Hogwarts läser HP: Fången från Azkaban

by lealover1

De är nu inne på 3 boken & fler lögner än någonsin kommer avslöjas, hur kom egentligen Sirius Black in i slottet & varför dagen innan? Vad var han ute efter för 3 år sen? Varför hatar Gyllene trion Scabbers så mycket? Kommer Harrys förbannelse upphöra eller är han dömd att ha den tills sista boken? Inget kunde förbereda alla på vad de kommer få veta & kan de fixa gamla misstag?

21. Lord Voldemorts tjänare

Guest: Jag ska försöka få med mer kärlek mellan Harry & Ginny och Remus och Tonks.

Hedwig: Hej, tack så hemskt mycket, och tack för att du ändå tog dig tid att lämna en kort kommentar även om du egentligen inte hade tid. När det gäller din fråga så jobbar jag på det, saken är att jag aldrig i hela mitt liv har skrivit romans direkt, nämnt att några är ett par men jag har aldrig skrivit om ett par, så därför tycker jag att det är lite utmanande, och även svårt, att skriva om känslorna mellan Harry och Ginny. Det hjälper inte heller att jag aldrig har haft något eget förhållande så jag har ingen egen erfarenhet heller, men jag ska försöka få med känslor mellan de två mer, även om det antagligen kommer bli mer i nästa bok för just nu vill jag fokusera på Sirius eftersom det här kommer bli en livsförändrande händelse för honom. Men jag ska försöka få med Hinny och syskon-känslor mellan trion. Massor med kramar till dig.
/Lea

OzzyStar2: Det är lugnt att du inte skickade någon review, de flesta lade inte märke till att jag uppdaterade så fort och hann inte lämna någon review, jag hade inte räknat med att få så många som jag ens fick. Och du kan ju se det positiva med det.
Tack och lov att du gillade Freds och Georges reaktioner, jag var väldigt orolig över att de inte skulle leva upp till förväntningarna. Jag känner mig lite elak som blir glad över din reaktion, med tanke på att du knappt fick någon luft, men jag tänker ändå ta det som något väldigt positivt, och jag är glad du tyckte reaktionerna var perfekta. Du får mig att rodna här med allt ditt beröm.
Det fanns en anledning till varför jag lät Dumbledore stoppa läsningen för kvällen, bortsett från att det började bli sent, du kommer säkert förstå anledningen när du läser det här kapitlet; men kort sagt är det för att jag ville få med vissa saker. Jag är säker på att reaktioner som du kommer på är bra, ha lite självförtroende.

Aveline01: Hej Aveline. Det är lugnt att du inte skickade en kommentar på direkten, och jag förstår vad du menar med att tiden flyger iväg. Jag är glad att du gillade kapitlet, och som vanligt har du rätt när du säger allt blir mer spännande i slutet. Det är ju då man får svar på sina frågor. Har det redan gått drygt ett år sen du börja läsa min fanfic. Det känns som om det bara var för tre,fyra månader sen för mig. Det kanske förvånar dig men jag blir själv glad när jag hinner uppdatera snabbt, inte för att jag vill ha beröm utan för att jag gillar att göra er glada, för jag vet att ni uppskattar när jag uppdaterar fortare. Och det är ingen orsak med att jag uppdaterade så fort förra gången Aveline.
Hm, jag får kolla upp ifall den upprepningen hände. De ville inte låta mig uppdatera min fanfic, eller rättare sagt de ville inte tillåta mig att lägga in kapitlet på deras sida, så jag var tvungen att lägga in kanske fyra rader med text, spara, kryssa ner sidan, öppna upp sidan och lägga in fyra rader med text, spara, kryssa ner och upprepa. Det tog mig drygt fyra och en halv timme sammanlagt att lägga in hela kapitlet i ett dokument på den här sidan innan jag kunde uppdatera. Så det är fullt möjligt att en upprepning existerar. Du hade rätt, jag fixar det så fort jag svarat färdigt på alla kommentarer… eller inte… de ville inte tillåta mig att göra några ändringar. Varför får jag inte uppdatera mina kapitel på den här datorn?… okej, jag fick tag i en annan dator och lyckades äntligen fixa misstaget nu. Men jag är glad att du utöver det gillade mitt kapitel och att du gillade Freds och Georgs kommentarer/reaktioner angående marodörerna. De var det som jag var mest oroad för i det kapitlet. Jag älskar också Luna, hon är nog min favorit för hon vågar alltid vara sig själv, något jag själv strävar efter att vara. Jag längtar personligen till Snape "svimmar" *host blirattackeradhost* Ha det bra du med Aveline.
/Lea

