Han vred på huvudet då och då för att kolla att jag var kvar bakom honom fastän han fortfarande höll ett stabilt men mjukt grepp om min handled. Jag var tvungen att le åt hans ansträngningar, och att han inte vågade hålla mig i handen, istället fanns bara hans pekfinger inne i min handflata. Vi gick i rask takt utan att stanna och han släppte inte taget förens vi stod framför ingången till sällskapsrummet.
"Ska vi gå in tillsammans eller vill du gå in själv?" frågade han och såg allvarligt på mig.
Jag svalde. Vägde fördelar mot nackdelar. "Själv tror jag." svarade jag tveksamt. Nackdelarna hade slagit över för om Pansy var där inne förmådde jag mig inte at få en till utskällning, och det skulle garanterat bara bli värre om jag kommit in tillsammans med Draco.
Han nickade och jag såg in i hans klargrå ögon. För en sekund blev vi stående innan han, med en gest mot dörren, log och sa "Damerna först".
"Slytherin är överlägset" mumlade jag och väggen svängde upp.
Sällskapsrummet var tomt. I spisen började eldens lågor ta slut och bli till enkel glöd. Tyst rörde jag mig inåt mot sovsalen. Bävande för att Pansy fortfarande var vaken.
Hennes gardiner var fördragna och inte ett ljud hördes. Antagligen sov hon, om hon nu hade gråtit. Om inte låg hon väll vaken. Tyst klädde jag av mig, undrandes om hon varit ledsen eller inte. Rasande hade hon varit, men ifall hon gråtit visste jag inte.
I ovisshet kröp jag ned under täcket. Åter igen sköljde samma känsla som jag haft uppe på sjunde våningen över mig. Den som jag inte hade något ord för. Den som kom efter att alla tårarna var slut.
Den sista glöden dog i spisen och jag vände mig om och la armen under huvudkudden. Sedan slöt jag ögonen och allt blev mörkt, tyst och lugnt.