Bara tio kapitel kvar efter detta... hjälp. Hoppas att ni gillar historien! :D

… Haldir Fan fiction …
A Past and A Future Secret

Kapitel 20
En ny natt passerade och ersattes av en glödande gryning. Eftersom han inte kunnat sova alls hade han erbjudit sig att ta första vakten. När de andra sen försökt byta av honom hade han kommit med dåliga ursäkter om att han precis redan blivit avbytt och de andra hade lagt sig ner för att sova igen utan invändningar. Haldir behövde tid för att tänka. Tid för att ta sig samman.
Nu när solens första strålar nådde hans ansikte tittade han lite försynt upp och mötte den blåa himlen. Han hörde att de andra vaknade och han reste sig snabbt upp, ifall de undrade skulle han bara säga att han vaknat tidigt och inte kunnat somna om.
"Du ser trött ut", tyckte Arwen och gav honom en medlidsam min.
"Ingen fara", svarade han svävande.
Han förstod att dem andra såg. De var inte dumma, men innan de hann fråga något mer skyndade sig Haldir att lägga till: "Jag har lembas om ni vill ha, så vi kommer iväg fortare…" Han började rota i väskan efter dem. De andra växlade oroligt blickar emellan sig.
"Haldir, är du verkligen okej?" frågade Aragorn försiktigt.
"Självklart", svarade han snabbt, samtidigt som han slutade att leta efter bröden. "Jag… Mår… Bra."
Ingen utav dem var särskilt hungriga och för att inte dra ut på tiden ännu mera packade de ihop sina saker och fortsatte. Solen hade nu stigit en aning högre och strålarna skymtades mellan träden. Marken var dock fortfarande fuktig efter den kalla natten. Ingen av dem tyckte sig heller ha någon anledning att säga något. Alla gick försjunkna i sina egna tankar, mest Haldir. Det unga ansiktet som han memorerat av Evelyn var fortfarande så levande och det dök upp hela tiden innanför hans näthinna. Hur mycket han än försökte kunde han inte bli kvitt hennes ansikte. Visserligen ville han det inte heller, men att se henne så glad och livlig gjorde ont med tanke på att han visste hur svag hon egentligen var och han skulle förmodligen komma försent.
Träden skingrades kring landskapet och marken lyste grönare än förut. Blommor i alla färger glittrade i solens sken och vinden lät deras dofter spridas över världen. Det skvalpande vattnet i en bäck lekte nyckfullt intill skogens kant och där högre upp på kullen kunde de skymta det. Riftedals första torn. Det glittrade likt guld i solen och i fönstret såg de Elrond. Han visste att de skulle komma.
Trädnymferna virvlade fram framför Legolas och han sträckte fram handen till Kraneia.
"Tack för all hjälp."
"Alverna lärde skogen att tala, vi står i stor skuld till er. Glöm inte vårt avtal bara", svarade Kraneia och fattade Legolas hand.
"Du har mitt ord, mellon."
"Mellon."
Nymferna tynade bort, en efter en. Kraneia sist utav dem alla. Hon vinkade farväl åt dem och löven virvlade ned på den plats hon nyss stått på.
"Vi är hemma igen Elladan", sade Arwen och kramade mjukt hans hand. "Du ska få träffa Elrohir igen." Hon tyckte först att hans hand med ens besvarade hennes värme och kramade henne tillbaka med samma värme. Verkligheten tog henne samman när hon insåg att det var Aragorn som lagt sin hand över hennes.
"Allt ska bli bra igen", sade han och gav henne en mjuk kram bakifrån.
"Jag vågar inte släppa honom…" började Arwen och vände sig mot Aragorn. "De var mina storebröder, jag känner mig så liten, så ensam och övergiven." Hon lade sitt huvud mot hans bröst och grät tyst. Försiktigt förde han handen över hennes hår och smekte det mjukt som för att tala om att han fanns här för henne och han aldrig skulle utsätta henne för fara. Om det hade funnits något han hade kunnat göra så hade han gjort det. Om inte denna värld varit så förbannat grym och känslokall hade varken Elrohir eller Elladan behövt offra sina liv.
Dörrarna stod öppna för dem när de kom fram till porten. De möttes av Elrond och Miriadel som omfamnade dem med öppna armar.
"Välkommen hem igen Arwen", sade Elrond om kramade sin dotter.
Miriadel såg sig omkring efter Evelyn, men hon kunde inte hitta henne bland de andra, och hon lade märke till Elladan som låg död på båren. Hon trodde först att det var Evelyn, men när hon tittade närmare såg att det inte var hennes dotter. Utan det var hennes kusinbarn.
"Elrond…" började hon.
"Jag visste det redan", avbröt han och såg med glänsande ögon på sin kusin. Hon såg tillbaka på honom med sårad blick.
"Du kunde ha sagt något."
"Jag fick en syn av händelsen, inte personen."
"Hade du sagt något om du sett Evelyn?"
Elrond svarade inte.
Arwen förde sin far till båren där Elladan låg, ännu blekare än tidigare och alldeles stilla.
"Du kämpade väl, vila i frid nu min son. Calo anor na ven, namárëi6", sade Elrond lågt och rörde vid sin sons hand.
