"Så vem vill läsa?" Frågade Sinistra och höll upp boken

"Jag skulle gärna göra det professor Sinistra." Bad Rose Zeller och Sinistra skickade över boken till henne.

"Allhelgonaaftonen", Läste hon högt och den gyllene trion stönade.

"Jag kommer så få det utav Remus och Sirius nu." Tänkte Harry och kastade försiktiga blickar på dem.

Malfoy trodde inte sina ögon när han såg att Harry och Ron fortfarande var kvar på Hogwarts dagen därpå.

"Han höll säkert tummarna för att ni hade blivit utsparkade", sade Charlie med en grimas.

"Hade Snape upptäckt oss så hade vi blivit utkastade", sade Neville och Harry nickade instämmande.

"Fast om han hade kunnat skulle han kastat ut mig bara för att andas för högt…" tillade Harry eftertänksamt efter en sekund.

"Snälla, du hade blivit utkastad för att du föddes, och förresten så skulle de enda som skulle vara kvar i så fall är de från Slytherin och max tio från alla andra elevhem." Fnös Ron och många nickade medan Remus, Snuffles och McGonagall blängde på Snape.

De såg visserligen trötta ut, men var glada och muntra."

"Harry är nästan alltid det, bortsett från när någon är i knipa eller någon verkligen irriterar honom." Skrattade Neville och de i femte året nickade.

"Så här på morgonen efter mötet med den trehövdade hunden tyckte faktiskt Harry och Ron att det hade varit ett förträffligt äventyr och de var riktigt ivrig att få vara med om ett till."

"Snälla säg att ni inte råkar ut för något mer äventyr." Stönade Remus och Harry log ursäktande. "Toppen, bara toppen. Det är bäst för dig att alla rykten jag hörde medan jag var lärare bara är det." Hotade Remus och Harry svalde nervöst tillsammans med sina två bästa vänner.

"Under tiden berättade Harry för Ron om paketet som verkade ha flyttats från Gringotts till Hogwarts, och de funderade en lång stund över vad det kunde vara som behövde en så kraftig bevakning.

"Du vet, du är för observant för ditt eget bästa." Angelina log mot sin lillebror och Harry log tillbaka, glad att hon började komma tillbaka till den person han lärt känna genom åren istället för en värre slags kopia av Oliver.

'Det är antingen väldigt värdefullt eller väldigt farligt', sade Ron."

"Eller båda." Påpekade Ginny och Cho samtidigt.

"'Eller båda delarna', sade Harry."

"Aww, Cho-cho och Gin-Gin tänker likadant som Harrykins." Kuttrade Fred.

"Kalla mig inte det, jag vill inte ha något smeknamn som liknar de min moster kom upp med." Fräste Harry och alla nickade snabbt medan Snuffles försiktigt slickade Harrys hand.

"Men eftersom det enda de säkert visste om det mystiska föremålet var att det var cirka fem centimeter långt, hade de ingen större chans att gissa vad det var utan fler ledtrådar.

"Jag undrar vad det är." Muttrade Zacharias.

"Det är uppenbart, i alla fall för oss, för Harry, Ron och Hermione kommer det vara svårare eftersom de inte hade vissa uppgifter som vi har fått."

"Jag frågade inte dig stolig…"

"Våga inte avsluta meningen Zacharias Smith. Luna må vara annorlunda men hon är min vän, om du ska sitta här vill jag inte höra några förolämpningar mot henne." Harrys ögon blixtrade bakom glasögonen och han pratade i en kylig röst. Ron och Hermione log stort på varsin sida om honom.

"Äntligen, jag började undra när du skulle släppa löst ditt temperament på honom." Muttrade Ron ur mungipan.

"Jag är säker på att det kommer bli värre och han släpper lös hela sitt humör innan läsningen är över." Viskade Hermione och Harry nickade medan Zacharias bad om ursäkt.

"Farligt humör, kan skada folk med så kort humör." Mumlade Umbridge till Fudge och Percy motstod viljan att himla med ögonen.

Varken Neville eller Hermione visade det minsta intresse för vad som låg under hunden och falluckan.

"Det ändrades efter Halloween i alla fall." Fnös Hermione.

Det enda Neville brydde sig om var att aldrig mer behöva komma i närheten av hunden igen."

"I alla fall någon som är smart." Muttrade Remus och den gyllene trion skrek ut protester. "Går ni tillbaka till hunden?"

"Ehh, kanske?" Svarade de obekvämt.

"Var väl vad jag trodde." DA medlemmarna fnös när de hörde konversationen.

"Hermione vägrade att tala mer med Harry och Ron, men hon var en sådan härsklysten besserwisser att de betraktade det som ett extra plus.

"Ledsen Mione." Sade de genast.

"Det gör inget, ni sade förlåt i en veckas tid och har gjort mer en nödvändigt för mig. Jag bryr mig inte om det, och jag var ganska omöjlig då." Hermione skakade på huvudet åt hennes pojkar.

Det enda de verkligen önskade nu var ett tillfälle att hämnas på Malfoy, och till deras stora förtjusning dök det upp just ett sådant med posten ungefär en vecka senare."

"Ahh, jag minns det här." Skrattade Ron.

Harry log bara ett mystiskt leende innan hans ansikte lyste upp och han lutade sig för att viska något i Nevilles öra. Neville kastade en frågande blick på sin klasskamrat innan han ryckte på axlarna.

"Då ugglorna strömmade in i Stora Salen som vanligt, väcktes genast allas uppmärksamhet av ett långt smalt paket buret av sex bastanta tornugglor. Harry var precis lika intresserad som alla andra av att få se vad som fanns i det stora paketet och blev häpen när ugglorna flög ner och släppte det rakt framför honom, så att hans baconportion åkte i golvet.

"Varför blev du förvånad. Professor McGonagall berättade ju att du kom med i laget och att du skulle få en kvast." Frågade Hannah nyfiket och Harry grimaserade.

"Jag är inte van vid att få… paket någon annan dag än min födelsedag…" Mumlade han och gömde ansiktet i Snuffles päls.

De hade knappt hunnit flaxa undan när en annan uggla släppte ett brev ovanpå paketet. Harry slet upp brevet först, vilket var tur, för där stod det: ÖPPNA INTE PAKETET VID MATBORDET. Det innehåller din nya Nimbus Tvåtusen, men jag vill inte att alla ska få veta att du har fått en ny kvastkäpp, för då vill alla ha en.

"Professor, kan vi få en kvast?" Frågade alla i Gryffindors lag omedelbart och McGonagall höll tillbaka ett leende.

"Nej, ni kan tyvärr inte få en kvast. Se det som en försenad födelsedagspresent Potter och en ursäkt för att lämna dig där."

"Självklart, jag uppskattar den, men du hade inte behövt göra det."

Oliver Wood möter dig ikväll klockan sju på Quidditchplanen för ditt första träningspass.

Professor M. McGonagall

Harry hade svårt att dölja sin glädje då han räckte över brevet till Ron.

En Nimbus Tvåtusen!' stönade Ron avundsjukt. 'Jag har aldrig ens så mycket som rört vid en.'"

De lämnade hastigt salen, eftersom de ville packa upp kvastkäppen i avskildhet före den första lektionen, men halvvägs genom hallen fann de vägen till övervåningen spärrad av Crabbe och Goyle. Malfoy ryckte paketet från Harry och kände på det.

'Det är en kvastkäpp', sade han och slängde tillbaka den till Harry med ett blandat uttryck av elakhet och avund i ansiktet.

"Formen på paketet kunde inte avslöja det Malfoy?" Frågade Astoria och Malfoy rodnade.

'Den här gången åker du dit, Potter, förstaårselever får inte lov att ha såna.'"

"Om man inte är Harry Potter."

"Men det är orättvist att jag ska få fördelar." Protesterade Harry.

"Oroa dig inte mr Potter, förstaårselever kan få en chans att spela för laget men de måste vara ytterst duktiga för det." Förklarade madam Hooch med ett leende.

"Det låter rättvist… så jag var tillräckligt bra?"

"Skämtar du, du gjorde en Wronskisfink första gången på en kvast." Fnös Oliver och böjde sig fram och rufsade om håret på Harry.

"Ron kunde inte motstå tillfället.

