Kap. 21 I det oanvända klassrummet på fjärde våningen

Hermione slängde en blick på klockan igen och stampade otåligt med foten i golvet i väntan på Draco. Det var inte långt ifrån alla hjärtans dag och de hade bestämt att de skulle mötas i det oanvända klassrummet på fjärde våningen. Plötsligt bröts tystnaden av Peeves gälla kackel.

"Ååh, lilla Blondie äääälskar lilla Parkinson!" Tjöt han och man kunde höra springande steg, ett högt splach och Peeves Kacklande skratt. Hon fick lite panik när hon insåg att Peeves och den springande personen var på väg mot hennes dörr. Hermione såg sig snabbt om och såg ett möjligt gömställe i ett stort tomt skåp (typ ett sånt som i Narnia, fast utan en massa pälsar och hemlig ingång till en annan värld). Hon skyndade dit, slog upp dörren och hoppade in i det. Dörrarna till skåpet slogs igen samtidigt som dörren till klassrummet slogs upp med ett BRAK! Hon bet sig nervöst i läppen och hoppades innerligt att Peeves inte skulle få för sig att sväva in i skåpet.

"Peeves din eländiga lilla råtta, jag gillar inte Pansy!" Hörde hon Dracos röst utifrån.

"Hoho, försök inte med Peeves Blondie! För Peeves är smart, och har ögon han kan se med!" Kacklade Peeves, och Hermione kunde inte låta bli att känna sig lite nyfiken.

"För hundrade gången Peeves; jag kysste henne INTE!" Gormade Draco utifrån, men tackochlov så visste hon att alla klassrum var förtrollade så inget ljud lämnade dem så länge inte dörren var öppen. Något hon lärt sig ur Hogwrts Historia. Hon svalde nervöst och väntade spänt på Peeves svar.

"Hohoho, Peeves sa ju att han hade ögon att se med, och han såg er! Han såg er i korridoren där ni stod och slingrade er." Sa Peeves överlägset och sekunden senare hördes det groteska, smackande läten (från Peeves) som uppenbarligen skulle föreställa kyssar. Hon satte sig tyst ner i skåpet och försökte intala sig själv att det bara var Peeves, att det vara var Peeves som hade hittat på en dum lögn.

"Peeves om du nu har ögon och faktiskt… asså du måste ju ha sett… Åh! Varför följde du ens efter mig?!" Utbrast Draco irriterat på andra sidan dörren. Peeves skrattade bara ett högt kacklande skratt och av det svischande ljudet att döma så hade han börjat flyga runt i cirklar. Ljudet dog sakta bort och ett hasande tätt följd av en dov duns skvallrade om at Draco hade satt sig ner. Hon väntade tills hon var alldeles säker på att det bara var Draco där inne innan hon öppnade skåpsdörren. Den gled tyst upp utan att knarra. Draco satt i motsatta hörnet med bägge händer för ansiktet och verkade inte ha lagt märke till henne. Hon gick tyst fram mot honom men han tittade upp innan hon hann fram.

"Hej." Sa han med ett snett leende, men verkade inte så där överdrivet glad. Hon svalde ner klumpen av oro i halsen och försökte le tillbaka, men leendet blev lika snett som Dracos.

"Vad var det du och Peeves tjafsade om?" Frågade hon när klumpen i halsen tillslut lät sig pressas ner.

"Pansy kastade sig över mig i korridoren när jag var på väg hit." Svarade han enkelt.

"Vaddå 'kastade sig över'? Vad gjorde hon?" Frågade hon nyfiket. Draco muttrade något som hon inte uppfattade och hon var inte säker på att hon ville höra det häller.

