Så, får ni ett till kapitel :) Om författare numero dos läser det här, var vänlig och KONTAKTA MIG!

Carrie

Jag kan medge att det kanske var lite överdrivet, att vilja bli en vampyr antingen på grund av Sam och dem andra eller på grund av Jared, jag var faktiskt inte helt säker på vilket det var. Och om sanningen ska fram så ville jag inte ta reda på det heller, förmodligen hade jag förvirrat stackars Jared så mycket nu att han hatade mig. Dem andra brydde sig säkert inte om det, varför skulle dem göra det liksom? Jag och Amie var nu tillbaka hos Jake och dem andra, genast sprang hon fram till Jake, dem var söta tillsammans och jag var otroligt glad för deras skull. Äntligen hade dem blivit ihop, jag hade för ett tag oroat mig över att dem aldrig skulle bli tillsammans utan gå omkring här tills dem båda två blir hundra år gamla, utan att bekänna vad dem egentligen kände för varandra. Men jag hade nog ingen rätt att säga något sånt om dem, eller ens tro att det skulle hända. För om det skulle ta sån lång tid för dem så skulle det förmodligen ta minst dubbel så lång tid för mig och Jared, om det nu någon gång skulle bli vi två. Jag tvivlade starkt på det, han stod borta med dem andra och skrattade rått åt något Sam berättat för dem. För ett ögonblick möttes våra blickar, jag tittade genast ner i marken och gick bort till stranden. Där satt Leah, hon tittade fundersamt ut emot havet och såg ut som om hon hade något väldigt viktigt att tänka på. Jag blev lite nervös över att Sam faktiskt ringt henne och sagt att vi behövt, eller nej, dem behövde hennes hjälp. Jag var ju faktiskt inte en i flocken längre, och då fanns det ingen annan som skulle kunna övertala dem om att Leah inte skulle behövas dras in i det här.

"Hej, L", sa jag och satte mig ner jämte Leah, denna log frånvarande och tittade sedan ut emot havet igen.

Hennes blick verkade så långt borta, det var som om även om hon var här så var hon inte riktigt här ändå. Kroppsligen var hon visserligen här, men mentalt var hon någon helt annanstans. Jag tittade över på Sam och dem andra i gruppen och mötte ännu en gång Jareds blick.

"Har något hänt?" frågade jag, hon ryckte på axlarna och lade frånvarande en hand på sin oförändrade mage.

"Sam bad mig hjälpa dem att slåss emot vampyren", jag bet mig i läppen, jag var arg.

Det har aldrig hänt mig, nästan aldrig någonsin i mitt liv har jag känt hur frustrationen bubblade upp till ytan, hur jag faktiskt ville slå till någon och bara skrika på den personen, det här var första gången jag någonsin varit arg i hela mitt liv, och det var inte den mest roliga upplevelse precis.

"Han borde inte frågat dig", sa jag enkelt och tittade argt på honom, dem andra måste ha märkt min blick för dem tittade genast menande på Sam, denna började smått prata och jag hoppades att han förklarade för dem vad han bett Leah göra.

Han hade bett henne att offra sitt barn, barnet som hon velat ha väldigt länge, bara för att han ville det. Förmodligen sa han att vi andra skulle kunna dö också och att hon inte ville känna sig skyldig för att ha varit med och orsakat våra dödsfall. Visst Sam är en otrolig människa, och en bra ledare, faktiskt nästan som en slags mentor, men han är väldigt bra på att övertala människor till att göra saker dem inte vill göra.

"Jag borde nog göra det", viskade hon tyst för sig själv, jag sa inget utan tittade bara på henne. "Det här kan vara sista gången, och så kan jag skaffa barn efteråt, men..."

Hon bet sig i läppen för att hindra tårarna ifrån att rinna nerför hennes kinder, jag lade armen runt hennes axlar och log sorgset, det var så fel att Sam bad henne göra det här. På grund av det dem haft tillsammans hade hon fortfarande svårt att säga nej till honom, och det visste han. Ändå efter allt hon gjort för honom så går han och frågar henne det här, han tänkte nog inte på det men det han egentligen frågar om hon kan tänka sig att offra ett oskyldigt barns liv för att han inte tror att dem kan klara det själva.

"Du ska inte göra det", sa jag då, jag hörde hur Sam morrade, jag vände mig om och gav honom en arg blick. "Du håller käften, Sam, för om du inte gör det så sparkar jag skiten ur dig."

