Hej igen :D gud vad tiden går fort! XD

Ett nytt kapitel, ett långt ett... förlåt, men ni kan ju låtsas som om det är två st och läsa en bit åt gången (eftersom det var så länge sedan jag lade ut) och jag ville att allt som händer i det här kapitlet skulle vara i samma kapitel så...

Det är så att om jag får som jag vill så kommer den här ficen att bli ganska lång... Vi kanske är halvvägs eller så nu... så ni får hänga med så länge ni orkar ;D

Det blev så att vi har lämnat Malfoy Manor, så det kommer tyvärr inte bli lika mycket Narcissa... :( Men hon dyker upp lite då och då, ändå (Henne blir man inte av med så lätt) ;)

OBS! Ni bör veta att, i den här ficen, så blev Draco aldrig någon dödsätare, och Snape vet inte om förlovningen... än... *evil grin*

Tack så hemskt mycket för kommentarerna! XD Jag blir verkligen superglad när jag får dem! Och OMG, över 60 st! *Faints*Jag trodde aldrig att den här ficen skulle få så många när jag började... :D 3

Det hade varit tufft, men nu, nu, var det över.

Inga mer lömska planer.

Inget mer sova i samma säng som Malfoy.

Inget mer te.

Inget mer Malfoy Manor.

Och bäst av allt, inget mer Narcissa Malfoy.

Tyvärr hade han fortfarande på sig Malfoys kläder, i brist på annat, men ändå. Han. Var. Fri.

Harry Potter, pojken som överlevde.

Eller ja, borta från Malfoy Manor i alla fall.

Det kändes bra att äntligen sitta bredvid Hermione, som förövrigt tillbringat större delen av lovet med att försöka släppa fri så många av familjen Malfoys husalfer hon kunnat, i en kupé i Hogwarts expressen på väg tillbaka till Hogwarts, men det hade naturligtvis känts ännu bättre om han hade fått vara åtminstone ytterligare några meter bort från den person han tydligen skulle leva resten av sitt liv med, om han hade otur, istället för att nu ha honom sittandes framför sig med sitt irriterande, närgångna, bagage bredvid, i samma kupé.

Hans så kallade fästman, Draco Malfoy, och dennes irriterande, närgångna, bagage, Pansy Parkinson, som i princip låg över Malfoy för att få hans uppmärksamhet, verkade dock inte märka av de två Gryffindorarna.

Malfoy satt och stirrade ut genom fönstret, ut på perrongen nedanför, det syntes tydligt att Slytherinaren var på dåligt humör. Harry förstod honom, Narcissa hade varit utom sig de senaste dagarna och verkade lida av svår separationsångest, nu när hon inte skulle få se dem på så länge. Enda egentliga villkoret till att hon ens lät dem lämna henne var att han och Malfoy gick med på att ge henne en avskeds kyss innan de åkte.

Utförd på varandra då, naturligtvis. Men som den ansvarstagande, kärleksfulla – och oändliga plåga till – mor hon nu var så lös hon inte direkt med sin frånvaro än, utan hade sett till att hennes son och framtida svärson skulle få tillbringa ytterligare lite tid tillsammans, innan de tvingades skiljas åt och återgå till sina olika elevhem.

Varav det faktum att de nu delade kupé och inte skulle få ett trevligt ögonblick innan de var framme vid Hogwarts.

Detta kanske förintade varje tänkbar del av gott humör hos den blonde men Harry kunde inte hjälpa den upprymda känslan han alltid kände när han var på väg tillbaka till Hogwarts.

Draco såg rastlöst på när perrongen gled bort ur sikt men orkade inte ta blicken från fönsterrutan.

"Draco, visst ska det bli skönt att få komma tillbaka till Hogwarts?" tjattrade Pansy på i örat på honom.

Han suckade.

Ja, det skulle bli skönt… att få komma ifrån sin överentusiastiska mor… men samtidigt hade han en, undermedveten, gnagande känsla av… saknad… som fick honom att bli extremt frustrerad, eftersom han inte visste vad det var han saknade. Han var inte på särskilt bra humör.

Han ignorerade Pansy.

Hon gav inte upp dock. "Draco, skulle det inte vara kul att mobba några förstaårselever när vi kommer fram? Vi kan göra det om du vill…"

Hon fortsatte att vara påfrestande irriterande i hopp om att få hans uppmärksamhet. Han visste att det berodde på att hon ville få honom på bättre humör, men som vanligt hade hennes röst den förmågan att få honom på ännu värre humör, och oftast gav den honom även huvudvärk, som nu.

"Jag antar att vi inte kan mobba den gyllene trion den här terminen däremot, tyvärr." muttrade hon och han visste, utan att titta upp från fönstret, att hon sneglade över mot de tjattrande Gryffindorarna. Nej, det skulle bli konstigt att mobba Potter och hans vänner nu. Fast en och annan otrevlig kommentar till Weasley skulle han nog inte kunna låta bli, och någon var ju tvungen att förklara för Potter att han inte var den skarpaste kniven i lådan. Även om han var skarpare än Weasley.

Han hörde kupé dörren öppnas men brydde sig inte om att titta upp. Pansy tystnade bredvid honom.

"Harry! Jag letade efter dig!" han hörde rösten som tillhörde den person som han under lovet kommit att hata.

"Åh, hej Ginny."

Han sneglade upp och såg Ginny Weasley komma in i kupén. Hon gick fram till Potter och Granger och klämde ner sig mellan dem.

"Harry, jag var rädd att du inte skulle komma tillbaka innan skolstarten. Du är väl inte skadad?"

"Nej Ginny, jag mår bra." svarade Potter försäkrande och sneglade över mot Granger som himlade med ögonen.

Draco höjde på ett elegant ögonbryn. Vad pratade de om?

