Kapitel 14

Va? Gå?

Draco kastar sig i närmsta badrum. Flämtande stänger han igen dörren bakom sig och lutar sig mot den. Äntligen ensam, han går fram och lutar sig över handfatet med ett stenhårt grepp om kanterna. Hela han är helspänd och han skakar svagt. Vad tänkte han egentligen? Att han är kär i Potter? Okej, den tanken är ganska skrattretande, inte ens han tror det. Det han i självverket bannar sig själv för den han tänkt. Kan det vara så att han finner Potter så attraktiv att han nästan varit på vippen att våldsamt trycka ner Harry i madrassen och kysst honom tills ingen visste vad som är upp och ner.

Förfärat tittar han upp från handfatets botten och de mörka dräneringshålen och möter sin blick i spegeln. Han känner inte igen sig själv. Han känner sig slarvig – slarvig och avslappnad. Den kalla och hårda sidan av honom, den som brukar vara sitt ansikte utåt, är som bortblåst och kvar är det här mjuka och… fina kvar. Är det Potters verk? Undrar han stilla för sig själv.

De grå ögonen tittar tillbaka och får honom att undra om Harry skulle finna allt det här attraherande…

För Merlins skull! Han slår på vattenkranen och stänker vatten i ansiktet. Fyller sina kupade händer med vatten och begraver ansiktet i handflatorna och känner hur vattnet rinner mellan sina fingrar.

Han lyfter sin blick mot spegeln igen och tittar på sig en stund, han tittar så länge att han börjar se reflektionen av Harry i spegeln. Han studerar reflektionen och funderar på hur det skulle kännas att ha Gryffindorarens läppar mot sina igen, han lutar huvudet lite och följer linjer och detaljer som han inte sett förut. Vågar inte blinka, han svär att om han blinkar så kommer reflektionen försvinna.

Han tränger undan alla tankar om hur fel det är att fantisera fram Potters ansikte och sen studera det utan att ens våga göra något åt allt det här. Han fuktar sakta läpparna och ser hur Potter-inbillningen vidgar sina ögon lite och öppnar munnen.

"Malfoy?"

Draco sätter i halsen och hoppar högt. Fan! Det hade inte varit en reflektion, det hade varit Potter han stått och stirrat på. Draco vänder sig häftigt om och stirrar nu direkt på Harry. Ser hur Harry får något oroligt i blicken. Jag måste se skräckslagen ut, tänker Draco. Han känner sig skräckslagen. Påkommen. Skamsen. Och upphetsad.

"Varför sprang du?" frågar Harry. Han flyttar sig några steg åt höger för att kunna fånga upp Dracos sänkta blick.

Draco möter blicken och ser hur Harry sväljer nervöst.

Dracos ögon smalnar och han lutar sig lite, lite framåt – är den Svårthårige nervös? Och i så fall över vad? funderar Draco rådvillt.

Han greppar hårdare i porslinskanten, som i att hindra sig för att hoppa på Harry där och då.

"Ehh…" säger Draco och harklar sig. Skräcklagen över att behöva säga något, och skräcklagen över att förlora förståndet och säga något sant...

"Draco vad är det som är fel?" Harry är på gränsen till förtvivlad, han har försökt att få Draco att må bra, försökt att finnas där, försökt att få saker at bli bättre. Och det här är tacken? Han vet inte ens vad det är för tack. Eller varför Draco plötsligt gör såhär.

Ord vill inte komma fram, ord vill inte sägas högt.

Harry sliter sin blick från Dracos ansikte ner på Dracos vitnande händer.

"Sluta…" utbrister Harry och stegar fram och lägger sin händer över Dracos och försöker få denne att släppa sitt grepp.

Harrys beröring får Draco att rygga tillbaka.

"Åh…" börjar Harry och det verkar gå upp för honom. "Är… är det jag som är problemet?" frågar Harry tyst och släpper häftigt Dracos händer som om han bränt sig. Han håller upp händerna i luften för att visa Draco att han inte tänker röra vid honom mer. "Vad har jag gjort?" mumlar Harry till golvet.

