Hej!

Det blev pretty långt idag :)

Hoppas ni gillar det! Ni kan väl skriva en kommentar? Jag ser att det är fler som läser om som ger en kommentar :/

KRAM!

Angel!

Kapitel 21

Ja för jag trodde du gått och blivit rubbad

"Jag har en dum idé", mumlar Harry och drar sitt finger längs ryggraden på den rysande Slytherinaren. Han tittar fascinerat på hur den Blonde vrider sig under den mjuka smekningen, försöker få mer kraft i smekningen och mer närhet än den fjäder lätta Harry retas med.

"Alla dina idéer är dumma, Potter", provocerar Draco leende och försöker få lite ilska i Harrys smekningar.

Harry låter sig inte provoceras utan lutar sig istället ner och kysser sakta med mjuka läppar över ryggen.

"Vill du fira jul med mig?" mumlar Harry mot huden och ler brett när Draco ryser. Han ler ännu bredare när han plötsligt får Slytherinarens navel framför sig – Slytherinaren har vänt sig om. Han kysser en väg uppåt tills han är i ögonhöjd med Dracos förtrollande gråa ögon.

Han biter sig tveksamt i läppen när han ser att Dracos uttryck är förvånat. Kanske går han för fort fram och ber om för mycket?

"Vad menar du?"

"Ja om du vill följa med mig och fira jul tillsammans med mig…?"

"Till dit du nu åker med alla Weasleys?" frågar Draco och tittar på honom med en blick som han inte riktigt kan placera.

"Jo, men inte hem till dem."

"Och vad tror du händer om du tar med mig?" frågar Draco.

"Det är stor risk att det blir sista gånger jag får se dig", säger Harry och ser lite road ut. Han tror att det beror på nervösheten.

"Glad för det ser jag", muttrar Draco och drar ner Harry i en hård kyss. Han suger åt sig Harrys underläpp och biter i den och låter den glida mellan sina tänder innan han släpper Harry och tittar utmanande på honom. "Säker på att du vill släpa med mig så jag dör?"

"Jag skulle inte låta de döda dig, har för mycket användning av dig", ler Harry och kupar Dracos skrev med sin hand.

"Du kan verkligen inte bara ge mig en gullig komplimang eller bara säga något positivt utan att dra upp hur du kan utnyttja mig, va?" frågar Draco och stönar.

"Du är för… läckert för det", viskar Harry och fångar upp Dracos stönande med en kyss.

"Så du vill verkligen ha med mig?" frågar Draco och drar sig undan från Harrys läppar. "Och du tror att de accepterar mig, bara sådär?"

"De tycker faktiskt om mig, Malfoy, så jag tror faktiskt att de litar på mig så pass mycket att de skulle kunna acceptera dig."

"Du låter mycket säker på din sak", säger Draco och låter nästan besviken.

"Du hade inte hoppats på det, hör jag. Är du rädd?"

"Jag är inte direkt någons favorit Potter så-…"

"Vi kan åka dit nu!"

"Va?!"

Draco sätter sig upp och Harry som lutat sig över honom ramlar åt sida.

"Om vi åker nu så kommer det knappt vara några där. Det kan kännas bättre om du är där först. Före Ron och hans familj,"

"Potter du är galen."

"Man måste vara galen för att kunna älska dig, Malfoy", ler Harry. "Du släpper inte in någon inpå dig om man inte är galen nog att försöka gång på gång."

Draco ler brett och vrider överkroppen så han hamnar över Harry. Han sänker ner sin kropp så han ligger platt mot Harry och lägger sina underarmar på var sida om Harry, med armbågarna i höjd med Gryffindorarens öron och knäpper sina händer ovanför dennes huvud.

"Jasså", ler han snett och ögonen glittrar till.

Merlin, så vackert, tänker Harry och flämtar till.

"Så…", säger Draco och lägger huvudet på sned, "vad får jag för att jag följer med då?"

"Beror väl lite på vad som önskas få."

Något ondskefullt glimtar till i Dracos ögon och ler och biter sig i tungspetsen.

"Det skulle jag ha gått med på ändå", skrattar Harry när han förstår exakt vad Draco är ute efter.

"Jag trodde inte Malfoys gnällde", muttrar Harry och funderar på hur han lättast skulle kunna bli av med den blonde tönten. Lura upp honom i astronomitornet kanske och råka knuffa ner honom?

"Malfoys gnäller med stil", säger Slytherinaren gnälligt och högfärdigt på samma gång.

"Malfoys kan få falla med stil också", muttrar Harry igen med sammanbitna tänder och inte blir det bättre när hans koffert väljer att välta.