"Är du säker? På ett så farligt uppdrag, och med drakar och allt!" fortsatte mini Weasley att fråga och verkade inte ha lagt något värde i Potters svar. "Vilka snygga kläder du har förresten, är de nya?" om det inte hade varit för att han skulle ha blivit tvungen att prata med den rödhåriga saken och för att det hade lett till en massa frågor han inte ville svara på så hade han påpekat att Potter inte hade kapacitet nog att hitta och köpa kläder i så fin kvalitet som Dracos kläder. Han var fortfarande inte helt nöjd med att Potter använde hans kläder.

Pansy, som visste att det var Dracos kläder, fnös till bredvid honom, vilket fick de tre Gryffindorarna att titta bort mot dem.

Weasleys ögon vidgades en aning och hon ryckte lätt i Harrys tröjärm. "Harry, vad gör Parkinson och Malfoy i den här kupén?"

"Hon verkar inte tro att vi kan höra henne." muttrade Pansy och fnös igen. Pansy verkade inte heller vara särskilt förtjust i den yngste i Weasley familjen.

Potter och Granger bytte en snabb blick, ingen av dem verkade veta vad de skulle svara.

"Ginny, var är Ron." frågade Granger i ett försök att byta ämne.

Weasley vred sig mot Granger med rynkade ögonbryn, tydligen missnöjd över att inte ha fått sin fråga besvarad. "Han letar efter dig, ni ska ju till prefektvagnen. Han kommer nog hit snart skulle jag tro." Granger, Potter och Pansy vände då huvudena mot honom och verkade alla tänka i banorna: Ron Weasley och Draco Malfoy i samma kupé = bråk.

Pansy och Granger reste sig hastigt upp.

"Nej men, det är faktiskt dags att gå till prefektvagnen nu." ursäktade sig Granger och Pansy nickade medhållande.

Draco suckade och reste sig upp, han tyckte av någon anledning inte om tanken på att lämna Potter och Weasley helt ensamma i kupén.

"Nej, Draco!" utropade Granger och Pansy häftigt varpå Granger hastigt slog ena handen för munnen. Hon hade sekunden försent märkt att hon kallat Draco vid förnamn.

"Oj, kolla vad mycket klockan är." sa Granger och var borta.

"Draco." sa Pansy och han vände sig mot henne. "Eh, alltså, du får inte komma med."

Han höjde ett ögonbryn som visade på att han krävde en förklaring.

"Jo, Narcissa har fixat så att du inte behöver närvara, så att du istället kunde…" hon slängde en snabb blick mot Potter. "Men vi ses ju sen, lycka till." sa hon med ett litet leende och lämnade sedan, även hon, kupén.

Kvar var då Draco Malfoy, i egen hög person, Harry Potter, Draco Malfoys så kallade fästman, och Ginny Weasley, Harry Potters så kallade flickvän.

Han visste inte riktigt vem han hatade mest just då. Sin mor för att ha bannlyst honom från sina uppgifter som prefekt, Pansy för att ha lämnat honom och önskat honom lycka till, eller Ginny Weasley för att hon befann sig på tok för nära Potter.

Han kom fram till att om han stod kvar där som ett fån länge till skulle det bli pinsamt, så för att undvika det satte han sig åter ner med ett likgiltigt ansiktsuttryck och tittade sedan ut genom fönstret, för att visa att han inte gav något som helst intresse i Gryffindorarna.

Även om han låtsades ignorera dem, och ville verkligen ignorera dem, så var hans uppmärksamhet helt fokuserad åt deras håll.

"Harry, vad är det som pågår här? Varför sitter Malfoy och du i samma kupé, och förut Hermione och Parkinson!" viskade Weasley inte ett dugg diskret.

Han hörde hur Potter suckade. "Ginny, jag och Hermione råkade bara hamna i samma kupé som dem, helt oavsiktligt. Fast du kanske tycker att det blir för jobbit. Vill du att vi går till en annan kupé?" frågan fick Draco att stött rynka på ögonbrynen. Tänkte Potter bara lämna honom helt ensam? Visst, han förstod att Potter var trött på honom nu efter hela lovet, han var ju rätt trött på Potter själv, men skulle Potter verkligen bara ta sin flickvän och gå sin väg vid första bästa tillfälle? De var faktiskt förlovade, Potter borde visa respekt! Inte för att han egentligen brydde sig om vad Potter gjorde eller om Potter nu skulle välja sin flickvän över Draco. Det var vad Draco försökte övertyga sig själv om

"Nej, det blir inte alls för jobbigt!" skyndade sig Weasley att säga. "Jag undrade bara." Draco sneglade mot dem, övertygad om att de glömt att han fortfarande satt där, och blev lite förvånad, naturligtvis skulle ingen ha kunnat se det på honom, när hans ögon mötte Weasleys. Weasley, som tydligen hade suttit och tittat på honom, vände bort huvudet och rodnade kraftigt. Draco höjde ett elegant ögonbryn. Det var en udda reaktion, det var nog första gången en Weasley rodnat och tittat bort utan att han sagt något förnedrande, och inte rodnat på grund av ilska.

Weasley kastade en snabb blick mot honom igen och tittade sedan åter snabbt bort igen när hon märkte att han fortfarande hade ögonen på dem. Detta verkade helt ha gått förbi Potter som inte tycktes ha märkt något.

"Jag har saknat dig, Harry." sa Weasley och makade sig ytterligare lite närmare Potter.

"Eh, jag har saknat dig med Ginny." svarade Potter men Draco visste, fast innerst inne var det väl antagligen bara vad han hoppades, så hade de enda gångerna den hatfulla, rödhåriga flickvännen till Potter bara korsat Potters tankar när denne känt sig skyldig av dåligt samvete och inte för att han saknat och längtat efter att se henne.

"Har du! Åh, vad gullig du är!" kved Weasley på ett ytterst irriterande sätt, nästan så att det slog Pansy, och i princip kastade sig över Potter.