Det går en stöt genom Dracos kropp. Fan. Han skadar Harry. Det han gör just nu skadar honom. Varför kan han inte bara öppna munnen och förklara för Harry? Paniken slår knut på magen och får honom att tappa andan. Han hatar att se Gryffindoraren såhär.

Sluta! Sluta då… berätta för honom! Bättre att Potter avskyr honom än att Draco skadar Harry.

Orden stockar sig i halsen och vägrar bli uttalade.

"Snälla, Draco. Vad har jag gjort?" mumlar Harry igen och låter sårad. "Jag försökte bara vara en bra vän."

"Vän…" fnyser Draco. Okej han kommer direkt när han kommer ut från badrummet besöka Voldemort och peta på dennes schackpjäser och hoppas att få bli dödad. Han förtjänar inte att leva efter det här.

"Vad tycker du att jag var då?" frågar Harry rakt ut, inte arg, ledset eller irriterat bara helt ärligt.

"En plåga?" snälla bara håll tyst, ber han sig själv.

Harry biter ihop käkarna och tittar kallt tillbaka innan han vänder sig om och börjar gå mot dörren.

"Harry!" äntligen…

Den tilltalade vänder sig om förvånad över att få höra sitt förnamn.

Draco sväljer några gånger innan han rätar på sig och lämnar handfatet bakom sig. Han går nästan snubblande framåt. Antingen vill hans kropp inte lyda eller så kan den inte ens kontrollera sig… tänker Draco irriterat och rodnar över att han nästan snubblar.

Harry ryggar tillbaka i denna plötsliga närhet av Draco. Och nu när Draco väl stod där nära så kommer han inte ens ihåg vad han skulle göra. Draco själv verkar komma av sig och står rakt upp och ner och stirrar ett tag.

"Jag…" säger Draco häftigt och drar efter andan och sätter i halsen igen. Han hostar till och Harry klappar till honom i ryggen.

Värmen är tillbaka och den sprider sig sakta runt Harrys beröring, värmen tonar sakta ut och lämnar en kittlande känsla efter sig. Han vill ha Harrys hand på sin rygg igen. Han vill ha Harry överallt. Han vill. Han vill verkligen.

Han tar de sista stegen fram och är så när på att knuffa omkull Harry. Sen när kan han inte vara smidig eller kan kontrollera sin kropp? Det är inte som om han inte gjort det här förut, eller inte kan det här. Och nu beter han sig som en tafatt trettonåring!

Han släpper ut ett skakigt andetag över Harrys ansikte och tittar tillbaka i Harrys vidgade gröna ögon. Han lutar sig sen fram och fångar upp Harrys läppar.

Galopperande Gorgoner! Tänker Harry och stelnar till när Dracos läppar sluter sig om den förstnämndes. De är mjuka och varma, snuddar lätt vid Harrys, nästan inte där men han är så medveten att han faktiskt kysser Dracos läppar. Dracos frågande tunga och rörande mun får Harry att tappa greppet totalt och lika så förmågan att andas ordentligt.

Draco lägger sin hand runt Harrys nacke och en på Gryffindorarens lår och tvingar honom närmre. Så bra det känns… Någonstans här verkar båda två tappa behärskningen. Harrys hans flyger upp till Dracos nacke – han behöver känna Dracos varma hud, och så behöver han ta stöd, annars kommer hans ben vika under sig vilken sekund som helst.

Dracos händer bränner där de ligger runt hans nacke och lår.

Harry släpper ut ett skakigt andetag när Draco försiktigt suger på hans underläpp innan denne drar sig tillbaka. Han blinkar några gånger och försöker få fokus på mannen framför sig, han inser att det är omöjligt när det ända han kan konsentera sig på är att Dracos hand börjar röra sig längs med hans lår.

Det är ju inte som att han inte försöker befria sig själv från Dracos grepp; nej, nej! Han försöker gång på gång, men hans kropp vägrar lyda det hjärnan försöker bemanna den att göra. Han låter ögonen vara öppna och stirrar på Den Blonde som lutar sig framåt igen och låter tungan följa formen på Harrys läppar. Det var ungefär nu som kroppen börjar lyssna hjärnan igen och han ska precis putta bort Draco, ja han till och med höjer sina händer och lägger dem på dennes bröstkorg, när känslan av den tränade kroppen under sina fingrar och uttrycket i Dracos ansikte av att denne gör något otroligt viktigt och att det inte vore rätt att stoppa honom, får den rationella delen av honom att störtdyka ner i ett totalt mörker, osäker på att den någonsin kommer få se ljuset igen.