Harry hade kommit fram till att de hade två val, antingen ta tåget och ta risken att bli upptäckta tillsammans eller så lånar de McGonagalls spis och använda flampulver.

Flampulver blev det.

Det vara bara det att Slytherinaren börjat gnälla halvvägs till hennes kontor, då de behövde ta hemliga gånger och dylikt för att slippa träffa på någon. Alla gångarna var inte gjorda för att släpa med sig en koffert och det tog bara tre vältningar för att få Draco på skithumör och börja gnälla värre än en tvååring som inte fått mat på tre dagar. Eller Draco gnällde nog snäppet värre faktiskt.

"Här", säger han och trycker lite flampulver i Dracos hand. "Grimaldiplan 12", säger han tydligt och ber Draco upprepa innan han låter Draco kliva in i elden.

Han skickar iväg Draco först för att verkligen se till att Draco inte backar ur nu och stannar på slottet.

Så fort Draco försvunnit så följer han efter.

"Gick det-…", börjar Harry säga och borstar av sig sot och höjer blicken. "WOW!" han kastar sig framför Draco och höjer händerna.

"Du sa att vi skulle vara själva…" säger Draco med paniken i halsen.

Harry tittar chockat på det tio tal trollstavar som är riktade mot honom.

"Eh… ni kanske kan sänka stavarna? Nehe inte det…"

"Harry du vet att det är en Malfoy va?" frågar Sirius med stav fortfarande pekat mot Draco, eller ja mot Harry själv då han ställt sig framför Draco.

"Ja…"

"Säkert? Du vet Malfoy, de som är på du-vet-vems sida som inte gillar mugglare, blonda och bleka som den där?" frågar Sirius och viftar mot nämnde person.

"Ja?"

"Okej… då är den andra frågan, vem är du?"

"Din Gudson! Vad är det här?" Harry förstår inte varför de inte bara kan sänkta stavarna och lita på honom. Tja fast… han skulle ju kunna vara förhäxad… eller inte ens sig själv.

"Vad är Marodörernas slagord?" frågar Remus som står snett bredvid Sirius, med Tonks på sin vänstra sida. Hon vinkar glatt när Harry möter hennes blick, men slutar tvärt när hon får en blick av Sirius.

"Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn?" Det är det Remus menar va? Undrar han samtidigt som han säger det.

Sirius sänker sin stav och de andra gör detsamma.

"Vi får nog flytta mötet, jag hör av mig om ny tid", säger Remus samtidigt som medlemmarna börjar röra på sig.

Harry hälsar på alla som går förbi honom – Bill, Tonks, Mundungus, Charlie och Kingsley.

Kingsley stannar till och tittar på Harry med sina mörka ögon och ser ut att försöka komma fram till om det går att lita på Harrys omdöme eller inte. Han ler lite efter en stund.

"Vi ses Harry."

"Det gör vi."

Han kastar en blick bak på Malfoy som ser ut att svalt sin tunga och vill helst att jorden ska svälja honom.

"Så, du har tagit med dig en Malfoy hit."

"Sirius-…"

"Det är ju Sirius Black!"

"Smart Malfoy, kan du vara tyst nu", säger Harry och föser honom bakom sig medan de rör sig från eldstaden mot bordet.

"Sirius, det är inte som det ser ut."

"Jag…"

Remus lägger sin hand på Sirius axel, han verkar se något som Harry inte ser. Kanske att Sirius ser James istället för Harry just nu när han är arg.

"Sätt dig Harry, du med Draco", säger Remus och ler lite. "Nu kanske du kan tala om varför du har släpat hit honom."

"För att jag ville."

"Ville!" fnyser Sirius.

"Sirius, jag vet att du hatar Lucius, men har Draco gjort dig något?" frågar Harry och Gudfadern tystnar. Han fingrar på sin stav beredd att ta till sig den så fort den mista antydan om Draco skulle anfalla på något sätt.

"Du tog hit honom till mitt hem, hoppas du har en bra anledning till det."

"Jag älskar honom."

Remus sätter vattnet han just tagit en klunk av i halsen, och Sirius börjar skratta ett skällande skratt.

"Han är förhäxad. Inga tvivel om det."

Harry stönar och slår pannan i bordet. Ibland älskar man Marodörer, ibland hatar man dem.

"Det är sant!" försöker han argumentera ner i bordskivan.

"Haha!"

"Merlin! Det är sant!" Han tittar upp och blir frustrerad på att de inte tror honom.

"Haha!" samma svar tillbaka igen.

Harry lägger sin hand runt Dracos nacke och drar honom, nästan brutalt, emot sig och pressar sina läppar mot hans. När han känner att Draco vill fördjupa kyssen så drar hansig undan och tittar trotsigt mot din Gudfar och Remus.

