Vi satt tysta och allt som hördes var mina snyftningar då tårarna inte verkade ge sig. Till och från kom de. Hela tiden i ett oregelbundet mönster. Ingen av oss sa något, som om det var en tyst överrenskommelse att inte prata.
"Vad gör du ute?" frågade jag honom när tårarna verkade lugnat sig för gott. Rösten var inte lika stabil som jag önskat och jag snörvlade en gång till.
Han såg på mig. Först granskande, som om han var rädd att jag skulle gå sönder någonstans. Sedan trädde det vanliga uttrycket fram och han log. "Ser efter dig", svarade han och flinade.
Jag nickade, men log inte. Jag visste mycket väl vad det svaret betydde, det betydde att jag aldrig skulle få veta vad han gjort här uppe. Hade han följt efter mig från uppehållsrummet? Nej, det var omöjligt. Jag hade ju krockat in i honom.
Jag måste sett lidande ut där jag satt i mina funderingar för han la åter igen handen på min axel och smekte den lätt.
"Du ska se att det löser sig."
Jag nickade sammanbitet och suckade. Vilken soppa.
Vi satt där och såg på den beiga väggen framför oss. Det var tyst och fridfult. Han försökte inte flytta på handen utan lät den bara vila på min vänstra axel. Det var nästan synd att vi var tvungna att gå tillbaka.
Jag såg på honom och han nickade, det var dags att gå tillbaka. Han tog tag i min hand och drog upp mig på fötter. Var jag så patetisk att till och med Draco Malfoy brydde sig om mig? Jag skakade på huvudet för mig själv och följde efter honom. Ifall min misstanke var rätt var det bara sorgligt.