Amanda: Haha, jag ber om ursäkt för att jag uppdatera så fort att du inte hann kommentera. Även om det för dig egentligen är något positivt. När det gäller mitt svar så skrev jag bara sanningen. Jag menade varje ord jag skrev, och det var så lite. Men jag är glad över att du mår bättre nu. De flesta är nog som sagt lite smått panikslagna. Har du någon aning om vilken linje du ska välja, eller vad du ska bli?
Tack så mycket, och jag är lättad att veta att du inte tyckte tvillingarnas reaktioner vara lama. Som du säger så är de upptågsmakare och vet hur man håller sina känslor inne.
Massor med kramar till dig

AlexaAsterix01:Haha, jag är inte förvånad över att du trodde det var någon glitch eller bara ett vanligt meddelande. Det där är det snabbaste uppdateringen jag någonsin gjort (jag räknar inte med sådana kapitel där ingen läsning har skett). Visst är det spännande nu när allt drar ihop sig?
Jo jag vet, det är så jobbig när karaktärerna inte samarbetar, jag har det problemet med min bokkaraktär nu så jag sitter helt fast. Men när du säger att du skriver en bok, menar du en helt egen bok som du tänkte publicera, eller någon slags fanfic bok. Jag antar att det är det första, och den är säkert bättre än du tror. Man är alltid väldigt kritisk mot det man själv skriver. Tack så mycket.

Thalia: Men vad kul att du har praktik och du verkar ha bra tider, jag kommer aldrig ha praktik eftersom jag valde Samhällsvetenskap, lite mer än två år kvar i gymnasiet med plugg innan ännu mer plugg väntar. Jag dömer ingen, ifall du säger att det är jobbigt så tror jag dig definitivt, jag kan tänka mig att det blir en aning jobbigt efter ett tag faktiskt oavsett hur mycket man gillar det. Jag är så glad att du blev glad och uppskattade de två kapitlen. Kul att du gillade Justins kommentar om att Remus är normal, jag är bara inte säker på ifall professorerna håller med honom helt med tanke på allt trubbel Remus och marodörerna (i mitt huvud i alla fall) hamnade i under sin skolgång.
Vilken tur, jag lyckades se till att din idé kommer fungera utan att ha någon aning om vad som egentligen kommer hända. Ju mer jag hör om det desto nyfiknare blir jag. Jag väntar spänt på att få se hur Lucius, Bellatrix, Andromeda och Narcissa passar in i bilden, de tillsammans med Jily och en övergiven herrgård kan och kommer bli en väldigt intressant kombination. Jag kan definitivt tänka mig det, det förvånar mig faktiskt att Hogwarts stod kvar efter de tagit studenten. Jag är ganska säker på att Filch erbjöd sig som frivillig att slå marodörerna i kedjor, och att lärarna ofta var frestade med att godta hans erbjudande. Och du pladdrar inte, enligt mig, å andra sidan gillar jag pladder så pladdra på.

