Kap 14

Det klingande ljudet av Osgiliaths trumpeter skallade genom luften,hälsande de resande.

Anárion gick fram till sin bror och såg mot staden som närmade sig för varje steg de tog. "Jag önskar att far hade varit här.." mumalde han tyst.

Isildur nickade utan att yttra ett ord. Under hela deras vandrig hade de inte hört något om fadern. Om Salmans män sett fler skepp från Númenor utanför kusten hade de säkerligen informerats. Isildur svalde hårt, han var inte säker på om han var redo för att axla ansvaret som familjeöverhuvud ricktigt ännu.

När de närmade sig staden öppnades portarna och människor strömmade till för att hjälpa dem att bära och stötta de sjuka.

Isildur bad Anárion att hålla ett öga på stävan med Nimloths frukt och skyndade in genom stadsporten. Förhoppningsvis skulle Elendil redan vara här... men hoppet falnade lika snabbt som han såg folket som rörde sig innanför murarna. Elendil var lätt att känna igen, nästan ett helt huvud högre än vad som var normalt, men Elendil var inte bland dem.

"Isildur, son av Elendil?" Isildur vände sig mot soldaten vid hans sida och nickade. "Jag har order att föra er till palatset, man väntar er där" Isildur följde efter mannen utan att ifrågasätta.

Högst upp på trappan utanför palatset stod en gammal man i lång, vallande ytterock och väntade, hans vita hår och skägg rörde sig lätt i vinden och han ansträngde sig till det yttersta för att hålla ryggen rak och blicken stadig. Isildur kände igen modet från Númenor och blev genast lite bättre tillmods.

"Lord Isildur, Välkommen! Äntligen får jag äran att se dig här i Midgård" utbrast mannen och sträckte ut sina armar mot Isildur. "Jag är Eferos, Herre över Osgiliath."

Isildur tog tvekande emot omfamningen.

"Ni har färdats långt, och är säkerligen både trötta och hungriga, så jag ska inte bli långtalig, det finns gott om tid för artigheter senare. Men det finns någon inne i templet som väntar på er."

Isildur sken upp och stegade raskt in i templet, hoppet att återse sin far falnade lika snabbt som det tänts igen. Inne i palatset stod två alver, långa, mörka och lika fagra som de eldar som brukade besöka Númenors stränder innan Sauron satte sina klor i landet. Även om Isildur var glad att se fränder till hans gammla vänner alverna så kunde han inte gömma sin besvikelse.

"Lord Isildur" sade en av dem och bugade. "Mitt namn är Erestor av Imladirs. Jag kan se i era ögon att ni förväntade er någon annan..."

Isildur log och lade sin hand på den unga alvens axel. "Det är alltid trevligt att möta en av ert släckte, men ni har rätt... jag hade hoppats att min far fanns här"

"Jag är ledsen att behöva göra er besviken." mumlade ynglingen och log. "Jag bär bud till er från Lord Elrond, herre av Imladirs. Er far finns hos honom och sänder sina hälsningar"

Isildur sken upp. "Det var goda nyheter, är allt väl med honom?"

"Han steg i land i Lindos, Gil-galads land, inte långt efter att stormen lagt sig. Han var utmattad men vid liv och har vårdats av Lord Elrond själv i Imladirs sedan dess. Han är mycket starkare nu, men kommer troligen inte att resa på ännu ett tag. Han ville att ni skulle veta att han är stolt över er"

Isildur drog en djup lättnadens suck "Det var gott att höra. Innan ni återvänder vill jag att ni söker upp mig, jag ska skriva en redogörelse för min far som jag vill att ni tar med er."

Erestor nickade och bugade igen. Sedan lämnade han isildur och Eferos ensamma. "Gå ni också." sade den gamle förtroerligt. "Jag ska se till att ert folk får mat och husrum. I morgon ska jag sammankalla rådet, det är dags för det årliga tinget. Jag skulle vilja att ni och er bror satt med. Det kommer att ta många dagar innan alla har samlats, så det finns tid för återhämtning"

"Det skulle vara en ära att få deltaga, jag ska framföra det till min bror" svarade Isildur och bugade mot den gamle, sedan lämnade han palatset. Eferos såg efter den unge Númenoaren. Han började bli till åren, det visste han snart skulle det vara tid att namnge en efterträdare. Tinget närmade sig, Elendis söner hade anlänt just i rätt tid.