Kap. 21

När han kom in så hängde han sig med en suck av sig jackan på en galge och suckade. Ensam igen.

Så fortsatte han in i vardagsrummet.

"Harry…?" utbrast han förvånat. Gryffindoraren satt hoppkrupen, skakandes, och uppenbarligen gråtandes, i deras mjuka soffa. Det var första gången han såg Harry Potter gråta.

Han gick hastigt fram, men hindrade sig innan han kom fram ifall Potter fortfarande var arg på honom.

"Merlin, vad är det som har hänt?" Frågade han med en blandning av oro, förbryllning och förvirring.

"D-det är S-Severus…" snyftade Potter. Han rynkade på ögonbrynen.

"Vaddå då?" frågade han. Potter räckte bara fram en hopskrynklat papper som svar.

Han vecklade upp det och läste det. En stor tår hade droppat på pappret och löst upp något ord i en av de sista raderna så det stod; Kyss… … honom idag, söndag, klockan 03:35 am. Men han förstod mycket väl vad det var frågan om.

"De tog honom… f-för att jag blev arg… och… och nu är han borta…!" Snyftade Potter. Han tittade förundrat på den gråtande tonåringen.

"Potter…" försökte han lågt.

"De tog honom f-för en sån struntsak… m-men det är mitt fel…! Mitt fel… om inte jag hade blivit så a-arg så hade han inte varit borta nu…!" snyftade Potter allt högre.

"Potter, om de hade gett mig dementorskyssen, hur skulle jag då kunna stå här nu?" frågade han trött. Trots att han måste medge att han var rörd över Potters reaktion.

Harry lyfte hastigt på huvudet och stirrade på honom. Sen flög han upp, och utan att han hann se att Gryffindorarens fötter ens snuddat vid golvet så kastade sig Potter runt halsen på honom. Med båda armarna runt hans nacke, näsan och munnen tryckt mot hans hals och med tårarna rinnande fick Potter ur sig ett enda ord.

"Förlåt…" mumlade Harry och tryckte sig närmre. Han var tillräckligt lång för att Potter skulle behöva ställa sig på tå för att kunna hålla sig så nära.

"Förlåt", mumlade Gryffindoraren lågt igen och tryckte sen läpparna mot hans nacke i ett försök att hålla snyftningarna borta.

"F-fö-förlåt…" upprepade Potter hulkandes, "jag t-trodde du var d-död…" hade Potter haft något mer att säga efter det sisa ordet så hade han i sådana fall inte ork att göra det.

Men i ärlighetens namn kunde han inte förstå det här.

Potter trodde att han blivit tilldelad dementorskyssen, än sen? Varför grät han?

Potter brydde sig knappast om ifall han var ett själlöst skal eller inte.

Eller?

Han började känna vätan genom klädnaden där Potter tryckte sitt ansikte mot hans axel.

Det var ungefär någonstans där han insåg att han bara stod där, utan att egentligen göra något åt situationen.

"Släpp mig Potter", var det meningen att han skulle säga.

Istället blev det på något vis så att han la armarna om Potters smala midja, och drog honom närmre sig.

"Potter…" började han tveksamt. För sin egen skull så kanske han inte borde avsluta den meningen.

Utan att riktigt vara medveten om det så drog han sin hand ut med Gryffindorarens ryggrad.

"Potter… det är okej… inget har hänt…" mumlade han. Okej, eftersom han fortfarande inte visste varför Potter grät så kanske inte det var rätt sak att säga.

Faktum var att han inte borde trösta Potter överhuvudtaget, men det försvann liksom bort någonstans för tillfället.

"Något ha-har visst hänt…!" snyftade Harry, "J-jag t-trodde att du-hu skulle d-dö…"

"Och?" han hann inte hindra frågan från att slippa ur honom.

Potter gjorde ett plötsligt försök att rycka sig loss vid den frågan. Men hans armar tycktes liksom ha låst sig fast bakom den mörkhåriga Gryffindorarens rygg, och de ville inte riktigt släppa.

Så Potter kom inte så mycket längre bak än att han var någon centimeter ifrån hans ansikte.

Potters gröna ögon var fyllda med tårar när de mötte hans.

"Och?!" Utbrast Harry, "förstår du inte h-hur rädd jag blev när jag i-inte trodde att du skulle komma t-tillbaka?" fick Potter anklagande ur sig.

