skulle? Om Lily och Sirius hade funnits vid hans sida hade den här dagen varit något att se framemot, men nu var det hans föräldrars present som fick bli höjdpunkten på dagen. Känslan i sig var inte så stor, att fylla sjutton hade varit en större uppståndelse, han hade ju blivit myndig då. Men när man fyllde arton fick man ju känslan av att livet skulle börja. Hogwarts tiden var snart över och det var dags att ge sig ut i den verkliga livet och ta reda på vem man egentligen var.

"Är du helt sjuk i huvudet eller?! Jag har sagt det förut, jag är inte gravid!" Lilys vrål ekade genom den Stora salen och James blick ilsknade till.

"Men jag har förstått det Lily, jag är inte så korkad som du verkar tro."

"Lämna henne ifred, hon har inte gjort dig något ont James, hon var bara ärlig. Var glad för det istället!"

"Lägg dig inte i det här Sirius, du har ingenting med det här att göra. Det här är mellan mig och Lily, förstår du det?!"

"Men lägg av, James, du med Sirius. Jag tänker inte stå här och skrika resten av morgonen och bara vänta på att en lärare ska komma ner och ge oss ännu en straffkommendering. Du är bara så barnslig just nu James."

"Barnslig? Lily, du kastade en bok på mig, kallade mig en komplett idiot och sen påstod du att jag har lurat dig att älska mig? Nu vill du att jag vara ska glömma det? Hur dum tror du att jag är? Jag tänker inte stå här och ta skit ifrån er bara för att ni har fått för er att ni är så mycket bättre än mig."

"Det har vi inte sagt James, vi bara..."

Längre hann inte Lily med sin mening, för de nästa sekunderna blev omskakande. James stod på ena långsidan av Gryffindors matbord, medan Sirius och Lily stod på den andra. Men precis när Lily hade börjat sin mening tog Sirius tag i hennes hand för att visa sitt stöd. Men James, som tolkade gesten annorlunda, avbröt Lily:

"Du rör inte henne, fattar du det?!"

Sen tog han ett plötsligt språng, kastade sig över bordet rakt på Sirius och fick till en fullträff rakt på näsan. Lily tjöt till och försökte få bort James, men han knuffade bort henne så att hon tornade in i bordet bakom dem. Sirius tog i allt vad han kunde och lyckades få bort James innan han reste sig upp på ostadiga ben. Lily stönade till och James vände sig mot henne med paniken brinnande i blicken. Han satte sig ner på knä bredvid henne och la handen på henne kind.

"Förlåt Lily, det var inte mening. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag.."

Men Lily la ett tystande finger på James mun.

"Om du någonsin rör eller pratar mig och Sirius igen lovar jag att det inte kommer finns någon mun kvar som du kan haspla ur dig alla dina idiotiska ursäkter."

Sen reste hon på sig och fick stöd av Sirius innan dem haltade ut ur den Stora salen. Precis när dem passerat den stora porten hörde han Lily säga:

"Grattis på födelsedagen James Potter."

Ett par veckor senare

Han försökte koncentrera sig på boken och få ihop bokstäverna till ord, men det lyckades han knappt med. Oväsendet i biblioteket var svårt att stänga ute samtidigt som madam Pince sprang runt som en galning och kastade ut elever med hjälp av magi. FUTT examen skulle börja om bara en vecka och James tillbringade varje ledig sekund till att stoppa näsan i böcker och fundera ut vad han egentligen hade lärt sig under de senaste sju åren. Men det var inte bara oljudet som störde hans koncentration, han var också helt avskärmad från resten av världen. Han hade inte sagt ett ord till vare sig Lily, Sirius, Remus eller Peter på flera veckor nu och terminen började sakta, men säkert, rinna iväg samtidigt som paniken inom honom steg. Med en suck lät han boken dunsa ner på bordet bredvid honom och han började gnugga sin tining, men det hann han inte göra länge innan madam Pince kom utspringande från en av bok raderna med trollstaven höjd:

"UT! Man behandlar inte böcker sådär i mitt bibliotek!"