Miriadel såg sig om igen, men hon kunde inte hitta Evelyn.
"Vart… vart är Evelyn?" frågade hon oroligt och såg sig en extra gång omkring.
Haldir var den som klev fram till henne, med blicken riktad i marken. Han visste att det var hans uppgift att berätta det, speciellt för Miriadel som alltid haft ett gott öga till honom. Långsamt förde han upp blicken mot henne och han kunde se att hennes ögon redan var fyllda med tårar. Haldir förstod att hon visste att Evelyn inte var säker, men det han skulle säga… han undrade om hon någonsin kunde tänka sig det.
"Hon…" rösten hackade sig, nästan kröp ner tillbaka i halsen på honom och han fick nästan andnöd. "Evelyn…" började han igen, men rösten svek honom igen. Miriadel la sina händer på hans axlar och tittade in i hans ögon.
"Jag klarar att höra sanningen", sade hon ödmjukt.
"Hon… befinner sig hos Curunir", med det satte han punkt och Miriadel släppte hans axlar. Elrond tittade skeptiskt på honom.
"Sauroman?"
"Ja."
"Har han gått över till den onda sidan?"
"Han är inte den han en gång var min vän."
En ny röst trädde in i samtalet och alla vände blicken mot honom. En gammal man i grå klädnad med en hög hatt i samma färg trädde fram. Han hade långt gråaktigt skägg som täckte större delen av honom framifrån. En stor käpp stötte han sig mot medan han tog sig framåt och vid höften satt ett svärd fast.
"Gandalf…" utbrast Elrond.
"Ja, min vän. Tiden är knapp och vi har fortfarande mycket kvar att uträtta i denna värld." Han tog fram en bok som han burit på och räckte den till Elrond. "Det är dags att vi inser sanningen nu."
Elrond tittade ned på boken han fått i handen och han ryckte till när han läste titeln.
"Gandalf, vart har du hittat den här boken?"
"Där den har varit sedan den skapades, i Lothlórien hos Celeborn och Galadriel."
De andra ställde sin närmare Gandalf och Elrond för att få en skymt av vad det var för bok.
"Ermiadel och Harido?" läste Haldir och mötte sedan Elronds blick.
"Det är historien om dem, men innan Gandalf förtäljer den historien måste vi först ge Elladan en begravning."
De vita kläderna lyste klart mot den orangea naturen. Arwen stod längst fram tillsammans med Aragorn. Hon mindes klart och tydligt begravningen av hans mamma, hon tyckte det kändes som om det var igår. Det blev så tydligt nu när det var henne det gällde. Känslan kändes så stark och om det skulle ha fått henne att må bättre hade hon slängt sig ner på marken. Skrikit och gråtit tills rösten gått förlorad och alla tårar tagit slut. Hon visste mycket väl att det inte hjälpte, hon skulle aldrig få igen sina bröder. Det enda sättet för henne att träffa dem igen skulle vara genom att hon själv dog och det klarade hon inte heller av. Aragorn behövde henne och hon behövde honom. Han som också var trasig i själen, inte riktigt tillfreds med sig själv och sin framtid, hon kunde inte lämna honom åt det ödet. Hennes pappa behövde henne också. Helst skulle han nog se nu att hon tog skeppet till Valinor och bildade sig ett drägligt liv, men dit kunde inte Aragorn färdas. Hon vände sig hastigt mot honom och tryckte hårt in sitt huvud mot hans bröst. Aragorn reagerade snabbt och smekte långsamt hennes hår samtidigt som hon grät tyst och gjorde hans vita tröja halvt genomskinlig av tårarnas salt. Om det hade funnit något han kunde gjort annorlunda så hade han gjort det. Han visste mycket väl att det var fegt att ändra sig nu. Det kunde han dock inte säga till Arwen, hon fick inte ta på sig hans skuldkänslor också.
"Lova mig att du aldrig, aldrig någonsin får för dig att dö i krig", snörvlade Arwen och lade armarna om hans midja.
"Jag lovar", svarade han och kysste lätt hennes huvud.
I handen höll Elrond en vit ros. Det vita för sorg och rosen för saknad. Han böjde sig ner mot marken där Elladan nu låg under. Försiktigt tog han upp en näve jord och stoppade sedan ner rosen där och lade tillbaka jorden. Naturen skötte resten. Rosen rätade upp sig på en gång och grönt gräs spred sig över Elladans grav och en själslig vind svepte förbi dem alla. Den tog tag om rosen och två blad virvlade ned på gräset.
"De är tillsammans nu", sade Elrond och en tår rann nedför hans kind. Arwen klev fram och omfamnade sin far.
"Jag lovar att inte dö ifrån dig", sade hon lågt.
Elrond tog sin hand under hennes haka och lyfte upp huvudet så att han kunde se hennes ögon.
"Lova mig inget du vet att du inte kan hålla." han sneglade snabbt åt Aragorns håll och sedan tillbaka till Arwen. "Jag vet vem du kommer att välja i slutänden."
"Far, jag älskar dig."
"Jag älskar dig också Arwen, det gör jag verkligen" sade Elrond till svar och kramade sin dotter.