'Det är inte vilken gammal kvastkäpp som helst', sade han, 'det är en Nimbus Tvåtusen. Vad var det du sa att du hade hemma, Malfoy, en Komet Två Sextio?', Ron log brett mot Harry. 'Kometerna ser lyxiga ut, men de är inte i samma division som Nimbusarna.'

'Och vad vet du ens om det, Weasley, du skulle ju inte ha råd med halva handtaget ens', fräste Malfoy tillbaka. 'Du och dina bröder måste väl spara ihop kvist för kvist.'"

"Jag ångrar att jag inte smällde till honom", muttrade Ron.

"Det är en väldigt befriande känsla", erkände Hermione lågmält och trion brast ut i skratt.

"Innan Ron hann svara, dök Professor Flitwick upp alldeles intill Malfoys armbåge.

'Ni bråkar väl inte, pojkar?' pep han.

"Vad, vi bråka! Aldrig." Både Malfoy och Harry hade oskyldigt uttryck och stirrade vilt på Flitwick innan de tittade på varandra i chock.

"Sade verkligen Malfoy och Potter samma sak samtidigt?" Frågade Sprout med ett häpet uttryck.

"Kanske kan de här böckerna föra något bra med sig." Funderade Professor Vector.

'Potter har fått en kvastkäpp med posten, professorn', sade Malfoy hastigt.

'Ja, ja, det är riktigt', sade professor Flitwick och strålade mot Harry. 'Professor McGonagall har berättat allt för mig om de speciella omständigheterna, Potter. Och vad är det för modell?'

"Jag sa ju alltid att du var asgrym professor." Tonks log mot en av sina favoritprofessorer.

"Tackar miss Tonks."

'En Nimbus Tvåtusen, sir', sade Harry och kämpade för att inte skratta åt uttrycke"t av fasa i Malfoys ansikte. 'Och det är faktiskt tack vare Malfoy här som jag har fått den', tillade han."

"Jag älskar att du faktiskt sa det!" skrattade Dean.

"Jag sa bara sanningen", sade Harry flinandes.

Harry och Ron gav sig iväg uppför trappan medan de försökte kväva sitt skratt åt Malfoys tydliga ilska och förvirring. 'Ja, men det är sant', skrockade Harry då de kom upp till toppen av marmortrappan. 'Om han inte hade stulit Nevilles Minnsallt skulle jag inte vara med i laget …'

"Så tekniskt sett kan man säga att det är Malfoys fel att Gryffindors lag är oslagbart eftersom Harry har erkänt att han aldrig skulle ha provat att komma med i laget av fri vilja." Konstaterade Lee med ett leende mot den svarthåriga pojken. De tre andra husen vänder sig och blänger på Malfoy ilsket.

'Så du tycker väl att det där är en belöning för att bryta mot reglerna?' hördes en ilsken röst alldeles bakom dem. Hermione kom klampande uppför trappan med ogillande blick på paketet i Harrys hand."

"Jag är ledsen…"

"Mione, om vi inte får be om ursäkt får inte du heller, du ville bara ha vänner."

"'Jag trodde du vägrade att tala med oss?' sade Harry.

'Ja, sluta inte med det nu', sade Ron, 'vi tycker det är så skönt.'

Hermione marscherade iväg med näsan i vädret.

"Ledsen Mione." sade Ron med ett skyldigt uttryck.

"Vad hände med att ingen av er får be om ursäkt?" Frågade Kingsley och Fudge tittade på honom misstänksamt.

"Vi är inte precis kända för att följa regler." Var Harrys enda förklaring och lärarna fnös tillsammans med eleverna.

Harry hade väldigt svårt att koncentrera sig på lektionerna den dagen. Hans tankar strövade ideligen iväg upp till sovsalen där den nya kvastkäppen låg under sängen, eller vandrade bort till Quidditchplanen där han skulle lära sig spela samma kväll.

"Grattis Minerva, du har gjort honom ännu mer ouppmärksam än han i vanliga fall är." Hånar Snape med ett hånleende och de som gillar Harry (eller bara hatar Snape) blänger på honom, mrs Weasley börjar skälla ut tvillingarna när hon upptäcker vilka gester det gör mot honom.

Han satte i sig middagsmaten utan att ens lägga märke till vad han åt och rusade sedan uppför trappan tillsammans med Ron för att äntligen packa upp sin Nimbus Tvåtusen.

"Kanske borde jag ha skickat den efter dagens lektioner." Funderar McGonagall tyst.

'Wow', suckade Ron då kvastkäppen rullade fram på Harrys överkast.

Till och med Harry, som inte visste någonting om olika kvastar, tyckte att den såg underbar ut. Slank och glänsande, med ett mahognyhandtag och en lång svans av fina, raka kvistar och Nimbus Tvåtusen skrivet med guldbokstäver nära toppen.

"Det var en underbar kvast." Viskade Harry.

"Så vilken föredrar du?" Frågade Parvati nyfiket.

"Svårt att säga, Nimbusen var min första kvast och den gav mig en slags frihet… men jag måste nog välja Åskviggen."

"Klart du väljer den, det är den snabbaste och den bästa kvasten på marknaden."

"Håll tyst Michael, jag föredrar den inte för att den är bättre utan för att den kommer från en mycket speciell person som gör allt den kan för att mitt liv ska bli enklare." Harry log mjukt och kramade om Snuffles som log ett hundgrin mot honom.

"Verkligen, vem är den ifrån?" Parvati betraktade Harry fundersamt, hon var inte säker på vem Harry kände som skulle ge honom en sån dyr kvast.

"Allt jag säger är att ni får reda på slutet av tredje boken."

"Då klockan närmade sig sju lämnade Harry slottet och gav sig iväg mot Quidditchplanen i skymningen. Han hade aldrig varit inne i deras stadion förut. Hundratals sittplatser höjde sig i rader runt om spelplanen så att åskådarna satt tillräckligt högt upp för att kunna se vad som försiggick. I vardera änden av planen stod tre guldfärgare stolpar med stora ringar upptill. De påminde Harry om de små plastöglor som Mugglarbarnen brukade blåsa såpbubblor igenom, med den skillnaden att de var femton meter höga."

"Det var din första tanke när du såg dem." Skrattade Leanne. Hon själv hade inte kommit på något att jämföra dem med.

"Harry, som var alldeles för ivrig att få flyga igen för att orka vänta på Wood, satt upp på sin kvastkäpp och sparkade iväg från marken. Vilken känsla! Han susade in och ut mellan målstolparna och satte sedan fart uppför och nerför planen. Hans Nimbus Tvåtusen vände åt vilket håll han än önskade, bara han nuddade vid den."

Alla flygare i salen suckade längtansfullt.

"'Hej, Potter, kom ner!'

Oliver Wood hade kommit. Han bar en stor trälåda under armen. Harry landade intill honom.

'Jättebra', sade Wood med lysande ögon. 'Jag förstår vad McGonagall menade … du är verkligen en naturbegåvning."

"Förvånar mig att du inte skuttade eller kramade om honom av lycka." Oliver rodnade svagt och Alicia fnös.

"Du tänkte göra det, du är galen." Skrattade hon och kysste honom på kinden.

"Jag tänker bara lär dig reglerna ikväll, sen får du vara med på lagträningen tre gånger i veckan.'"

"Han öppnade trälådan. Inuti låg fyra bollar i olika storlek.

'Okej', sade Wood. 'Quidditch är ganska lätt att förstå, även om det inte är särskilt lätt att spela. Det är sju spelare på varje sida. Tre av dem kallas för Jagare.'"

"Hogwarts elever, lärare och gäster. Jag presenterar er Gryffindors jagare, Angelina Johnson, Alicia Spinnet och Katie Bell. Ge dem en applåd." Skrek Lee högt och Remus log, förlorad i minnen medan de tre kvinnorna fick en dånande applåd och hejarop från deras lagkamrater.

"'Tre Jagare', upprepade Harry, medan Wood tog fram en klarröd boll som var ungefär lika stor som en fotboll.

"Ja, någon annan lade märke till det. Fotboll äger, eller hur Harry."

"Ledsen Dean, men jag har aldrig sett någon riktig match. De enda jag har sett var när vi körde på gympan och min kusin förvandlade det snabbt till rugby istället. Inte de roligaste lektionerna…"

'Den här bollen kallas för Klonken', sade Wood. 'Jagarna kastar Klonken till varandra och försöker få den igenom nån av ringarna för att göra mål. Tio poäng för varje gång Klonken går igenom en av ringarna. Är du med?'