Hon knyckte till med handen och en röd gnista flög ut från spetsen av trollspöt och träffade James tröja som fick ett litet brännhål. Han flög snabbt upp och skyndade sig med väskan slängd över axeln genom det överfulla biblioteket och stannade inte förens han var framme vid den Tjocka Damen. Med andan i halsen flåsade han fram lösenordet och hasade sig in i uppehållsrummet.

Hon kunde redan allt, Remus kunde redan allt och hon var säker på att Sirius skulle klara sig utan större problem. Men de satt ändå alla tre instängda i det kvava uppehållsrummet med Peter och försökte få honom att lära sig det som behövdes till FUTT. Lily visste att han tänkte allt vad han kunde, det var nästan så att hon kunde se hur hårt hans hjärna ansträngde sig. Han ville ju kunna det, han ville förstå. Han ville vara precis som marodörerna, kunna glänsa på samma sätt och komma undan med det ena och det andra. Men han hade inte modet som krävdes, han var alldeles för svag för att kunna få sin egen vilja hörd över James och Sirius. Lily kunde knappt erkänna det för sig själv, men sanningen var ju att Peter var lite efter. Hon tyckte synd om honom för hur mycket han än försökte, gick det snett och alla gav honom sneda blickar. Att han överhuvudtaget hade blivit en del av marodörernas gäng var väl för att de var de enda fyra pojkarna i deras årskurs som tillhörde Gryffindor. Hon suckade och la ner fjäderpennan. Sirius tittade upp när han hörde att krafsande upphörde och gav henne en frågande blick som hon bara viftade undan. Remus gjorde en kort paus i sitt förhör med Peter, men hans oroliga uppsyn fick henne att titta bort. De skyddade henne, varför visste hon inte. Hon var en stor flicka, hennes hälsa var på topp och det fanns inget som gjorde henne bekymrad...
Vem försökte hon lura? Självklart var dem oroliga för hennes hälsa, hon åt knappt, sov sällan och var ofta någon annanstans i sina tankar. Även om ingen av dem hade yttrat sina tankar i ord, kunde hon se det tydligt i deras gester. Hon lät fingrarna treva runt i sitt hår och blicken flöt vidare från pergamentet till eldstaden. Det närmade sig skymning och flera skuggor började träda fram längst in i dem övergivna hörnen. Egentligen ville hon gå upp till sovsalen, lägga sig i sängen och bara lyssna på tystnaden, men hon orkade inte göra marodörerna oroligare än vad de redan var. Hon satt, tyst och stilla, på sin stol och lät tankarna vandra iväg samtidigt som porträtthålet öppnades. När hon såg marodörernas plötsliga kylighet behövde hon inte vända sig om för att veta vem det var.

Han kände sig fångad i en bur. Alla ögon, utom Lilys, var på honom. Peter såg mest förvirrad och vilsen ut, Remus var sårad och generad, medan Sirius ögon brann av ilska. Klumpen i magen dubblades i storlek och hans blick började irra omkring. Han kunde helt enkelt bara gå upp för trapporna till sovsalen och dra för draperierna precis som de senaste kvällarna. Men han visste att det inte kunde fortsätta så här, inte med tanke på hur mycket de betydde för varandra. Han öppnade munnen, men Sirius slog igen boken han hade i knät och sa högt utan att ta blicken ifrån James:

"Jag började bli trött. Hänger ni med upp till sovsalen?"

Peter och Remus nickade försiktigt och började packa ihop sina saker, men när de tre började gå mot trappan märkte Sirius att Lily inte hade rört sig en millimeter.

"Kommer du med?"

"Nej, jag tror att jag stannar här."

Hennes gröna blick mötte Sirius stålgråa och han sa uppgivet:

"Ropa om han slår dig igen."

"Jag gjorde det inte med flit."

James utrop fick Sirius att vända sig mot honom med avsky.

"Kanske det. Men vem vet, en olycka kommer sällan ensam."

Sen vände han dem ryggen och gick upp till sovsalen.