Och så fortsatte det den närmsta timmen. Weasley verkade försöka bevisa någonting när hon gullade med Potter, som såg ytterst obekväm ut, vid ett tillfälle satt hon och smekte insidan av Potters lår under tiden hon pratade om saker som inte var av intresse för någon och kastade titt som tätt blickar mot Draco. Draco hade aldrig tyckt om Gryffindorare och hur intima de var på varandra men det hade aldrig stört honom så mycket som då. När Weasley satt i Potters knä och i princip dreglade över honom, vilket inte såg särskilt mysigt ut, hade Draco fått nog. Han hade lugnt rest sig upp, grabbat tag om Potters krage och dragit med sig honom ut ur kupén. Han hade helt och hållet ignorerat Weasley som ramlat av och förfärat ropat efter dem. Inombords hade han lett ett nöjt litet leende, Weasley trodde säkert att han skulle slå ihjäl Potter nu eller något liknande. Frestande, men istället drog han med sig Potter genom vagnen och öppnade dörren till en annan kupé, han möttes av ett par skräckslagna blickar tillhörande några andraårs Hufflepuffare. Det dög. Han drog med sig Potter in i kupén och trängde ner honom mellan två Hufflepuffare och tog sedan och schasade iväg en så att han kunde sitta vid fönstret på motsatt sida.

Potter hade flytt från honom så fort de anlänt till Hogwarts. De stackars Hufflepuffarna skulle förmodligen inte komma ur sina chocktillstånd de kommande veckorna om man utgick från deras ansiktsuttryck. Det var inte så ofta de fick chansen att sitta i samma kupé som självaste Harry Potter, men heller inte så ofta de var livrädda nog att inte röra sig en centimeter, än mer fråga om en autograf, för att Draco Malfoy förmodligen skulle förhäxa dem om de rörde en fena, då sistnämnde också befann sig i samma kupé.

Irriterad, över vetskapen om att Potter förmodligen sprungit tillbaka till den där förbannade Weasley tjejen, hade Draco lämnat de tillsynes lättade – över att han lämnade kupén utan att göra någon av dem illa – Hufflepuffarna bakom sig och sökt upp Pansy.

Eller ja, han hade gått och hon hade sökt upp honom, och de hade gemensamt tagit en testraldriven – de flesta kunde se dem nu efter kriget – vagn till slottet.

Nu satt de i stora salen vid Slytherinbordet och Draco överöstes av kommentarer om hur de alla hade saknat hans närvaro innan lovet och att Slytherin inte var detsamma utan honom, vilket han inte tvivlade ett ögonblick på då han var den enda Slytherinaren som kunde påstå sig vara Slytherins centrum utan att någon öppet protesterade, och alla försökte fylla i var han missat den sista veckan. Han lyssnade bara med ett halvt öra eftersom Pansy redan hade tråkat ut honom med allt det där under lovet. Han satt med Pansy på sin vänstra sida och Theodore Nott på sin högra, Crabe och Goyle satt på vardera sida om dem.

"Så…" började Millicent Bulstrode och lutade sig mot honom från andra sidan bordet. "Jag antar att ni är förlovade nu, eller hur." sa hon slugt och nickade mot Pansy. Theo och några närasittande tittade intresserat upp mot dem.

"Nej." svarade Pansy och tog plats i samtalet. "Jag är fortfarande singel. Theo skulle du kunna skicka mig den där?"

"Va!" sa Bulstrode förvirrat, hon hade varit säker på att Parkinson skulle få deras Slytherinprins, och ytterligare några runt om började intressera sig i diskussionen.

"Tyvärr är jag inte Dracos förlovade." förtydligade Pansy och himlade med ögonen.

"Men… vem är det då?" kom det från Moon.

"Du är väl förlovad, Draco? Jag hörde min far säga det." fortsatte Bulstrode.

Han suckade inombords. Han visste att det här skulle komma, men för bara några få veckor sedan hade han förväntat sig att han kunnat svara att det var någon tjej – helst inte Pansy – från en renblodig familj.

Nu hade han Potter och tänkte inte avslöja det inom någon snar framtid. Visst, Potter råkade vara den som besegrat mörkrets herre och räddat Draco från att bli en dödsätare, och Draco skulle inte bli förvånad om, till och med, många av Slytherinarna skulle kunna tänka sig lägga vantarna på Potter, men för Draco var det fortfarande en stor katastrof.

"Ja." svarade han nonchalant och såg allmänt oberörd ut.

Theo studerade Draco innan han fnös. "Tja, du verkar ju inte vara särskilt nöjd med din fästmö."

Draco höjde ett ögonbryn. "Och vad får dig att tro det?"

Alla runt om dem höll andan och väntade spänt på vad Draco skulle göra, man ifrågasatte inte en Malfoy, och speciellt inte deras val av äktenskapspartner.

Pansy smålog, hon såg rakt igenom Theos lilla teater. Theo hade helt enkelt dragit slutsatsen att Draco inte skulle komma att avslöja vem den mystiske fästmön var. Theo hade antagligen legat och grubblat på vem det var hela lovet, men som den Slytherinaren han var så frågade han inte rakt ut utan försökte lura det ur Draco istället.

"Hm." Theo försökte se så neutral ut som möjligt. "För det första så har du ju inte ens gjort en antydan till att berätta vilken familj hon tillhör så, vem vet, du kanske rent av skäms. Hon kanske inte fyller kraven."

Nu var det Dracos tur att fnysa, men det var Pansy som svarade. "Hur kan man skämmas över någon som är snygg, har pengar och är relativt välkänd över hela världen?" Hon småskrattade ondskefullt. "Du har inte funderat på att Draco kanske bara inte vill skryta och göra dig svartsjuk, Theo?"