"Tror du att det fortfarande finns plats på psykavdelningen?" frågar Sirius lugnt och tittar på sin vän som sitter och gapar.

"Du är inte upprörd?" frågar Harry och undrar om han förstört sin Gudfars mentala hälsa nu.

"Nej, varför skulle jag vara? Dina föräldrar hade inte varit arga."

"Men jag kysste honom." Han petar på Draco med tummen och låter nästan besviken på att han inte blir upprörd. Bryr han sig inte?

"Ja, Harry, Det gjorde du. Men jag antar ju att du gjorde det av egen vilja."

"Men du var ju upprörd nyss ju!"

"Ja för jag trodde du gått och blivit rubbad och dragit med dig honom hit för att du kände dig road av det, eller att han förhäxat dig. Jag bryr mig inte om vem du är tillsammans med så länge du vill det själv."

Harry gapar nu lika stort som Remus. Han trodde faktiskt att Sirius skulle låsa in honom någonstans ett tag, inte att det skulle gå såhär bra.

"Mår han bra?" frågar han vänt mot Remus.

"Lika bra som du antar jag, om det nu betyder något…", får Remus fram. "Men jag håller med, ingen av dina föräldrar skulle ha blivit arga, så vi har inte heller anledningen för det. Vi litar på dig."

"Önskar alla andra kunde göra det", muttrar Harry.

"Ron?" frågar Sirius.

"Nej, Hermione. Och jag gissar på att alla andra inte är så glada."

"Hermione? Oj, det trodde jag inte…" säger Sirius och plutar med läppen. Han börjar väga på stolen och tittar upp i taket. "Ni kan ta ditt vanliga rum", säger han efter en stund.

"Varför kan mrs och mr Weasley komma hit förrän den tjugotredje?" frågar Harry Remus när de gå uppåt för trappan

"Uppdrag förstår du."

"Så Ron och de andra kan inte komma innan?"

"Sirius försökte prata med Molly om det, men hon ville inte att hennes barn skulle vara till besvär förrän hon själv kunde vara där. Nej jag tycker inte heller att de är till besvär", svarar Remus på Harrys oställda fråga.

De rundar hörnet och Harry väder sig om för att se att Draco hänger med. Han ler när denne fascinerat tittar sig runt i korridorerna.

"Jag ska ut ett par timmar, men kommer tillbaka igen, och Tonks kommer nog förbi också. Tror du att vi behöver hålla en viss person borta härifrån?" frågar Remus slänger en blick bakom axeln för att kolla om Draco lyssnar eller inte.

Harry förstår direkt vem han tänker på – Snape. Han hade inte ägnat sig en tanke på det. Det kanske är riskabelt. Trotts att ha litar på Draco så kanske det är för farligt att visa upp Snape här? Om någon får reda på honom och Draco och fångar Draco så är allas identiteter röjda. Och Snapes är det farligaste att undanröjda.

"Det kanske inte är så smart att ta hit just den personen", svarar Harry låg. "Jag litar på honom", han blickar bakåt för att inte göra Draco mer intresserad än han är för tillfället om det de diskuterar och visa Remus vem han snackar om, "Men om fel person får reda på om oss och fångar honom så är det stor risk att vi är undanröjda. Farligast blir det framför allt för den vi tänker på."

"Jag tar med mig Kingsley och åker dit. Det går alltid att fixa till det. Det är ett stort hus. Ni klarar er nu?" frågar han och stannar till utanför deras dörr.

Harry nickar och tror att de klarar sig fint härifrån.

"Vi säger till när middagen är klar så kan ni ju komma ner och äta med oss. Kul att se dig igen, Draco."

Draco nickar artig osäker på hur han ska titulera sin före detta lärare. Professorn sitter fortfarande i, och det är inte rätt att använda just nu.

"Varför har du inte sagt att Sirius Black är din Gudfar?" frågar Draco så fort de stängt dörren om sig.

"Du har inte frågat?" svarar han nästan frågande, undrar om det svaret är bra nog. Han har inte direkt tänkt att skulle helt random kläcka ur sig att Sirius är hans Gudfar. Det brukar komma fram om någon frågar eller om det är sådan situation att det är nödvändigt att säga det.

"Jag kan ju inte gå runt och fråga massa hela tiden", protesterar Draco.

"Varför inte?"

"Normala människor gör inte så! Och du kan ju bara berätta saker vartefter du kommer på det faktiskt."

"Är vi normala då?" frågar Harry och lindar sina armar runt Dracos midja och tittar upp.