'Jagarna kastar Klonken och måste få den igenom ringarna för att få poäng', rabblade Harry. 'Så det är ungefär som basketboll på kvastkäppar med sex korgar, eller hur?'"

"Nej, ge honom inte en ny sport att bli besatt av." Skrek resten av original Quidditchlaget med en antydan av panik i deras röster.

"'Vad är basketboll?' sade Wood nyfiket.

'Strunt i det', sade Harry hastigt.

"Puh, det var nära." Andades Fred.

'Ja, och så finns det en annan spelare på varje sida som kallas för Vaktaren – jag är Vaktare i Gryffindors lag. Jag måste flyga runt våra ringar och hindra det andra laget från att göra mål.'

"Kom igen, visa er uppskattning för Hogwarts bästa vaktare i åratal, Oliver Wood."

'Tre Jagare och en Vaktare', sade Harry, som var fast besluten att lägga alltsammans på minnet. 'Och de spelar med Klonken. Okej, det är uppfattat. Och vad är de där till för då?' Han pekade på de tre bollarna som låg kvar inuti lådan.

'Det ska jag visa dig nu', sade Wood. 'Ta den här.'

"Du lät honom…?"

"Oroa dig inte professor Lupin, jag hade en stark känsla av att han skulle klara av det om inte hade jag dragigt honom ur vägen, jag tänkte inte låta honom bli skadad."

"Ledsen Oliver, jag är bara orolig för honom. Och vad har jag sagt om att kalla mig professor?"

"Jag förstår det mr Lupin", sade Oliver flinandes.

"Kalla mig bara Remus, mr Lupin får mig känna som jag är tillbaka i skolan och att McGonagall ska skälla ut mig igen." De som hörde började skratta, de kunde inte se Remus få skäll av McGonagall.

Han räckte Harry en liten klubba, som påminde lite om ett brännbollsträ. "'Jag ska visa dig vad Dunkarna gör', sade Wood. 'De här båda är dunkare.'

Han visade Harry två identiska bollar, kolsvarta och en smula mindre än den röda Klonken. Harry lade märke till att de verkade streta och dra för att komma loss från remmarna som höll fast dem inuti lådan.

'Gå undan och akta dig', varnade Wood Harry. Han böjde sig ner och befriade en av Dunkarna. Den svarta bollen steg omedelbart högt upp i luften och kom sedan rusande rakt mot Harrys ansikte.

"Har ni tänkt på att saker alltid siktar in sig på mitt huvud? Som nu, sen senare, och den gången… och sen har vi också den gången där nere…"

"Glöm inte bort den gången… eller med den…" Snuffles ögon var oroliga och han gnällde lågt ju mer han hörde folk lägga till.

"Okej, vi kanske borde lägga av… Oroa er inte för vad vi sagt, ni kan bara glömma bort det." Försäkrade Harry alla när han såg de oroliga blickarna.

Harry måttade en sving mot den med slagträt för att hindra den från att krossa hans näsa och skickade iväg den i sicksack upp i luften – den ven runt deras huvuden och sköt sedan emot Wood, som dök ner ovanpå den och lyckades klämma fast den på marken."

"Hej, du kan bli en skaplig slagman." Flinade tvillingarna.

"'Fattar du?', flämtade Wood och tvingade tillbaka den kämpande Dunkaren i trälådan och spände fast den ordentligt. 'Dunkarna far omkring som raketer och försöker slå ner spelarna från deras kvastar. Det är därför som man har två Slagmän i varje lag – tvillingarna Weasley är våra – det är deras uppgift att skydda sin sida från Dunkarna och försöka slå iväg dem mot det andra laget. Jaha, tror du att du har fattat allt det här nu då?'

"Ge de två väluppfostrade gentlemännen en applåd." Många fnös åt hur Lee beskrev dem.

'Tre Jagare försöker göra mål med Klonken; Vaktaren vaktar målstolparna; Slagmännen håller undan Dunkarna från sitt lag', hasplade Harry ur sig.

'Mycket bra', sade Wood.

'Ähum … har Dunkarna nånsin dödat nån?' frågade Harry och hoppades att han lät obesvärad."

"Inte på Hogwarts", svarade Tonks snabbt.

"'Aldrig på Hogwarts. Några stycken har fått käken krossad, men ingenting värre än så. Ja, och så har vi då den siste medlemmen i laget, Sökaren. Det är du. Och du behöver inte bekymra dig om Klonken eller Dunkarna …'

'… om de nu inte slår sönder skallen på mig.'"

"Du måste alltid komma med en sådan kommentar, eller hur?" Frågade Oliver med ett litet leende.

"Självklart."

"'Oroa dig inte, Dunkarna är ingen match för Weasley tvillingarna – de är själva som ett par mänskliga Dunkare, menar jag.'

"Vi är smickrade Oliver, varför sade du aldrig det till oss?"

"Jag ville gärna att ni död upp till träningen." Svarade Oliver glatt.

Wood sträckte in handen i trälådan och tog fram den fjärde och sista bollen. I jämförelse med Klonken och Dunkarna var den väldigt liten, ungefär lika stor som en kraftig valnöt. Den lyste i guld och hade små flaxande silvervingar."

"Jag älskar kvicken." Suckade Harry med ett leende medan de andra sökarna muttrade om hur svårt det var att hitta den.

"'Det här', sade Wood, 'är Den Gyllene Kvicken, och det är den viktigaste bollen av allihop. Den är väldigt besvärlig att fånga därför att den är så snabb och svår att se. Det är Sökarens uppgift att fånga den. DU måste sno in och ut mellan Jagarna, Slagmännen, Dunkarna och Klonken för att få tag i den före det andra lagets Sökare, för den av Sökarna som fångar Kvicken vinner hundrafemtio poäng extra åt sitt lag, så det laget vinner nästan alltid. Det är därför som man ruffar så mycket på Sökarna."

"Och sist men inte minst, Hogwarts bästa sökare på århundraden, Hogwarts yngsta sökare, den första personen att flyga på den otroligt lyxiga åskviggen här på Hogwarts, en internationell stjärnkvast…"

"Mr Jordan, vi är här för att läsa en bok, inte för att du ska kunna göra reklam för mr Potters kvast, så om du inte har något viktigt att säga, var snäll och var tyst så att vi kan bli klar med böckerna här." Avbröt McGonagall med sammanpressade läppar.

"Aww, kom igen Minnie, han har bara lite kul, jag är säker på att du kommer ihåg det är att vara ung och otålig." Flinade Remus och de flesta i salen kvävdes på sina skratt medan McGonagall blängde på Remus med ännu smalare läppar. "Avsluta du om du vill Lee."

"Tack prof... Remus." Ändrade han sig efter en blick från honom. "Som jag sa, ge oss en applåd för den oslagbare, den otrolige Harry Potter."

"En Quidditchmatch slutar inte förrän man har fångat Kvicken, så den kan hålla på i evigheter – jag tror att rekordet är tre månader, de var tvungna att ta in ersättare hela tiden så att spelarna kunde få lite sömn.

"Jag skulle göra allt för att få ha gått på den matchen." Kom från alla håll i salen.

Ja, det var allt. Några frågor?' Harry skakade på huvudet. Nog för att han förstod var han hade att göra, men det var att göra det som skulle bli problemet."

"Knappast, yngste sökaren någonsin." Fnös Ron.

"Jag har aldrig varit bra på något."

"Strunt snack, du är bra på mycket Harry. Jag hörde vad alla lärare säger om elever." Flinade Remus och lärarna grimaserade när många vände sig om med frågande blickar om vad de hade sagt om dem.

"'Vi ska inte träna med Kvicken än', sade Wood och lade försiktigt tillbaka den inuti lådan och stängde den. 'Det är för mörkt, vi kan tappa bort den. Vi låter dig pröva med några av de här.'

"Och jag skulle flått dig levande om du tappat bort kvicken."

"Åh, jag skulle inte oroa mig över det. om jag hade vetat hur bra Harry är skulle jag ha använt kvicken."

"Skryt lagom Wood, ingen är så bra på första försökte. Han kommer inte ens kunna fånga 25 av 20 som de andra sökarna kunde på första försöket." Hånade Vaisey, en sjundeårselev och Oliver log hemlighetsfullt medan Harry rodnade.