Hon visste inte riktigt vad man skulle säga till någon som man djupt inom sig älskade, men för tillfället ogillade så starkt att det var svårt att få tag på den känslan. Hon ville inte att det skulle sluta så här, det de hade tillsammans var för vackert. Hon hade spelat upp det här scenariot i huvudet flera gånger. Dem första gångerna hade alla slutat med att James låg och vred sig på golvet av smärta, men nu var hon inte lika säker på om hon ville att det skulle sluta så. Egentligen hade hon ingen aning om vad James skulle säga eller göra för att vinna henne tillbaka, men hon visste att hon skulle kunna förlåta honom.

Han stod kvar på samma plats som tidigare och ingen av dem rörde sig på flera minuter. Hans fingrar pillade nervöst på hålet i tröjan och hans blick var tom. Att de ens fått ha uppehållsrummet för sig själva så här länge var egentligen ett under och James visste att det inte skulle dröja länge innan någon annan Gryffindorelev gjorde entré. Så han tog mod till sig och satte sig ner på stolen bredvid Lily. Hon hade magrat lite de senaste veckorna, men det var inget som han bekymrade sig för just nu. Han fick syn på pergamentet framför henne.

"Vad skriver du om?"

Lily ryckte till, som om det var första gången hon såg honom. Hans röst fick henne att slappna av, som om den lovade henne trygghet. Hon skulle kunna sitta där i evigheter och låta den vagga henne tills söms. Men hon avbröt sina tankar samtidigt som hon drog upp fötterna i fåtöljen och började krama om sina knän innan hon svarade:

"Inget speciellt. Bara sammanfattar det som Peter behöver till Försvar mot Svartkonster."

"Schyst. Att du hjälper honom alltså."

"Det gör vi alla tre."

"Ja, jag har märkt det."

James kliade sig nervöst i nacken. Han visste inte vad han skulle säga. Eller, han visste vad som behövdes sägas, men han hade ingen aning hur han skulle kunna beskriva sina känslor med ord.

Lily såg hur vilsen han var, hur orden inte verkade finna sig tillrätta i hans mun. Men när hans brist på samtalsämnen nådde så lågt att han började prata om vädret avbröt hon honom.

"James, ska vi strunta i det här och bara gå rakt på sak?"

Han såg tacksam ut, så hon fortsatte:

"Jag har tänkt mycket på det som hände, det skulle varit svårt att inte göra det. Jag kan erkänna att jag gjorde fel som anklagade dig som jag gjorde, jag ber också om ursäkt för boken. Sen när du började bete dig som en treåring blev jag bara mer irriterad på dig. Men nu efteråt så förstår jag att du bara var rädd, precis som jag. Sen var vi två personer som var beroende av varandra och när jag inte fanns där för dig, eller du för mig, brast allt. Det är lätt att vara eftersmart James, det inser jag nu. Allt jag gjorde då var bara oplanerat och själviskt. Men det du gjorde i Stora salen mot mig och Sirius var bara otroligt korkat," Lily la håret tillrätta bakom öronen och hämtade andan innan hon fortsatte," jag har funderat mycket på det här, väldigt mycket. I början fanns det ingen chans att jag ens skulle tänka tanken att ta tillbaka dig. Men sen när jag började prata med Remus, verkligen prata, så lockade han fram känslor jag inte visste att jag hade. Han kunde få mig att förstå hur mycket du betyder för mig och samtidigt få mig att må bättre. Sirius däremot är helt förstörd, han pratar knappt med oss och jag ser hur mycket han saknar sin bästa vän. Han kommer aldrig våga visa det, så det är upp dig att ta det första steget."

Hon reste sig upp och började gå mot sovsalen, men James grep tag i hennes hand. Hon vände sig förvånat om och deras blickar möttes.

"Förlåt Lily. Jag menar det. Jag kommer aldrig kunna förklara hur ledsen jag verkligen är. Du måste tro mig."

Hon tittade djupt in i James bedjande ögon och kramade hans hand hårdare.

"Jag tror dig. Men jag rädd att ingen annan gör det."


Herregud vad hackigt det blir ibland! Förlåt, men när jag skrev första gången använde jag inga radbrytar, så det såg inte lika irriterande ut. Men hoppas ni gillade det här, så R&R!

/Mikaela