Hogwarts läser HP: Den flammande bägaren

by lealover1

Alla vet nu sanningen om Sirius & Pettigrew, men det finns fortfarande sanningar kvar att avslöja. Vem anmälde Harry till magiska trekampen, vem dödade Cedric; var hans död ett mord eller en tragisk olycka. De har äntligen nått boken där de får alla svar, men kommer Umbridge & Fudge tillåta sanningen bli hörd & kommer trions förbannelsen försvinna i tid innan de är för sent för dem

14. De oförlåtliga förbannelserna

Gryffindor01: Haha, bättre sent än aldrig ;) Och jag menar kolla på hur lång tid det tog för mig att uppdatera igen, men förhoppningsvis kommer det bli oftare nu. Jo, det var ganska tufft i skolan under den perioden men jag mår mycket, mycket bättre nu och är mitt vanliga, bubbliga jag. Och visst är det otroligt vad så små saker kan göra för at man ska må bättre. Och känn dig inte skyldig över att du inte är bra på att önska saker god jul eller säga grattis eller något sådant. Jag är oftast själv ganska värdelös på det. Säger bara god jul/gott nytt år till mina närmaste vänner/familj, och här då, samma sak med grattis, plus ifall fb berättar att någon fyller år. Annars skulle jag aldrig komma ihåg att göra det.
Att höra att du tyckte kapitlet var toppen och att mina ansträngningar syntes glädjer mig väldigt mycket och jag hoppas att kapitlet lever upp till förvä vet själv inte hur jag orkar skriva så mycket ärlig talat, det tar några dagar men jag brukar skriva i omgångar och samtidigt se på film så jag inte blir uttråkad. Jag antar att det är för att jag inte gillar när det är mer boktext än vad det är eget material. Jag oroar mig dock ibland över att jag skriver för mycket, så det är ett problem. Jag är glad att du gillade minnet på Tonks, jag vill gärna variera lite och visa olika bilder av karaktärer. När det gäller magiska egenskaper så skulle jag nog välja att vara en metamorfmagus, det finns såna stora möjligheter med det, det är nästan samma möjligheter som att ha en osynlighetsmantel fast du istället gömmer dig genom att se ut som någon annan, dessutom kan du ändra hårstil och färg precis när du vill. Tack så mycket och jag hoppas att du gillar det
Kram Lea.

Justanotherfanficgirl: Hej Annie, jag vet att jag redan har svarat på den här reviewern i ett PM men jag hoppas att du mår mycket bättre nu och sover bra och inte oroar dig över saken. Glad alla hjärtans dag.
Love from Lea

Leviusa: Jag är glad att du gillade kapitlet och att du anser att boken kommer bli intressant gällande reaktionerna, jag hoppas att jag kan leva upp till förväntningarna.

Frida: 14 januari var verkligen hemsk dag för alla Potterheads, och resten av världen med för den delen för Alan Rickman har spelat så många fantastiska roller. Jag älskar alla hans roller och han såg till att jag faktiskt gillade Snape. Jag var så otroligt upprörd när jag hörde att han dött och trodde inte att det var sant. Jag är däremot stolt över hur respektfulla folk har varit emot honom och hans familj. Var stark och häng i där.
/Lea

AnnaRooma: Hej Lea, tack så mycket för att ta dig tid att läsa igenom alla Hogwarts läser HP och det glädjer mig verkligen att du tyckte de var så bra (speciellt med tanke på att jag själv tycker att de två första är ganska värdelösa nu), men jag är verkligen glad att du tyckte om dem. Tyvärr så fick du vänta en månad till innan det här kapitlet kom men jag planerar att försöka börja uppdatera lite oftare nu. Jag är nöjd med det här kapitlet och tyckte att jag avslutade det på ett bra sätt ;) Åter igen, tack för dina snälla ord och god jul och gått nytt år långt, långt, lång i efterskott och Glad alla hjärtans dag!
/Lea

Thalia: Hej Thalia, jag kan glatt säga att jag mår mycket bättre nu och är tillbaka till mitt vanliga bubbliga jag. Jag hade en jättebra jul och nyår och jag hoppas att även du hade det. Och glad alla hjärtans dag. Verkligen synd att boken var en besvikelse, men åtminstone har du filmerna så det är något. Bättre att hålla sig till det än att förstöra sig kärlek för något genom dåliga versioner. Jag har inte sett den men jag får ta och kolla upp det någon gång. Det verkar intressant, och jag hittar den säkert någonstans. Måste bara besluta vilket språk jag vill se på ;)
Jag störde mig också väldigt mycket på att Alexandra Daddario var brunett i första filmen och kan inte förstå varför hon inte färgade håret. En film ska aldrig anta att fansen har läst boken innan, det kommer alltid finnas folk som ser filmerna innan de läser böckerna, jag menar jag har gjort det med de flera saker jag gillat. Tyvärr så har jag sett Seventh son och jag blev lika besviken som du. Jag är nu livrädd för att de ska förstöra Spejarens lärling som tydligen ska bli en film och jag vill inte det för jag älskar bokserien.
Det var ganska länge sen jag läste böckerna med faktiskt, två år sen jag läste dem. Jag måste börja läsa om dem igen, gjorde ett löfte när jag var tio att läsa dem en gång om året. När det gäller shoppingresan har jag inga direkta planer för den för tillfället. Den kommer säkert nämnas igen men jag har inte beslutat om den ska hända mellan fjärde och femte boken eller om jag ska vänta tills efter de läst klart böckerna… jag tror jag kör mellan fjärde och femte boken och det kommer nog vara en blandning av att seden hända samtidigt som andra gör något annat. Vi får se vart historien tar oss, jag har inte berättelsen så välplanerad utanför bara på känsla med några större saker planerat.
Hehehe… min bok… ja, den går hemskt rent ut sagt. Har gett upp på den för tillfället och får se ifall det blir något av den, de rätta orden kommer bara inte ut.
MVH Lea

Calaminaria: Hej Calaminaria, det var så lite och jag håller med om att de intressanta börjar hända nu. Jag vet att de flesta tycke att början på boken är ganska seg, jag själv blev först medveten om det efter att min bror gav upp med att läsa Harry Potter för han tyckte att inget hände, men nu har vi kommit förbi den delen åtminstone. Jag hoppas att du anser att det här kapitlet var värt den långa väntan. Håller helt med om att lärare tror att man endast läser deras ämne, lärare har så dålig kommunikation med varandra. Jag har försökt att tänka mer på mitt skrivande i det här kapitlet och kommer troligtvis tänka på det mer och mer i fortsättningen men jag börjar med babysteg för tillfället. Men tack för tipset.
/Lea

HQanna: Hej finaste Hanna. Känn dig absolut inte skyldig över att du inte att kommenterat och känn dig inte skyldig över att jag mådde dålig. Jag gick bara igenom en tuff period i skolan men jag mår mycket bättre nu och är tillbaka till mitt vanliga jag. Full av energi och redo att ta på mig alla utmaningar som livet slänger på mig. Du behöver absolut inte kommentera och bara vetenskapen om att folk läser är tillräckligt för mig, jag vill inte vara en sån person som endast skriver för reviewer och hålla kapitel fånga tills jag får X antal kommentarer.
Och oroa dig inte över gymnasiet, först och främst så beror det på vilken linje du väljer, jag valde en linje som är bara teori så uppenbarligen blir det mycket och sen beror det på lärarna. Mina lärare hade dålig kommunikation och lade allting under en kort period istället för att dela upp och sprida ut det, jag har aldrig råkat ut för något sådant förut så det tog oss alla med överraskning. Det brukar inte vara så illa. Att gå i gymnasiet är väldigt kul och ifall du bara sköter ditt jobb på lektionerna så kommer det gå bra och du kommer klara av det galant. Ett exempel är att jag och mina vänner jobbar på alla lektioner så vi är klara med vårt jobb och ligger nu cirka 2 veckor före resten av klassen i nästan alla ämnen därför att de pratar bort alla lektionerna, så så länge som du jobbar kommer det gå bra. Oroa dig inte över det.
Då glädjer dig det att veta att jag mår bra och uppdaterar nu, men dina försäkringar om att jag skriver så fint och bra får mig att må ännu bättre och lite mindre skyldig. Att vara en stor, lycklig familj låter som en bra idé.
Yay, du har läst ut Percy Jackson. Jag älskar de böckerna, dock måste jag erkänna att jag bara har läst de fem första böckerna. Jag försökte att börja läsa de andra fem men jag tyckte inte de var särskilt bra så jag gav upp med dem, all min kunskap om dem kommer därför från fanfics. En dag kanske jag ger dem en ny chans. Men grattis till att du fattade det mesta när du läste den på engelska. Fortsätt att läs böcker på engelska, jag rekommenderar att du läser fanfics på engelska, du missar så mycket om du inte gör det och på köpet lär du dig engelska. Jag menar nästan all min kunskap jag har om engelska är pågrund av fanfics. Tusen stora kramar till dig med och glad alla hjärtans dag.
/Lea

DenLillaTjejen: Jag är glad att du gillade kapitlet och jag ska försöka få med lite mer Hinny i fortsättningen, nästa kapitel känns som en bra början till att verkligen få igång det, det är allt jag säger för nu. Vill inte göra ett löfte som jag sen råkar bryta. Du är säkert bättre än vad du tror på basket och det är bara att öva så kommer du snart vara jättebra på det. Det är en så rolig sport. Jag är ganska bra på att dribbla och sånt men jag är värdelös på att göra mål, så jag brukar ta på mig rollen om att sno alla bollar och när man väl är vid korgen passa till en lagkamrat.

Bokmalvan: Hejsan, jag är väldigt glad att du gillar kapitlet och vetenskapen om att du blir glad när du får en notis om att jag uppdaterat glädjer mig. Jag ser själv verkligen fram emot när de kommer till femte boken, har så många planer för det. Jag är glad att du gillade Rons kommentar om att Bart Jr skulle gjort av sig med Snape, jag tyckte själv att det passade hans personlighet. Jag hopppas bara att jag kan fortsätta att få till hans karaktär. Gott nytt år långt i efterskott och glad alla hjärtans dag.
/Lea

Zerow21: Gott nytt år och god jul långt, långt i efterskott. Tack för försäkringarna men de goda nyheterna är att efter en väldigt lång paus har jag arbetat upp intresset för det här igen och jag vill verkligen fortsätta skriva, ser fram emot det och känner inte längre att det är ett måste. Min inspiration är tillbaka. Utöver det så har jag inte längre lika stor press på mig ifrån skolan och kan ta det ganska lugnt nu för nästan ingenting händer. Men jag är otroligt tacksam att du är en sån tålmodig läsare. Jag är glad att du gillade kapitlet och hoppas att du kommer gilla det här lika mycket. Jag hoppas att du hade ett bra jullov och att du nu kommer få ett bra sportlov, när du än har det.