Hans egentliga mening var att påpeka att Gryffindoraren lät som om han faktiskt var hans fru, men orden bytte form på vägen ut.

"Nej, jag förstår inte, varför var du rädd att förlora mig?" frågade han utan någon egentlig känsla.

Potter började snyfta igen, och drog tillbaka sig själv in i hans omfamning.

"Jag vet inte…" mumlade han förtvivlat i hans öra.

Han la återigen armarna om Potters midja. Snyftningarna skakade fortfarande Potters smala gestalt, värmen från Gryffindorarens kropp kändes lika välbekant som främmande, och på det hela taget kunde man kalla det förvirrande.

"Förlåt", mumlade Potter lågt, men släppte honom inte.

"Inte mig emot", tänkte han, innan han hann ändra sig. För han hade ju bestämt sig för att det var precis sådana här tillfällen han skulle ha väldigt mycket emot.

"Potter…" började han lågt. Tog sen ett djupt andetag och fick börja om igen.

"Potter, jag tänker inte lämna dig…"

Potter snyftade till.

"Lovar du?"

Innan han hann svara så hade Potter lagt händerna om hans nacke och kysst honom.

Han hann dock knappt njuta av det förbluffande ögonblicket innan en dörr plötsligt smällde igen, som om långt borta. Men det var självklart hans ytterdörr, som tyvärr bara var några meter ifrån dem.

Potter, däremot, verkade antingen inte bry sig eller inte ha hört, för han släppte inte hans läppar.

Gryffindoraren lät honom dock gå när en hög flämtning susade genom luften.

"Du lever!"

Han höll sin arm tätare runt Harrys midja när pojken drog sig ifrån honom.

När han vände sig mot rösten så visade det sig vara ingen mindre än Robert Rochdale. Han kramade det hopknycklade brevet i sin hand när han mindes underskriften.

"Tacka Merlin, du lever!" ett lättat leende spred sig över den vithårige mannens läppar. Om han inte redan varit förvirrad så hade han definitivt blivit det när trolldomsministern själv transfererade sig in i deras vardagsrum.

"Du lever … varför lever du?" sa Scrimgeour barskt, som en skarp kontrast mot Rochdales lättnad.

Han drog in Potter i sin famn igen av ren reflex. Inte för att övertyga ministern om att äktenskapet var äkta, utan för att skydda Harry. Insikten var besynnerlig, han hade aldrig gjort något liknande för någon annan.

Han hann inte mer än att dra in luft för att börja med en utskällning innan Rochdale hann före.

"Din lömska dumjävel! Din trögfattade dåre till imbecill! Din orättvisa, taskiga, pestsmittade skitstövel! Du är en intelligensbefriad, löjlig, puckad, tjockskallig, grym, ondsint, illvillig trög, störd och idiotisk dåre som är totalt bakom flötet! Hur kunde du i din pyttelilla hjärna komma fram till ett så in i helvete dumt beslut! Din förbannade gås!" Rochdale var röd i ansiktet efter det massiva ordflödet.

Han var tvungen att medge att han var imponerad över blotta mängden av förolämpningar som lämnat ministerietjänstemannens mun.

"Du förfalskar min underskrift och auktoritet för att ta ifrån två män deras framtid tillsammans, bara för att du är någon form av homofobisk pappskalle! Du din oförnuftiga, befängda mastodont till martyr! Jag-…"

"Tyst!" vrålade trolldomsministern, som tillslut verkade trött på det hela. Rochdale såg om möjligt ännu argare ut. På något vis tyckte han den gamle mannen påminde om Potter.

"Förstår du inte hur jag jobbat för det här! Jag har velat spärra in den där förfärliga mannen i tjugo år, men vart jag än vänder mig så är Dumbledore! Den gemene gamla geten! Snape har motarbetat mig sedan den dag han lämnade Hogwarts! Han har gjort allt som är fel och mer där till! Han är en ondsint, djävulsk, illvillig, elak, grym… " Scrimgeour fortsatte med nästan samma uppfinnelserikedom som Rochdale visat prov på tidigare. Det var inte förolämpningarna som oroade honom - han hade länge vetat att ministern såg hans minsta rörelse som ett hån mot sitt ego – utan sättet Harry ryckte till i hans armar för varje ord.

"SLUTA!"

En våg av magi slungade plötsligt bort honom från Potter med sådan kraft att soffan gled iväg och dunsade in i väggen när han landade på den. Hans huvud träffade även det väggen, och det gnisslande ljudet från soffbenen som skrapat mot golvet ekade i hans öron.

