21. Början till slutet.

Bara några ögonvlick senare landade han mjut i gräset och såg sig omkring. Han befann sig i en glänta, samma glänta som han och Ginny kommit till när Ginny skulle initieras. Skogen stod mörk och hotande på alla sidor och ovanför dem lyste redan stjärnorna. Det luktade starkt av barrskog och adrenalin från både han själv, Ginny och de femtiotal dödsätare och vampyrer som omriungade dem med sina trollstavar dragna och riktade mot dem.

Harry kände hur skräcken och paniken grep om hans hjärta och han letade förtvivlat efter en utväg, men som han redan visste så hade dödsätarna väntat honom och hade uppsikt åt alla håll. Även om han skulle kunna komma undan genom ett av mellanrummen mellan dödsätarna och vampyrerna skulle de hinna lamslå honom tjugo gånger om innan han ens hunnit komma fram till skogsbrynet. Ginny såg inte ett dugg orolig ut, utan flinade bara farligt mot dödsätarna och vampyrerna. Harry misstänkte att hon inte ens funderat på att fly, utan bara att strida. Hon hade verkligen en krigares själ, tänkte Harry och undrade vart den tanken kom ifrån.

Vampyrerna log hånfullt mot dem med sina glödande röda ögon som skulle fått et dementor att pipa till och springa och gömma sig under täcket.

Harry svalde och tittade på dödsätarna istället. Han gillade inte att ligga i underläge. Det hade varit en annan sak när han själv stod för överraskningen.Dödsätarna såg kanske hotfulla ut med sina döda masker som stirrade tomt, men när han såg på dem kände han åtminstone stridslusten återvända. Det räckte med att han tänkte på dödsätare för att han skulle gripas av lungt raseri.

Han förde långsamt ner handen mot sin trollstav, som han hade i bältet, men knappt hade han rört sitt lillfinger innan lamslagningsbesvärjelserna haglade över honom och Ginny, som förgäves försökte värja sig.

Harry kände hur en lamslagningsbesvärjelse träffade honom i benet och fick det att domna av, hur han träffades av en i ryggen och nästan ramlade omkull, hur han träffades i trollstavsarmen så att han tappade trollstaven av den tillfälliga förlamning som gjorde armen slapp och oanvändbar. Han dök ner på marken och tog tag i trollstaven igen och skulle just sända iväg en lamslagningsbesvärjelse på dödsätarna, när han kände hur det sved till i nacken, och världen blev till mörker...

"Hur klarade han av alla lamslagninsbesvärjelser..?"

"Hur rörde han sig så snabbt..?"

"Rörde sig som en av vampyrerna, och flickan också..."

Harry försökte öppna ögonen, men det gjorde alldeles för ont. Rösterna lät grumliga och avlägsna, som om han låg under vattnet, och det var svårt att begripa alls vad de sade.

"Vi dödar honom nu!" morrade någon. "Jag avskyr vampyrer!"

"Javisst, halvblod, om du tror att Lord Voldemort upskattar ett brott mot en direkt order, så varsågod..." fnissade en kvinna hysteriskt. "Så kan vi se om han skulle bry sig om..."

"Jag är inget halvblod! Jag är fullblodstrollkarl!" vrålade rösten tillbaks. "Jag..."

"Du, är en varulv." konstaterade en tredje röst, och Harry skulle ryckt till om det inte vore för att han inte kunde röra en muskel i kroppen. Kunde det verkligen?..

Ginny! ropade han med tankekraft och väntade på ett svar som han inte fick. Hon kanske fortfarande var ordentligt lamslagen... Varför är inte jag det? tänkte han förundrat. Kanske var det någon svag trollkarl som lamslog mig, eller var det den tredje rösten som gjorde det? Harry kände igen den, men den lät konstig i hans tillstånd, och han kunde inte ge rösten ett ansikte eller namn.

Känslan i kroppen började återvända, och han kunde nästan öppna ögonen igen, och när känseln gradvis återvände kunde han känna att han låg på en barliknande konstruktion och bars framåt antingen med hjälp av magi eller av dödsätare.

Raseriet flödade inom honom när han tänkte på vad de gjort mot Adrian i fängelsehålan och han hoppades innerligt att Ron och Hermione hittade honom och tog honom till sjukhusflygeln. Raserietslågor brann så starkt inom honom att han av ren viljekraft lyckades röra på lillfingret, men raseriet ersattes snabbt av hopplöshet. Hur skulle han någonsin lyckas ta sig ur det här när han inte ens kunde röra sig? Skulle Voldemort ens bry sig om att väcka honom till liv eller skulle han bara döda honom direkt? Och vad skulle hända med Ginny? Om han bad Voldemort att skona henne, skulle han göra det då?