---

AN: Guess who's back. That's right. ME. Okej seriöst, tack för alla era snälla ord. Så mycket har hänt sedan förra kapitlet, det har varit jullov, jag har kommit på en fortsättning på Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare AU, så det är i full gång, det har blivit ett nytt år, skolan har börjat, jag mår mycket bättre och är redo att ta tag i det här ordentligt igen. Men tyvärr med alla de här goda nyheterna finns det en stor som överskuggar alla. I januari så förlorade världen en fantastisk man. Vi miste Alan Rickman till cancer. Jag ville inte tro det först och bröt nästan ihop i gråt under naturkunskapen när jag insåg att det var sant, han är verkligen död. Han var en sån fantastisk skådespelare, men utifrån intervjuer och liknade så är det även uppenbart att han var en fantastisk man och världen är en sämre plats utan honom. Jag har spenderat senaste månaden med att se om filmer med honom i och jag längtar till hans sista film Alice through the looking glass kommer ut. Låt oss höja våra trollstavar och trollspön återigen i Alan Rickmans ära och minnas denna man.

---

"Jag tror att det är läggdags nu", sade Dumbledore en aning ursäktande och protester sprang genast upp, ingen av eleverna ville sluta läsa."Jag är ledsen men klockan är alldeles för mycket för att börja på ett nytt kapitel."

"Kom igen professor Dumbledore, vi vill veta vad som händer på lektionen i försvar mot svartkonster", protesterade Terry.

"Dessutom är vi inte trötta", tillade Charlie snabbt.

"Du är inte en elvaåring, Charlie", påpekade mrs Weasley och himlade med ögonen.

"Åh de har säkert inget emot det, ge dem bara lite socker", sade Charlie.

"Vi klarar av det, vi kan starta en timme eller två senare imorgon istället", sade Dennis ivrigt.

"Vi kommer inte att börja senare bara för hinna läsa ett kapitel till ikväll", sade McGonagall bestämt.

"Det kan sätta folk i problem", sade Harry flinandes och han kunde se att Umbridge genast blev frestad att fortsätta läsa, och hon var inte den enda, eleverna blev ännu mer ivriga än innan eftersom de var övertygade om att det nu skulle hända mycket i kapitlet.

"Det spelar ingen roll mr Potter, alla kommer inte orka att läsa ett till kapitel", sade Dumbledore med tindrande ögon.

"Ops, försent. Jag läser nu", sade Ernie och alla blickar drogs till tonårspojken som belåtet hade slagit upp rätt sida i boken, med ett fräckt leende innan han snabbt läste ut titeln på kapitlet.

De oförlåtliga förbannelserna

"Vad menar du med de oförlåtna förbannelserna?"

"Att det är vad kapitlet heter?" sade Ernie med ett höjt ögonbryn

"Jag är medveten om att det är namnet", snäste mrs Weasley. "Men varför? Ni kan inte mena att ni råkade ut för det."

"Jag tvivlar att de råkade ut för det, det finns ingen chans att Hogwarts hade kunnat hålla det hemligt. Det skulle ha varit skriverier om det i veckor i Daily Prophet", sade mr Weasley lugnande.

"Så jag antar att det handlar om att de undervisades i vad det är för något", sade Kingsley med ett högt ögonbryn.

"Var inte löjlig, det är inte som om någon kommer visa dem förbannelserna i klassrummet", sade Babbling misstroget, det faktum att eleverna hade fått se förbannelserna var något som hade stannat mellan eleverna och aldrig spridits vidare till professorerna.

"De har Moody, jag är inte så säker på att han inte visade det", mumlade Narcissa.

"De är bara barn, de kommer knappast få se något så brutalt", sade mrs Weasley, men hennes darrande röst avslöjade att hon var nervös.

De båda följande dagarna passerade utan några större händelser, bortsett från att Neville lyckades smälta sin sjätte kokkittel under trolldryckslektionen.

"Jag vet ärligt inte vad pojken gör", muttrade Snape och skakade på huvudet.

"Han är bara nervös", sade Sinistra med ett litet leende.

"Jag har också varit nervös, det har inte slutat i att jag smält en kokkittel, något som är praktiskt taget omöjligt", muttrade Snape tillbaka.

Professor Snape, som verkade ha blivit ännu elakare och oförsonligare under sommarlovet, gav honom strafftjänst.

"Av någon anledning så förvånar det mig inte alls", fnös Bill

Neville återvände från den som ett nervöst vrak, för Snape hade tvingat honom at dissekera en hel tunna hornpaddor.

"Det där är vidrigt", sade Lavender med en grimas.

"Du tycker inte att det var ett litet väl hårt straff för pojken?" frågade Burbage Snape.

"Nej, han satte resten av klassen i fara och det ger honom en anledning till att inte göra om det igen", svarade Snape ärligt.

"Du vet väl varför Snape är på så hemskt humör?" sa Ron till Harry, medan Hermione visade Neville hur han skulle utföra en Skrubbningsbesvärjelse, så han kunde få bort resterna av paddinälvor under naglarna.

Flera av tjejerna i salen rös vid tanken på att ha paddinälvor under naglarna.

"Ja", sa Harry. "På grund av Moody."

"Så enkelt men så sant", sade Oliver och skakade på huvudet.

Alla visste att Snapes högsta önskan var att få jobbet som lärare i försvar mot svartkonster, och han hade nu blivit förbigången för fjärde året i rad.

"Det har faktiskt varit längre än så", sade Bill.

"Han har varit efter det jobbet sen vi var i skolan", instämde Tonks.

"Har tanken om att ge upp slagit dig?" frågade Harry en aning misstroget.

"Har tanken att sluta bryta mot regler slagit dig" sade Snape med ett höjt ögonbryn.

"Var Snape precis civil gentemot Harry Potter?" mumlade Tracy misstroget.

Snape tyckte illa om alla deras tidigare lärare i ämnet, vilket han inte på minsta vi hade dolt.

"Till Snapes försvar så gillade ingen Quirrell eller Lockman, så vi kan inte använda det emot honom", påpekar Ginny.

"Hm, jag antar det", sade Harry skrattandes.

Men den här gången verkade han besynnerligt rädd för att visa öppen fientlighet mot Monsterögat Moody. Varje gång Harry såg dem båda tillsammans - vid måltiderna eller när de gick förbi i korridorerna - fick han det bestämda intrycket att Snape undvek Moodys ögon, både det magiska och det normala.

"Jag klandrar honom inte, det där ögat skrämde mig otroligt mycket i början", sade Hannah med en grimas.

"Jag tror faktiskt att Snape är lite rädd för honom", sa Harry fundersamt.

"Tänk om Moody faktiskt förvandlade Snape till en hornpadda", sa Ron med drömmande blick,

"Jag skulle älska att se det", sade Sirius med ett fräckt leende.

"Du kan alltid ge det ett försök ikväll", viskade Tonks till sin kusin och Sirius nickade medan Remus såg fundersam ut.

"Vad det än är som ni tre planerar, gör det inte", sade mrs Weasley strängt.

"och bollade omkring med honom nere i hans håla…"

"Så det var så det ryktet startade", sade madam Hooch skrattandes.

"Det var inte underhållande", morrade Snape och blängde på sin kollega.

"Åh kom igen Severus, det var lite underhållande", skrattade Sinistra

"För er kanske", muttrade han missnöjt och blängde på Ron.

Gryffindors fjärdeårselever såg så ivrigt fram emot Moodys första lektion att de kom till hans klassrum omedelbart efter lunchen på torsdagen och bildade kö utanför, långt innan klockan hade ringt in. Den enda som fattades var Hermione, som dök upp till lektionen först i sista ögonblicket.

"Wow, jag trodde att du skulle vara den första som kom dit", sade Percy förvånat och Hermione blängde på honom men valde att inte kommentera.

"Jag har varit i…"

"… biblioteket", avslutade Harry meningen åt henne. "Kom nu, så vi får bra platser."

"Du har en förmåga att avsluta mina meningar ofta."

"Jag antar att du bara är väldigt förutsägbar", Harry log triumferande.

"Strunt i det", sade Tonks när hon såg att Hermione öppnade munnen för att protestera. "Ni får lektionen att låta som någon slags show."

"Det var det i princip", sade Dean med en axelryckning. "Kanske inte den mest lämpade, men fortfarande en show."

De skyndade in och satte sig på tre stolar alldeles framför katedern. De tog fram sina exemplar av De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv och väntade, ovanligt tysta. Snart hörde de Moodys karaktärisera dunkande steg i korridoren. Han trädde in i klassrummet och såg lika besynnerlig och skrämmande ut som alltid. De kunde skymta hans kluvna träfot, som stack fram under klädnaden.

Alla i salen var knäpptysta, inte ord hördes förutom Ernies röst som ivrigt läste orden.

"Nu kan stoppa undan de där", brummade han, medan han haltade fram till katedern och satte sig ner. "De där böckerna kommer ni inte att behöva."

"Åh intressant, ytterligare en praktiskt lektion", sade Umbridge intresserat, fullt beredd på att vad som än hände så skulle det sluta i katastrof.

De lade ner böckerna i väskan igen. Ron såg spänt förväntansfull ut.

"Det är klart, jag hade hört massor av bra saker från pappa om Moody",

"Tack Arthur", sade Moody tvärt. Mr Weasley nickade men valde att inte säga något, medveten om att Moody inte skulle gilla det.

Moody tog fram en lista, skakade tillbaka sin långa, gråsprängda man ur det ärrade, vanställda ansiktet och började ropa upp elevernas namn. Hans normala öga löpte stadigt nerför listan, medan hans magiska öga snurrade runt och fästes på varje enskild elev då han eller hon svarade.

"Åh det är väldigt praktiskt", sade Sprout förvånat.

"Sparar en hel del tid och eleverna slipper bli uttråkade medan man letar efter eleverna", instämde Babbling.

"Så där, ja", sa han när den sista eleven hade ropats upp. "Jag har fått ett brev från professor Lupin om den här klassen.

"Du skickade bara information om den klassen?" frågade Colin en aning besviket.

"Nej, jag skickade information om vart alla klasser som jag haft låg och vad vi gått igenom. Jag var under tron att det skulle förenkla jobbet en hel del fö den nya läraren. När jag började hade jag ingen aning om vad de olika klasserna hade lärt sig innan", sade Remus leendes.

"Det är synd att han sa upp sig, han är sannerligen den bästa läraren skolan har haft i det ämnet det senaste decenniet", sade Flitwick och skakade på huvudet.

Ni tycks ha fått ganska ordentliga grundkunskaper i hur man hanterar Mörkrets varelser - ni har gått igenom boggartar, rödhuvor, hinkypunkar, grindyloggar, kvarkor och varulvar, stämmer det?"

"När han uttrycker sig så där blir det uppenbart hur få kompetenta lärare eleverna har haft de senaste åren", sade madam Hooch med en suck.

"Och de har inte haft bättre tur i år", muttrade Sinistra och Snape pressade ihop sina läppar för att dölja det lilla leendet som försökte kämpa sig fram över den lilla förolämpningen mot Umbridge.

Klassen mumlade instämmande. "Men ni ligger efter… långt efter… när det gäller förbannelser", sa Moody,

"Så långt efter ligger de inte, tredje året är till för att studera varelser", påpekade Burbage.

"Ja, men de har fortfarande missat två år av undervisning då i princip", sade Vector med en grimas.

"och därför ska jag nu se till att ni tar igen det ni försummat och lär er allt om vad trollkarlar kan göra mot varandra. Jag har ett år på mig att lära er hur man handskas med Mörkrets…"

"Ett år för att lära er hur man handskas med mörker? Seriöst, det är inte särskilt svårt. Tänd bara lampan", mumlade en förstaårselev med en gäspning.