När han väl slog upp ögonen stod Harry som en gudomlig gestalt mitt i rummet, omringad av en aura av guldskimrande sken av ren magi. Tonåringens trollstav låg på golvet sedan soffbordet vält.

De andra två männen hade visserligen inte stått så nära Potter, men de hade inte heller haft turen att landa mjukt. Trolldomsministern hade fallit värst, direkt in i en vägg utan att ha hunnit tappa någon fart.

"Du ska aldrig någonsin mer sätta sin fot i mitt hem igen. Du ska aldrig någonsin tala, skriva eller på något annat sätt kommunicera med Severus igen. Jag ska avsätta dig som trolldomsminister och aldrig någonsin låta dig sätta din fot på ministeriet igen."

Harrys röst bar samma fördömmande tonfall som om han skulle ha kommit med bud om domedagen. Men det kanske han gjorde också, för Scrimgeours del. Ministern skakade av rädsla med vitt uppspärrade ögon som han inte verkade kunde kunna slita från Harry.

Han svalde och medgav för sig själv att han var oändligt lättad över att det inte var han som var föremålet för Harry Potters vrede.

Han höll sig hårt om sin ömmande axel när han mödosamt satte sig upp. Potter såg ut att vara färdig att döda, och hur mycket det än smärtade honom så kunde han inte låta det ske.

Han hävde sig upp på fötter med en ansträngning som fick hans huvud att snurra. När de grönlila fläckarna försvunnit från hans synfält så såg han för första gången Harry ordentligt.

Gryffindoraren såg – i brist på annat ord – magnifik ut.

Han rodnade åt sin egen tanke, men plötsligt förstod han verkligen varför Potter varit kapabel att döda Voldemort när Dumbledore misslyckats. Pojken var helt enkelt mäktigare än den gamle mannen.

Plötsligt genljöd det omisskännliga ljudet av spöktransferans genom rummet, och Rochdale och Scrimgeour försvann.

Harry hade transfererat bort dem! Hur i Merlins namn var det möjligt!?

Förstelnad såg han hur auran runt Potter bleknade till ett lite mindre bländande ljus, medan nittonåringen – utan att ta notis om honom – vände sig mot trappen och börjande gå upp för den.

Osäker på vad han skulle göra så stod han kvar.

Hela hans värld låg plötsligt på rygg och sprattlade med benen i vädret.

Hur var det möjligt att någon trollkarl kunde bli så mäktig? Hur var det möjligt att så mycket magi kunde rymmas i en enda människa? Hur var det möjligt att den människan var Potter?

Trotts att alla tillfällen låg i det förflutna blev han kall av rädsla när han tänkte på alla de gånger an provocerat Gryffindoraren. Hade Potter velat så hade han varit stendöd på mindre än en minut.

Hela världen kunde bara tacka sin lyckliga stjärna för att det inte var Potter som var Voldemort och vice versa. Voldemort skulle inte ha en chans. Uppenbarligen, eftersom matchen redan ägt rum.

För första gången i sitt liv sörjde han nästan James Potters död – mannen borde ha fått sett sin son, fått sett vem han blivit.

Han började med tveksamma steg gå upp för trappan, och hoppades att Harry inte var på mördarhumör.

Han hittade Potter i deras sovrum. Gryffindoraren stod med ryggen mot honom.

"Harry", sa han lågt.

Harry vände sig mot honom. Han förväntade sig omedelbart att bli kastad in i väggen igen, eftersom den guldskimrande auran fortfarande var kvar.

Istället slocknade det gyllene ljuset, och Harrys ögon rullade bakåt.

Han kastade sig fram, men hann knappt halvvägs innan det var för sent.

Potter föll som en fura, och slog hårt i golvet. Han rusade fram och föll på knä bredvid Harry i ett försök att dölja att han inte ens lyckats fånga tonåringen.

Han förbannade det faktum att de inte levde i en saga. Så hade han garanterat hunnit fånga honom, och sen hade en glittrande liten bäck runnit förbi, så han hade kunna skvätta lite vatten i ansiktet på den medvetslösa skönheten.

Han rös. Han hade alltid hatat sagor. Mest för att han alltid påminde om ondingen i dem.

Sen för att de till nittio procent alltid innehöll massa larvigt kärlekstrams.

Harrys gröna ögon mötte plötsligt hans, utan att han ens märkt att Potter slagit upp dem.

