Jag vet att du läser den här Ida och att du vill att jag ska uppdatera snabbt. Lyckades nyss komma på hur man lägger in fler än 15 dokument här på fanfiction... jag är ny, okej kanske inte så ny, men har inte laddat upp så här mycket förut xD haha! Hoppas att du Ida och alla ni andra gillar det här kapitlet :D
… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret
Kapitel 13
Sauroman tittade ut genom sitt fönster. Inte ens i denna mörka tid hade han vågat hoppats på det. Men så var fallet. Ermiadel hade låtit sina vingar falla och till sin glädje kunde han nu bara iaktta när Evelyn skulle få sina. Han kände att han lyckats med det han ville uppnå och slängde en blick mot Evelyn. Hon såg allt annat än lycklig ut.
"Se inte så ledsen ut."
Evelyn ägnade ingen tid åt att svara honom. Han förtjänade inget svar, tyckte hon och vände ryggen åt honom. Sauroman styrde stegen mot henne.
"Vad är det för fel?" snäste han.
"Vad det är för fel? Vet du inte det? Det som är fel är att du existerar!" snäste Evelyn tillbaka och spände blicken i honom. Han ryggade först tillbaka men mötte sedan hennes blick.
"Du ville det här, du har bara gått och väntat på det!"
"Jag kan medge att det här ger mig stor förtur. Fast jag skulle nog tro att en viss person får bråttom hit nu, vilket stör mig."
Evelyn knuffade undan Sauroman och sprang fram till fönstret. Vingarna täckte hela Midgård och för första gången kände hon sig rädd i Sauromans närvaro. Hon visste att en ny framtid hade tagit sin början nu, så mycket hade Elrond lärt henne, men inget mer. Varför hade han undanhållit henne en massa information? Sauroman drog undan Evelyn från fönstret och höll ett fast grepp om henne.
"Det tjänar inget till att vänta in honom, du blir allt svagare för varje dag som går och även han."
"Vad exakt menar du med det?"
Sauroman tog upp Evelyns halsband och kastade över det till henne.
"Öppna det."
Försiktigt lättade Evelyn på hjärtats spänne och fick upp det. Till hennes förvåning var det tomt. Ingenting syntes och hon undrade om Haldirs såg likadan ut.
"Hur kunde du?" viskade hon ilsket.
"Det var enkelt, jag hittade en formel…"
"Hur kunde du! Om du tror att du kan hålla mig här för evigt misstar du dig."
"Det är du som misstar dig. Under de senaste dagarna har du inte försett mig med annat än tystnad. Jag var tvungen att göra något för att få dig att prata och det verkar som om jag har lyckats." Sauroman kände sig stolt.
"Om du tror att jag kommer tala om något för dig tar du fel." Hon satte halsbandet tätt intill ansiktet och lät en tår falla ner i den.
"Det där hjälper inte längre. Halsbandet är obrukbart. Även så din lilla väns." Sauroman slet tillbaka halsbandet och mumlade en formel. På en sekund förvandlades det till stoft som vinden fort svepte undan.
"Vad…" Evelyn fann inga ord. Han kunde inte ha gjort det. Han kunde bara inte ha gjort det.
"Det där var ganska enkelt, nu när jag fick veta att den första formeln verkade. Kanske du har lust att prata lite nu? Bry dig inte om det andra halsbandet, det förstördes i samma sekund ditt blev till stoft."