Mina ord såg ut att förvåna alla, dem bara tittade på mig som om jag var dum i huvudet, men vad hade dem trott? Det är svårt att fortsätta ha kvar sin lugna natur och inte bli arg så lätt om man umgås med dem här människorna. Jag menade också vad jag sa, om Sam inte slutade prata i det ögonblicket så skulle jag slå ihjäl honom.

"Du har velat ha ett barn och kunna ha en riktig familj jättelänge", sa jag och pekade sedan emot Sam, han var den enda som lyssnade nu, dem andra var upptagna med annat, vilket var rätt bra. "Ska du verkligen låta den idioten förstöra allting, tro mig, han vill bara ha dig där för att det får honom att känna sig bättre. Och även om det här blir din sista gång, vem säger att han inte kommer behöva dig nästa gång också, eller gången efter det? Och visst kan du få barn efter det men det kommer inte vara samma barn."

Leah nickade och torkade sedan tårarna, hon mumlade ett svagt tack och började sedan gå in emot köket där Billy stod framför spisen och pratade med en person som såg ut som Quils pappa. Där satt jag nu helt själv, också en rätt positiv grej. Amie och Jake var någonstans och gjorde det dem ville, medan killarna stod och hängde vid huset och försökte se häftiga ut. Det påminde mig på något sätt om Florida, om hur killarna var vid en sida av skolan och såg coola ut medan jag och mina vänner stod mitt i allting och tittade runt och mobbade dem töntarna som faktiskt var med i olika gäng. Min mobil vibrerade och jag öppnade den genast utan att titta vem som ringde.

"Hallå."

"Saknat oss?" så fort jag kände igen deras röster skrek jag högt som en galning och sprang och hoppade fram och tillbaka som en idiot.

Det var bara så kul att höra deras röster, även om dem var flera hundra mil härifrån så hörde jag deras röster för första gången på väldigt länge. Ingen frågade någonsin om mina vänner som jag hade hemma, antingen för att dem trodde att jag var helt mobbad eller för att dem antog att jag inte ville prata om dem, jag visste ärligt talat inte varför, förmodligen var dem helt enkelt inte intresserade och det var inte min stil att gå fram och börja prata om mina gamla vänner.

"Jag har saknat er så otroligt mycket!" skrek jag då, dem svarade genast att dem saknat mig också, och sedan fortsatte vi skrika på grund av att vi var så löjligt lyckliga. "Var är ni någonstans?"

"Hemma hos dig", sa dem lugnt, jag skrattade och sa mycket roligt, dem var förmodligen bara hemma i mitt gamla hus i Florida, tydligen hade en ny familj flyttat in där och dem hade en dotter i min ålder, och även en son som var väldigt snygg och två år äldre än oss.

Han hette tydligen Jack och var Ellies nyaste fling, hon hade en ny varje månad och denna månaden var det tydligen Jack det gällde, om det inte varit för att hon alltid är sån runt nya och snygga killar så skulle jag vara glad för hennes skull. Men hon är alltid flirtig och dem älskar henne alltid, tills dem lärt känna henne bättre.

"Allvarligt, Carrie, vi är hos dig nu", jag tog ett djupt andetag och frågade stammande om det var säkert, och att dem inte skämtade med mig nu, för det var det sista jag ville.

Om dem nu var hemma hos mig så betydde det att dem var här, och att dem var här. Ett lyckorus gick igenom mig och jag skrek högt igen, dem andra var nu förmodligen övertygade om att jag var dum i huvudet, vilket jag faktiskt inte brydde mig om. Inte just nu i alla fall, jag var bara väldigt glad att mina kompisar var här.

"Jag är på väg hem nu", med det gick jag emot huset och öppnade dörren, på soffan satt Jake och Amie och kysstes, dem var så sockersöta att jag nästan spydde. "Jag ska hem och träffa några kompisar, hänger ni med?"

Dem nickade lite och jag sprang genast fram till bilen.

"Är det en öppen inbjudan eller är det bara speciella personer som får följa med?" frågade då Sam, jag sa inget utan hoppade bara in i bilen medan Amie svarade att alla fick följa med.

Jag ville egentligen inte att alla skulle följa med men nu gjorde dem det och det var bara för mig att le, se nöjd ut och göra det bästa av saken. Vissa skulle nog anse att om jag skulle göra det bästa av saken så skulle jag kunna be om ursäkt, men varför det? Jag skulle lika gärna kunna ignorera dem hela vägen dit och sedan ignorera dem tills dem åkte hem igen.

"Vilka är det du ska presentera oss för?" frågade då Amie, hon gav mig ett brett leende som jag genast besvarade.