Han drog fram en påse med vanliga golfbollar ur fickan och några minuter senare var han och Harry uppe i luften, där Wood kastade golfbollarna så hårt han kunde åt alla håll för att Harry skulle fånga dem. Harry missade inte en enda en,

"Verkar som om jag inte överdrev Vaisey, en förstaårselev verkade slå alla andra sökare på sitt första försök."

"Bra gjort Harry, du är verkligen en otrolig sökare." Remus lade en arm runt Harrys axlar och gav honom en enarmad kram och Harry log, det kändes skönt att ha två vuxna han kunde lita på med absolut allt.

"och Wood var förtjust. Efter en halvtimme hade mörkret redan fallit på och de kunde inte fortsätta.

"Ledsen… jag borde kanske ha slutat tidigare…"

"Det är okej Oliver, jag gillade det verkligen."

'I år kommer vårt namn att stå på Quidditchpokalen', sade Wood lyckligt då de traskade tillbaka upp till slottet. 'Jag skulle inte bli förvånad om du visar dig vara bättre än Charlie Weasley, och han kunde ha spelat för England om han inte hade gett sig iväg för att jaga drakar.'"

"Han är bättre, han var bättre redan i sitt första år."

"Vi måste verkligen ha en match." Funderade Charlie tyst.

"Kanske berodde det på att han hade så mycket att göra nu, med Quidditchträning tre kvällar i veckan ovanpå all läxläsning, men Harry kunde knappt tro det när han insåg att han redan varit på Hogwarts i två månader. Slottet kändes mer som ett hem än Privet Drive någonsin gjort."

"Det är inte svårt att föreställa sig." Fräste Sirius tyst i sitt huvud och Harry klappade honom frånvarande som om han visste vad han tänkte.

"Lektionerna var också på väg att bli allt intressantare nu när de hade lärt sig grunderna.

"Harry har en poäng, lektionerna blev roligare när man lärt sig alla grunder."

"Ursäkta mig, men hör jag fel, de två skämtarna som gör så mycket ofog de kan är intresserad av lektioner."

"Håll käft Bill, bara för att vi älskar skämt betyder det inte att vi ogillar alla lektioner." Fräste George och Bill ryggade tillbaka innan han bad om ursäkt.

På allhelgonaaftonens morgon vaknade de till den ljuvliga doften av stekt pumpa som kom svävande genom korridorerna. Ännu bättre var professor Flitwicks tillkännagivande på lektionen i Trollformellära att han tyckte det nu var dags för dem att få saker att flyga, någonting som de allesammans hade längtat sig sjuka efter att få pröva sedan de sett hur han fick Nevilles padda att susa omkring i klassrummet."

"Professor Flitwick delade in klassen i par som skulle öva. Harry fick Seamus Finnigan till partner (vilket var en lättnad, för Neville hade försökt fånga hans blick).

"Ledsen Neville, det hade varit bättre för mig att jobba med dig, inget illa Seamus." Tillade Harry men Seamus skrattade endast.

"Han fick allt att gå BOM, eller hur." Skrattade Susan och de som varit i klassen nickade.

"Hej, kommer ni ihåg när han försökte förvandla vattnet till vin och gjorde så att allt inom en meter exploderade." Skrattade Ron och många vid Gryffindorbordet nickade med leenden.

Ron skulle däremot arbeta tillsammans med Hermione Granger. Det var svårt att säga vem som var argast över det, Ron eller Hermione.

"Jag var" "Nej, jag var" "Sluta med det där" "Nej, du gör det" "Bara" "Ahh" Hermione och Ron blängde på varandra medan de sjönk tillbaka i soffan med skratt runt om sig.

Hon hade inte talat med någon av dem sedan den dagen då Harrys kvastkäpp anlände.

"'Glöm nu inte de fina handledsrörelserna som vi har övat!' pep professor Flitwick, som vanligt uppflugen ovanpå sin boktrave. 'Sväng lätt och vrid på handleden, kom ihåg det, sväng lätt och vrid. Och att uttala de magiska orden rätt är också mycket viktigt – glöm aldrig trollkarlen Baruffio, som sa 's' istället för 'f' och fann sig själv på golvet med en buffel på bröstkorgen.'"

"Så du skrämmer elever med den historien. Men det är ett litet fel i historien."

"Och vad är det mr Lupin."

"Buffeln landar alltid på personen som är närmast en, aldrig en själv. Jag och mina vänner kollade upp det tillsammans." Många fnös medan lärarna skakade på sina huvuden, lita på att marodörerna skulle göra det.

"Okej, jag är verkligen nyfiken, vilka är dina vänner?"

"Mina vänner var… James, Peter Pettigrew och Sirius Black." Suckade Remus och folk började viska sinsemellan om att deras ex-lärare hade varit vän med en mördare.

"Åh, professor Lupin, det måste ha varit hemskt. Att förlora alla dina vänner på två dygn på raken." Angelina ser förskräckt ut.

"Jag har kommit över det, hur mycket man än vill kan man inte förändra det förflutna och allt sker av en anledning, jag bara hoppas att det kommer komma något bra ut av det."

"Lögnare." Väste Harry i Remus öra. "Vi fick böcker om mina sju år här, alltså kan man förändra det förflutna."

"Men just nu kan man max bara förändra de senaste timmarna." Påpekade Remus och Harry ryckte på axlarna

"Det var mycket svårt."

"Harry och Seamus svängde lätt och vred på handleden, men fjädern som de skulle skicka upp i skyn låg bara kvar på bänklocket. Seamus blev så otålig att han petade på den med sin trollstav och satte eld på den – Harry fick lov att släcka den med sin hatt.

"Enda saken den där hatten är bra till. Jag tror vi alla har släckt massor med bränder med våra hattar." Muttrade Lavender till Parvati.

Ron, vid bordet intill, hade inte mycket större tur. 'Wingardium Leviosa!' skrek han och vevade med sina långa armar som en väderkvarn.

"Ops, till mitt försvar funka det inte när jag gjorde som jag skulle och jag blev frustrerad…"

"Tror du att det har något att göra med att du hade Charlies gamla trollstav, du har blivit bättre sen du fick din nya trollstav."

"Harry har en poäng Ron, jag tror att problemet låg i din trollstav..."

"Kanske, jag är tacksam att jag har min egna nu i alla fall."

"Gör det själv då, du som är så duktig", brummade Ron ilsket. Hermione rullade upp ärmarna på klädnaden, vred hastigt på ditt trollspö och sade: Wingardium Leviosa!"

Deras fjäder höjde sig upp i luften från bänken och svävade ungefär en meter ovanför huvudet på dem.

"Å, bra gjort!" ropade professor Flitwick och klappade händerna. "Titta hit allihop, miss Granger lyckades göra det!"

Ron var på mycket dåligt humör mär lektionen var över.

"Mione, hur reagerade du till allt vi sade om dig?" Frågade Harry oroligt och tittade på sin storasyster.

"Umm… ni två var inte allt för dåliga… jag menar alla sa liknande saker bakom min rygg, ni var inte rädda att visa att ni inte gillade mig vilket gjorde det lite lättare…"

"Hermione Jane Granger, sluta undvika frågan och svara ärligt… wow, jag trodde aldrig jag skulle säga något sådant." Avbröt Ron och Hermione tillät sig ett leende.

"Okej, för att vara ärlig så bestämde jag mig att ge Hogwarts en sista chans, i fall jag inte hade fått någon vän, eller någon som skulle kunna bli en vän efter ett tag inom en vecka skulle jag skriva till mina föräldrar och be dem komma och hämta mig och helt enkelt överge den magiska världen." Svarade Hermione i en liten röst och Harry och Ron tittar på henne förfärade.

"Vi är så ledsna Hermione, om det inte varit för dig skulle vi ha varit dödade… eller relegerade… eller något annat skit. Du har ingen aning om hur mycket du betyder för oss båda, och vi är så otroligt ledsna att vi fick dig känna som om du inte tillhörde den här världen, Hogwarts utan dig skulle inte vara Hogwarts. Snälla förlåt oss." Harry och Ron pratade i mun på varandra och Hermione brast ut skratt.

"Va lugna, jag förlät er i samma ögonblick som" Hermione tvekade innan hon fortsatte. "vi blev vänner, antagligen lite innan." Hon log och de tre vännerna gav varandra en stor gruppkram medan många ser på med leenden och de vuxna kan inte låta bli att inte känna sig stolta.