Han hörde ett annalkade surr som av hundratals viskande människor, och insåg att han antagligen skulle avrättas så att varenda dödsätare i hela världen skulle kunna se det. Underligt nog brydde han sig inte så mycket om ifall han dog så länge Ginny skonades. Han visste att när han dog skulle han få träffa sina föräldrar igen, träffa Cedric och alla andra av Voldemorts offer, och de skulle säga "Välkommna till klubben Harry, vi var också dåraktiga nog att tro att vi kunde stå upp imot Voldemort."

Han suckade djupt inombords när han fördes närmare surrandet från alla församlade dödsätare, som han antog att det var. Han lyckades öppna ögonen ytterst lit och såg framför sig ett gav av grå masker, och han insåg att slutet var nära. Slutet för 'Pojken som Överlevde', slutet för Harry Potter, kanske även slutet för erechon vampyrerna om dödsätarna skulle döda Ginny.

Han kände hur han ställdes upp, och hans armar dinglade slappt och hans huvud flängde som en dockas även om han försökte att förhindra det. Skulle han dö skulle han dö med värdighet.

Han kände hur hölls på plats mot någonting srovligt och ojämt, antagligen någon typ av sten. Kanske en gravsten för att visa på att han borde dött den dagen han flydde från kyrkogården.

"Ensnarum!" hörde han den mystiska rösten säga och kände hur rep slög sig runt honom så hårt att det var nätt och jämt att han kunde andas. Till sin enorma lättnad hörde han besvärjelsen uttalas en bit framför honom. Ginny levde fortfarande.

Pötsligt tystnade surret från dödsätarna, och skogen själv blev tyst. Vinden avstannade som om naturen höll andan inför det hemska som skulle utspela sig här.

"Väck fångarna!" hårdes en hånfull röst, knappt mer än en viskning men ändå fullthörbar, en röst som för evigt var fastetsad på Harrys minne, rösten som tillhörde hans föräldrars mördare. "Väck dem och så skall jag låta dem erfara straffet för att sätta sig upp mot mig."

"Enervate!" utropade två röster exakt samtidigt, och Harry kände hur han blev normal igen, hur han återfick kontrollen över sin kropp och han slog upp ögonen.

Han befann sig i en ny glänta, tio gånger större än den förra, och runt omkring honom stod hundratals dödsätare med sina masker vända mot Voldemort som stod mitt i gläntan. Själv var harry fastsurrad vid en stenpelare vid skogsbrynet och Ginny vid en annan som stod mitt emot honom kanske tjugo meter bort. Hon såg sig lungt omkring och mötte hans blick.

"Vi verkar ha hamnat i Dödsätarnas uppfattning om en fest..." Skämtade hon med tanketal. "Var har de drinkarna?"

Harry kunde inte hjälpa sig, utan log brett. Hur kunde hon vara så modig när han oroade ihjäl sig för hennes skull?

"Ja, och när börjar dansen?" Sade han och hängde på. "Jag tror Voldemort får lyfta sina kjolar om han skall kunna dansa..." Hon log mot honom med helasitt vackra ögon, med de fylliga läparna och de varma bruna ögonen, och Harry insåg att det kanske var en av de sista gångerna i livet han såg dem.

Så länge hon skonades och kunde fortsätta le mot folk skulle Harry dö lycklig, och han insåg att han hade en plikt att infria.

"Ginny..." började han, men hon avbröt honom.

"Tänk inte ens tanken, Harry... Bokstavligt talat..." sade hon varnande, och leendet ersattes med ett varnande ansiktsuttryck.

"Ginny, jag måste."

"Nej, du..."

"Jo, Ginny. Det här kommer antagligen sluta illa, och jag vill att om jag dör och du klarar dig... Då vill jag att du inte hänger upp dig på mig, utan letar upp någon annan att ge di kärlek till." Harry kunde inte begripa varför det var så svårt att säga, trots att ha menade det av hela sitt hjärta.

"Det lovar jag," sade hon lungt till Harrys förvåning.

"Bra..." tänkte ha tafatt. "Då så..." Han visste inte vad han skulle säga, han hade väntat sig att hon skulle säga emot.

"Jag skall ge mitt hjärta till James." sade hon tvekande, och Harry kände en kall hand runt sitt hjärta? Älskade hon någon annan? "Jag lovar att ge min och din kärlek till vår son."

Harry ryckte till. "Vår son?"