"Nja kanske inte", ler han och lutar sig ner och fångar upp Harrys läppar. "Men det är ju jättecoolt att han är din Gudfar!"

"Du skulle kunna fråga tusen frågor om allt som händer runt omkring och Sirius är det som är intressantaste?"

"Ja! Just nu i alla fall." Draco vänder sig om mot sin koffert och rotar fram en tunnare tröja att byta till.

"Varför är Lupin här?" frågar Draco efter ett tag och drar av sig sin tjocktröja.

"Nu kommer det", ler Harry. "Det är ingen här som kallar honom för Lupin, han heter Remus. Han och Sirius har känt varandra hela deras liv nästan, de var kompisar med min pappa. Han är nästan som min andra Gudfar."

"Okej", säger Draco tyst och försöker sortera ur frågor i hjärnan. "Och vad är det här för ställe?"

"Sirius hem."

"Okej", han nickar förstående innan han bestämmer sig för att det skulle vara mycket intressantare att knuffa ner Harry på sängen och kyssa honom.

"Jag vill inte…"

"Jo det vill du!"

"Jag känner dem inte!"

"Snart gör du."

Draco vrider sitt vackra ansikte i en plågad min och Harry undrar tyst om han verkligen borde tvinga ner Draco och äta med de andra? Äh han får lära sig helt enkelt!

"Oj! Vilken vacker kombination!" utbrister Tonks och snubblar fram och griper tag i Dracos haka och vrider hans huvud för att kunna studera honom från olika vinklar. Hon drar ihop munnen i ena mungipan och några sekunder senare står hon där med vitblont hår och stålgrå ögon.

"Du är en Metamorf!" ler Draco och klappar nästan händer av förtjusning.

"Harry, jag gillar honom!" säger Tonks glatt.

"Tonks, Draco. Draco, Tonks", presenterar han dem innan han glider ifrån dem och ställer sig bredvid Sirius.

"Säkert att det här är okej?" frågar han tyst och tittar upp på den mörkhårige mannen.

"Det är bara du som kan avgöra om det är okej. Du får släpa med dig precis alla du litar på, inte mig emot. Jag försöker… inte uppfostra, det har ditt liv lyckats med ganska bra ändå", säger han och ler när Harry slår till honom på armen. "Men jag försöker behandla dig och lära dig om livet så som James skulle ha varit mot dig. Jag kände honom tillräckligt bra för att veta exakt hur stolt och hur mycket han älskar dig för att veta att han skulle inte ha kunna önska en bättre människa åt dig", säger han och nickar mot Malfoy.

"Du vet egentligen inte alls hur Malfoy är som människa.

Sirius ler lite.

"Jag vet vad jag är för människa. Han och jag är väldigt lika, framför allt vår charm och utseende", han får Harry att skratta och ler själv brett. "Jag vet vad han kommer från för uppväxt och att han mest av allt velat få en anledning att försvinna från uppväxten. James blev min räddning och du är hans. Och jag vet vad du är för människa."

Harry tittar bort mot Draco där han står och diskuterar ivrigt något med Tonks.

"Troligtvis räddar du hans liv, Harry. Om det inte hade varit för James hade jag nog fallit mot den mörka sidan trotts att jag så bestämt ville gå i Gryffindor för att komma bort. Gör det du kan för att inte låta honom falla in i mörkret."

Harry tittar mot Draco och tänker att han hellre skulle dö än att låta Draco någonsin få mörkrets märke tatuerat på sin arm.

"Inte ens om Draco skulle lämna mig och frivillig gå till du-vet-vems sida så skulle jag tillåta det. Jag skulle låsa in honom tills allt är över och det är fritt fram att släppa ut honom. Han får hata mig resten av livet än att han blir förlorad."

Sirius ger honom en varm blick och är på väg att säga något, men tystnar när Draco kommer fram.

"Oj vad ni blev tysta, pratade ni om mig eller?" frågar han ställer sig lutad mot Harry.

"Vi har absolut inget annat att prata om än dig, Malfoy", säger Harry roat. "Han här är ditt största fan förresten", säger Harry till Sirius och pekar på Draco.

"Varför har jag förtjänat den titeln?" skrattar Sirius.

"För att du är den enda som brutit dig ur en så gammal trollkarls släkt och överlevt!" Utbrister Draco och allt blyghet är som bortblåst.

Harry ler och gosar in sig i Dracos nacke och känner hur underbart hans liv är just nu. Han trodde inte att det skulle gå så bra som det gjort. Men nu fattar han att han faktiskt borde ha trott att det skulle gå såhär bra då han inte tror dåliga saker om de här människorna.