"Det är inte konstigt att ingen kan tåla henne", sade han till Harry då de tog sig fram genom trängseln i korridoren. "Uppriktigt sagt är hon en riktig mara."

Någon stötte till Harry i mängden som skyndade förbi honom. Det var Hermione. Harry uppfångade en glimt av hennes ansikte – och blev bestört då han såg att det var fyllt av tårar.

"Det påminde mig om mig själv när jag var mindre och Dudley alltid retade mig och såg till att jag inta hade några vänner." Viskade Harry och Hermione kramade till hans hand innan hon släpper taget.

"Jag tror hon hörde vad du sa."

"Än sen?" sade Ron men han såg lite besvärad ut. "Hon måste ha märkt att hon inte har några vänner."

"Hörde du det med?" frågar Tonks mjukt och Hermione nickar med blanka ögon.

"Hermione, du vet väl om att du är min bästa vän tillsammans med Harry? Jag skulle inte byta ut dig mot något… jag vet att jag var en okänslig idiot då, är troligtvis fortfarande det, men jag är van vid att säga så. Jag och mina syskon håller på så hela tiden, förolämpar varandra men sen är allt bra några minuter senare. Jag antar att jag inte tänkte på hur mycket ord verkligen kan såra. Så jag är ledsen att jag fick dig känna dig ovälkommen här."

"Tack Ron, kanske du har mer takt än jag trodde." Hon log och gav honom en kram med en aning rosa kinder.

Hermione visade sig inte på nästa lektion och syntes inte till på hela eftermiddagen.

"Man vet att något är fel är Hermione inte dyker upp på lektionerna, var du okej?"

"Jag var okej, lite upprörd och kände mig ensam. Men inga skador eller något sådant. Och Harry och Ron gjorde upp för att de… inte var så vänliga? I alla fall så blev allt mycket bättre efter att vi blev vänner och jag lyckades få lite kontakt med de andra personerna i Gryffindor", Hermione lyckades ge alla ett halvt leende medan hon pratade.

"Okej, allvarligt hur blev ni tre vänner, ni verkar avsky varandra."

"Vi har ju sagt det, vi stötte på varandra i badrummet och började umgås." Svarade alla tre i synk med små leenden på läpparna.

"Harry det är emot reglerna för killar att vara i tjejernas badrum." Protesterade Seamus.

"Som jag har sagt har Potter ingen respekt för regler och bryter dem hela tiden." Avbröt Snape med en farligt låg röst.

"Med all respekt professor" alla fnös när de tydligt kunde höra sarkasmen. "Bryter jag inte reglerna om det inte är absolut nödvändigt… eller om jag är fruktansvärt uttråkad." Harry lade till den sista delen tyst så ingen kunde höra det.

"Mr Potter, straffkommendering för att inte visa respekt för dina professorer."

"Självklart Umbridge. Vilken tid?" Harry blängde på henne ilsket tillsammans med de som visste om vad som exakt hände där.

"Den vanliga tiden, mr Potter."

"Vanliga tiden?" Frågade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Vi har väldigt olika synpunkter och kommer inte bra överens. Rent ut sagt hatar jag henne, hon är en jävla ondskefull bitch."

"Harry, snälla svär inte. Jag hatar henne med, men det är smartare om du…"

"Mr Potter. Det är två till straffkommenderingar du förtjänat och 30 poäng från Gryffindor." Umbridges röst är så sliskigt söt att många ryser.

"Självklart professor. Jag ser fram emot det." Harry vände ryggen mot henne.

"Harry uppför dig, det här är vad? Den femte straffkommenderingen du fått från henne bara idag." Skällde Angelina. "Du kommer inte kunna ha någon fritid om du fortsätter så här."

"Jag vet Angel, det är bara svårt att låta bli. Jag hatar henne så mycket." Gnällde Harry och Snuffles fnös och puffade till Harrys axel.

På vägen ner till stora salen för allhelgonafesten råkade Harry och Ron få höra hur Parvati Patil berättade för sin väninna Lavender att Hermione satt på flicktoaletten och grät och ville bli lämnad i fred. Ron såg ännu mer förlägen ut när han hörde det, men ett ögonblick senare var de inne i stora salen, där dekorationerna till allhelgonaaftonen fick dem att glömma alla tankar på Hermione.

"Det är så typsikt er, jag är glad att veta att ni aldrig förändras." Hermione log men hon visste det var en lögn, Harry hade förändrats mycket de senaste fem åren och det var inte för det bättre.

Tusen levande fladdermöss flaxade från väggarna och taket medan ytterligare tusen svepte över borden i låga svarta moln och fick ljusen i pumporna att fladdra.

"Jag undrar om vi kunde hittats Snapes släkting där om vi letat." Frågade Ron och Hermione började skratta medan Harry begravede sitt huvud i sina armar och skakade av skratt.

Festmaten dök plötsligt upp på de gyllene serveringsfaten, som den gjort på banketten vid terminsstarten. Harry höll just på att servera sig en ugnsbakad potatis när professor Quirrell kom inrusande i salen med turbanen på sned och ett skräckslaget uttryck i ansiktet.

"Du vet när jag tänker på det händer det alltid något varje Halloween, jag menar när jag var ett så dök Voldemort upp, första året händer det här, andra året händer överfallet, tredje året bryter sig Sirius Black in i slottet, förra året blev jag tvingad att delta i turneringen och det här årets Halloween sög rent ut sagt."

"Vad för överfall?" Frågade Remus lugnt men hans ögon var fyllda av oro.

"Oroa dig inte Remus, ingen av oss blev skadad på någon Halloween." Försäkrade Fred medan George nickade bredvid honom.

Alla stirrade då han kom fram till professor Dumbledores stol, sjönk ihop mot bordet och flämtade: "Ett troll… i fängelsehålorna… tyckte ni borde få veta det." Sedan sjönk han avsvimmad till golvet.

"Vem släppte in ett troll på en skola, jag trodde Hogwarts skulle vara säker." Frågade Remus och lyckades precis hålla sig lugn.

"Det var Draco Malfoy, Malfoy släppte in trollet i slottet." skrek Neville för fullt stående och pekar med ett anklagande finger på Malfoy. Malfoy gjorde sig redo att försvara sig själv när Harry plötsligt hoppade upp och all uppmärksamhet drogs till honom istället.

"Nej Neville, det kan inte vara Malfoy. Han är för smart och begåvad och alldeles för sexig för att göra något så idiotiskt farligt." Alla i salen tystnade och stirrade på Harry med öppna munnar.

"Hörde jag verkligen Potter säga det nyss, Harry Potter som har haft en fejd med mr Malfoy sen första året." Frågade McGonagall svagt och hennes kollegor nickade stumt. Lee tog fram en fjäder och släppte den och alla hörde när den landade på golvet.

"Se på den Harry, du har lyckats med det omöjliga. Ingen har någonsin fått alla invånare i slottet så tysta att alla kan höra en enda fjäder." Fnös Astoria och Daphne fnissade vid hennes sida. Det blir brytningspunkten och alla nrast ut i skratt.

"Gud Harry, jag trodde nästan du var allvarlig där ett tag." Skrattade Charlie och dunkar Harry löst i ryggen. Harry log bara medan han satte sig ner.

"Professor Minnie, kan vi lägga in det här i Hogwarts: En historia?"

"Nej mr Weasley, vi kan inte lägga in det i boken, och för Melins skull, sluta kalla mig vid det namnet."

"Oroa dig inte George, hon älskar egentligen namnet." Viskade Remus till honom och George log, deras mor hade kastat en irriterad blick på hans tvilling istället.

"Jag har bara en fråga, varför?" frågade Tonks medan hon betraktade Harry misstänksamt.

"Det var en konsekvens ifrån vårt förra spel av sanning och konka. De trodde inte att jag skulle våga det. Nu var perfekta tillfället", förklarade Harry medan hans vänner brast ut i skratt igen.

Det blev en väldig uppståndelse. Det behövdes flera purpurröda smällare som exploderade från spetsen på professor Dumbledores trollstav för att få tyst i salen.

"Varför har jag inte fått höra om det här tidigare Albus." Krävde madam Bones med höjda ögonbryn medan hon kramade Susan till sin sida, orolig för elevernas säkerhet.

"Allt är uppklarat och den ansvariga har tagits hand om."