Alla, inklusive Draco, vände sig mot Pansy, som hade ett oskyldigt – fast hade det med Pansy att göra så var det aldrig oskyldigt – litet leende på läpparna.

"Så, Parkinson." sa Blaise från ena sidan om Bulstrode. "Du vet tydligen vem det är."

En blick bytte Draco med Pansy och sedan visste han att hon inte skulle avslöja något… än… och eftersom alla verkade ha bytt till att försöka klämma ur Pansy på information, om det var något som Slytherinare inte tyckte om så var det när någon visste något de själva inte visste, så tog han sig den tiden att låta blicken glida ut över stora salen. Hans ögon stannade snart, till ingens förvåning och Dracos stora frustration, på Potter som satt vid Gryffindorbordet omringad av sina små Gryffindorvänner. Förvånansvärt nog satt Potter mellan Finnegan och Weasley, den manligare versionen, medan Weasley, den kvinnligare versionen, satt några säten bort. Hon och Potter kanske hade bråkat, man kunde ju hoppas. Draco kunde inte hjälpa att undra hur glad Potter var nu, tillbaka hos sina egna där han slapp Draco och hans fasansfulla mor.

Han fnös, troligtvis var Potter överlycklig och låtsades som att hela lovet och förlovningen bara var en fruktansvärd mardröm.

Draco satt och funderade på vilken förhäxning han skulle använda på Potter, för att han såg så glad ut, när gröna ögon tittade upp och mötte Dracos gråa. En normal reaktion hade varit att låtsas som om han inte tittat på Potter, istället för att beslutsamt låsa sin blick med Potters, men Draco hade tittat på Potter och brydde sig inte om huruvida Potter var medveten om det eller inte.

Potter bröt ögonkontakten först, då något rött och långhårigt tryckte sig ner mellan Potter och Weasley. Draco fick en stark impuls att gå över till Gryffindorbordet och strypa Weasleys lillasyster, som råkade vara den röda långhåriga saken. Kunde hon inte bara gå bort någon gång och hålla sig borta! Tydligen inte.

Till sin förtjusning så verkade han inte vara den enda som inte ville ha lill-Weasley där, Ron Weasley verkade nämligen mycket upprörd och irriterad över att hans lillasyster tagit hans plats. Snart var de båda syskonen i full färd med att slänga arga kommentarer till varandra. Så länge de inte dreglade över Potter så var han nöjd.

Potter tittade bort mot Slytherinbordet igen för att se om Draco fortfarande observerade dem.

Draco höjde ett ögonbryn och Potter nickade huvudet lätt mot Weasley syskonen och himlade med ögonen. Det ryckte lite i Dracos ena mingipa på tanken att Potter tyckte att de bråkande Gryffindorarna var lika fåniga som Draco själv tyckte. Potter log ett snett leende och höjde sitt glas mot Draco, som om han skålade med honom.

Draco bröt snabbt ögonkontakten och tittade ner i bordet, livrädd för vad som höll på att hända med honom, känslan han känt då Potter log… Farligt område.

"Malfoy, är allt okej?" Frågade Theo oroligt och lade en hand på hans axel.

Nej, allt var inte okej, men det tänkte han inte berätta för Theodore Nott.

Innan fler hann lägga märke till att Draco bar sig konstigt åt så tog Dumbledore till orda.

"Kära elever. Välkomna tillbaka, ni som tillbringade lovet på andra orter, men även ni som stannat här, till en ny termin på Hogwarts."

Dagen efter var Draco på mycket dåligt humör.

Pansy hade fått dra honom ur sängen och en timme senare hade hon nästan fått tvinga i honom frukost.

Efter att han slängt ut Pansy och Theo vid tolv hade han inte kunnat få någon sömn i alla fall utan legat vaken och vridit sig i sängen. Anledningen? Han ville inte erkänna den men hans säng hade känts onormalt stor och tom, som om någonting saknades.

Och det var inte Potter!

När han väl fått sin halvtimmes sömn, innan Pansy kom, så hade han haft drömmar som involverade en viss svarthårig Gryffindorare. Så när han kände någon kela sig närmare honom och hans synfällt täcktes av svart hår när han öppnat ögonen trodde han först att han var tillbaka hemma på Malfoy Manor med Potter. Snart nog hade han upptäckt att det inte alls var Potter utan Pansy, som hade krupit ner i hans säng, och hon blev snabbt utsparkad.

De tog sig till sin första lektion, trolldryckskonst, utan några större missöden och Pansy hade övertygat Goyle att han inte ville sitta bredvid Draco, med tanke på Dracos dåliga humör, utan att det var säkrast om hon tog hand om Draco. Draco tyckte inte att han behövde tas om hand om, men klagade inte eftersom Pansy var betydligt mycket bättre i ämnet än Goyle.

Hans huvudvärk hade kommit tillsammans med Gryffindorarna, som verkade tjattra värre än vanligt.

Pansy armbågade honom lätt i sidan och när han tittade upp hann han precis se Potter och hans vänner gå förbi dem för att gå och sätta sig längst bak i klassrummet. Han vände sig om och lade sin uppmärksamhet på Pansy och gav henne en mörk blick för att hon armbågat honom och hon svarade med ett vetande leende.

Sedan kom Snape inskridandes, som ett åskmoln - någon verkade ha haft en värre morgon än Draco -, och började terminens första lektion.

Medan Pansy hackade ingredienser lyssnade Draco på när Snape hackade på eleverna, främst Gryffindorarna men eftersom Snape var på riktigt dåligt humör råkade även några av Slytherinarna ut för Snapes trakasserier. Draco märkte att just Potter var mest utsatt och tänkte att det var rätt åt Gryffindoraren.

Tillslut verkade Snape ha tappat tålamodet, när Potter och Weasleys brygd börjat avge en tjock lila rök, och trollade bort det som fanns i deras kittel och slog ena näven i Potters bänk och nästan röt fram anklagelser.