"Um, jag tror han syftade på mörkrets krafter, inte mörker som vad som händer när natten faller", sade Tjocka Munkbrodern skrockandes.

"Vad då? Ska professorn inte stanna här?" utbrast Ron.

"Jobbet är förhäxat, har du glömt det?" frågade Randall roat och Ron rodnade.

Moodys magiska öga snurrade runt och stannade på Ron, som såg alldeles förskräckt ut. Men efter ett ögonblick började Moody le, och det var första gången som Harry hade sett honom göra det. Leendet fick hans ärrade ansikte att se ännu mer förvridet och vanställt ut, men det var trots att en befrielse att veta att han kund göra något så vänligt som att le. Ron såg ytterst lättad ut.

"Oroa dig inte, jag skulle inte förhäxa dig för något sådant", sade Moody med samma sneda leende.

"Du måste vara Arthur Weasleys son, eller hur?" sa Moody. "Din far räddade mig ur en svår knipa härom dagen… Ja, jag stannar bara här ett år. Det är en speciellt tjänst jag gör Dumbledore. Ett år, och sen tilllbaka till mitt liv i stilla tillbakadragenhet."

"Lugna? Du kallar det här lugnt?" frågade Sirius.

"Nej, inte riktigt", sade Moody roat.

Han gav till ett strävt skratt och slog sedan ihop sina knotiga händer. "Alltså, vi kastar oss direkt in i ämnet. Förbannelser. Det finns i många former och styrkegrader. Enligt Trolldomsministeriets anvisningar ska jag lära er motförbannelser och ingenting annat.

Madam Bones slöt sina ögon, hon hade en bra känsla av vart det här var påväg. Det kunde inte bli mycket värre än så här… hon grimaserade när en tanke slog henne, ifall Rufus hade varit här så hade det varit värre, han hade funnit det hela väldigt roande. Så fort något skandalöst hände så njöt han utav det trots allt.

Jag får inte visa er hur olagliga onda förbannelser ser ut förrän ni går i sjätte årskursen. Ni anses inte vara gamla nog för att klara av dem förrän då.

"Men eftersom det mörka märket dök upp så skulle det vara bäst att göra dem redo för det", sade Vector med en suck och såg ner på sina knäppta händer.

"Det bryter mot reglerna!" fräste Umbridge.

"Jag är säker på att han hade Dumbledores tillåtelse", sade Vector och himlade med ögonen.

"Det spelar ingen roll!" fräste Umbridge medan hon ilsket antecknade.

"Det är inte som om det spelar någon roll nu", muttrade Babbling och skakade på huvudet.

Men professor Dumbledore har en högre uppfattning än så om vad era nerver står ut med.

"Snälla nej", mumlade madam Bones medan en röst som var alldeles för lik Rufus i hennes huvud började vakna till och mumla uppmuntringar om att det skulle bli intressant.

Han tror att ni klarar av det, och jag tycker att ju förr ni får veta vad ni har att göra med, desto bättre. Hur ska ni kunna försvara er mot nånting ni aldrig har sett? En trollkarl, som har för avsikt att kasta en olaglig förbannelse över er, varnar er väl knappast för vad han tänker göra. Han kommer inte at göra det artigt och snällt mitt framför ansiktet på er.

Harry grimaserade, Voldemort hade valt att varna honom, inte för att vara snäll men för att håna honom så mycket som möjligt. Harry var inte säker på ifall han skulle vara tacksam för det eller inte, det var anledningen till varför han levde i och för sig, men samtidigt hade det varit hemskt att uppleva det.

Ni måste vara förberedda. Ni måste vara pigga och på er vakt. Vill ni vara snäll och lägga undan det där medan jag talar, miss Brown."

Lavender rodnande och undvek alla blickar.

Lavender hoppade till och blev alldeles röd om kinderna. Hon hade visat Parvati sitt färdiga horoskop under bänken. Förutom att det kunde se ut genom nacken kunde Moodys magiska öga tydligen se rakt igenom massivt trä.

"Åh det kan det definitivt göra", sade Sirius med en grimas.

"Ni förtjänade det för vad du och Potter tänkte göra", sade Moody strängt.

"Vad gjorde de?" frågade Luna intresserat.

"De försökte spela ett spratt på mig och de andra eleverna. Jag upptäckte dem och deras spratt exploderade i deras ansikte", sade Moody med ett svagt leende medan han mindes incidenten.

"Varför, varför ansåg ni att det skulle vara en god idé?" frågade Tonks fnissandes.

"Ingen försökte stoppa oss", sade Sirius flinandes.

"Jag har för mig att både Jasmine och Lily varnade er", sade Remus med ett höjt ögonbryn.

"Ah, inte riktigt. De sade att vi skulle behöva ta konsekvenserna, men de sade inte åt oss att inte göra det."

"Kanske för att ni skulle föreställa vuxna män", föreslog Remus torrt.

"Nyckelordet är föreställa", mumlade Sprout och hennes kollegor kväde sina skratt bakom välplacerade händer.

"Alltså, är det några av er som vet vilka förbannelser som är mest bestraffningsbara enligt trollkarlslagen?"

"Det här kommer sluta i katastrof", mumlade madam Bones uppgivet.

"Det kan inte ha varit så farligt, det blev inte känt på ministeriet trots allt", påpekade Kingsley.

"Vi var inte medvetna om att en jäkla basilisk löpte amok på Hogwarts", snäste hon tillbaka och Kingsley log snett.

Flera händer räcktes försiktigt i vädret, bland dem Rons och Hermiones. Moody pekade på Ron, trots at hans magiska öga fortfarande var fäst på Lavender.

Lavender muttrade något lågmält och Parvati flämtade innan hon smällde till sin väns axel och fnittrade.

"Öh", sa Ron lite tvekande, "pappa berättade för mig om en…kallas den inte Imperiusförbannelsen eller nåt sånt?"

"Jo, visst gör den det", sa Moody erkännsamt. "Den förstår jag verkligen att din far känner till.

"Varför är det?" frågade Sarah intresserat.

"Du kommer antagligen inte få ett svar, vi får aldrig det", sade Nick med ett litet leende.

"Men varför sade han att Mr Weasley skulle känna igen det? har han bli…"

"Ministeriet råkade ut för många fall av Imperius", sade mr Weasley lugnt.

Den gav Trolldomsministeriet en massa problem en gång tiden, den där Imperiusförbannelsen." Moody reste sig tung på sina båda omaka fötter, drog ut katederlådan och tog fram en glasburk. Tre stora, svarta spindlar kravlade omkring i den. Harry kände hur Ron lätt ryggade tillbaka på stolen bredvid - Ron avskydde spindlar.

"Åh snälla nej", stönade madam Bones.

"Var inte löjlig, det är inte som om", började Kingsley innan han tystnande och tänkte efter.

"Exakt, han skulle göra det om han anser det nödvändigt", sade madam Bones uppgivet. "Jag hoppas att de inte fick men för livet."

Moody sträckte ner handen i burken, grep en av spindlarna och höll upp den i handflatan, så att alla kunde se den. Sedan pekade han på den med sin trollstav och mumlade: Imperio!"

"Och han gjorde det, det här är perfekt", utbrast madam Bones och motstod att gnida sina händer över ansiktet.

"Vad tänkte Moody med", frågade madam Hooch misstroget medan hon stirrade på boken.

"Jag kan inte säga att jag är förvånad ärlig talat", sade Burbage med en axelryckning.

Spindeln tog ett språng från Moodys hand och svingade sig ut i en fin silkestråd. Den började svänga fram och tillbaka som i en trapets. Sedan sträckte den benen rakt ut, gjorde en baklängesvolt så att tråden bröts av och landade på katedern, där den började hjula runt i flera varv. Moody slog ett lätt slag med trollstaven, och spindeln reste sig på två av bakbenen och började utföra en steppdans.

En hel del mugglarfödda skrattade, men slutade när de såg grimaserna som fanns på de andra personerans ansikten.

"Så… den kontrollerar folk?" frågad en andraårselev tillslut.

"Det och så mycket mer", sade Harry med en grimas. Flera stycken såg oroligt på honom innan de skakade på huvudet, övertygade om att han bara inte gillade vad den gjorde. Trots allt så hade han aldrig blivit utsatt för den.

Alla skrattade - alla utom Moody.

De vuxna grimaserade när de hörde den meningen läsas ut.

"Jaså, ni tycker det här är roligt?" morrade han. "Skulle ni gilla om jag gjorde det mot er i stället?" skrattet dog omedelbart bort. "Total kontroll", sa Moody lågt, medan spindeln rullade ihop sig som en boll och började rulla runt, runt. "Jag skulle kunna få den att hoppa ut genom fönstret, dränka sig eller kasta ner ner i strupen på nån av er…"

"Det är hemskt!" flämtade en elev.

"Förändrar inte att det är sanningen", sade Hermione med en rysning.

Ron rös ofrivilligt till. "För en hel del år sen var många häxor och trollkarlar styrda av Imperiusförbannelsen", sa Moody, och Harry förstod at han talade om den tid då Voldemort hade varit allsmäktig. "Det var ett tungt jobb för Trolldomsministeriet att utreda vilka som handlade under tvång och vilka som handlade av egen fri vilja.

"Ni kunde inte se det!" frågade en pojke förskräckt.

"Nej, det var vad som var problemet med den. Du kunde aldrig veta ifall personen i fråga var under förbannelsen eller inte", sade Remus.

"Det måste vara något sätt att kunna se det på", protesterade pojken misstroget.

"Ifall det är det så har vi inte upptäckt det än", sade madam Bones med en suck.

Imperiusförbannelsen kan emellertid bekämpas, och jag ska visa er hur, men det kräver verklig karaktärsstyrka, och det är inte alla som har det. Därför är det bättre att ni undviker att träffas av den, om ni kan. STÄNDIG VAKSAMHET!" vrålade han så att alla spratt till.

"Harry älskar att göra det där nu", sade Neville med en grimas.

"Ni alla gillar att göra det nu", sade Dennis irriterat och blängde på femteårseleverna.

"Vad kan vi säga, det är underhållande att skrämma skiten ur andra", sade Parvati skrattandes.

Moody plockade upp spindeln, som slog kullerbyttor för brinnande livet, och slängde ner den i burken igen. "Finns det några i klassen som känner till nån annan olaglig förbannelse?"

"Jag vet inte ifall jag ska vara fascinerad, intresserad eller tycka att det är fruktansvärt hemskt", sade Vector fundersamt.

"Jag tror att vi alla mot vår vilja känner allt det där", sade Babbling med ett litet leende.

Hermiones hand flög i vädret igen, och till Harrys förvåning räckte också Neville upp handen. Neville brukade aldrig svara frivilligt på några frågor, utom under lektionerna i örtlära, som utan tvekan var hans bästa ämne. Han såg själv överraskad ut över sin djärvhet.

De vuxna såg sorgset på pojken som slutit sina ögon, den händelsen hemsökte fortfarande honom och han tvivlade att det någonsin skulle sluta göra det.

"Ja?" sa Moody, vars magiska öga rullade runt och fästes på Neville.