"Kysste mig…" Muttrade han surt och hon spärrade upp ögonen och tittade förvånat på honom. Nu la hon märke till att ett svagt ljusrosa läppformat märke av läppstift var placerat strax ovanför hans vänstra mungipa. Hon var en halv millimeter från att börja skrika på honom men han såg så förbannad ut så hon avhöll sig från det. Istället tog hon ett djupt andetag och försökte reda ut alla sina känslor som hade trasslat ihop sig. Hon hittade lite allt möjligt i det stora hoptrasslade garnnystanet av känslor; Irritation, ilska, förvåning, och en tomhet så stor att man nästan kunde ta på den. Va?! Vart kom den ifrån? Eller, vad hade funnits där? Hon fortsatte rotandet men hittade inga fler känslor. Hon tittade på Draco som satt på golvet, inget. Hon satte sig på knä framför honom och strök honom försiktigt över pannan med tummen, inget. Helt tomt, hon stördes inte av att ta i honom, men hon tyckte inte bra om det häller. Hon lutade sig snabbt fram och kysste honom, hon kände att han blev förvånad men svarade ändå på kyssen.

"Oj, det var in… Vad är det Hermione?" Frågade han när hon lutade sig tillbaka.

Inget, inget, inget… Inget pirr inget hat inget bra inget dåligt, bara inget. Hon granskade honom noga, tog in allt av honom. Allt, benen, överkroppen, ansiktet, ögonen… Ögonen… Hon älskade de där ögonen. Älskade, inte älskar… Varför kände hon inget för honom?

"Hermione, vad är det som har hänt?" Frågade han och tittade oroligt på henne. Hon svalde hårt och tittade på honom, försökte intala sig att hon älskade honom.

---

"Jag gör slut." Sa hon och reste på sig. Han hörde stegen bakom sig och ville mer än någonsin att hon aldrig skulle gå.

"Varför?" Sa han och vände sig om mot henne, hon hade stannat med handen på dörrhandtaget.

"Varför måste du gå?" Frågade han flämtande. Utan att riktigt veta hur så tog han sig från att sitta tungt lutad mot väggen till att stå mellan dörren och Hermione.

"Jag älskar dig inte Draco." Sa hon och han sjönk till golvet. Han ville inte att hon skulle gå, ville inte släppa taget, ville inte sluta älska… "Snälla Hermione…" Började han men känslorna tog över.

"Nej, Draco. Jag älskar dig inte…" Sa hon och orden fick honom att kippa efter luft.

"Jag älskar dig inte…" Sa hon lågt. Luftstrupen snörptes ihop och vägrade att varken ge ifrån sig eller ta emot luft, han älskade henne mer än någonsin. Någon slags variant på uttrycket om att stunden man kände sig som mest levande var sekunden innan man dog, han älskade henne mer än någonsin och nu var det slut. Luftstupen släppte lite på sin knut och han drog flämtade efter luft.

"Jag måste gå, jag kan inte vara kvar här längre, inte med…" Började hon tyst men rösten tog slut, han förstod slutet ändå. Hon ville inte vara i närheten av honom. Han böjde fram huvudet och la handen för ögonen.

"Älskade du mig någonsin?" Frågade han tyst och såg försiktigt upp, hon skakade panikartat på huvudet.

"Fly… Flytta på dig… flytta… Du… Jag… Nej… Flytta på dig." Sa hon och verkade vara nära panik. När han inte flyttade på sig så tvingade hon upp dörren och klämde sig ut genom den lilla springan, och försvann ut ur hans liv.

Han kände hur ögonlocken började skaka under hans hand i ett försök att hålla tillbaka tårarna. Tårarna kom, letade sig in i mungiporna och fick det att smaka salt i hans mun.

"Jag älskar dig Hermione. Gå inte, inte nu…" Mumlade han tyst och skakade på huvudet. Han bet ihop käkarna, hårt, hårt. Han strök inte bort tårarna så snart var övre kanten på hans klädnad våt. Det gjorde ont. Ont överallt på honom, i varenda cell. Hon hade gått, lämnat honom. Lämnat honom för att inte komma tillbaka. Han hade inget att leva för längre, men inte häller något att dö för. Vad fanns det i paradiset som kunde vara ens i närheten så fantastiskt som hans tid med Hermione… Hade… Hade varit? Den var inte längre den hade varit, den var slut.

"Självömkan… Självömkan… Självömkan du är patetisk Draco…" Han brydde sig inte han fick vara hur jävla patetisk som hälst.

Hon var borta.

Ojsi, det var inte bra för Draco...