"Potter, är du ute efter att skaffa minuspoäng åt Gryffindor eller är du verkligen lika dum som du ser ut? Det vore en skam mot mänskligheten om du någonsin skaffade barn eftersom det verkar gå i släkten."

Draco sneglade över axeln mot Potter och Snape. Snape såg rasande ut och Potter hade sin mun i ett smalt sträck och käken spänd för att inte käfta tillbaka.

"Hade det inte varit för ditt förhållande med Miss. Weasley hade jag nästan trott att jag inte hade något att oroa mig för…" Snape sneglade mot Ron Weasley och en tanke verkade slå trolldrycksläraren och han log nästan. "Tänker man efter är ni förmodligen ett perfekt par, lika inkompetenta båda två."

Weasley såg ut som om han ville hoppa på Snape för att ha förolämpat både hans bästa vän och lillasyster i samma mening. Men innan den rödhåriga Gryffindoraren hann attackera knackade någon Snape på axeln och Snape ryckte upp för att se vem som hade stört honom i hans utskällning och mötte de skarpa, grå ögonen som tillhörde Draco Malfoy.

"Att Ni har personliga angelägenheter att ta hand om är det ingen som har någonting att göra med, men att ta ut det på eleverna är en aning oprofessionellt, inte sant, professorn?"

Snape stirrade på sin favoritelev och kunde inte hjälpa att det kändes som om det var Lucius Malfoy som stod där och sa åt honom vad han skulle och inte skulle göra.

"Jag skulle föreslå att Ni återgår till lektionen. Longbottom ser ut att behöva ett hjälpande råd."

Draco gick tillbaka till sin plats och satte sig ned medan Snape skyndade bort till Longbottom som hade glömt bort sin brygd när han tittat på den tidigare konflikten och den bubblade oroväckande och såg ut att explodera vilken sekund som helst.

Draco slängde en snabb blick över axeln och såg att Potter och Weasley tittade på honom, han kunde inte läsa av Potters ansiktsuttryck men Weasley såg ut som om han bevittnat något helt otroligt och inte riktigt ville tro sina ögon att Draco Malfoy kommit till undsättning.

"Du tyckte inte om Potter och Weasley, det perfekta paret kommentaren, eller hur." sa Pansy nonchalant utan att sluta röra om i deras kittel, det var ingen fråga.

Draco fnös. Han tyckte bara inte om den lilla Weasleytjejen, det hade ingenting att göra med att Potter var hans fästman och att den lilla flickvännen inte fick plats i bilden. Inte för att han ville ha något med Potter att göra eller att Potter verkade vara så långt bort även om han bara befann sig i ett annat elevhem.

Han saknade inte Potter, eller hans sällskap.

Varför hade han gått emellan Snape och Potter? Det hade varit bättre att låtit Weasley göra bort sig genom att attackera Snape eller låtit Snape gå lös på Potter. Det hade spridit sig snabbt om hans tillrättelse på Snape, vilket hans far inte skulle bli särskilt förtjust över när det nådde honom, det enda positiva med det var nog att folk verkade respektera honom ännu mer – eller frukta mer, huruvida man fruktade honom från början eller inte – för att han sagt åt Snape och Snape hade lyssnat.

Nu satt Draco på sin sista lektion för dagen, Runskrift, med Pansy på sin vänstra sida.

Theodore Nott hade alltid varit en ensamvarg som inte riktigt brytt sig om vad andra gjorde men det senaste året hade han, via Pansy, kommit att bli en av de få Draco, nästan, litade på. (Efter mycket tjat från Pansy hade Draco inte orkat lyssna på henne mer och accepterat Theo.) Men Theo hade alltid varit den som inte ansträngde sig för att få den information han ville ha utan låtit den komma till sig.

Men i det här fallet verkade det som om Theo inte orkade vänta på att informationen skulle komma självmant och hade hela dagen frågat om vem Dracos fästmö var, på ett eller annat sätt. Naturligtvis utan någon lycka.

Dracos dag hade fortsatt med att inte vara något vidare.

Hans hjärna tycktes ha fastnat på att tänka på Potter, av alla människor, för det var allt den gjorde. Vid tillfällen trodde han nästan att han börjat på att bli lite galen. Var han än gick så såg han Potter! Eller ja, allting påminde om Potter. Allting! Hans medvetande hade förrått honom.

Det var inte Dracos fel att han inte kunde ta ögonen från Potter så fort han och hans vänner gick förbi.

Han gav ifrån sig en frustrerad suck.

"Du saknar honom." sa Pansy säkert efter hans suck, med en låg röst så att hon inte skulle störa lektionen eller få massa tjuvlyssnare på halsen.

"Vem, Potter? Jag saknar inte Potter!" sa han och rynkade ögonbrynen.

"Gör du visst, och det var du som sa Potter inte jag. Varför tog vi annars den helt onödiga omvägen till astronomitornet precis när Gryffindorarna slutade sin lektion?" hon himlade med ögonen. "Hur visste du att han tog de kurserna förresten, och när han hade dem?"

Han tittade bort.

Han visste inte svaret på den frågan. Han hade bara gått och tänkt på Potter, fast han aldrig skulle erkänna det, och sekunderna senare hade han sett Potter och Weasley komma från sin lektion i spådomskonst, ingen Granger i sikte. Ganska förvirrad, över hur han hamnat i astronomitornet, hade han blivit dragen därifrån av Pansy.

"Så… Du saknar honom." förklarade hon från där hon satt bredvid honom.

Han saknade inte Potter!

"Jag menar, det är inte så konstigt vet du." fortsatte hon. "Du spenderade all din tid med honom de senaste veckorna, det är bara naturligt att du har blivit fäst vid honom."

Han vände sig hastigt om mot henne och morrade med låg och hotfull röst. "Jag saknar inte Potter och jag har inte blivit fäst vid någon!"