"Det finns en… som kallas Cruciatusförbannelsen", sa Neville med låg men tydlig röst. Moody tittade granskade på Neville, den här gången med båda ögonen.

Både Neville och Harry rös, Neville för att den använts på hans föräldrar, Harry för att han själv råkat ut för den. Luna kände Nevilles rysning och flyttade sig närmare sin vän för att trösta honom, något som Hermione och Ron gjort med Harry också.

"Du heter Longbottom, eller hur?" sa han, medan det magiska ögat sökte sig ner till namnlistan igen.

"Nu när jag vet vem det är så ger den där frågan en helt annan vikt", väste Harry lågmält.

"Huh?" frågade Hermione förvirrat.

"Inget…", sade Harry och skakade på huvudet. För en stund hade han glömt att de andra inte var medveten om vad som hade hänt med Nevilles föräldrar.

Neville nickade nervöst, men Moody ställde inga fler frågor. Han vände sig åter mot hela klassen och sträckte ner handen i burken efter nästa spindel, som han placerade på katedern. Där förblev den orörlig, tydligen förlamad av skräck.

"Jag tror det är mer troligt att han tyst kastade lamaslå på den än att den frös av skräck", sade Su Li flinandes.

"Oavsett vad så var det hemskt", sade Hermione med en grimas.

"Cruciatusförbannelsen", sa Moody. "Spindeln behöver vara lite större för att ni ska förstå vad det rör sig om", sa han pekade på den med trollstaven. "Engorgio!" Spindeln började svälla. Den var nu större än en riktig jaktspindeln, en tarantel. Ron övergav all falsk stolthet och sköt stolen så långt bort från katedern som möjligt. Moody höjde trollstaven igen, rikare spetsen mot spindeln och mumlade: "Crucio!"

Alla de som var medvetna om vad förbannelsen gjorde sig beredda på beskrivningen av vad spindeln skulle genomlida.

Spindeln krökte omedelbart benen intill kroppen, rullade runt och började rycka i förfärliga spasmer, medan den vaggade från sida till sida. Det kom inte ett ljud från den, men Harry var säker på att den skulle ha skrikit, om den haft en röst.

"Den skulle ha gjort det", muttrade Harry och Ginny såg oroligt på honom innan hon sträckt sig fram och tog Harrys hand bakom Hermiones rygg.

Moody höll trollstaven stadigt riktad mot den, och spindeln skälvde och ryckte i ännu våldsammare kramper…

Neville bleknade och slöt sina ögon, försökte att stänga ute ljuden. Att se det utföras på spindeln hade varit hemskt, och det sista han ville var att återuppleva det igen.

"Sluta!" sa Hermione i gäll röst. Harry vände sig om och tittade på henne. Hon såg inte på spindeln, utan på Neville. När Harry följde hennes blick såg han att Neville satt med vitt uppspärrade, skräckslagna ögon och kramade bänklocket så hårt att knogarna vitnade.

Sirius svor lågt, det var inte svårt att gissa varför Neville haft den reaktion. När han fått höra om familjen Longbottoms öde så hade det krossat ytterligare en del av hans hjärta. Hans gudson och hans gudsons gudbror hade båda blivit föräldralösa. Han själv hade förlorat fyra vänner, två till döden, två till galenskap. Han kunde bara föreställa sig hur det måste ha varit för Neville att se förbannelsen som tog ifrån honom hans föräldrar utföras framför ögonen på honom. Han lovade sig själv att han skulle hålla bättre koll på Neville i framtiden och se till att han verkligen mådde bra.

Moody höjde trollstaven. Spindelns ben slappande av, men den fortsatte att rycka i kramp.

"Reducio", mumlade Moody, och spindeln krympte ihop till sin vanliga storlek. Han stoppade tillbaka den i burken.

"Tack och lov", sade Luna andlöst med vida ögon.

"Det är över nu åtminstone", sade Padma en aning darrigt.

"Nej, det är en förbannelse kvar", påpekade Ernie med en grimas.

"Smärta", sa Moody stilla. "Man behöver inte tumskruvar eller knivar för att tortera folk, om man behärskar Cruciatusförbannelsen. Den var mycket populär en gång i tiden. Nå, är det nån som känner till några fler förbannelser?"

"Måste vi verkligen gå igenom det här", suckade mrs Weasley.

"Det är inte som om vi kan hoppa över sidor, Umbridge skulle aldrig tillåta det och dessutom kan vi missa något viktigt", sade Charlie med en grimas.

Harry såg sig omkring. Av de andra miner att döma satt de allesammans och undrade vad som skulle hända med den sista spindeln. Hermiones hand darrade lätt då hon räckte upp handen för tredje gången.

"Ja?" sa Moody och såg på henne.

"Avada Kedavra", viskade Hermione. Flera av de andra elevens tittade oroligt på henne, även Ron.

"Du tänker visa dem det!" sade mrs Weasley förskräckt.

"De behöver veta", sade Sirius och mrs Weasley gjorde sig redo att snäsa tillbaka innan hon såg hopplösheten i hans ögon och hon förstod. Sirius ville inte att de skulle se det mer än vad hon själv ville det, men de behövde veta med vad som hände i världen.

"Aha", sa Moody, medan ännu ett skevt leende förvred hans mun. "Ja, den sista och den värsta.

"Vad gör den? Vad kan vara värre än tortyr!" flämtade Nigel.

"Den gör DÖD!" ropade Oliver och en tystnad uppstod medan alla vände sig emot honom.

"MR WOOD!" skrek McGonagall upprört.

"Vad, det är vad den gör", sade Oliver med en axelryckning medan hans vänner brast ut i skratt.

"Det må vara korrekt, men det där är inte ett acceptabelt sätt att besvara frågan", sade McGonagall strängt och ignorerade skratten som fortfarande ekade i salen.

"Åh kom igen Minnie, det var ett genialiskt sätt att svara, och vi behövde skrattet", sade Sirius med ett flin.

Avada Kedavra, den dödande förbannelsen."

"Jag håller inte med", sade Harry mjukt. "Om att det är den värsta."

"Ursäkta?" frågade Su Li misstroget.

"Den dödande förbannelsen är inte den värsta… i själva verket är det den lättaste", sade Harry viskandes och flämtningar hördes överallt runt om i salen. "Jag vet att många kommer anse att mina ord innebär att jag håller på att bli ond… men döden är oftast en enklare utväg."

"Hur kan du kalla den dödande förbannelsen bättre än de andra", fräste Susan ilsket.

"Det finns värre öden än att dö. Crucio kan lämna permanenta skador och Imperio kan få dig att göra vad som helst. Du kan döda din familj… nej, jämfört med en del andra öden är den dödande förbannelsen mycket lättare att hantera", sade Harry bestämt utan att lyfta sin blick från golvet.

"Mycket kloka ord r Potter", sade McGonagall mjukt. "Du har helt rätt. Ibland glömmer vi att dö inte är det värsta som kan hända."

Han stoppade ner handen i glasburken, och nästan som om den visste vad som väntade den, bröade den tredje spindeln kila omkring som vansinnig nere i burken för att undkomma Moodys fingrar. Men han fångade den och placerade den ovanpå katedern. Den började förtvivlat kila tvärs över ytan. Moody höjde trollstaven, och Harry rös plötsligt till av en ond föraning. "Avada Kedavra!" vrålade Moody.

"Och där har vi det", sade madam Bones uppgivet. "Att bortförklara det här om det någonsin kommer ut kommer inte vara en lätt uppgift."

"Oroa dig inte boss, det finns mer skandalösa och viktigare nyheter här än det där, det här är nog bland det sista som du behöver oroa dig över", Tonks log triumferande mot sin chef som grimaserade, det var en liten tröst.

Ett bländande grämt ljussken flammade upp och det hördes ett brus, som om någonting oerhört stort och osynligt kom susande genom luften. Spindeln rullade omedelbart över på rygg, utan minsta märke av våld. Men utan tvekan stendöd.

"Jag antar att det är något att vara tacksam över, att den inte lämnar hemska skador på kroppen", sade Nick grimaserandes.

Flera av flickorna kväde skräckslagna skrik. Ron hade kastat sig bakåt och var nära att trilla av stolen då spindeln kanade fram mot honom. Moody svepte ner den döda spindeln på golvet.

Ron rös igen medan flera av förstaårseleverna tappade hakan.

"Det är allt som krävs?" frågade en flicka i en framtvingad viskning. Tonks nickade och flickan slöt sina ögon, det var mycket värre än en pistol. Där hade man åtminstone någon varning.

"Ingen vacker syn", sa han lugnt. "Inte alls trevlig. Och det finns ingen motförbannelse. Det finns inget sätt att stoppa den. Det är bara en enda person som har överlevt den här förbannelsen, och han sitter rakt framför mig."

"Han menar Harry Potter gör han inte?" frågade en förstaårselev tveksamt och Ernie nickade.

"Jag förstår fortfarande inte hur du är i livet", sade Sirius kvävt och skakade på huvudet, han var tacksam för det men allt han lärt sig sade åt honom att det inte var möjligt.

"Mamma räddade mig", sade Harry mjukt.

"Jag vet, men jag förstår fortfarande inte hur det fungerade. Jag tvivlar att Lily var den enda som offrat sitt liv för sitt barn", sade Sirius förklarande.

Harry kände hur han rodnad då Moodys ögon (båda två) såg in i hans. Han märkte att alla de andra också tittade på honom. Harry stirrade på den tomma svarta tavla, som om den upptog hela hans uppmärksamhet, men utan att egentligen se den… Det var alltså på så sätt hans föräldrar hade dött… precis som spindeln.

Harry rös och mrs Weasley blängde på boken. Hur vågade den mannen visa det framför Harry och Neville. De behövde inte få se förbannelserna som förstört deras liv.

Hade det inte heller funnits några märken efter våld på dem? Hade de helt enkelt sett det uppflammande gröna ljusskenet och hört bruset från den snabba framilande döden, innan livet släcktes i deras kroppar?

"Harry", sade Hermione svagt men Ron stoppade henne och skakade varnandes på huvudet.

"Inte nu", mumlade han i hennes öra.

Harry hade om och om igen föreställt sig sina föräldrars död, ända sedan han tre år tidigare fått veta att de hade blivit mördade, ända sedan han fått veta vad som hade hänt den där natten: hur Slingersvans hade avslöjat föräldrarnas gömställe för Voldemort, som hade kommit till deras stuga. Hur Voldemort först hade dödat Harrys far. Hur James Potter hade försökt hålla honom tillbaka, medan han ropade åt sin hustru att hon skulle ta Harry och fly…

"Harry, du borde inte tänka på det", sade mrs Weasley sorgset.

"Jag kan inte hjälpa det… synerna tränger sig in oavsett om jag vill det eller inte, men jag är glad att de gjorde det. Jag vet åtminstone hur mina föräldrar lät", viskade Harry.

och Voldemort hade kommit efter Lily Potter och sagt åt henne at flytta sig, så att han kunde döda Harry… Hur hon hade bönfallit honom att döda henne i stället och vägrat att flytta sig från sonen… och så hade Voldemort dödat henne också, innan han riktade sin trollstav mot Harry…

Harry drog upp knäna till bröstet och begravde sitt ansikte medan Ginny placerade sina armar runt hans kropp och drog tröstande cirklar på hans rygg.