Review2: Jag är så lycklig över att veta att du älskade Freds och Georges reaktioner till när de fick veta att Remus är Måntand. Personligen är jag mer orolig för att professorerna inte kommer få en lugn stund nu när marodörernas identitet avslöjas, för jag har en känsla av att Fred och George kommer försöka skapa en allians med marodörerna och Harry. Det faktum att Harry använde sig som en sköld för att försvara Remus var ingenting jag planerat, det bara hände när jag skrev, men du har helt rätt i att det är något som han kommer göra för Sirius. ah, du har så rätt i att ministeriet är inkompetenta. De enda som inte är det är i princip Madam Bones, Kingsley, Tonks, Mr Weasley och Moody, men han är galen så han räknas inte med. Jag vet att många förvänta sig att Sirius skulle bli "avslöjad" i förra kapitlet, så därför valde jag att vänta. Jag vill inte vara för förutsägbar.
Woa, jag har fått någon att hata en karaktär… jag är inte säker på ifall det är positivt eller negativt. Men när det gäller hennes tankar om Remus (vilket jag för den delen hata att skriva för jag håller definitivt inte med henne) så anser jag att det är tankar som hon skulle kunna ha i de "riktiga" böckerna. Jag menar hon njöt av sitt jobb att sända oskyldiga till Azkaban eller utdela dementorkyssen, så hon är ju inte direkt oskyldig. Men du har en intressant syn på hennes bestraffning. Jag har nog själv alltid hatat henne, mer än Voldemort faktiskt. Du har helt rätt i när du säger det här är Lord Voldemorts tjänare. Ha det bra du med Thalia.

Linneagb: Visst är det otroligt att ett nytt kapitel dök upp så fort. Det är vad som händer när man är uttråkad under en hel dag och är ensam hemma så man inte har någon som skriker att man ska gå ut. Jag är glad att du gillade Freds och Georges reaktioner, jag var väldigt oroliga över det eftersom jag visste att det var något som alla hade sett fram emot. Bara 4 kapitel kvar. Jag är stolt över att jag kommit så långt, men samtidigt är det sorgligt. Min favoritbok är snart slut, och den mörkare delen av Harry Potter legenden tar sin början.
Jo, jag kan tänka mig att de flesta personerna inte hade lyssnat på dem, å andra sidan så hade de flesta personerna inte ens hamnat i den situationen.

Lily Luna Potter02: Jag vet, visst är det ett mirakel att jag uppdaterade så fort. Men jag är så glad att jag inte kan uttrycka det i ord över att du gillade det. Yay chokladgrodor. Jag kan äntligen påbörja min egna samling nu. Men jag ska se till att spara dem till kapitlet då dementorerna dyker upp, jag vill inte bli så påverkad av dem att jag inte kan skriva klart det kapitlet. Jag hoppas att jag hinner uppdatera till Rons födelsedag igen… hmm… antingen inte, såvida jag inte väntar med att lägga upp ett kapitel till dess… äh, vi får se vad som händer. Och tack sååååååååååååååå hemskt mycket!

Hanna: Aww, tack så hemsk mycket. Jag är glad att du blev så glad när jag uppdaterade så fort. Och det är du som är den grymma.

Ellen: Aw, jag är så glad att du tycker kapitlen blir bättre och bättre. Jag är så lättad över att du tyckte att det gick jättebra att skriva det, jag har jättesvårt att skriva Fudge och Umbridge, jag vet inte varför, kanske för att jag verkligen ogillar(hatar*?) dem. Jag tror nästan att det är lättare att skriva Voldemort, å andra sidan har jag inte gjort det så jag ska inte säga något. Men med Umbridge försökte jag bara visa hennes smaklösa tankar angående halvraser eftersom kapitlet prata så mycket om Remus liv.
Du är faktiskt den första som ens nämner wolfstar, jag är inte direkt en shipper när det kommer till det, men jag har läst en hel del wolfstar fanfics, och jag kan definitivt se dem som ett par, se varför folk tror att det var ett par, okej vem lurar jag, jag menar jag har läst fler Remus/Sirius än Remus/Tonks. Jag älskar å ena sidan Remus/Tonks, men jag älskar även Remus/Sirius, och i början så lekte jag med tanken på att låta de vara romantisk involverade med varandra, men jag beslutade att inte låta det hända för att inte komplicera saker runt Teddy. Däremot ska jag försöka, när Sirius väl är fri, att få dem ha ett väldigt nära vänskapsförhållande med varandra.