Hon ryckte på axlarna oh strök en svart hårslinga bakom ena örat. "Du kanske inte vill erkänna det men jag har observerat dig hela dagen och den där drömmande blicken du haft försvinner bara när Potter är i närheten och då stirrar du på honom som en galning istället." påpekade hon.

Han muttrade ett Gör jag inte alls precis högt nog att hon kunde avgöra vad han sa. Hon ignorerade honom.

"Du började till och med bråka med Weasley för att få hans uppmärksamhet."

"Jag gjorde det inte för att få Potters uppmärksamhet." försvarade han sig. "Förresten var det Weasley som började det hela."

Det var sant. Efter lunchen hade den gyllene trion uppenbarat sig från ingenstans med Weasley i täten och de andra två några meter bakom.

"Ron, vänta! Vart ska du?" hade Granger frågat när hon skyndade på stegen för att hinna ikapp Weasley.

Weasley hade sett arg ut.

Draco hade blivit lite förvånad när Weasley kommit fram till honom och kört ett finger hårt i bröstkorgen på honom.

"Vad är det du planerar?" hade Weasley krävt att få veta medan de andra två hade stannat någon meter bakom honom och Crabe och Goyle hade varit redo att ta sig an blodsförrädaren som vågade sig på Draco. Draco hade höjt ena handen för att få dem att låta honom ta hand om det.

"Vad vill du Weasley?" hade han svarat med dryg röst.

"Ron." hade Granger sagt med något varnade och frågande i rösten och lagt en hand på hans arm. Weasley hade skakat henne av sig.

"Att du berättar vad det är du håller på med!" hade Weasley sagt med bestämd röst.

Draco hade bestämt sig för att leka lite med Weasley och höjt ett ögonbryn. "Ja, jag planerade att gå till min nästa lektion, men vad jag håller på med just nu bör ju du veta. Jag står i en korridor med en dum Gryffindorare som petar på mig och som verkar ha bestämt sig för att lägga näsan i blöt."

Nöjt hade Draco sett när Weasleys öron blivit röda av ilska och för att Draco fått honom att se löjlig ut.

Draco hade sneglat mot Potter och Granger som stått och sett på, ingen av dem hade verkat veta om de skulle ingripa eller inte. Granger hade utbytt en orolig blick med Pansy som mött Dracos blick och himlat med ögonen åt honom.

"Du vet vad jag menar, Malfoy!" sättet Weasley uttalat Dracos efternamn hade fått det att låta som ett skällsord. Inte okej.

Weasley hade tryckt in fingret ytterligare i Dracos bröstkorg och det hade börjat svida och skulle utan tvekan lämna ett blåmörke. "Du har alltid varit konstig, som alla Slytherinare, men idag har du varit misstänksamt konstig. Inte bara de där konstiga blickarna du skickar Harry hela tiden, du tycks dyka upp överallt, mer än normalt." Weasley hade blängt på honom.

Snart hade de varit mitt uppe i ett krig av anklagelser och förolämpningar men som tur var kom Flitwick förbi, innan de hunnit ta i med hårdhandskarna, stoppat bråket och schasat iväg dem åt olika håll.

Vad Draco fann värst med att han hade Potter på hjärnan hela tiden var att den lilla Gryffindor idioten inte verkade bry sig alls! Alltid glad bland sina vänner, som om Draco inte fanns, utom då när han bråkat med Weasley, för då hade Potter definitivt lagt märke till hur skickligt Draco krossat hans patetiska vän, som vid närmare eftertanke inte varit så smart gjort. Om Draco skulle plågas med det här var det bara rättvist om Potter var lite likasinnat påverkad eller åtminstone led på något annat vis.

"Han tittar på dig också, vet du." Pansys röst drog honom tillbaka till verkligheten, hon tittade på honom för att se hans reaktion.

"Gör han?" sa han innan han hann tänka sig för.

Hon nickade. "Ja, vid de få tillfällena när du tittar bort." sa hon och lipade retligt åt honom.

Han trodde henne inte.

"Plus", sa hon för att han inte skulle drömma sig bort igen "så har du skrivit Potter över alla dina anteckningar." sa hon och pekade ner mot hans anteckningar och han sneglade ner mot dem. Han blev chockad, och aningen förfärad, över vad han såg. Han hade, vid något tillfälle – förmodligen hela lektionen – skrivit Potter på varenda ledig yta som en annan förälskad fjortonåring, (Tack och lov var det inga hjärtan.)! På vissa ställen stod det till och med Potter rakt över hans anteckningar, vilket gjorde dem oläsliga. Aj då!

Okej då, kanske han saknade att inte ha Potter runt sig lite grann, men det betydde ingenting!

Harry hade trott, eller snarare hoppats på, att så fort han kommit tillbaka till Hogwarts så skulle allt återgå till det normala.

Att han skulle kunna umgås med Ron, Hermione och de andra Gryffindorarna, att han skulle kunna göra saker och ting som vanligt, gå till lektioner och liknande, att han skulle kunna återgå till att vara en – trots att han kände sig som allt utom – trogen pojkvän åt Ginny, att de endast skulle stöta på Slytherinare när de delade lektioner eller när Slytherinarna roade sig med att förolämpa dem när de gick förbi i korridorerna, men som de ändå ignorerade, och att Malfoy så gott som försvann ur hans liv.

Han hade haft fel.

Istället för att avlägsna sig från hans liv hade Malfoy visat sig dyka upp överallt.

Ron hade berättat för honom att Malfoy hade tittat på honom och att Slytherinaren säkert planerade någon elakt. Harry visste inte varför, men att Malfoy tydligen skickade honom lömska blickar gjorde honom lite… besviken kanske var ordet han sökte. Att Malfoy kunde gå tillbaka till sitt normala Slytherin aktiga jag så fort skolan börjat var orättvist, som om lovet aldrig existerat.