Harry kände till alla de här detaljerna, för han hade hört sina föräldrars röster när han kämpade emot Dementorerna året innan - det var nämligen däri som Dementiernas fruktansvärda makt låg: de kunde tvinga sina offer att återuppleva de värsta minnena i sitt liv, så att de hjälplös drunknade i sin egen förtvivlan…

Ernie skyndade sig med att läsa igenom den paragrafen och fortsatte, han var övertygad om att ingen ville höra om dementorerna och deras effekter, allra minst Sirius Black som blev blekare varje gång de nämndes. Han var fortfarande inte helt säker på att mannen var oskyldig, men han tänkte inte tortera mannen med gamla minnen.

Moody började åter tala, men i Harrys öron lät det oändligt långt borta. Med en kraftansträngning kämpade han sig tillbaka till nuet och lyssnade på vad Moody sa: "Avada Kedavra är en förbannelse som kräver mycket stark magi - ni kunde allesammans ta fram era trollstavar nu, rikta dem mot mig och säga orden, men jag tvivlar på att jag ens skulle få lite näsblod.

"Jag skulle inte slå vad om det, Harry skulle troligtvis döda dig", sade Charlie.

"Jag tvivlar det inte", sade Moody.

"Du menar att jag skulle lyckas kunna kasta den förbannelsen", frågade Harry skrämt.

"Du skulle kunna men jag skulle inte pröva det", sade Remus och Harry nickade och försökte få ut den tanken ur huvudet.

"Oroa dig inte Harry, du skulle inte klara av det", sade Oliver bestämt medan han blängde på de vuxna. "Du har kraften för att klara av det men inte hjärtat. Även om du uttalade förbannelsen skulle det inte lyckas för du vill inte döda någon."

"Du kan inte veta det", sade Harry dystert.

"Jag känner dig. Du kan inte döda någon kallblodigt, tro mig", sade Oliver bestämt och fortsatte blänga anklagande på de vuxna. Hur hade de mage att säga något sådant till Harry. Han behövde inte höra något sådant.

"Men…"

"Lita på mig Harry, jag har aldrig ljugit för dig", sade Oliver i en mjukare ton och Harry nickade osäkert.

Remus skakade sorgset på huvudet, han uppskattade att Oliver hade tröstat Harry, men han visste att hans brorson under särskilda omständigheter skulle klara av att kasta förbannelserna om det krävdes.

Fast det spelar ingen roll. Jag är inte här för at lära er hur man gör.

"Bra", sade mrs Weasley bestämt i en lågmäld ton.

Men om det nu inte finns någon motförbannelse, varför visar jag då det här för er? Därför att ni måste veta. Ni måste vara medvetna om vad det allra värsta är. Ni får inte hamna i en situation där ni kan utsättas för den här förbannelsen. STÄNDIG VAKSAMHET!" vrålade han, och hal klassen hoppade till igen.

Ernie läste klart meningen medan alla skrek av överraskning innan han började skratta, de enda som inte hoppat till var de som hade kommit ihåg lektionen och visste att det skulle hända.

"Alltså… de här tre förbannelserna - Avada Kedavra, Imperius och Cruciatus - går under beteckningen De oförlåtliga förbannelserna. Använder man bara en enda av dem mot en anna mänsklig varelse, räcker det för att man ska få en livstidsdom i Azkaban.

Det är vad ni har att kämpa emot. Det är krafter som ni måste försvara er mot, och det är det jag ska lära er. Ni måste förbereda er. Ni måste beväpna er. Men mest av allt måste ni öva er i ständig, oupphörlig vaksamhet. Ta nu fram era fjäderpennor. Skriv ner det här…"

"Får jag ställa en fråga?"

"Nej Mr Jordan, det får du inte", sade Sprout bestämt, hon var övertygad om att vad det än var som pojken hade att säga så skulle det vara något galet och något som fick alla vuxna att vilja dunka huvudet i bordet. Det var därför smartare att stoppa honom innan han hann uttrycka sig.

"Okej, jag gör ett påstående istället. Som alla vet så finns det tre oförlåtliga förbannelser, innebär inte det att alla andra förbannelser är förlåtliga och därav slipper du undan straff, därför du blev förlåten", frågade Lee intresserat.

Precis som Sprout förutspått så gav hans fråga, eller påstående om man skulle vara noga, henne lusten att dunka huvudet i bordet, något som hennes kollegor också eftertraktade med tanke på deras grimaser. Som förväntat så brast salen ut i diskussioner och skratt.

"Nej, mr Jordan, bara för att det finns tre förbannelser som kallas de oförlåtliga förbannelserna så innebär det inte att alla andra förbannelser är typ oförlåtliga, som du uttryckte dig", svarade McGonagall tillslut.

"Men…"

"Inga men Weasley", fräste Umbridge, hon var otålig med att bli färdig med kapitlet så hon kunde berätta sina nyheter för alla i salen.

De tillbringande resten av lektionen med att göra anteckningar om var och en av De oförlåtliga förbannelserna. Ingen sa ett ord förrän klockan ringde, men då Moody hade släppt i väg dem utanför klassrummet bröt det ut en storm av prat. De flesta diskuterade förbannelserna med respekt i rösten.

"Det är för att de inte vet", sade Percy viskandes.

"Hur skulle de? Jag slår vad om att deras föräldrar inte pratar om sånt, våra gjorde inte det", påpekade George.

"Det är sant", erkände Percy.

"Såg ni hur den ryckte och vred sig?"… "Och när han dödade den… bara poff, och så var den död!"

"Är de verkligen så korkade?" frågade Vaneza misstroget.

"De var bara imponerade av det", sade Hermione lågt.

Harry tyckte att de pratade om lektionen som om den hade varit något slags enastående teaterföreställning, men själv tyckte han inte att den hade varit särskilt underhållande - och det gjorde tydligen inte Hermione heller.

"Det tog ett tag innan det slog oss vad det verkligen innebar", sade Parvati förläget.

"Det är inget fel med det, ni är barn, det är en logisk reaktion", sade Sirius.

"Reagerade du någonsin…", sade Parvati en aning skrämt men hon kände sig lugnare när mannen log vänligt mot henne.

"Nej, men jag, och alla andra, växte upp under krig, vi var inte skyddade så som ni var."

"Skynda er och kom", sa hon spänt till Harry och Ron.

"Inte till det förbaskade biblioteket igen, va?" sa Ron.

"Nej", svarade Hermione kort och pekade in i en sidokorridor. "Neville."

"Neville?" mumlade flera stycken förvirrat.

Neville stod ensam, halvvägs ner i korridoren, och stirrade på stenväggen mittemot sig med samma vitt uppspärrade, skräckslagna ögon som när Moody demonstrerade Cruciatusförbannelsen.

Neville rös igen och Luna höll hans hand hårdare för att trösta honom.

"Neville?" sa Hermione försiktigt. Han vände sig om.

"Å, hej", sa han med mycket högre röst än vanligt. "En sån intressant lektion, eller hur? Jag undrar vad vi får till middag, jag är hungrig som en varg, är inte ni?"

Dean och Seamus såg oroligt på varandra, vad hade hänt med Neville, vad var det för fel på honom och hur hade de inte märkt det, gick igenom deras huvuden.

"Neville, hur är det med dig? Mår du riktigt bra?"

"Javisst, jag mår finfint", babblade Neville på, med samma onaturligt höga röst. "Väldigt intressant middag… lektion, menar jag… vad får vi för mat?"

"Finfint, ett värre ord än att man mår fint eller bra. Du måste må hemskt", sade Ginny sorgset.

"Jag… jag var okej", sade Neville med en grimas.

"Du hjälpte inte dig själv där, okej är inte heller ett ord som kopplas ihop med att man verkligen mår bra", sade Ginny bestämt.

Ron såg förskräckt på Harry.

"Neville, vad…?" Men innan han hann säga mer hörde de ett ojämnt dunk dunk bakom sig. De vände sig om och såg professor Moody komma haltande. Alla fyra teg och tittade ängsligt på honom, men när han började tala var det med ett mycket lägre och vänligare brummande än de hittills hade hört.

Harry rynkade på pannan; han kunde verkligen inte förstå sig på mannen, å ena sidan så var han en dödsätare som försökt dödat honom och var ansvarig för Nevilles föräldrars tillstånd, men å andra sidan så hade han agerat vänligt, som om han brydde sig. Var det bara skådespeleri? Men det var inte heller logiskt, Moody var inte en sån person som tog undan elever för att trösta dem. Så var det Barty Crouchs Jr riktiga personlighet. Hade han varit en vänlig, tröstande person innan han gick med Voldemort och hade den personen fortfarande funnits kvar inom honom… med en suck övergav Harry sina tankar, det fanns ingen anledning att grubbla över det nu.

"Det är helt i sin ordning, pojk", sa han till Neville. "Du kan väl följa med mig upp till mitt kontor. Kom nu, vi kanta oss en kopp te."

Neville såg ännu mer skrämd ut vid tanken på en kopp te med Moody.

"Oroa dig inte mr Longbottom, han är inte farlig för dig", sade Madam Bones lugnande.

Kom nu, Longbottom, jag har några böcker som kanske kan intressera dig."

"Han gav mig böcker om örtlära", sade Neville en aning gladare. "Jag tackade dig aldrig för det, sir."

Moody såg en aning grimaserande på den unga pojken innan han grymtade fram, "nämn det inte."

Han varken rörde sig eller sa ett ljud. Moody vände sitt magiska öga mot Harry. "Och hur är det med dig då, Potter? Är allt som det ska?"

"Ja", sa Harry nästan trotsigt.

"Det är okej att inte må bra", suckade Remus.

"Är det verkligen det? Hur skulle folk reagera ifall pojken som överlevde inte mådde bra?" frågade Harry i samma trotsiga ton som han använt i boken.

"Frågan är inte hur de skulle regera över pojken som överlevde Mr Potter", sade McGonagall strängt innan hon i en mjukare ton fortsatte: "frågan är hur de skulle reagera över att Harry mår dåligt. Svaret på frågan är såklart att ta reda på orsaken och försöka lösa det."

"Tack så mycket professor McGonagall", sade Harry lågmält och McGonagall log mot sitt unga lejon.

Moodys blå öga darrade lätt i ögonhålan medan det betraktade Harry. "Jag var tvungen att låta er få veta", sa han sedan. "Det verkar kanske hårt, men ni måste få veta. Det är ingen idé att låtsas som om det inte finns… Seså, kom med nu, Longbottom. Jag har några böcker som kan intressera dig."

Harry började känna sig illamående när han insåg att Neville hade druckit te tillsammans med en av männen som var ansvariga för hans föräldrars tillstånd.

Neville såg bönfallande på Harry, Ron och Hermione, men eftersom de inte sa någonting, hade han inget annat val än att låta sig föras iväg, med en av Moodys knotiga händer på sin axel.

"Du måste lära dig säga ifrån Neville", sade Fay hårt.

"Jag kan inte, jag är inte tillräckligt modig. Jag är feg. Jag antar att jag hamnade i fel elevhem."

"Säg inte det Neville", sade Sirius bestämt. "Sorteringshatten visste precis vad den gjorde när den sorterade dig till Gryffindor."