Ginnys leende dök upp igen. "Harry, läste du aldrig det gula häftet? Vi har inte använt skydd, och vad händer då?"

Andan stockade sig i halsen på honom "Använde du inte skydd?" utbrast han utan att veta om han var arg, förvånad eller glad.

"Det är din plikt lika mycket som din." sade Ginny och hennes leende försvann igen och hon såg vaksam ut. "Jag tänkte att eftersom vi ändå inte skulle åldras särskilt mycket kroppsligt så kunde vi lika gärna skaffa barn nu istället för att vänta i hundra år och ändå vara för unga... Jag vet att jag borde sagt någonting, men..."

"Harry Potter..." sade Voldemort plötsligt högt, och Harry ryckte till och stirrade trotsigt på honom. Han ställde sig mellan honom och Ginny, så Harry kunde inte se hennes ansikte längre "Det här verkar ju bekannt... Var det inte såhär vi sågs senast? Då menar jag ju senaste gången du inte var ett kryp... Eller du har visst alltid varit ett kryp va?"

Dödsätarna skrattade hånfullt, och alla tittade på dem.

"Ja, var det inte såhär det var när alla dina offer gav sig på dig?" gav Harry igen. "Var det inte såhär det var när du darrade och svettades när mina föräldrar dök upp ifrån enden av din trollstav? Var det inte en liknande situation som denna då jag låste in dig i en bur av ljus och vann vår due..."

Han hade inte ens avslutat meningen innan tusentals knivar penetrerade varje centimeter av hans kropp, hans blod blev till brinnande syra, hans skelett maldes sönder och hans skinn slets av honom. Det kändes som om förbannelsen varade i en evighet, men han var säker på att det bara var några sekunder. Han flämtade efter luft, och såg sig omkring. Han var alldeles yr efter smärtan, och han kräktes ner på sin klädnad.

Voldemort bara hånlog och talade igen. "Det är sannt, du har varit en värdig fiende." sade han lungt "Och värdiga fiender förtjänar ett värdigt slut. Du kommer bli omnämnd i böcker för ditt tragiska, smärtsamma och utdragna slut. Jag lovar dig, att innan kvällen är slut har du ångrat den första blick din mugglarfödda hora till mamma gav din far."

"Om du anser att min mamma var en hora, vad var då inte din?" sade han hånfullt. "Ingen äkta trollkarlsstolthet va? Horar runt med mugglare?"

Smärtan som puslerade inom honom på nytt var på något sätt tillfredstälande. Det var ett litet pris att betala för att få håna Voldemort.

"Lögner..." sade Voldemort och vände sig mot sina dödsätare. "Han försöker rättfärdiga sin mors slampighet med..."

Harry hånlog mot hans rygg. Voldemort hade plötsligt börjat låta väldigt osäker. "Ego sum Lord Voldemort, var det inte så du kallades när du gick i skolan?"

Voldemort stelnade, men vände sig inte mot honom, utan mummlade bara "Tyst." med ett hotande tonfall.

"Det är ett otroligt bra sätt att dölja ditt sanna namn, Tom." fortsatte Harry och lade en hånfull betoning bakom namnet Tom.

"Jag sa åt dig att vara tyst." om Harry inte vetat bättre skulle han tro att Voldemort var rädd.

"Ego sum Lord Voldemort... Om man kastar runt bokstäverna blir det Tom Gus Mervolo Dolder, inte sannt? Vilket mugglarnman på min ära..."

"Det var droppen..." utbrast Voldemort. "Harry Potter, vill du dö?"

Harry bevarade utan svårighet lugnet när Voldemort klev fram mot honom. En ilsken Voldemort med högrött ansikte och pumpade ådror i pannan var inte lika skräckinjagande som den lugna och hånfulla modellen.

"Kom igen värre än så kan du, Tommy ponken." retades Harry. "Jag är inte rädd för döden eller smärtan."

Voldemorts ansikte förlorade med ens all färg. Det var tydligt att han inte var van vid att man fortfarande sa emot honom efter en cruciatus förannelse, än mindre efter två. "Då så, då ska du dö nu, Harry Potter."

Voldemort tog ett par steg bort ifrån honom, vände sig sedan om och riktade trollstaven mot honom. "Avada Kedavra!" vrålade han och en grön stråle

"Finite incantatem!" sade plötsligt den mystiska rösten brevid honom, och han kunde plötsligt röra sig igen. Repen hade försvunnit och han var fri. Dödsätarna som stod utplacerade runt omkring honom flämtade till och backade undan när Harry slänge sig på marken precis i tid för att se förbannelsen träffa stenen, där hans huvud skulle suttit innan, och smulade söner den. "Harry, fly, alldeles för mycket hänger på dig!" vrålade trollkarlen.

