Kapitel 21: Ibland kommer man inte på något kapitelnamn, som i detta tillfälle.
(Slutet av februari 2006)

Albus, eller Al som James sa och han snabbt kom att kallas, var ett väldigt tyst och lugnt barn. Han sov för det mesta hela nätterna och var för det mesta ganska nöjd med livet.
"Inget konstigt med det när det är sådär enkelt", kommenterade Ginny det hela och plockade trött upp ännu en leksak James inte plockat upp innan han helt slut somnat som en liten, eller ganska stor egentligen, boll i Harrys famn.
"Jag kan hjälpa dig, men jag måste lägga James först…" Harry reste sig från soffan för att gå upp till övervåningen.
"Nej, jag har fått undan alla nu." Hon satte sig trött i soffan och lutade sitt huvud mot Harrys axel. "Man blir ganska trött av att ha två barn… Jag borde be mamma om en autograf, hon hade sju…" Ginny rös och Harry log.
"Fast ibland är det värt det." Han kysste först James panna och sedan Ginnys, men sedan började Albus låta från övervåningen och Ginny lämnade snabbt vardagsrummet. Harry log lite och snurrade frånvarande sin sons bruna hårlockar runt pekfingret. Han hade aldrig tänkt så långt i sitt liv att han tänkt att han någon gång skulle ha barn, han hade nog aldrig vågat tro på ett så långt liv. Nu var det en självklarhet, att James och Albus fanns var lika självklart som att han andades. Han erkände för sig själv att han var väldigt, väldigt förtjust i det också.

Nästa kväll somnade James för en gångs skull utan problem, och Harry och Ginny lyckades få en stund med bara de och Albus i soffan. Albus låg, vaken men tyst, i Harrys famn, och både Harry och Ginny var djupt inne i sina egna tankar.
"Vad tänker du på?" frågade Harry när nyfikenheten tog över efter fem minuter.
"Jag tänker på ett minne", skrattade hon. "Ska jag berätta?"
"Gärna."
"Okej… Jag var fyra år, Bill var 15 år. Vi läste i en tidning om den berömda pojken som överlevde", hon puffade till Harry i sidan,"som överlevt Voldemort. Klockan var sent på kvällen, så jag var jättetrött, men Bill berättade om tidningsartikeln, och helt plötsligt sa jag, 'När jag blir vuxen ska jag gifta mig med Harry Potter'." Hon tog en paus för att skratta och Harry skrattade han också.
"Vad sa Bill då?"
"Han sa att jag måste vara riktigt trött, och så gick han och lade mig. Jag sov nästan, men jag kommer ihåg att jag mumlade 'En dag… Du ska få se, Bill…' innan jag somnade." Hon skrattade ännu mer och Harry gapskrattade.
"Ja, det är du nu, i alla fall. Du har två barn med honom också…" Han log. "Varav ett behöver en ny blöja. Du eller jag?"
"Du har överlevt världens ondaste trollkarl, du borde klara att byta en blöja."
"Ja ja ja ja.." Harry suckade och gick iväg till badrummet med Albus.

"Paaaappa! Vi ska uuuut!" James skrattade och klättrade glatt upp i Harry och Ginnys säng.
"Vad…" Ginny gäspade. "Är klockan?" Harry tittade trött på klockan, men upptäckte att glasögonen inte satt på och istället för att få tag i dem lyckades han tappa de i golvet så de gick sönder med ett högt pang.
"Det var som… James, hämta mina glasögon och min trollstav." Han kände att James krånglade sig över hans ben och tre sekunder senare hade han trasiga glasögon på nästippen och sin trollstav i handen. "Reparo", sa han trött och när glasögonen var hela blev världen mycket skarpare och han kunde se att James såg otroligt nöjd ut med sig själv. Han log och tittade på den digitala mugglarklockan, som visade 7.26.
"Kan du se klockan nu?" Ginny hade satt sig upp i sängen och höll på att amma Albus.
"Halv åtta… Det kunde varit värre."
"Ut i nönn", sa James envist.
"Det var klockan elva, James. Inte riktigt än."
"Jo, nu!" James lade armarna i kors som påminde skrämmande mycket om Ginny. Tydligen insåg hon det själv, för hon gapskrattade.
"Vi ska gå upp och äta frukost nu, men inte…" Hon hann inte längre innan James hade hunnit ut ur sovrummet.