Neville stirrade på mannan som han tills idag hade ansett vara en mördare. "Ja sir", mumlade han tillslut, oförmögen att se mannen som verkade tro så mycket om honom i ögonen.

"Sir?" mimade Sirius ljudlöst, en skräckslagen blick i hans ansikte och Remus brast ut i skratt. "Jag är ingen sir. Jag är Hogwarts värsta mardröm."

"Mer som professorernas", retades Tonks och till hennes underhållning så rös professorerna.

"Vad rörde sig det där om?" frågade Ron och tittade efter Neville och Moody, som just försvann runt ett hörn.

"Jag vet inte", sa Hermione och såg fundersam ut.

"Du vet, det där är en sak som vi inte listat ut", sade Ron och blinkade retsamt mot de runt om dem som brast ut i skratt. Ingen lade märke till hur Harry bet sig i läppen och undvek att se på någon.

"Vilken lektion, va?" sa Ron till Harry då de styrde stegen ner mot stora salen. "Fred och George hade rätt, eller hur? Han kan verkligen sina saker, Moody! När han sa sitt Avada Kedavra och spindeln bara dog på fläcken… Han dödade den ju hur lätt som helst…"

Hermione smällde till Ron över huvudet och han sade inget ord, istället accepterade han den. Han visste att han förtjänade den.

"Du måste verkligen lära dig lite takt, Ron", sade Ginny och skakade på huvudet.

Men Ron tystnade tvärt när han såg uttrycket i Harrys ansikte. Han sa inte ett ord till förrän de kom fram till stora salen. Då sa han att det nog var bäst att sätta i gång med professor Trelawneys läxa redan samma kväll, eftersom den säkert skulle ta flera timmar.

"Hitta bara på det", sade Tonks.

"Vi gjorde det", sade Ron och Harry i kör

"Och de var löjliga", fnös Hermione

"Trelawney godkände dem så det var lugnt", sade Harry med en axelryckning.

Hermione deltog inte i Harrys eller Rons samtal under middagen, utan åt i rasande fart för att sedan skynda tillbaka till biblioteket. Harry och Ron gick upp till Gryffindortornet, där Harry, som inte hade tänkt på någonting annat under hela middagen, själv började tala om De oförlåtliga förbannelserna.

"Skulle inte Moody och Dumbledore få besvär med Trolldomsministeriet om det kom ut att vi har sett förbannelserna i funktion?" frågade Harry då de närmade sig Den tjocka damen.

"De skulle definitivt ha hamnat i trubbel", sade Fudge innan han tvekade. "… men ni behövde veta hur de ser ut."

"Du håller med dem!" sade Umbridge misstroget i en alldeles för gäll ton.

"De borde inte ha lärt ut dem men det finns fortfarande Dödsätare där ute som använder dem hela tiden, så de behöver vara försiktiga", sade Fudge.

"Jag trodde inte att jag skulle höra mig själv säga det här, men jag håller helhjärtat med Fudge", sade Harry en aning hänfört.

"Han har faktiskt en hjärna?" frågade George chockat.

"Jo, det skulle de nog", sa Ron. "Men Dumbledore har alltid gjort saker och ting på sitt eget sätt, och Moody har säkert varit på kant med myndigheterna i åratal. Han angriper först och frågar sen… Tänk bara på hans soptunnor. Gallimatias."

"Um va?" sade Justin förvirrat.

"Vårt lösenord vid den tidpunkten", sade Ron otåligt.

"Och ja, Moody har alltid gjort saker på sitt egna sätt. Det är därför han hamnat i problem så många gånger", sade Tonks snabbt med ett brett leende.

Den tjocka damen svängde utåt och avslöjade ingångshålet, så att de kunde klättra in till Gryffindors uppehållsrum, som var fyllt med stojande elever.

"Ska vi hämta våra spådomsgrejer då?" frågade Harry.

"Ja, det är väl bäst", stönade Ron.

"Han har rätt", sade Narcissa flinandes.

"Jag vet, jag ville bara inte göra det", sade Ron.

De gick upp till sovsalen för att hämta sina böcker och stjärnkartor. Där fann de Neville sittande ensam på sin säng. Han läste en bok och såg betydligt lugnare ut än senaste de såg honom, efter professor Moodys lektion, men han var ändå inte riktigt sitt gamla jag. Ögonen var lätt rödkantade.

"Neville?" sade Lavender förskräckt.

"Det är lugnt, jag mådde…"

"Våga inte säga att du mådde bra, du hade gråtit", sade Lavender varnande.

"Det löste sig. Jag hade bara några saker att arbeta mig igenom", sade Neville lågmält.

"Men…"

"Oavsett vad spelar det ingen roll nu, det hände förra året och vi måste verkligen läsa klart innan ni börjar somna", sade Sirius snabbt och nickade mot ett gäng förstaårselever som gäspade ideligen och knappt kunde hålla sina ögon öppna. Neville gav Sirius en tacksam blick.

"Mår du bättre nu?" frågade Harry honom.

"Javisst", sa Neville. "Jag mår fint, tack. Jag sitter och läser en bok som professor Moody lånade mig." Han höll upp boken: Medelhavets magiska vattenväxter och deras egenskaper.

Harry rynkade på pannan; hade det varit Barty Crouch Jr:s plan hela tiden, hade han gått så långt att han placerat en bok med information om hur man kunde andas under vatten redan innan Harrys namn ens kommit ut ur bägaren, redan första veckan i skolan. Harry var tvungen att erkänna att det var imponerande, men även skrämmande: vad mer hade mannen hunnit göra i så fall under loppet av ett år.

"Tydligen har professor Sprout talat om för professor Moody att jag är duktig i örtlära." sa Neville.

Sprout rynkade på pannan, hon hade inget minne utav det men med en axelryckning ignorerade hon det. Trots allt så kunde hon inte minnas allt, och det var sant att hon flera gånger berömt mr Longbottoms förmågor med plantor.

Det hördes en antydan av stolthet i hans röst, något som Harry sällan hade hört förut. "Han trodde att jag skulle tycka om den här boken."

"Det finns där, du måste bara släppa ut den", sade Seamus.

"Jag ska försöka", skrockade Neville.

Att berätta för Neville vad professors Sprout hade sagt var enligt Harrys mening ett mycket taktfullt sätt att uppmuntra Neville på. Neville fick ytterst sällan höra att han var duktig på någonting över huvud taget. Det var en sådan sak som professor Lupin skulle ha gjort.

"Jag antar det", sade Remus leendes.

"Du antar? Remus under din första lektion höjde du mr Longbottoms självförtroende rejält", sade McGonagall och skakade på huvudet.

Harry och Ron tog med sig läroboken i spådomskonst, Att avslöja framtiden, och gick tillbaka till uppehållsrummet. De hittade ett bord åt sig och började arbeta på sina förutsägelser för den kommande månaden. En timme senare hade de gjort ytterst få framsteg, tros att bordet svämmade över av pergamentstycken med kalkyler och symboler. Harrys hjärna var lika dimmig som om den varit flod med de bedövande ångorna från professor Trelawneys brasa.

"Det är i såna ögonblick jag undrar varför vi valde det ämnet", sade Ron med en grimas.

"För att det verkade enkelt?" muttrade Harry och petade med foten på Fred som höll på att somna.

"För att ni är lata?" föreslog Hermione samtidigt.

"För att ni är idioter", fnös Ginny.

"Jag antar att alla tre är korrekta svar till frågan", suckade Ron uppgivet.

"T-t-tänk p-positivt", gäspade Fred. "Första steget till att bli b-bättre är att m-m-med-medge sina fel."

"Och det här är varför vi skulle ha slutat efter förra kapitlet", mrs Weasley skakade på huvudet.

"Jag har inte den blekaste aning om vad allt de här ska betyda", sa han och stirrade ner på en lång rad med uträkningar.

"Vet du vad", sa Ron, vars hår stod på ända efter alla de gånger han dragit fingrarna igenom det i ren vanmakt. "Jag tror vi får återgå till vår gamla reservlösning när det gäller spådom."

"Vad då… ska vi hitta på själva?"

"Det är ett perfekt sätt att göra det på", sade Dean.

"Och väldigt roligt", avslutade Seamus.

"Och något som kan ge er problem om läraren upptäcker det", påpekade Percy torrt.

"Ja, just det", sa Ron. Han sopade raskt ner högen med kladdiga anteckningar från bordet, doppade fjärderpennan i bläck och började skriva. "Nästa måndag", sa han medan han krafsade ner det, "kommer jag troligen att få en svår hosta på grund av Mars och Jupiters olyckliga läge i förhållande till varandra."

"Fick du hosta Ron?" frågade Luna oskyldigt och såg på sin vän.

"Näpp, det var en lögn", sade Ron med en axelryckning.

"Inte direkt, du kvävdes nästan på den där bönan. Trodde du skulle hosta upp lungorna", påpekade Alicia med ett höjt ögonbryn.

Han tittade upp på Harry. "Du vet ju hur hon är, bara det är tillräckligt eländigt så sväljer hon det med hull och hår."

"Ja, det kommer hon", skrattade Bill.

"Kör för det", sa Harry. Han kramade ihop sitt fösta försök till en boll och kastade in den i brasan över huvudet på en grupp pladdrande förstaårselever. "Okej, på måndag kommer jag råka ut för… öh… brännskador."

"Sant, du har vård och skötesel av magiska varelser på måndagar", sade Lavender med en rysning.

"Med de förbaskade skrabborna", sade Parvati med en grimas.

"Ja, det kommer du säkert", sa Ron dystert, "för då ska vi hälsa på hos skrabborna igen. Okej, på tisdag kommer jag att… hm…"

"Förlora en kär ägodel", sa Harry, som bläddrade igenom Att avslöja framtiden för att få idéer.

Harry och Ron såg på obekvämt varandra, det kanske inte hade hänt då men en kär ägodel hade förlorats och Ron hade fått en svår hosta. Att höra det utlagt så här var något som fick dem att grimasera. Tanken på att det de förutspådde faktiskt kunde komma att slå in var en väldigt otrevlig tanke.

"Bra förslag", sa Ron och skrev ner det. "Och det är på grund av… Merkurius. Och varför ska inte du bli stucken i ryggen av nån som du trodde var din vän?"

Harry och Ron ryckte till, de hatade det faktum att den kom sann.

"Jag är ledsen", mumlade Ron.

"Jag vet, jag har redan förlåtit dig… men det där var tre förutsägelser som blev sanna", sade Harry viskandes.

"Jovisst… superbra", sa Harry och krafsade ner det. "Därför att Venus är i sit tolfte hus."

"Och på onsdag tror jag att jag kommer att förlora ett slagsmål."

"Kan ni försöka välja något som inte är så våldsamt?" suckade Narcissa.

Hermione fnös misstroget. "Det där är bara början. Ett slagsmål är inte våldsamt alls för dem."

"Jag hoppas du pratar teoretiskt sätt och att ni inte varit våldsamma", sade mrs Weasley strängt.

"Du skämtar va mamma?" sade George misstroget. "Du pratar med kvinnan som gav Malfoy en örfil och satte Snape i brand, Ron tog ner ett troll med en trollformel och Harry dödade en basilisk. Alla tre av dem attackerade Snape. De har för länge sen gjort våldsamma saker."

