Minnet
Mira vände sig om och såg att det som Professor Kirke egentligen stirrade på var professor Black.
"Åh, professorn! Förlåt mig, men jag ramlade ner i en dimma i stenskålen…" Hon avbröt sig mitt i meningen. Professorn verkade inte ha hört eller sett henne.
"Professorn?" Frågade Mira och viftade med handen.
"Menar du allvar?" Utbrast plötsligt Kirke. Mira hoppade till och backade bakåt ett steg. Otroligt nog gick hon rätt igenom skrivbordet.
"Ja, varför skulle jag ljuga?" svarade Professor Black kyligt, "och som jag har talar om för dig så har jag redan en man." Fortsatte hon. Kirke fick ett rasande uttryck i ansiktet och tog två långa kliv fram till Black. Hon räckte honom bara till axlarna eftersom han var så lång. Han var på vippen att säga något men istället hördes en smäll och Professor Black låg på golvet. Mira flämtade till och det gjorde även Professor Black. Kirke vände sig om och stormade ut ur kontoret.
"Jag som trodde du var okej, äckliga smutsskalle." Muttrade han innan han försvann. Mira sprang fram till sin professor och försökte röra henne, men det gick inte. Hon gled bara rakt igenom. Och till sin förfäran såg hon hur professorn grät. Mira kippade efter andan, men det gjorde ingenting eftersom professorn inte verkade se henne. Blod hade börjat droppa från där knogen hade träffat henne. Mira såg sig förtvivlat omkring. Vad tusan var det här för ställe? Professor Kirke hade ju slagit henne! Professorn fortsatte att snyfta och gråta ihopkrupen mot bokhyllan. Och så plötsligt hörde Mira någon som pratade lång borta. Hon lyfte blicken mot taket och så helt plötsligt var hon uppe ur stenskålen igen. Rösterna hördes utifrån dörren och Mira skyndade sig att sätta sig på en stol. Dörren öppnades och in klev Professor Black. Blåmärket var fortfarande gulaktigt, men det såg inte lika illa ut idag. Hon pratade ivrigt med Professor Longbottom i örtlära. De båda stannade i dörröppningen.
"Miss Mist. Vad gör du här?" Undrade Professor Black. Mira såg på professorn, hon hade nyss sett henne sitta och gråta på stengolvet, och nu stod hon i dörren, helt samlad och log. Mira var helt förvirrad.
"Öh, jo… Professor Kirke skickade hit mig", sade Mira blygt, "och förlåt för att jag inte väntade utanför. Jag trodde…" Professorn avbröt henne.
"Det är ingen fara." Men hon sneglade misstänksamt på stenskålen på skrivbordet.
"Är vi klara Professor Longbottom?" Undrade Professor Black och log mot Professorn bredvid.
"Ja, självklart. Jag lämnar er ifred." Han vände sig om och försvann ut genom dörren.
"Andra gången du är här på två dagar." Sade Amanda allvarligt. Mira sneglade på minneshållet och sedan tillbaka på Professorn.
"Jo, jag kommer från lektionen i försvar mot svartkonster. Professor Kirke sa åt mig att ge er den här." Sade Mira och Amanda rös ofrivilligt till när hon hörde namnet på professorn. Mira räckte fram ett ihoprullat stycke pergament och såg forskande på Amanda. Amanda tog det och undvek flickans blick. Hade hon sett minnet? Är det därför hon ser så skrämd ut? Amanda läste brevet:
Den här eleven har vandaliserat en utav skolans klassrumsstolar och jag föreslår därför straffkommendering. /T. Kirke
Mira såg nervöst på Professor Black, hon undrade om professorn visste något om hur Mira hade sett henne bli slagen. Professor Black tittade granskande på Mira.
"Berätta vad som hände." Sade hon kort.
"Professorn, det var absolut inte meningen att trilla ner i skålen! Jag borde inte gått in på ert kontor!" Utbrast Mira och såg nervöst på Professor Black som hade blivit vit i ansiktet vilket gjorde att blåmärket framträdde ännu tydligare.
"Det jag egentligen menade var hur det kommer sig att jag har fått en lapp där det står att du har "vandaliserat" skolans möbler?" frågade Professorn med iskall röst, "men berätta istället… vad du såg i minneshållet." Sade Professorn. Hon såg mycket arg ut.