kapitel 14:

De hade just flugit till Hogwarts och satt sig i Snapes kvarter.

"Severus, är du en dödsätare?" frågade Estelle allvarligt.

Snape nickade.

Estelle kände sig helt förvirrad.

"Ska jag också bli det?" frågade hon försiktigt.

"Absolut inte!" sa Snape strängt.

"Hur ska dethär då fortsätta? Dracula har rätt. Vi kommer att dö."

"Kanske vi borde göra slut då" mumlade Snape surt när han tänkte på Dracula.

"Va? Betyder jag så lite för dig att du vill göra slut efter en kväll?" röt hon och steg upp för att inte förlora nerverna.

"Nej, men för ditt eget bästa. Du är rosen och jag är taggarna. Rosen är fin, men taggarna förstör den." sa Snape.

"Vadå? Inte är rosen fulare för att den har taggar" sa Estelle och vände sig mot Snape.

"Nej, men taggarna sticks och sårar." svarade han och steg upp han med.

"Men rosen kan inte leva utan sina taggar!" protesterade Estelle. "Och när blev du såhär poetisk?" skrattade hon och kysste honom.

Snape tog plötsligt i sin vänstra arm. Mörkrets märke värkte, Voldemort kallade på honom.

"Jag måste gå" sa han snabbt och gick ut.

Estelle sprang efter.

"Vänta! Jag vill följa med."

"Nej!"

"Ja!" sade hon och satte sig bredvid honom på kvasten. Snape suckade och så flög de iväg mot Voldemorts slott.

"Vänta här!" viskade Snape och gav Estelle en puss innan han gick till Voldemort.

"Herre" sa Snape och bugade sig.

"Jag hörde rykten om att du skulle ha blivit utsatt för amors pil" väste Voldemort kallt och ormlikt.

"Att jag vad?" undrade Snape.

"Att ditt hjärta bultar för ett annat hjärta" fortsatte Voldemort irriterat.

"Förlåt jag förstår inte"

"Att du blivit kär för helvete!" röt Voldemort. Snape stod tyst och tittade ner. Estelle hörde allting, men hon vågade inte titta efter vad som hände.

"Jag hoppas då att din brud är villig att få mörkrets märke på armen" sa Voldemort lite lugnare.

"Nej!" svarade Snape bestämt. Voldemort började skratta.

"Haha.. nu förstår jag." sa han. "Du utnyttjade henne bara. Var hon någon av Dummerdårs trogna vänner?"

Estelles hjärta stannade nästan. Inte kunde väl Snape ha lurat henne?

"Han heter faktiskt Dumbledore och jag älskar Estelle påriktigt" sa Snape.

Voldemort steg upp från sin stol och trollade fram ett glas vin åt sig själv. Han lade det på bordet och började sakta gå mot Snape.

"Hur vågar du svika mig din förrädare?" frågade Voldemort. Han tog fram sin trollstav och riktade den mot Snape.

"Crusio" ropade han. Snape föll ner till golvet och vred sig av smärta.

Estelle visste inte vad hon skulle göra. Hon började tyst gå mot dem. Snape kämpade mot smärtan som förbannelsen hade gett honom.

"Sluta!" sa Estelle. Voldemort vände sig om och tände en cigarett.

"Ah, dethär måste ju vara Estelle" skrattade Voldemort medan han rökte.

Förbannelsen tog slut när Voldemort vände sig och i sin ficka hittade Snape en liten flaska. Han sprang genast fram till Estelle, gav denne en puss och så i hemlighet gav han flaskan åt henne och tittade menande på henne. Estelle gömde giftflaskan i handen.

"Då ska vi väl ta en duell" sa Snape och tog fram sitt trollspö.

"Haha, du kommer inte att ha någon chans." sa Voldemort.

"Det ska vi väl se"

"Vänta, jag röker först" svarade Voldemort och blåste ut röken i en hjärtformad ram mot paret. Estelle hostade, men Snape var tydligen van vid den illaluktande röken.

"Nåja" sa Voldemort. Snape kysste Estelle än en gång och så gick han. Voldemort vände sig nu mot Snape och hade ryggen mot Estelle. Varför hade Snape gett henne flaskan undrade Estelle för sig själv. Ville han att hon skulle ta livet av sig sen när han dog?

Hon tittade oroligt på när Snape och Voldemort försökte träffa varandra med olika förbannelser. Sen fick hon syn på vinglaset som Voldemort hade lämnat på bordet.

Hon smög försiktigt fram till glaset och höll hårt om den lilla flaskan i sin hand. Hon öppnade den försikitigt och med darrande händer hällde hon giftet i glaset. När hon tittade upp igen låg Snape på knä och hans arm blödde.

"Ah, Severus det skulle vara alldeles för enkelt att bara döda dig. Jag tror jag måste röka innan jag dödar dig." sade Voldemort och tände en cigarett. Estelle gick fram till Snape och böjde sig ner bredvid honom.

"Nämen så gulligt" sa Voldemort kallt. "En dödsätare och så en vanlig snäll häxa. Ni är ju som skönheten och odjuret." skrattade han.

"Jag skulle aldrig ha trott att du skulle falla för någon Severus" fortsatte han. "Men här har vi dem, skönheten och odjuret! Skål för er!" skrattade Voldemort och lyfte upp vinglaset och skålade.

Han förde den till munnen och drack av det. Efter några klunkar fortsatte han att skratta och så plötsligt stannade hans hjärta och han föll ner till golvet innan han hann fatta någonting.

Han hade dött, med ett fånigt leende på läpparna.

"Är han död?" viskade Estelle.

Det började plötsligt värka våldsamt i Snapes vänstra arm. Han drog upp ärmen och de såg att mörkrets märke höll på att försvinna.

"Ja han är död" sa Snape när mörkrets märke hade försvunnit helt och hållet.

"En sak hade han i alla fall rätt i" sa Snape.

"Vadå?"

"Att du är skönheten och jag odjuret"

"Inte är du nåt odjur"

Snape kysste henne till svar.

"Jag älskar dig!" viskade Estelle.

Och så kysste han henne igen, länge.

Haha.. berätta gärna vad ni tykcer. :D