"Å nej, det var ju jag som skulle vara med i ett slagsmål. Okej, då kan jag förlora ett vad i stället."

"Ja, just det, du slår vad om att jag vinner slagsmålet…"

"Det fungerar", sade Kingsley fundersamt.

De fortsatte att hitta på förutsägelser om framtiden (de blev allt sorgligare) i ännu en timmes tid. Uppehållsrummet avfolkades efterhand när de andra eleverna gick upp och lade sig. Krumben kom fram och hoppade smidigt upp i en tom stol. Han tittade outgrundligt på Harry, ungefär som Hermione kunde tänkas se ut, om hon visste att de inte gjorda sina läxor ordentligt.

"Det är ärlig talat inte värt att bli upprörd över att ni inte gör era läxor i spådomskonst ordentligt", erkände Hermione.

"Vi försökte åtminstone", sade Harry med en axelryckning.

När Harry såg sig omkring i rummet medan han försökte komma på några hittills outnyttjade olyckor, fick han syn på Fred och George, som satt med huvudena tätt ihop. De studerade ivrigt med fjäderpennorna i högsta hugg och ett ensamt pergamentstycke framför sig.

Mrs Weasley spände ögon i sina tvillingsöner, det var en ren reflex hon inte kunde hjälpa efter att ha stått ut med deras upptåg i så många år.

Det var högst ovanligt att se Fred och Georg sitta i ett hörn och arbeta i tystnad, de ruckade annars vilja vara den stojande medelpunkten överalt där det hände något. Det var något hemlighetsfullt över dem och deras sätt att skriva ner saker på pergamentet.

Professorerna stönade lågt, de hatade när de Weasley tvillingarna var hemlighetsfulla, det slutade bara i kaos för dem. Å andra sidan var de tvungna att medge att de varit till stor hjälp med att stå ut med Umbridges närvaro i skolan med tanke på alla gånger som hon råkat ut för konstiga händelser.

Det påminde Harry om sista kvällen i Kråkboet, när de också hade suttit tillsammans och skrivit någonting. Då hade han trott att det var en ny beställningslista för Bröderna Weasleys Trollkarlstrick, men det verkade vara någonting annat den här gången, för annars skulle de säkert ha låtit Lee Jordan vara med.

"Hedersord, det hade inget att göra med Bröderna Weasleys trollkarlstrick", sade George allvarligt.

Harry undrade om det hade någonting att göra med anmälningen till Turneringen i magisk trekamp.

"Och inget att göra med turneringen för den delen", tillade Fred innan han gäspade igen.

Medan Harry betraktade dem skakade George på huvudet åt Fred och skrapade bort någonting med sin fjäderpenna. Med mycket låg röst, sm ändå hördes tydligt i det nästan tomma rummet, sa han: "Nej, det låter som om vi anklagar honom. Vi måste vara försiktiga…"

"Var håller ni två på med nu?" frågad Bill misstänksamt.

"Inget", sade de genast utan någon som helst tvekan.

"Varför kommer det sig att jag inte tror er", sade Charlie sarkastiskt.

"För att du känner dem", föreslog Alicia skrattandes.

Sedan tittade George upp och såg att Harry betraktade honom. Harry log och skyndade sig att återgå till spådomarna - han ville inte att George skulle tro att han tjuvlyssnade.

"Trots att det är exakt vad du gör", påpekade Charlie en aning roat.

"Inte direkt, jag råkade bara höra det. Jag såg mig bara omkring för att kunna tänka bättre."

Strax efteråt rullade tvillingarna ihop sitt pergament, sa godnatt och gick upp och lade sig. Knappt tio minuter efter att Fred och George hade gått öppnades porträtthålet och Hermione klättrade in i uppehållsrummet. Hon bar en pergamentbunt i ena handen och en ask med rasslande innehåll i den andra. Krumben sköt rygg och spann.

"Vänta lite, vad gjorde du ute? Alla i Gryffindor hade gått och lagt sig och du kom först nu tillbaka till uppehållsrummet. Hur kommer det sig att du inte blev upptäckt i korridorerna efter utegångsförbudet?" krävde Hannah.

"Det hade inte börjat än, jag kom tillbaka till tornet kanske tio minuter innan", sade Hermione.

"Som om vi skulle tro det. Gryffindors lägger sig aldrig så tidigt."

"Hur vet ni det, Terry. Det är inte som om vi delar samma uppehållsrum och sovsalar", påpekade Dean.

"Åh kom igen, alla vet att lejonen inte lägger sig tidigt", sade Tracy hånfullt.

"Okej, vi lade oss tidigt det är sanningen", sade Lee, "men det berodde på festen som vi hade planerat att ha på fredagkväll."

"Varför skulle ni ha fest?" frågade Michael Corner med ett höjt ögonbryn.

"För att fira att vi var tillbaka i skolan och hade överlevt en vecka", sade Ginny i en ton som sade att svaret var uppenbart.

"Är det inte jobbigt att alltid ha elever som finner en ursäkt till att anordna fester så ofta?" frågade madam Hooch roat.

"Du har ingen aning", stönade McGonagall och motstod frestelsen att begrava huvudet i händerna.

"Hej", sa hon. "Nu är jag klar!"

"Det är jag också!" sa Ron triumferande och kastade ifrån sig pennan. Hermione satte sig ner, lade sakerna i en tom fåtölj och drog till sig Rons förutsägelser.

"Jag försöker bara hjälpa", sade Hermione.

"Du är en bra vän att ha", sade Luna med ett leende.

"Du har inte nån särskilt bra månad framför dig, ser jag", sa hon ironiskt medan Krumben rullade ihop sig i henne knä."

"Nej, men jag är åtminstone förvarnad", gäspade Ron.

Flera stycken och skrattade, men de flesta var vid den här tidpunkten för trötta för att orka bry sig.

"Det verkar som om du drunknar två gånger", sa Hermione.

"Ah, det kan vara ett problem", sade Terry sarkastiskt.

"Jag fixade det", Ron ryckte på axlarna.

"Jaså, gör jag?" sa Ron och kikade på sina förutsägelser. "Det är bäst att jag ändrar en av dem till att jag blir nertrampad av en skenande hippogriff."

"Nah, det måste ha varit året innan", sade Leanne med ett leende.

"Jag är speciell, mitt inre öga kan se både det förflutna och framtiden", sade Ron i en mystisk ton.

"Tror du inte att det märks lite för tydligt att du själv hittat på det här?" frågade Hermione.

"Du vet, du hamnade i risk för att drunkna", viskade Hermione till sin vän.

"Tillfällighet", mumlade Ron tillbaka.

"Hur vågar du påstå något sådant!" sa Ron med låtsad upprördhet. "Vi har slitit som husalfer med det!" Hermione höjde på ögonbrynen. "Det var bara ett talesätt", sa Ron hastigt.

Hermione blängde halvhjärtat på sin vän som log oskyldigt.

"Som sagt, det är bara ett uttryck."

"Ett väldigt konstigt i så fall", sade Rose.

"Det finns en hel del som är konstiga, som bryt ett ben när man ska uppträda", sade Parvati.

"Varför ska man bryta ett ben? Hindrar inte det ens uppträdande?" frågade Narcissa förvirrat.

"Precis", sade Parvati och log emot den förvirrade häxan.

Harry lade ifrån sig fjäderpennan efter att just ha förutspått sin egen död genom halshuggning.

"Du skämtar?"

"Nej, det var min förutsägelse", sade Harry med en axelryckning.

"Du kan inte seriöst tro att hon ska tro på att du skulle bli halshuggen", utbrast Charlie misstroget.

"Hon förutspådde att en fågel skulle döda mig", sköt Harry tillbaka utmanande. "Min teori var mer trolig."

"Vad har du i asken?" frågade han och pekade på den.

"Vad kul att du frågar", sa Hermione med en arg blick på Ron. Hon tog av locket och visade dem innehållet. Inuti låg omkring femtio små märken i olika färre, med med samma bokstäver på: F.I.S.A.

"Fisa?" frågade Kingsley skrattandes.

"Det låter som om någon kommer fisa", sade Bill och Hermione blängde på dem medan hennes vänner gav varandra en high five.

"Fisa?" sa Harry undrande och tog upp ett märke för att titta närmare på det. "Vad ska det här vara till?"

"Inte fisa", sa Hermione otåligt. "Det är F-I-S-A. Det står för Föreningen för Ideellt Stöd åt Alferna."

"Du startade din egna förening", sade madam Bones med ett höjt ögonbryn.

"Ja", sade Hermione. "Det fungerade inte så bra."

"Men det har gjort fler medvetna", sade Ron påpekandes, "så du har gjort något bra."

"Tack", sade Hermione förläget och såg svagt rodnande på sin vän.

"Det har jag aldrig hört talas om", sa Ron.

"Nej, det är klart att du inte har", sa Hermione raskt. "Jag har just bildat den."

Madam Bones såg intresserat på boken, miss Grangers idé verkade sund i teorin och så länge som man höll sig inom rimliga gränser så var det en bra idé. Husalferna förtjänade bättre rättigheter och det var intressant att se att en skolflicka på fjorton, nästan femton år, hade tagit steget för att försöka ge dem bättre rättigheter och ställning i samhället. Hon hade en stark känsla av att hon skulle komma överens med Emmeline Vance, som jobbade med varelsers rättigheter. Kanske skulle hon introducera dem för varandra… fast ifall hennes misstankar stämde så hade de redan träffat på varandra ett dussintals gånger.

"Har du?" Ron lät överraskad. "Hur många medlemmar har du?"

"Tja, om ni båda går med… tre", sa Hermione.

"Så du antar bara", sade Sirius med ett höjt ögonbryn.

"Ja… typ", sade Hermione fåraktigt.

"Hon gav oss inte direkt något val"; sade Ron flinandes.

"Det menar du inte", frågade Tonks misstroget.

"Och du tror att vi vill gå omkring med märken som det står fisa på?" sa Ron.

"F-I-S-A!" sa Hermione hetsigt. "Jag hade först tänka kalla föreningen för Stoppa De Ohyggliga Övergreppen Mot Våra Magiska Brödraväsen Och Stöd Kampen För En Förbättring Av Deras Lagliga Rättigheter - men det fick inte rum.

"S-D-O-Ö-M-V-M-B-O-S-K-F-E-F-A-D-L-R!" sade George i ett enda andetag innan han sjönk ihop och andades tungt. "P-problemet är inte att det inte får rum…"

"Problemet är att det är för långt och komplicerat för att komma ihåg och säga", avslutade Angelina med ett ljust leende.

Det fick bli överskriften på vårt manifest i stället." Hon viftade med pergamentbunten under nästan på dem. "Jag har studerat saken mycket noga på biblioteket. Alfslaveriet har pågått i flera århundraden. Jag fattar inte att man inte har gjort nånting åt det tidigare."

"Det är för att de gillar att jobba", sade Narcissa.

"Och de behöver vår magi för att överleva", sade mr Weasley.

"Jag vet det nu", sade Hermione fåraktigt, men hon fortsatte att undra hur mycket det egentligen stämde. Dobby hade trots allt ingen herre på två år.

"Hermione, öppna ögonen och lyssna", sa Ron med hög röst. "De. Gillar. Det. De gillar att vara slavar!"