"Prefekter", mullrade han, "led genast tillbaka eleverna i era elevhem till sovsalarna."

"Vänta, varför sända bort oss? Det var ett troll löst i slottet, det är två prefekter och två förste ordningsmän. Hur skulle de kunna hålla alla elever säkra och skydda dem i fall de stötte på trollet, och försöka slå ut det. Det skulle uppstå panik och många skulle antagligen bli skadad." Avbröt Ron med en stadig röst och många nickade imponerade över hans logik.

"Och då får vi inte att glömma att Hufflepuffs och Slytherins uppehållsrum ligger någonstans i fängelsehålorna där trollet syntes till senast och du sänder dit dem." Påpekade Hermione med ett ilsket uttryck och madam Bones tittade ängsligt på sin brorsdotter som log ett lugnande leende.

"Varför stannade vi inte bara i salen, visst vi hade kunnat kalla till oss trollet men vissa lärare hade kunnat stanna kvar hos och satt upp säkerhetsförtrollningar så att trollet inte skulle kunna komma nära någon av oss, men i stället skickar du ut oss och låter två elevhem gå ner själva i fängelsehålorna. Vi hade alla känt oss säkrare här än att behöva gå runt i slottet och förvänta oss att trollet skulle dyka upp runt varje hörn. Så snälla professorn förklara hur du tänkte när du satte allas liv i fara genom att låta oss lämna salen." Avslutade Harry med en kall blick.

"Det är något jag också skulle vilja veta Dumbledore, du satte inte bara min brorsons liv på spel utan alla hans vänner och resten av skolan. Tappade du förståndet?" frågade Remus, och han chockade sig själv med sina hårda ord.

"Vi ska inte diskutera det här, var snäll och fortsätt läsa Rose."

"Vänta, hur gick det med Slytherin och Hufflepuffs hus?"

"Oroa dig inte madam Bones, professor McGonagall skickade med en lärare som såg till att alla kom fram säkert… fast jag hörde något om gångar?" Förklarade Daphne och madam Bones tackade dem snabbt medan Remus, tvillingarna, Lee och den gyllene trion log, de visste alla hur de hemliga gångarna fungerade tack vare en speciell karta. Snuffles skällde och grinade.

"Hur är det med Ravenclaw och Gryffindors hus?" Påpekade Remus när han märke att de inte nämndes.

"Vi sände med en lärare i varje grupp som sen stannade i deras uppehållsrum tills trollet var borta." Förklarade McGonagall och många nickade, nöjda med förklaringen.

"Vänta vem följde med Gryffindor, professor? För vi var helt ensamma hela tiden." Avbröt Percy förvirrat.

"Serverus Snape, du övergav dem. Du skulle se till att de kom säkert till deras torn, jag vill ha en jävligt bra förklaring varför du övergav dem, och jag svär om det har något att göra med att de är Gryffindors, Merlin hjälp dig." De flesta flämtade när de hörde henne svära medan Ron och Harry utbytte grin.

Percy var i sitt esse.

"Förvånar mig inte." Fräser Charlie och tvillingarna tittade på deras äldre bror och skakade på sina huvuden.

"Han var väldigt bra på att håll oss alla lugna, du vet." Viskade Fred och de som hörde nickade.

"Följ mig! Håll ihop, lämna inte varandras sida! Ni behöver inte vara rädda för trollet om ni följer mina och de andra prefekternas order! Håll er tätt bakom mig nu! Flytta på er, låt förstaårseleverna gå först tack. Jag vill ha de äldre eleverna i närheten av de yngsta i gruppen i fall något skulle hända. Är alla redo? Okej, låt oss gå." Percy bannade snabbt en väg genom folkmassorna tillsammans med ett par sjundeårselever och resten av eleverna följde efter snabbt. Han tittade bakåt ofta för att se till att alla var med och ingen hamnade på efterkälken,

"Bra gjort Percy, jag gjorde ett bra val när jag valde ut dig som prefekt verkar det som. Många sade att du inte skulle klara av pressen men du har visat dem fel." Berömde McGonagall, imponerad att han skött allt så lugnt när han själv måste ha varit rädd.

varje gång han gjorde det kunde Harry enkelt se rädslan i hans ögon och blev ytterst imponerad av hur bra han skötte situationen, han visste att han själv inte skulle ha klarat det.

Percy tittade förvånat på Harry, han var inte medveten att Harry hade kunnat se hans rädsla så tydligt, Percy var mycket bra på att gömma sina känslor och blev förvånad hur lätt Harry hade sett det. Med ett litet leende på läpparna tittade han ner i bordet med knäppta händer.

"Det är imponerande att han klarade av det så bra, jag undrar vad som har förändrat honom." Funderade Sirius.

"Hur kunde ett troll komma inte?" Frågade Harry då de gick uppför trapporna.

"Fråga inte mig, de lär ju vara väldigt dumma", sade Ron. "Kanske Peeves släppte in det, som ett allhelgonaskämt."

"Nej, Peeves älskar att skapa problem för andra men han skulle aldrig riskera någons liv på det sättet." sade Remus bestämt och många nickade.

De gick förbi olika grupper av folk som skyndade åt olika håll.

"Tyvärr följde inte de andra husen ordern."

"Onej, vi har förlorat vårt rykte. Gryffindors hus var det enda som följde reglerna." Skrek Harry ut.

"Jag skulle inte oroa mig mr Potter, ert hus är fortfarande det som bryter mot flest regler." Påpekade Sprout och det sagda huset röt som svar.

Då de knuffade sig fram genom en hop förvirrade Hufflepuffare, högg Harry plötsligt tag i armen på Ron. "Jag kom och tänka på något – Hermione."

"Vad är det med henne?" Frågar Ron förvirrat.

"Hon vet inte om det här med trollet." Ron bet sig i läppen. "Okej då," sade han. "Men det är bäst att Percy inte får syn på oss."

De smet undan och slöt sig till Hufflepuffarna som var på väg åt andra hållet, slank igenom en övergiven sidokorridor och satte fart mot flicktoaletten. De hade just vänt om hörnet när de hörde snabba steg bakom sig.

"Percy!" väste Ron och drog med sig Harry bakom en jättelik stengrip. Men när de kikade fram bakom den var det inte Percy de såg utan Snape.

"Serverus Snape. Det var din uppgift att se till att Gryffindors elever kom i säkerhet, jag kan inte fatta att du riskerade deras liv för att gå på någon idiotiskt expedition för att hitta trollet. När det är kvällsmat vill jag ha en förklaring om du vill se en till dag." Skrek McGonagall ilsket, ingen fick sätta hennes lejons liv på spel.

Han gick tvärs genom korridoren och försvann utom synhåll.

"Vad håller han på med?" Viskade Harry. "Varför är han inte nere i fängelsehålorna tillsammans med resten av lärarna?"

"Inte vet jag."

McGonagall blängde på Snape så att han ryggade tillbaka till Harrys glädje.

Så tyst som möjligt smög de genom nästa korridor efter Snapes försvinnande steg.

"Han är på väg till tredje våningen." sade Harry, men Ron höll upp handen.

"Känner du lukten av något?"

Harry vädrade i luften och en otäck stank nådde hans näsborrar, en blandning av gamla strumpor och den sortens offentliga toalett som ingen tycktes rengöra.

"En mycket bra beskrivning mr Potter." Berömde Flitwick och Harry rodnade medan många såg illamående ut och Remus stönade samtidigt som Snuffles kurrade ihop sig vid Harrys sida och erbjöd den lilla komfort han kunde, Sirius skulle ge allt för att kunna få förvandla sig redan nu men han visste att om han gjorde det så skulle han få kyssen snabbare än han hann säga oskyldig.

Och sedan hörde de det – ett lågt grymtande och det hasande ljudet av väldiga fötter. Ron pekade – i änden av en gång till vänster rörde sig någonting jättelikt mot dem. De drog sig in i skuggorna och betraktade det när det blev synligt i en fläck av månljus.

"Toppen, bara toppen. Stick därifrån så fort ni kan… efter ni hittat Hermione såklart." Muttrade Remus och trion utbytte nervösa blickar.

Det var en fasanfull syn. Nära fyra meter högt, med matt, granitgrå hud och en enorm klumpig kropp som liknade ett stenblock och med det lilla kala huvudet tronade allra överst likt en kokosnöt. Det hade korta ben tjocka som trädstammar med platta, hornartade fötter. Lukten som kom från den var otrolig. Det höll i en jättestor träklubba, som släpade efter golvet eftersom det hade så långa armar.