Han hade själv tittat på Malfoy, så fort han var säker på att den blonde var distraherad med något annat, och undrat vad Malfoy verkligen hade emot honom efter att ha lärt känna honom lite grann. Under lovet hade Harry, på något magiskt vis, lyckats bygga upp en känsla av tillit mot Malfoy. – Det hade ju varit dem mot Narcissa – Att Slytherinaren inte verkade hysa några känslor alls, bortsett från hatiska, mot honom störde honom av någon anledning.

Det enda som varit normalt hade varit hans förhållande med Ginny. Nästan, i alla fall. De bråkade som vanligt. Vilket betydde att hon blev upprörd över något han sa och sedan stormade hon därifrån som ett åskmoln. Snart nog kom hon tillbaka och sa att hon förlät honom, även om han inte riktigt deltagit i bråket. Han försökte fly undan henne så mycket han kunde. Han hade trott att träffa henne igen skulle lösa allt men det hade visat sig vara raka motsatsen. Han hade för mycket på hjärnan och behövde tänka på hur han skulle hantera hela flickvän-fästman biten. Harry var glad över att Ginny gick i en annan årskurs eftersom de inte hade samma lektioner till följd av detta.

Vid lunchen hade Harry bestämt sig för att undvika Malfoy så mycket som möjligt. Hans plan hade gått i stöpet nästan direkt när Ron hade sökt upp Malfoy och startat ett gräl det första han gjorde efter lunchen. Så fort Malfoy, med Parkinson, Crabe och Goyle, hade lämnat stora salen hade Ron rest sig upp och följt efter. Han och Hermione hade inte riktigt vetet vad de skulle göra när Ron gick på Malfoy. Men som en ängel hade Flitwick kommit förbi och, trots sin storlek, dragit isär Ron och Malfoy.

Hermione hade däremot gått och oroat sig för honom hela dagen, varför, hade han ingen aning om, och hade dragit undan honom vid ett tillfälle och frågat om han ville att hon skulle prata med Parkinson så att de skulle kunna ordna en träff för honom och Malfoy.

Harry hade vägrat.

Sen var det ju det som hade hänt under trolldryckslektionen. Han hade varit så arg på Snape att han hade kunnat förhäxa honom, men så hade ju Malfoy kommit och avbrutit Snape och tekniskt sett… hjälpt Harry. Harry hade funnit sig själv chokad och aningen… glad.

Harry gnuggade sig i ögonen, som om han försökte hålla sömnen borta, det konstiga var bara det att han inte var ett dugg trött.

"Hur är det Harry?"

Han tittade upp och mötte Hermiones oroliga blick. De satt i Gryffindors uppehållsrum.

"Du ser väldigt trött ut." påpekade Ron från fåtöljen intill. "Vill du att vi ska gå upp till sovsalarna?"

Harry skakade lätt på huvudet. "Nej, det är bra, jag är inte trött." Han försökte titta övertygande mot dem men lyckades inte så bra, för ingen av dem såg ens lite övertygade ut. "Vad är klockan?" frågade han för att komma från det ämnet.

"Hon är inte så mycket, strax efter sju, tror jag." sa Ron och kliade sig i bakhuvudet.

"Elva minuter över." rättade Hermione automatiskt efter att ha slängt en blick på sitt armbandsur.

Han nickade och lade ansiktet i händerna. Om sanningen skulle fram så mådde han inte så bra. Han var yr och det kändes som om det kröp i kroppen på honom, och han hade en stark känsla av att han var på fel plats och behövde gå därifrån nu och istället gå till… Han visste inte riktigt vart, men det krävdes all hans viljekraft för att hålla honom kvar i uppehållsrummet.

Dessutom saknade han Malfoy. Vilket bekräftade att han inte mådde så bra.

Han visste inte när det börjat, det hade nog inte gått mer än några minuter, men det kändes som om han varit yr och saknat Malfoy i timmar.

"Hej på er." hörde han Ginnys röst säga men tittade inte upp. "Vad är det för fel på Harry?"

"Vi tror inte att han mår så bra, men han vägrar erkänna det." sa Ron och han kände hur Hermione oroligt lade sin hand på hans arm.

"Harry, hur är det?" frågade Ginny med en oskyldig röst, men som hade en underton att hon hade all rätt att veta hur han kände sig.

Han ignorerade henne.

"Harry?" sa hon igen och tog tag i hans handleder och drog bort hans händer från hans ansikte för att han skulle titta på henne när hon pratade med honom.

Han drog ett djupt andetag, slöt ögonen med huvudet nedåtböjt, och försökte fokusera på att lugna sina nerver. Han orkade inte ha det här samtalet med Ginny, men han visste att hon inte skulle ge sig så lätt. Vad det än nu var för fel på honom så visste han inte hur länge han kunde ljuga om det för sig själv.

"Jag ser att något är fel, vi kan inte hjälpa dig om du inte säger någonting." hennes röst lät en aning sträng men när hon inte fick någon respons ändrade hon snabbt taktik och började gulla med honom. "Harry", Hon satte sig ner bredvid honom och började pilla med hans hår i nacken med sin ena hand och den andra lade hon mot hans panna för att se om han hade feber. "Du är inte varm i alla fall."

Han motstod frestelsen att skaka henne av sig, det kändes fel, han ville inte att hon skulle hålla på med honom. Hans kropp ville verkligen gå därifrån.

Hon lutade sig fram mot honom och viskade i hans öra. "Om du inte är sjuk, vad är det då?"

Han behövde gå därifrån.

"Du vet att du kan berätta allt för mig."

Han reste sig hastigt upp och började gå mot porträtthålet. Han klarade inte av att stå emot längre.

"Harry!" sa Hermione och Ginny, båda förvånade. "Vart ska du?"