När klockan till slut blev elva var redan Ron, Hermione och Rose, Bill, Fleur, Victoire och Dominique samt Ted som sovit över hos dem, och George och Angelina på plats vid Godric's Hollows backe, som var perfekt för att åka pulka och madrass, varav George släpade på det andra alternativet, gröna och rosa från sin egen affär. Till en början åkte bara Ted, Victoire, James och Dominique, men eftersom de såg ut att älska det påstod George att han borde demonstrera att madrasserna funkade för vuxna, och lyckades åka baklänges nerför backen med ett illtjut och krocka i dammen där isen spräcktes. George blev genomblöt och rätt sur, men alla andra skrattade så mycket att ingen fick ordentligt med luft.
"Snyggt, George", sa Harry när han fick luft igen.
"Tack tack", muttrade George och använde en torkförtrollning för att få sig torr igen. "Ingen annan som vill testa?" sa han hoppfullt.
"Bara om alla andra gör det samtidigt", sa Ron.
"Jag avstår", sa Hermione med panik i blicken.
"Kom igen, Hermione!" Ginny skrattade. "Vi kan åka åt det håll Ted, Victoire, James och Dominique åker, då kommer vi inte i dammen."
"Men om vi råkar åka baklänges igen…"
"Det kommer inte hända", log Angelina. "Inte om alla lutar åt det andra hållet, det går att styra mattorna. Snälla, kan vi inte åka allihop, Ted, Victoire, James och Dominique också?"
"Jag kan hålla koll på Rose och Albus", sa Hermione snabbt och flyttade sig närmare barnvagnarna.
"Som du vill." George ryckte på axlarna. "Ska vi åka alla då?"

Det tog ett tag, men till slut hade alla en madrass att sitta på, en del satt själva och andra inte, och alla snören var hopknutna så att ingen skulle ramla av.
"Bara att åka då", sa George nöjt och lutade sig åt rätt håll denna gång. Mattorna såg ut att lystra, och i en hejdundrans fart som fick alla, vuxna som barn, att skrika av skratt, speciellt när Fleur och Angelina ramlade av halvvägs i backen, åkte de nerför backen. Det gav en otrolig mersmak, men tre timmar senare var alla hungriga och en del genomblöta, så de fick bege sig hem under enorma klagomål från barnen.

James somnade lugnt den natten efter att Harry suttit vid hans säng och gjort lila gnistor med staven – Ett trick som brukade få James att somna med ett leende på läpparna, så även denna gång. Harry strök James lockiga hår en sista gång och lämnade tyst rummet.
"Gick det bra?" frågade Ginny tyst när han kom in i sovrummet och började byta om till pyjamas.
"Ja då… Han somnade med ett leende på läpparna."
"Det är härligt när barn gör det." Ginny log ett av de där leendena som alltid fick en på bra humör.
"Verkligen." Harry tog av sig glasögonen, lade ifrån sig dem på sängbordet och snart sov han.

Tyvärr varade inte den härliga sömndvalan särskilt länge. Det var kolsvart i sovrummet när han väcktes av förfärad barngråt, vilket fick honom att snabbt få på sig glasögon och skynda sig till James sovrum där gråten hördes.
"Hur är det, James?" Han satte sig på knä bredvid sängen och innan man kunde säga 'feber' hade han en kokhet gråtande varelse om halsen.
"Monstel… Monstel vill äta mig…" James skakade av feber och trötthet.
"Det är inga monster, Jamie… Får jag bära ner dig till köket? Jag måste se hur mycket feber du har, och du måste få medicin." Hans ögon började vänja sig vid ljuset nu, och han såg att James nickade, så han lyfte upp honom och gick ner till köket, där han satte James på en stol. Är man trollkarl finns det smarta saker för det mesta, och med deras febertermometer behövde man bara nudda pannan en sekund så läste den av temperaturen. James hade aldrig tyckt att den var obehaglig, han reagerade inte den gången heller, och en sekund senare lyste siffrorna 39.8 på den.

Efter att ha fått truga i James lite medicin gick Harry upp med honom igen, och var precis på väg att lämna rummet när James frågade:
"Pappa stanna? Ba-a inatt? Så inga monstel kommer?" Hans röst lät så ynklig och trött, och Harry kunde inte stå emot den.
"Okej, James. Du får sova med mig." Han lyfte upp honom och bar in honom till dubbelsängen där Ginny fortfarande sov djupt. James lade sig i mitten och på några sekunder sov han. Harry lade sig bredvid, drog in doften av den nu lite svalare pojkens hår, och bara njöt.
"Några monster ska aldrig få ta dig, James", sa han tyst och föll in i en behaglig sömn.