"Det är några vänner till mig", sa jag, och tittade sedan fram på vägen. "Ellie, Adam, Charlie och Nicole. Ellie och Nicole är tvillingar, dem ser likadana ut med blont hår och bruna ögon, rätt smala men dem är personlighetsmässigt helt olika varandra. Nicole trivs att vara i centrum av allas uppmärksamhet, älskar att shoppa medan Ellie gillar sport, och är mer i bakgrunden än i centrum. Dem är båda två otroligt musikaliska, och spelar bas och elgitarr. Adam är ihop med Ellie medan Charlie är som min äldre brorsa, dem är så otroliga du kommer älska dem."

Jag fortsatte tänka på dem och på alla saker vi gått igenom, och när vi kom hem stod dem alla utanför huset. Jag skrek högt i bilen och sprang sedan ut och emot dem.

"NI ÄR HÄR!" skrek jag om och om igen, det var svårt att fatta att dem faktiskt kommit hit, för att träffa mig, dem var här. "Jag har saknat er så otroligt mycket!"

"Vi har saknat dig med, GRUPPKRAM!" skrek alla och vi stod sedan i en hög och kramade varandra, när vi släppte taget om varandra såg jag att både Nicole och Ellie stod och grät, då började även jag gråta.

"Tjejer gråt inte nu", sa Adam, men vände sig sedan bort emot oss och torkade diskret bort något ifrån ögat.

"Precis, gör som han säger", även Charlie vände sig bort emot oss och försökte verka manlig, något som dem aldrig skulle gjort om vi var själva där, men nu var vi faktiskt omringade av flera otroligt snygga varulvar som också var väldigt manliga.

"Gråter ni?" frågade Nicole, hon flinade emot oss, hon hade en arm runt mig och en runt Ellie.

"Nej vi fick bara något i örat", mumlade Adam och Charlie nickade genast instämmande.

"Det han sa."

"Awwww, det är okej att gråta killar, vi älskar er ändå", med det vände dem sig emot oss och en ny gruppkram startade då, jag grät och grät och verkade inte kunna sluta, jag hade saknat dem så otroligt mycket och det var så svårt att tro att dem faktiskt var här.

"Vilka är dem?" frågade då Adam och tittade på killarna och även Amie med en uppskattande blick, detta gjorde att Jake genast gav honom en elak blick medan Ellie slog till honom på armen. Han var väldigt flirtig, han menade inget illa med det och skulle aldrig vara otrogen men han kunde inte låta bli att vara flirtig emot alla tjejer han träffade.

"Just det ja, det glömde jag. Nya gänget, det här är Ellie, Nicole, Adam och Charlie", dem vinkade och log lite smått. "Gamla gänget, det här är Sam, Emily, Leah, Paul, Jared, Embry, Quil och Amie, ni kan väl prata lite med varandra så ska jag gå in och prata med mamma om en sak bara."

Jag gick därifrån och sprang uppför trappan för att se om mamma var där, men jag kunde inte se henne någonstans. Antingen så var hon fortfarande på jobbet eller så var hon någon helt annanstans. I så fall undrade jag var, inte för att jag var hennes övervakare eller något sånt men det kan vara lite bra att veta var ens mamma är ibland. Då hörde jag något ifrån mammas sovrum.

"Mamma?" jag öppnade dörren och möttes där av en syn jag aldrig kommer glömma, på sängen halv naken låg mamma och Amies pappa, jag sa inget utan stängde bara dörren och gick långsamt ut därifrån.

När jag kommit ut genom dörren kom Nicole och Ellie genast framspringande, medan dem andra stod och pratade om någonting. Jag var lite orolig att dem inte skulle komma överens men det såg ut som om ingen hade skadat sig och ingen av varulvs killarna hade tappat kontrollen.

"Är det Jared?" frågade dem och pekade på honom, jag nickade och rodnade. "Aww är det inte gulligt, du är kär."

Jag sa inget utan skrattade bara godtroget.

"Hur går det med dig och Adam då?" frågade jag, Ellie nickade bara lurigt och tog sedan upp handen, på den satt en stor ring med en diamant i. "Herregud ska ni gifta er?"

"Japp", svarade hon stolt och tittade sedan retligt på Nicole. "Och the mommy to be ska vara brudtärna."

"SHA DU FÅ BARN?" viskade jag då, vilket gjorde att Nicole nickade medan hon flinade retligt emot mig. "Får jag vara gudmor?"

"Självklart, berätta nu."

"CARRIE?" skrek då Adam, jag vände mig emot honom och log, han och Charlie var mina bästa killkompisar, ingen kunde någonsin ta deras plats. "Har du inte sagt till dem här människorna att du är med i ett band?"

Jag skakade på huvudet.

"Dem vet inte ens att jag kan sjunga."