Man han svarade inte, han visste inte var han var på väg. Han såg sig inte om när porträtthålet stängdes bakom honom. Han var på väg någonstans och hans ben visste precis vart, så han lät dem leda honom, ner för trappor, genom korridorer, ner, ner till fängelsehålorna. Han fann sig snart ståendes framför en dörr och, utan att egentligen tänka sig för, knackade på.

När han inte fick något direkt svar höjde han handen för att knacka igen, men innan han hann göra det öppnades dörren av ingen annan än Draco Malfoy.

Harrys egen förvirring avspeglades i Malfoys ansikte men Harry samlade sig snabbt, hans kropp agerade på eget bevåg, tog tag i Malfoys axlar och drog honom till sig. Malfoys förvirring förbyttes till chock när han fann sig själv i en kyss av Harry. Harry kände hur den krypande känslan försvann. Det här var rätt, det var det här han varit ute efter. Malfoy kom över sin chock och var snart med på noterna och tog ett fast grepp om Harrys nacke. De hade gjort det här så många gånger under lovet att det inte kändes ett dugg konstigt längre utan mer… rätt? Harry tryckte in Malfoy i rummet bakom och snurrade runt dem så att han tryckte upp Malfoy mot väggen bredvid dörröppningen. Kanske inte lika intensivt som nu.

De separerade för ett ögonblick och Harry mötte Malfoys blick. Malfoy såg både road och frågande ut med ett ögonbryn höjt. Harry log och böjde sig ner för att fånga Malfoys läppar igen.

En dov duns bakom dem fick Harry att komma tillbaka till verkligheten och spann runt. Bakom honom, på en säng, satt Pansy Parkinson och på golvet bredvid henne låg någon avsvimmad.

Parkinson såg en aning road ut hon också och pekade lite lätt mot personen på golvet. "Jag tror Theo har listat ut vem din fästmö är nu, Draco."

Narcissa Malfoy skred in i entréhallen genom de stora portarna, lika elegant som elegansen själv.

Anledningen till hennes besök av skolan hade, som alltid, med hennes son, Draco Malfoy, att göra. Den här gången för att lämna de saker hon tyckte att han skulle ha packat med men som han av någon anledning packat upp och glömt att packa tillbaka ner i kofferten igen. Självklart hade hon kunnat skicka en husalf att leverera sakerna, ugglepost gick tyvärr inte eftersom det var på tok för mycket för en uggla att frakta, men hon hade kommit fram till att det var ett lysande tillfälle att berätta de underbart goda nyheterna, om Dracos förlovning, för Severus, han skulle bli så överraskad! Sen ville hon passa på att hälsa på Harry när hon ändå var där. Draco och Harry hade varit borta mer än ett dygn, hon saknade dem redan.

Då såg hon en rödhårig, inte särskilt vacker, flicka runda ett hörn. Narcissa försäkrade sig om att hennes ansiktsuttryck inte utgav några känslor, mer än överlägsenhet och alvarlighet då, ett uttryck hennes man ofta använde sig av.

"Du där!" ropade hon ut åt den rödhåriga flickan, som såg ut att vara i sextonårsåldern, och vinkade henne till sig.

"Ja?" svarade hon tveksamt när hon kom närmare, men stannade några meter bort.

"Jag antar att du vet vem jag är." sa Narcissa och studerade flickan noggrant.

Flickan tittade misstänksamt på henne innan hon svarade. "En Malfoy."

Narcissa log ett litet leende, inte ett glatt leende mer ett överlägset sådant. "Du är kanske inte så dum ändå. Jag antar att du är en Weasley" Det var ingen fråga utan ett konstaterande baserat på fakta, hela flickans utseende skrek Weasley.

Flickan nickade.

Hm, Narcissa visste att alla Weasleys hamnade i Gryffindor. "Känner du Harry Potter?"

Weasley flickan skrattade nästan till. "Om jag gör." och himlade med ögonen som om svaret var helt självklart.

Det tog Narcissa som ett bevis på att den här flickan var en vän till Harry och eftersom hon fått så bra kontakt med Hermione så antog hon att den här flickan förmodligen var lika trevlig. Hon sänkte sina barriärer en aning och log ett strålande leende, som verkade få flickan att bli en aning chockad.

"Åh, vad bra! Vet du var han är?" Det slog aldrig Narcissa att Gryffindorare hade sitt egna uppehållsrum där Harry förmodligen höll till.

Weasley stirrade misstroget mot den äldre kvinnan, inte gamla bara äldre, som bytt personlighet inom loppet av några få sekunder. "Nej, inte just nu, han gick och jag följde efter honom men jag tappade bort honom alldeles nyss."

Narcissa kom då att tänka på en sak. "Åh, men då är han nog hos Draco, vad bra!" Det var nämligen så att när de lämnat henne hade hon beslutat att det vore bra om de tränade på Du kan nu kyssa bruden-biten i skolan också, och gjorde de inte det skulle de inte må något vidare, fast de exakta bieffekterna visste hon inte riktigt. Hon hade dock glömt nämna det för Draco och Harry men de kom nog på det snabbt nog ändå. Tyvärr hade hon, med tungt hjärta, tagit bort formeln som gjorde att de var tvungna att sova i samma säng, på grund av att de tillhörde olika elevhem.

Weasley flickan rynkade förvirrat ögonbrynen. "Jag förstår inte riktigt. Varför skulle Harry gå till Malfoy av alla personer?"

Narcissa tittade oförstående tillbaka mot flickan. "Men det är väl inte så konstigt att de inte kan hålla sig ifrån varandra, de är ju förlovade."

Så... vad tyckte ni? ;) Jag vill veta vad ni tycker! Jag har planer för de kommande tre kappitlen, men de är fortfarande formbara, så säger ni att 'vi vill ha mer ur Dracos pov' eller 'längre/kortare kapitel!' så går det nog att ordna ;) Love you all!