"Kanske inte bästa sättet att uttrycka dig på Ron", sade Ginny sarkastiskt.

"Våra kortsiktiga mål", sa Hermione med ännu högre röst än Ron medan hon låtsades att hon inte hört ett ord,

"Det händer ofta", sade Harry.

"Jag känner till känslan", sade Remus torrt.

"Åh försöker du fortfarande spela oskyldig Måntand?" frågade Sirius med ett höjt ögonbryn. "Du uppmuntrade oss väldigt ofta"

"är att se till att husalferna får rimliga löner och arbetsförhållanden. Våra långsiktliga mål omfattar en lagändring i fråga om förbundet mot alfers bruk av trollstavar, samt att försöka få in en alf i Avdelningen för övervakning av magiska skapelser, eftersom de är skandalöst underrepresenterade."

"NI vet, Crouch Jr är anledningen till att Hermione kämpar för husalfers rättigheter", påpekade Harry för sina två bästa vänner.

"Vad menar du? Hur kan han vara anledningen?" sade Hermione med rynkad panna.

"Ifall han inte hade kastat mörkrets märke på världsmästerskapen så hade Winky inte blivit lamaslagen, och ifall det inte hade hänt så hade Hermione aldrig sett hur Crouch behandlade Winky…", sade Harry en aning roat.

"Vilket innebär att hon inte skulle startat upp sin förening", avslutade Ron imponerat.

"Och hur ska vi uppnå allt det där?"

"Vi börjar med att rekrytera medlemmar", sa Hermione glatt. "Jag tänkte att vi kunde ta två silversiklar i anmälningsavgift. För det får man ett märke, och inkomsterna kan gå till vår flygbladskampanj.

"Det är en bra idé Miss Granger, men jag tror att den behöver finputsas lite", sade madam Bones fundersamt. "Du borde ta kontakt med en Emmeline Vance och diskutera möjligheterna med det här."

"Jag har redan träffat henne", sade Hermione innan hon förfärat slutade prata och pressade ihop sina läppar.

"Verkligen?"

"Hermione bodde hos oss i somras och de träffades då", sade Ron snabbt. "Pappa känner henne."

"Vi hade henne över på middag en dag", sade mr Weasley med ett milt leende, villig att stötta upp sin sons berättelse.

Du får bli kassör, Ron - jag har en insamlingsbössa åt dig där uppe - och Harry, du får vara sekreterare. Du kan lika gärna börja skriva ner allt jag säger nu, som ett protokoll över vårt första möte."

"Du vet, du borde verkligen ha nämnt det i början", sade Harry roat.

Det blev alldeles tyst medan Hermione log ett strålande leende mot dem båda. Harry satt där, sliten mellan irritationen över Hermione och skrattlust när han såg Rons ansiktsuttryck. Tystnaden bröts, inte av Ron, som verkade drabbad av tillfällig stumhet, utan av ett mjukt knack knack på fönsterrutan. Då Harry kastade en blick genom det tomma uppehållsrummet fick han se en snövit uggla som satt på fönsterbrädan utanför, klart upplyst av månskenet.

Flera stycken började le vid den nyheten. De var alla intresserad i att höra vad Sirius hade att säga till Harry.

"Hedwig!" ropade han och rusade upp för att öppna fönstret.

"Äntligen, tog dig ett bra tag", sade Charlie.

"Vad hade du förväntat dig. Det tog ett tag för henne att nå mig, och hon behövde vila innan hon flög tillbaka, och det kanske förvånar dig men det tog längre tid för henne att resa tillbaka då Harry åkt upp till Skottland istället för att vara kvar i London", sade Sirius en aning irriterat.

Hedwig flög in, susade genom rummet och landade på bordet ovanpå Harrys förutsägelser. "Det var verkligen på tiden!" Harry skyndade sig efter henne.

"Wow, nu måste du göra om allt jobb", sade Padma med en grimas.

"Professor McGonagall hjälpte mig att fixa det utan att sabotera uppsatsen", sade Harry med ett trött leende riktat mot sin elevhemsföreståndare.

"Du visade en uppsats full med sätt som du skulle dö på eller råka illa ut för professor McGonagall", sade Anthony misstroget.

"Hon verkade finna den r-ro-roande", gäspade Harry och McGonagall gömde ett leende bakom en hand.

"Hon har med sig ett svar!" sa Ron ivrigt och pekade på det nersmutsade pergamentstycket som var fastbundit vid Hedwigs ben. Harry tog snabbt loss brevet och satte sig ner för att läsa det. Hedwig flaxade upp i hans knä och hoade milt.

"Aw, hon saknade dig", kuttrade Ginny.

"Jag saknade henne med", erkände Harry med ett mjukt leende.

"Vad står det?" frågade Hermione andlöst. Brevet var mycket kort och såg ut att vara nerkrafsat i all hast. Harry läste högt:

"Det var av ytterst vikt att du fick ett svar så fort som möjligt. Jag skrev mitt svar så fort jag fick brevet och gav mig sen iväg", sade Sirius.

"Men du sade att Hedwig vilade", sade Charlie med rynkad panna.

"Hon satt på min rygg tills hon var redo att flyga tillbaka", sade Sirius med ett leende.

Harry!

Jag flyger omgående norrut. Nyheters om ditt ärr är det senaste i raden av märkliga rykten, som har nått mig här. Om det börjar göra ont igen, måste du gå raka vägen till Dumbledore - det sägs att han har gått Monsterögat Moody att lämna sin tillflyktsort och komma till Hogwarts, vilket innebär att han tyder täcket, även om ingen annan gör det.

Jag kontaktar dig snart igen. Hälsa Ron och Hermione. Håll ögonen öppna, Harry.

Sirius.

"Du hade tur att Hedwig inte blev uppfångad", sade Moody.

"Jag vet, men jag var tvungen att berätta för Harry", sade Sirius med en axelryckning.

Harry tittade upp på Ron och Hermione, som stirrade tillbaka på honom.

"Flyger han norrut?" viskade Hermione. "Är han på väg tillbaka?"

"Hade du verkligen förväntat dig något annat?" frågade Sirius med ett höjt ögonbryn.

"Men du är eftertraktad av hela ministeriet. De skulle döda dig", protesterade Katie misstroget.

"Harry kommer före. Han kommer alltid före min egna säkerhet", sade Sirius i en ton som inte lämnade något öppet för en diskussion.

"Vad är det för tecken som Dumbledore tyder?" frågade Ron och såg förbryllad ut. "Harry… vad är det för fel?"

"Väldigt bra fråga", mumlade madam Bones.

Harry hade just slagit sig så hårt i pannan att Hedwig ramlade ner från hans knä.

"Harry", utbrast Ginny ilsket.

"Vänta med att skälla ut mig, det blir värre", medgav Harry med en grimas.

"Jag borde inte ta talat om det för honom!" sa Harry ursinnigt.

"Vad pratar du om?" frågade Ron förvånat.

"Det har fått honom att tro att han är tvungen att komma tillbaka!"

"Jag trodde ingenting, det var min plikt att komma tillbaka, men framförallt så ville jag vara där för dig", sade Sirius bestämt.

"Och det här är varför James och Lily valde honom som din gudfar", sade Remus med ett leende.

"Jag kan se att han är en bra kandidat för Harrys vårdnad", erkände Oliver med ett leende medan han såg mellan gudfar och gudson, det var uppenbart hur mycket de brydde sig om varandra.

Harry dunkade knytnäven i bordet med sådan kraft att Hedwig for upp och landade på ryggstödet till Rons stol. Hon hoade förnärmat.

Överallt runt om i salen såg folk förvånat på boken och Harry, hans ilska förvånade dem alla.

"Han kommer tillbaka, för han tror att jag har råkat illa ut! Men det är ju inget galet med mig! Och jag har ingenting åt dig", fräste Harry åt Hedwig som förväntansfullt klapprade med näbben. "Du får flyga upp i ugglesalen om du vill ha mat!"

"Du behövde inte ta ut det på Hedwig", sade Ginny irriterat.

"Jag var upprörd", sade Harry. "Jag trodde att Sirius skulle bli fångad ifall han kom tillbaka."

"Jag förstår det Harry, men jag kan ta hand om mig själv", sade Sirius bestämt.

"Jag vet, men att veta och känna är två helt olika saker", sade Harry oroligt.

Hedwig gav honom en ytterst förorättad blick och susade i väg mot det öppna fönstret, medan hon i förbifarten snärtade till honom i huvudet med sin utbredda vinge.

"Jag förtjänade det där."

"Ja, det gjorde du Harry", sade Ginny i en hård ton och Harry grimaserade. "Det är bäst för dig att du bad om ursäkt."

"Jag gjorde det tillslut, men det tog ett tag", suckade Harry.

"Harry", började Hermione i lugnande ton.

"Jag går och lägger mig", sa Harry kort. "Vi ses i morgon." Uppe i solvsalen drog han på sig pyjamasen och klev upp i himmelssängen, men han kände sig inte det minsta sömnig. Om Sirius kom tillbaka och blev infångad igen, skulle det vara hans fel.

"Aldrig ditt fel, bara mitt för att jag inte var tillräckligt försiktig", utbrast Sirius.

"Han skulle kunna få dig dödad och du skulle fortfarande hävda att det inte var hans fel, skulle du inte?" utmanade Daphne.

"Nej, det skulle finnas anledningar till det i så fall, och jag skulle antagligen göra något dumt så det blev mitt egna fel. Men jag tvivlar att något sådant kommer att hända."

Varför han hade inte hållit tyst om sina bekymmer? Några få sekunder av smärta, och genast måste han börja babbla om det. Om han bara hade haft förstånd nog att hålla det för sig själv…

"Det var bra att du berättade för mig", sade Sirius.

"Jag kände bara att ifall du blev upptäckt och fångad så skulle det vara mitt fel."

"Nej, det skulle ha varit jag som inte varit tillräckligt försiktig. Det hade aldrig varit ditt fel", sade Sirius bestämt.

En kort stund senare hörde han Ron komma in i sovsalen, men han sa inget. Länge låg han och stirrade upp i den mörka sänghimlen. Det var helt tyst i salen, och om Harry hade varit mindre upptagen av sina egna tankar, hade han nog märkt frånvaron av Nevilles vanliga snarkningar, vilket betydde att han inte var den ende som låg vaken.

"Och det var kapitlet", sade Ernie innan han gäspade stort och stängde boken.

"Jag är säker på att det här kapitlet gav oss allihop någonting att tänka på", sade Dumbledore medan han reste sig upp. "Men nu är det långt efter läggdags, vi behöver alla det."

"Ett ögonblick Dumbledore, jag har något att säga", avbröt Umbridge och log sött, det var äntligen dags att sätta sin plan i verket.

---

AN: Vad är det Umbridge planerar? Det har varit på gång ett litet tag och Umbridge har säkerligen längtat till detta ögonblick. Hur kommer våra vänner reagera, livet på Hogwarts kan väl knappast bli värre än vad det redan är. Fasa inte, jag har svaret på detta och har redan planerat in vad som kommer att hända, det har varit planerat ett bra tag nu. Hata mig inte för mycket för cliffhangern nu men jag planerar att uppdatera snart, och tänk positivt jag har lov vecka åtta. Tills dess ha det bra och glad alla hjärtans dag.