Och förutom det så börjar Harrys läppar kräva uppmärksamheten från Dracos, skulle göra vad som helst för att få känna uppmärksamheten hela tiden. Han har aldrig vara så medveten om sina läppar som just nu, den pirrande känslan i läpparna sprider sig ut i hela kroppen.

Han lyckas på något sätt ändå dra sig undan och stirrar upp på Draco.

"Vad…?" han försöker bilda en hel mening. Berusningen och förvirringen gör tankarna dimmiga. Han slickar sig snabbt om sina våta och lite svullna läppar.

Draco öppnar sina grå ögon och verkar ha svårt att fokusera för ett par sekunder. Han blinkar några gånger och ser ganska bortkommen ut.

"Vad…?" börjar han igen.

Draco suckar nästan frustrerat. Om det är för att Harry inte kan avsluta en hel mening eller om det är för att Harry försöker säga en mening vet han inte riktigt. Men frustrerad känner han sig.

Han böjer sig häftigt ner igen och fångar upp Potter läppar, trycker sig mot den andre mannens kropp. Okej han tänker inte försöka förneka att han är attraherad av Gryffindoraren. Draco låter sin tunga glida in i Harrys mun utan protester och alla tankar försvinner ur hans hjärna, det blir blankt och luddigt och underbart bortdomnat.

Han känner hur Potters kropp skakar under hans beröring. Känslan av att det är han som får Potter att bli skakig, får hans kropp att börja reagera och skaka lite själv. Harry hoppar till lite och avbryter kyssen några sekunder när han känner hur Draco hårdnar. Draco möter Harrys nu nästan svarta ögon. Det skulle kännas skämmigt om han inte just då kände att det är tusen gånger viktigare att känna Potters läppar och röra vid Potters tunga. Och han kysser Harry häftigt och hungrigt.

Draco verkar ha bestämt sig för att känna och röra vid varje centimeter av Harrys mun, får honom att fundera några sekunder på om det skulle kunna räknas som våldtäckt på Gryffindoraren? Nja… Om det så vore så skulle han gladligen ta sitt straff sen om han bara får känna hela Harrys kropp och mun mot sig en stund till.

Harry stönar djupt inom sig och Draco kommer fram till att hans enda uppgift i livet är att få höra det där ljudet igen! Han börjar röra sin mun på ett sånt sätt att han frågar efter mer uppmärksamhet från Harrys håll.

Harry är inte sen att lyda han låter sin hand glida in under Dracos tröja och börjar massera varje liten centimeter. Det är lätt att kyssa Malfoy, kommer Harry fram till utan att direkt veta att han tänker tanken, det är bara att falla in i kyssen och följa Dracos läppar och mimera det Malfoy gör och kan både ge och ta och inte bara ta.

Draco pressar sin hand hårdare mot Harrys lår innan han släpper greppet totalt om Harry och drar efter andan. Andfått står de och stirrar på varandra ett bra tag.

"Vad…?"

Draco himlar med ögonen åt Harrys upprepade fråga.

"Jag måste nog gå…" mumlar han när förvirringen kastar sig över honom som ett lejon i svält.

"Va? Gå?"

"Ja, tillbaka till mitt uppehållsrum…"

"Men hur blir det med vårt rum då? Vad ska du säga till alla i ditt elevhem? Vad blir det med oss?"

"Jag vet inte om det finns ett oss, Potter", mumlar Draco lågt.

Harry grabbar tag i Dracos nacke och kysser Draco igen.

Draco faller in i kyssen och tappar bort tanken att han borde gå för en liten stund.

"Nej jag måste gå", mumlar Draco mot Harrys läppar och drar sig undan efter att kysst Gryffindorarens läppar en gång till.

Och så är han borta.

Harry inser inte att Draco försvunnit riktigt förrän efter ett par minuter och när han i avsaknaden av ett par riktigt upphetsande läppar och utan att ha en mycket het kropp tryckt mot sig får Harrys hjärna att sakta återvända.