Kapitel. 21. Söndrig klocka och Vad nu då?

Hon var hemma. Det var den enda tanken som åkte runt i Sirius huvud. Varför hade de inte kommit på det tidigare? Tydligen mådde hon inte bra, efter de som han hört av Elle. Han ville hjälpa henne, men visste inte hur. Han trampade av och an i sovsalen, medan de andra killarna var nere i uppehållsrummet. Lily var väl i flickornas sovsal och grät ögonen ur sig igen.
Det var som om tiden gick snigelfart, klockan var sönder och ingen kunde laga den. Sirius stod inte ut med tanken på Jules helt utsvulten och blek.
Han gick ut ur sovsalen och nerför trapporna till uppehållsrummet. James satt i en fåtölj. Remus och Peter satt i soffan. De var alla djupt försjunkna i sina tankar. När de fick syn på honom, steg alla upp och såg på honom.
"Sätt ner er", sa han snabbt och alla sjönk ner igen. Själv sjönk han ner i en fåtölj och stirrade in i brasan som flammade i eldstaden. Han såg på de andra marodörerna, Peter såg nervös ut och bet på sina naglar, Remus tyckte tydligen att hans slitna skor var intressanta, för han studerade dem noga och James stirrade in i brasan.
Porträtthålet öppnades och allas blickar vändes mot den som steg in. Sirius hoppade upp, och släppte inte den som stod där, med blicken.
"Var va du?" frågade han snabbt.
"Uppe i uggletornet", svarade Johnny snabbt och ryckte på axlarna. "Hur så?" Han gick fram till en fåtölj och satte sig. Sirius sjönk ner i fåtöljen igen, med en djup suck. Johnny såg ännu också lika orolig ut, inge nytt om Jules.
"Johnny..", började Sirius. "Vi vet att Jules är hemma och inte mår bra.." De andra marodörerna tittade på honom med blickar som tydligt sa: "är du galen?! Varför sa du det där!?" Johnny stirrade också på honom. Hans ljusblåa blick var ledsen.
"Hur fick ni reda på det? Det skulle ju hållas hemligt från alla", sa han och hoppade upp ur fåtöljen. Han såg på dem alla i tur och ordning. Sirius väntade på att någon annan skulle svara, men ingen sa ett ord.
"Vad gör ni?", hördes en flickröst fråga. Det var Michelle som stod på lägsta trappan. Hon log glatt mot dem. "Hej Johnny."
Johnny såg på henne och log.
"Vi pratade om Jules", sa Peter. Sirius gav honom en ilsken blick. Han visste aldrig när han skulle vara tyst. Peter vände blicken mot sina skor.
"Berätta ni åt honom?!" halvskrek Michelle. "Inte konstigt att ni alla ser ut som om någon hade dött."
Alla såg på varandra för att kolla om det stämde. De såg faktiskt ganska deprimerade ut. Michelle klampade nerför den sista trappan och kom till dem.
"Det var Sirius", sa Peter och pekade på Sirius med sitt, tjocka, pekfinger. Sirius blängde argt på honom och Peter såg ner på sina skor igen.
Michelle blängde argt på Sirius, som ryckte på axlarna. "Han har rätt att veta."
"Men han visste redan att hon var hemma!" skrek hon, efter en stund mumlade hon någonting som lät som "idiot"
"Sluta", sa Johnny och ställde sig mellan Sirius och Michelle. "Dessutom är det bra att ni vet det. Jag hatade att måsta ljuga åt er varje gång ni frågade något om Jules. Men nu frågar jag er, vad tänker ni göra nu?" Han såg från Michelle till Sirius och sen på resten i rummet.
Ingen sa något. Vad skulle de göra nu? Den frågan hade de inte ens tänkt på.