"Vad i..?" utbrast Voldemort förvånat, men gjorde inget annat än att stirra vantroget på dem.

"Varför..?" började Harry, men Trollkarlen avbröt honom.

"För att du räddade mig en gång." sade han och drog av sig masken. Harry tittade vantroget in i Peters svarta råttögon, men nu när de inte var fyllda av rädsla och underdånighet utan istället tacksamhet och beslutsamhet, var det som att se någon helt annan. Han så faktiskt rätt så trevlig ut, med ett leende som passade så mycket bättre på hans ansikte än det skräckslagna och jagade ansiktet han sett inan. Håret som varit ovårdat var plötsligt bakbundet i en hästsvans och det insjunkna ansiktet hade fått tillbaka rätt färg och såg åter friskt ut.

"Avada Kedavra!" hördes Voldemorts röst igen, och istället för att slänga sig åt sidan vände sig Peter om och tog imot förbannelsen i bröstet.

Peter föll slappt ihop till marken och Harry visste att han var död. Harry kände sig inte ledsen, bara lite besviken på att han inte kunnat lära känna honom som den person han blivit.

Harry hade inte tid att ligga och titta på marken, för nu hade äntligen vampyrsinnena knastrat igång, och han såg hur Voldemort öppnade munnen och började uttala en ny besvärjelse.

"Bidding!" uttalade han i vad som för harr lät som normal samtalston men i själva verket var en väldigt snabbt framviskad besvärjelse, och Harry väntade sig att han skulle se en ny strålen, men ingen kom, så han forsatte sringa mor Voldemort, men just som han kom fram stelade han till och vampyrsinnena försvann och tiden flöt normalt igen.

Harry hörde hur Ginny skrek ilsket och han tittade bort mot henne. Hon slet förtvivlat i repen som band fast henne vid stenen, men de gav inte vika eftersom de var magiska rep som inte existerade i verkligheten. Därför funkade inte vampyrstyrkan mot dem.

"Kom fram till mig Harry." sade Voldemort lungt, och Harry kände hur hans ben förde honom närmare Voldemort, trots att han helst skulle vilja vända sig om och springa sin väg, fast inte utan Ginny såklart... Nej, det han ville göra var att slita strupen av Voldemort och ta med sig Ginny där ifrån.

Det måste sett väldigt komiskt ut när benen bara fortsatte att gå mot Voldemort medans Harry försökte stoppa dem, för Dödsätarna skrattade så mycket att de nästa grät när han kämpade för att få stopp på benen.

När han väl kommit jämsides med Voldemort skrattade han åt honom och hans ansikte var så hånfullt och skadeglatt att Harry faktiskt lyckade ta ett steg bakåt trots besvärjelsen. "Sedär, du verkar vara rädd för mig ändå Harry Potter." sade han segervisst.

"Nej, tyvärr, jag tycker bara du luktar så förjävligt." hånade Harry honom, men han bara log.

"Du sade innan att du inte fruktade att dö Harry, och inte heller smärta. Jag var arg då och tänkte inte klart, självklart skulle jag inte döda dig om du inte var rädd för det." Han log som om han försökt trösta honom. "Så jag ska inte döda dig. Men jag kom just på att det finns någon annan här som jag kan döda istället..."

Harry visste omedelbart vem han pratade om. "Nej..." var allt han kunde säga. "Nej, du får inte!"

Voldemort log. "Det får jag inte?" han fnissade hyseriskt. "Jasså, det får jag inte? Harry Potter, bara för att Dumbledore alltid gjort som du vill så betyder inte det att jag kommer vara lika svag. Han kanske tror att du är en hjälte, men jag vet bättre. Du är bara en pojke med förskräckligt mycket tur. Säg farväl till din söta Ginny..."

Harry öppnade munnen i protest, och såg hur Ginnys ögon fylldes av skräck och ångest, och hon skrek, skrek av rädsla för det som skulle komma.

"AVADA KEDAVRA!" Den gröna strålen for ut ur Voldemorts trollstav och träffade Ginny i pannan. Skriket upphörde omedelbart, och hennes ögon blev glasartade och tomma. Hennes huvud föll slappt ner i bröstet.

"Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!" Vrålade Harry utan att ens märka det själv. En blodsdroppe rann ner längs Ginnys näsa och droppade ner från nästippen. Voldemorts skratt ringde i öronen på honom.