"Severus… lämna mig aldrig…" viskade Gryffindoraren lågt. Orden värmde honom, samtidigt som de fick det att sticka till av dåligt samvete inom honom.

"Nejdå, jag ska inte…" lovade han.

"Inte än på sju dagar", la han bistert till i sitt huvud, och stök hastigt bort en hårslinga från Harrys panna med sin hand.

X

Tiden gick deprimerande fort. Trotts det visste han inte vad han skulle göra. Han visste vad han ville göra – kyssa Potter tills han inte längre skulle kunna använda sin tunga till att tala med – men det skulle knappast hända.

Det kändes som han borde ta vara på tiden, men han hade ingen aning om hur det skulle gå till. Han antog att det borde innebära att han skulle spendera tid med Potter – eftersom det var det han ville – med han hade ingen aning om vad de skulle göra.

För en gångs skull saknade han Dumbledores idiotiska idéer.

Han hade spenderat de tre senaste nätterna på soffan nere i vardagsrummet. Det var tre kvar innan Potter skulle åka. Han hade redan bestämt sig för att, trotts att Harrys "presentkort" bara innehöll fem nätter, så skulle han bjuda på den sista.

Han suckade tungt där han satt och gjorde vad han alltid gjorde när han inte visste vad han skulle göra (och som han därför gjort väldigt ofta de senaste dagarna) – bryggde trolldrycker.

"Varför har du harsyra i?" frågade Potter plötsligt.

Han tittade tvärt upp. Gryffindoraren stod ledigt lutad mot dörrkarmen, med armarna i kors och en förvirrad rynka mellan ögonbrynen. Han hatade verkligen att han fann Potter så extremt attraherande.

"Hurså?"

"Harsyra är ju en av de få växter som inte har någon som helst verkan på trolldrycker", sa Potter, fortfarande med den där rynkan mellan ögonbrynen.

Han höjde på ögonbrynen, förvånad.

Rynkan slätade ut sig, och Potter log lite.

"Vad? Till och med jag lyssnade lite ibland", sa den mörkhåriga tonåringen retsamt.

"Det måste verkligen ha varit lite i sådana fall, för jag är ganska säker på att jag avslutade den meningen med: 'om man inte tillägger kronbladen från en magnolia'", sa han och släppte ner nämnda ingrediens i brygden.

Potters kinder blev röda.

"Eh… i alla fall, jag packar, har du sett mitt svarta linne?"

Ett sting av bävan fyllde hans kropp. Potter kunde inte lämna honom ensam. Inte nu. Inte redan.

Han svalde.

"Jag tror jag såg det nere vid soffan sist", anledningen till att han mindes det var att det var han som slitit av Potter det, då någon gång under veckorna efter Potter kysst honom vid pianot.

"Åh… visst ja", sa Harry, och verkade komma ihåg samma sak.

Han svalde, men en stor klump i halsen var i vägen.

Harry släppte ner armarna och såg plötsligt väldigt villrådig ut.

"Severus…" fick Gryffindoraren fram, och såg ut som om han tänkte säga något mer.

När Harry inte gjorde det så tog han själv till orda.

"Har du inte något vettigt att säga, Potter, så försvinn härifrån!" sa han skarpt.

Harry såg chockat på honom. Chocken byttes ut till ilska när Gryffindoraren snurrade runt och började klampa ut från rummet.

"Och stäng dörren efter dig!" skrek han efter Potter. Som svar slog dörren igen med en ljudlig smäll.

Han stirrade tomt på den i sekunder som kändes som en evighet.

Han sänkte blicken och kände tårarna trycka på bakom ögonlocken. De fyllde hans ögon till brädden och gjorde hans syn suddig.

Han skulle aldrig klara av en livstid utan Harry.

Så, tillslut.
Jag har dragit på min en nackspärr, så därför orkade jag inte skriva tillräckligt mycket för att lägga ut det igår, men det kom ju idag iaf... Jag tror att nästa kapitel blir det sista, för tillfället ser det ut så iaf. Men det KANSKE blir två till efter det här (dvs. 23 kapitel).

Jaa ni, det får räcka för idag... Nu ska jag se fall jag inte kan få ut lite på HPTM också... hm, jag kollar ifall det är ngn som läser den först, förresten... ;)

Nåja, skriv gärna en review! Utan dem så skulle kapitlet knappast ha varit klart idag! XD