"Av allt det var så var det tvungen att vara ett bergstroll." Stönade Tonks och skakade i kroppen av rädsla för den man hon ansåg en lillebror.

Trollet stannade intill en dörröppning och kikade in. Det ruskade på de långa öronen, fattade ett beslut med sin lilla hjärna och lufsade sedan långsamt in i rummet.

"Nyckeln sitter i låste", mumlade Harry. "Vi skulle kunna låsa in det."

"Bra idé", sade Ron nervöst.

"Det är ingen bra idé, om jag minns rätt så är det där flicktoaletten." Mumlade Remus och Snuffles nickade på sitt huvud.

De makade sig fram mot den öppna dörren, torra i munnen och med en invärtes bön om att trollet inte skulle vara på väg ut genom den i samma ögonblick. Med ett enda väldigt språng lyckades Harry gripa tag i nyckeln, smälla igen dörren och låsa den.

"JA!"

Upptända av sin seger började de springa tillbaka genom gången, men då de kom fram till hörnet hörde de någonting som fick deras hjärtan att stanna – ett högt, skräckslaget skir – och det kom från rummet som de just låst och reglat.

"Ånej," sade Ron, lika blek som Blodige Baronen.

"Det är flicktoaletten", flämtade Harry.

"Ni låste in mig med trollet!" utbrast Hermione chockat

"Ledsen Mione, vi visste inte varenda vrå av slottet som vi gör nu." Mumlade de två pojkarna och Hermione skakade på huvudet medan resten av skolan såg på förfärade.

"Hermione", sade de med en mun. Det var det sista de hade lust att göra, men vad hade de för val,

"Vi ville inte möta trollet, vi ville rädda Mione såklart."

De snurrade runt och rusade tillbaka till dörren och vred om nyckeln, panikslaget fumlande, sedan sköt Harry upp dörren och de sprang in. Hermione höll på att hasa utmed väggen mitt emot och såg ut som om hon just skulle svimma.

"Klart jag gjorde, jag hade aldrig hamnat i någon slags fara tidigare."

"Ledsen Mione, utan mig hade du kunnat leva utan…"

"Utan dig skulle jag vara död, du kom ihåg mig. Du är min lillebror Harry och jag skulle aldrig vilja att du försvann." Under tiden av deras samtal grep tvillingarna tag i Ron och drog in honom i en kram medan Tonks gjorde samma sak med Hermione, Harry höll om Snuffles som skakade av rädsla för sin gudson.

Trollet var på väg fram emot henne och stötte ner handfaten från väggen under sin gång.

"Uppehåll trollet!" sade Harry förtvivlat till Ron. Han grep tag i en lös kran och kastade den så hårt han kunde mot vä stannade någon meter från Hermione. Det svängde runt och blinkade dumt, för att se vad som hade åstadkommit oväsendet. De elaka små ögonen upptäckte Harry. Det tvekade, gick sedan emot honom istället och höjde klubban medan det gick.

"Häråt dumskalle!" Vrålade Ron från andra sidan rummet och kastade ett metallrör på det.

"Hur har ni inte svimmat än?" Frågade Oliver svagt

"Adrenalin… och jämfört med andra saker är det här en picknick i solskenet." Påpekade Hermione och de två pojkarna nickade vilket ledde till att alla bleknade. Hur kunde något vara värre än ett bergstroll?

Trollet verkade inte ens märka att röret slog i hans axel, men det hörde vrålet och stannade till igen och vände sitt fula tryne mot Ron istället och gav Harry tid att springa runt det.

"Idiotiskt, nu är eran flyktväg blockerad." Morrade Monsterögat.

"Håll käften Moody, de är elva och gör fruktansvärt bra." Viskade Kingsley till honom ilsket.

"Spring Ron, spring." Mumlade Percy och Sinistra som hörde honom gav honom ett lugnande leende samtidigt som Rose fortsatte läsa.

"Sätt igång, spring, spring." Tjöt Harry åt Hermione och försökte dra henne mot dörren, men hon kunde inte röra sig, hon tryckte sig fortfarande platt intill väggen med munnen öppen av skräck.

"Det är helt förståeligt Mione." mumlade Tonks och använde sig av hennes smeknamn.

Skriken och ekona verkade driva trollet till bärsärkaraseri. Det röt igen och började röra sig mot Ron, som stod närmast och inte hade någon möjlighet att fly undan.

Nästan allas ansikten var vita av chock och stirrade med stora ögon på trion.

Då gjorde Harry någonting som både var mycket modigt och mycket dumt. Han tog sats till ett väldigt hopp och lyckades klamra fast armarna runt trollets hals bakifrån.

"Du gjorde vad?" Skrek Remus i chock och panik. "Harry James Potter, har du en döds längtan? Vill du dö? Hur kan du ens göra något så otroligt idiotiskt?" Harry sjönk djupt ner i sin plats när Remus skällde ut honom och de flesta i salen vände sig om för att titta på.

"Umm, vi kan inte ta det här senare, utan publik?" Frågade han svagt och Remus upptäckte först då att folk följde Harrys utskällning.

"Det här är inte över, Harry." Började han i en stenhård ton. "Vi kommer prata om det här senare ikväll, det lovar jag dig." Han drog snabbt in Harry i en kram och låste sina armar runt om honom så Harrys rygg var pressad mot hans bröst. Harry visade inga känslor åt hans ord men inombords hade han panik, han kommer straffas, han bara vet det.

"Vad kommer Remus göra? Ingen mat? Ett skåp? Sysslor? Kanske, de hade lovat att de aldrig skulle svälta mig eller låta mig bo i ett skåp, kanske ett fysiskt straff, bälte, knytnäve eller fot, var inte löjlig Harry, varken Remus eller Sirius kommer slå dig, om inte… O herre gud, de kommer sända tillbaka mig till Dursleys nu när de vet hur stort freak jag är." Hans tankar var överallt men ingen märkte något utan de fortsatte att läsa.

Trollet kunde inte känna att Harry hängde där, men till och med ett troll lägger märke till om man sticker upp ett långt stycke trä i näsan på det, och Harry hade fortfarande haft sin stav i handen när han hoppade – den hade gått raka vägen upp i en av trollets näsborrar.

"Så det var därför Harry så gärna ville rengöra sin trollstav." mumlade Percy med bankande hjärta.

Vrålande av smärta vred oh svängde trollet sin klubba, medan Harry hängde sig fast för brinnande livet; vilket ögonblick som helst skulle trollet slita bort honom eller ge honom ett fruktansvärt slag med klubban. Hermione hade skräckslagen sjunkit ner på golvet; Ron drog fram sin egen stav – utan att veta vad han skulle göra hörde han sig själv ropa ut den första trollformel som föll honom in: Wingardium Leviosa!"

"Vad ska den göra mot ett troll?" frågade Zacharias med ett hånleende. "Du kunde inte ens utföra förtrollningen."

Klubban flög plötsligt ur handen på trollet, höjde sig högt, högt upp i luften, vände sig långsamt runt – och for med ett otrevligt brak ner på sin ägares huvud. Trollet vacklade till på fläcken och föll sedan platt framstupa med en duns som fick hela rummet att skaka.

Alla stirrade med öppna munnar på den leende trion, två förstaårselever tog ner ett fullvuxet bergstroll.

"Ni borde prata med ministeriet, jag vet att de har problem att ta ner troll, de kan nog lära sig ett och annat från er." Sade Tonks tillslut och folk började jubla och diskutera händelsen med deras vänner tills Rose harklade sig.

"Vi har lite mer än tre sidor kvar av kapitlet."

Harry reste sig upp. Han darrade och hade tappat andan. Ron stod där med trollstaven fortfarande lyft och stirrade på vad han hade åstadkommit. Hermione var den första som sa något.

"Är det… dött?"

"Jag tror inte det", sade Harry. "jag tror att det bara har tuppat av." han böjde sig ner och drog ur sin trollstav ur trollets näsa. Den var täckt med någonting som såg ut som klimpigt grått klister. "isch… trollsnor." Han torkade av det på trollets byxor.

"Jag hoppas du rengjorde det sen."

"Jag fick hjälp av Percy, den såg bättre ut än vad den gjorde innan."