"Men herregud då får vi visa det då", jag skrattade bara åt honom, alla följde efter honom när han gick emot vårt garage, jag hade lagt alla våra instrument där, eftersom att dem inte fick ha kvar sina och jag inte ville slänga dem så tog jag med dem.

Senast jag varit och tittade så hade dem legat i en stor hög på golvet, det hade inte varit vackert. Men när Adam och Charlie öppnade garage dörren stod alla instrumenten uppställda och på väggen bakom hängde en skylt där det stod ACCEN.

"Ska vi visa dem vad vi går för eller?" Adam satt sig bakom trummorna, Charlie tog upp sin elgitarr och det gjorde även Nicole medan Ellie tog upp sin bas.

Jag skrattade bara åt dem men nickade sedan och ställde mig framför micken. Alla tittade på mig som om jag var dum i huvudet, något som dem gjorde hela tiden nu för tiden. Dem såg även förvånade ut vilket bara fick mig att skratta, jag älskar att göra folk förvånade.

Amie

"If this is what Ive been hoping for,
I'll play it on the safe side till I get you,
I will get you, I am sure-
As sure as this song will end.
I will hold your hand in mine:
An echoed endless trend. "

Jag såg på Carrie. Hon hade en sån fantastisk röst, och hela tiden har hon döljt det! Varför sa hon inte bara att hon hade ett band hemma i Florida? Och jag kunde höra att de inte var några amatörer, de lät för bra. Ellie hade vackert lockigt blont hår och ett par pigga isblå ögon tittade fram under luggen.

"So we talk for hours and, awkward leave
To say goodbye without a kiss
Would be the end of me.

Someday, when we have gone too far
Not saying what our intentions are,
Someday when Im restless and through,
You'll look at me as if to say,
"Someday I will get you"

Nicole var grym på elgitarr, jag har aldrig sett en tjej spela så fantastiskt bra, det såg inte ens svårt ut, det såg ut som om hon lekte med strängarna medans det bara "råkade" komma underbar musik från den. Hon hade snygga lösnaglar med glitter och snygga färger. Jag har aldrig riktigt varit en "girly-girl" men när jag såg hennes raka, blanka svarta hår med en passande snygg, rakt lugg och hennes kläder blev jag nästan lite avundsjuk.

"So when the streets have all gone bare,
And everyone is sleeping
Are you sleeping, wishing I was there?
Now listen- are you listening?
I hate to love, what only a hero sings.
Anticipation is killing me when
Butterflies have knives, cutting up my insides."

Charlie var solbränd och såg nästan ut att ha lika mycket muskler som Jake. Hans röda hår lyste och blänkte snyggt i skenet från lampan. Hans ljust gröna ögon såg upp på mig och de andra som andlöst såg på medan dem spelade denna fantastiskt bra låt. Han log stort och visade en rad med perfekta vita tänder. När han såg hur jag studerade honom stilade han lite extra med elgitarren. Carrie hörde hur det inte riktigt stämde in i melodin och vände sig om, men istället för att bli arg eller liknande log hon bara stort och vände sig om igen och sjöng som om hon aldrig gjort annat än sjungit i hela sitt liv.

"Someday, when we have gone too far
Not saying what our intentions are,
Someday when I'm restless and through
You'll look at me as if to say..."

Jag såg över till Adam och han var minst lika bra som alla andra på sina instrument. Ingen låt var särskilt speciell utan trummor, och Adam lyfte verkligen upp den här låten. Han såg så cool och lugn ut när han satt och slog på alla olika trummor och allt vad det var.

"Some days, I can hardly breathe,
I wonder if you're thinking of me.
A favorite corner to my room
I sit waiting patiently
For you too see what we could be,
To call- just write.
Give me some sort of sign!
Give me some sort of sign!"

Jag kände ett par armar runt mig och såg upp i Jakes ansikte som log tillbaka mot mig när jag log mot honom. Jag lutade mig mot hans värmande bröst och tänkte att det här var mitt tecken, mitt tecken på att han verkligen älskade mig. Han hade inte gjort så mycket, men när jag lyssnade på Carrie och hennes vänner, och befann mig i Jakes famn kände jag mig så levande och glad.

"Someday, when we have gone too far
Not saying what our intentions are,
Someday when Im restless and through,
You'll look at me as if to say:

Someday, when we have gone too far
Not saying what our intentions are,
Someday when Im restless and through,
You'll look at me as if to say,
"Someday, I will get you."

Someday

Automatic Loveletter

En GRYMT bra låt!

Som sagt, en grymt bra låt, lyssna gärna på den! :)

Review?