Ett plötsligt slammer och ljudet av klampande steg fick dem alla tre att titta upp. De hade inte insett vilket oväsen de ställt till med, men någon på våningen under måste naturligtvist ha hört bullret och trollets vrål

"Prova hela slottet istället." Sade Katie skakigt.

Ett ögonblick senare kom professor McGonagall instörtande i rummet, tätt följd av Snape och av Quirrell som bildade eftertrupp. Quirrell tog sig en enda titt på trollet, gav ifrån sig ett svagt kvidande och satte sig hastigt ner på en toalett medan han tog sig för hjärtat. Snape böjde sig ner över trollet. Professor McGonagall tittade på Harry och Ron. Harry hade aldrig sett henne se så arg ut. Hon var vit om läpparna.

"Nah, vi har sett henne argare." sade tvillingarna, Lee och trion i synk medan Remus nickade bredvid.

Förhoppningar om att vinna 50 poäng för Gryffindor försvann snabbt ur Harrys huvud.

"Vet inte ens varför jag hade den tanken."

"Vad i alla världen tänkte ni på?" sade Professor McGonagall med kallt ursinne i rösten. Harry tittade på Ron, som fortfarande stod med trollstaven höjd i luften. "Ni hade tur som inte blev dödade. Varför är ni inte i er sovsal?"

"För vi räddade Hermiones liv för att jag vet en skitstövel mot henne tidigare", mumlade Ron skamset.

"Men det var en bra början på vår vänskap", Hermione blinkade med ena ögat åt honom.

Snape gav Harry en snabb, genomträngande blick. Harry tittade ner i golvet. Han önskade att Ron skulle sänka sin trollstav.

"Ledsen, jag var i chock."

Då hördes det en svag röst i skuggorna. "Snälla professor McGonagall – de sökte efter mig."

"Miss Granger." Hermione hade tillslut lycktas ta sig upp på benen.

"Jag gav mig ut för att leta efter trollet för jag… jag trodde att jag kunde klara av det på egen hand… för jag har ju läst allt om dem."

"Miss Granger, du ljög för mig varför?" sade McGonagall häpet och stirrade förvånat på sin elev.

"För att de inte skulle hamna i trubbel, de räddade mitt liv."

Ron tappade sin stav. Var det verkligen Hermione Granger, som stod här och berättade en ren och skär lögn för en lärare.

"Vi är lika överraskade." Skrattade Dean.

"Oroa er inte, ni kommer få se den sidan hos Mione oftare under böckerna."

"Om de inte hade hittat mig, skulle jag vara död nu. Harry stack upp sin trollstav i näsan på trollet och Ron slog det medvetslöst med klubban det hade med sig. De hade inte tid att hämta någon. Trollet var på väg att ta död på mig när de kom." Harry och Ron försökte se ut som om det här inte var något helt nytt för dem.

"De lyckades också." Muttrade McGonagall till sina kollegor.

"Jaa… i så fall…", sade professor McGonagall och stirrade på dem alla tre. "Hermione Granger, dumma flicka, hur kunde du bara komma på idén att ge dig i kast med ett bergatroll på egen hand?"

Hermione hängde med huvudet. Harry var helt förstummad. Hermione var den sista i världen som skulle göra något mot reglerna, och här stod hon nu och låtsades att hon hade gjort det, för att klara dem ur knipan. Det var lika otänkbart som om Snape hade börjat dela ut godis.

"Ta inte emot det, det skulle vara förgiftat." Varnade Ron och Harry nickade instämmande.

"Hermione, Gryffindor kommer att få fem poäng avdrag för det här", sade professor McGonagall. "Jag är mycket besviken på dig, om du inte är skadad alls, är det bäst att du ger dig iväg till Gryffindortornet. Eleverna håller på att avsluta festen i sina olika elevhem." Hermione gick därifrån.

"Det värsta var hur besviken hon lät." Mumlade Hermione och Tonks släppte äntligen taget om henne.

"Jag drog inte bort mer poäng då jag kände att nästan dö var ett straff som var tillräckligt." Förklarade McGonagall på frågande blickar.

Professor McGonagall vände sig mot Harry och Ron. "Ja, jag säger fortfarande att ni hade tur, men det är inte många förstaårselever som hade kunnat ställa upp mot ett fullvuxet bergatroll. Ni vinner fem poäng vardera åt Gryffindor. Jag ska informera professor Dumbledore om det. Ni kan gå."

"Varför får vi först nu veta att Ron kämpade mot ett troll."

"Jag kände att det inte var speciellt viktigt Molly, då han var helt okej.

"Min son kämpade mot ett vuxet troll, jag har rätt att få veta det." Morrade mrs Weasley och blängde på både Dumbledore och McGonagall.

De skyndade sig ut ur rummet och sade inte ett ord förrän de befann sig två vånningar högre upp. Helt bortsett från andra saker var det en lättnad att slippa lukten från trollet.

"Vi borde fått mer än 10 poäng." muttrade Ron.

"fem, menar du, när hon har dragit av Hermiones."

"Hyggligt av henne att hjälpa oss ur knipan sådär." medgav Ron. "Men vi räddade henne faktiskt.

"Hon hade kanske inte behövt räddas om vi inte hade låst in trollet tillsammans med henne."

"Glad att någon annan inser det." Muttrade Ginny.

De hade kommit fram till den Tjocka Damens porträtt. "Gristryne", sade de och klev in. Sällskapsrumme var fullpackat och stimmigt. Alla höll på att äta maten som man hade skickat upp. Men Hermione stod ensam vid dörren och väntade på dem. Det blev en mycket generad tystnad. Utan att se på varandra sade de sedan alla tre:
"Tack", och skyndade iväg för att hämta tallrikarna med mat. Men från och med den stunden blev Hermione Granger deras vän. Det finns upplevelser som man inte kan dela utan att till sist börja gilla varandra, och att klubba ner ett fyra meter högt bergatroll är en av dem.

"Okej, ni blev tydligen vänner i ett badrum." Skrattade Lee.

"Harry, jag skulle uppskatta om du i fortsättningen skaffade vänner på normala sätt." Viskade Remus i Harrys öra och Harry nickade.

Efter att Harry och Ron sagt god natt till Hermione blev de stoppade av Percy i trappan till deras sovsal som drog in båda två i en kram.

"Har ni någon aning om hur orolig jag blev när jag upptäckte att ni saknades?" Mumlade Percy mot Rons hår.

"Ledsen Percy, men Hermione visste inte om trollet och vi hämtade henne. Förlåt oss." Säger Harry nervöst, han var inte van vid att få kramar.

Många blev arga när de hörde det men Rose läste vidare utan att stanna.

"Det är okej, gör bara inte om det okej, jag skulle hata att se någon av er skadad. Var försiktigt i fortsättningen. Skynda er i säng nu." Med ett leende släppte Percy taget om de två elvaåriga pojkarna som skyndade sig upp i sin sovsal.

"Det är slutet på kapitlet." Suckar Rose och lägger ifrån sig boken.

"Jag saknar den Percy. Han förändrats jättemycket när han fick det andra märket." Tänkte Harry innan han satte sig ner ordentlig, fri från Remus famn och han skyndade sig att sätta sig emellan sina två bästa vänner igen.

Okej, jag har funderat och jag orkar inte skriva mer, jag kommer inte överge den här berättelsen men jag har tappat intresset för första året lite och vill komma till tredje boken. Plus jag orkar inte sitta och skriva av varenda litet ord ur boken och det var ett tag då jag hittade en som hade skrivit en liknande berättelse fast med marodörerna och Lily... men den personen skrev aldrig färdigt och kom bara halvvägs med kapitel 10 innan den gav upp, så sidan där jag bara kunde kopiera av boktexten försvann. Så jag har en fråga. Är det någon som känner till någon sida där kapitlen finns utskrivna, & i så fall kan ni skicka adressen till mig?

I fall inte så är det möjligt att jag kommer hoppa över en del kapitel, så om det är något kapitel ni verkligen vill ska vara med, låt mig veta.

I fall jag hoppar över kapitel så kommer jag antagligen skriva dit dem senare när jag har tid eller orkar skriva dem. Tack för att ni tog er tid att läsa. Jag kommer skriva ut kapitel 11 och jag har fyra dagars ledigt så jag hoppas att jag hinner uppdatera innan min födelsedag som är på måndag