HQanna: Yay, jag lyckades med att överraska dig. Mitt liv är nu fullbordat, jag kan dö i frid (efter jag avslutat alla projekt jag har påbörjat… ja, med den inställningen kommer jag leva för alltid troligtvis). Men jag är glad att du reagerade så positivt till det, och tur för dig att det inte var en dröm, medan jag älskar känslan i en underbar drömmer så hatar jag när man vaknar och inser att det bara var en dröm.
Åka i fängelse. Ingen big deal, har redan suttit där i två månader… gjorde något dumt och fick ta konsekvenserna… ett tips, gör inget som verkar som en bra idé när man är full, det är ingen bra idé när man är nykter sen igen… okej allt det jag skrev om fängelset är en lögn. Jag har aldrig blivit full, jag har druckit kanske fyra klunkar alkohol i hela mitt liv, som då varit utspädd eftersom det var en bål, och jag har aldrig suttit i fängelse eller gjort något brottsligt, bortsett från att sno en bil från en missionskyrka när jag var kanske ett, lade den i min väska tydligen. Men strunt samma, jag är väldigt trött ifall du inte har märkt det om du undrar varför jag babblar på. Tillbaka till att svara på din review. Glömma bort dig tror jag är omöjligt. Du är för söt och positiv för att att dementorer ska få mig att glömma dig. Sirius kom ju fortfarande ihåg sina vänner och Harry när han var i Azkaban, inte sant. Jag skulle inte ha något emot att skriva en riktigt deprimerande fanfic någon gång, en oneshot… hm, det verkar intressant, men det får bli när jag är klar med alla böckerna i så fall. Tyvärr är mina föräldrar mugglare (de är under uppfattningen att även jag är det och Hogwarts inte existerar, men det gör det. Här inne, i våra hjärtan, och oavsett ifall det är via sidor eller tv-skärmen så kommer Hogwarts alltid finnas där och välkomna oss hem) så vi äger inga fjäderpennor, jag såg en igår (7/2-15) på Arbetets museum, men det kosta nästan tre hundra och jag har inte råd med det tyvärr. Tyvärr kan jag inte skriva vad du bad mig om, för det är en lögn och jag får inte tala osanning, J.K Rowling är världens bästa författare.
Haha, det är lugnt att du inte hann med texten, det kommer dröja ett tag innan det här kapitlet kommer upp, när du läser mitt svar har det säkert gått minst en vecka, troligtvis två. Men jag gillar ditt sätt att tänka, ett väldigt bra sätt att tänka på :D DU är mest underbar i hela världen.
YES, en Hobbit referens, jag älskade filmerna, boken var också väldigt bra för den delen. Vem är din favoritkaraktär. Min är helt klart Kili, jag är alltid honom när jag kör Hobbit på X-box. Och läser du LotR, tycker du att de är bra? Jag vill verkligen läsa böckerna och jag äger alla tre, har försökt läsa dem sen jag var åtta/nio, men jag tycker det är så långtråkiga. Första gången jag läste dem kom jag ungefär halvvägs in i första boken, sen gav jag upp. Så börja jag om i början av förra året, jag är på sida runt 150 eller något sådant och jag tycker inte något har hänt, så jag fastna där och började på nya böcker istället, jag menar jag har hört att alla säger böckerna är fantastiska när de väl läst ut alla men som sagt sitter jag fast, förhoppningsvis blir det bättre när min favorit kommer in. Jag älskar filmerna dock, de är absolut de bästa filmerna jag har sett (jag tycker till och med de är bättre än HP filmerna). Har du någon favoritkaraktär i LotR, vem är det i så fall och varför just den människan/alven/dvärgen/hobben/orchen/Uruk-hain/trollet/ollifanten/Enten/djuret/varelsen, jag tror det täcker alla som lever i Midgård. (Jag ber om ursäkt ifall jag spårade ut där, det är bara det att ingen av mina vänner har sett någon av filmerna, inte hela filmerna åtminstone, bara delar, de har inte heller läst böckerna så jag kan inte diskutera det med någon. Att diskutera med pappa är inte kul längre nu när vi hållit på i ca: 8 år med att se filmerna varje jul. AW, du gillar mig mer än Rons smutsiga strumpor, jag är så hedrad. Och du ska ha det underbart. *Hundra dussin med röda, rosa och vita rosor*. (Jag ser inte på bandy, tog bara några färger. Men heja Bollnäs antar jag :D)
Urgh, Umbridge. Hon ger mig mardrömmar… det är som om hon tror hon är fem år och hon är gullig i rosa.
PS: tyvärr dröjer det här kapitlet längre, ifall jag kommer ihåg ger jag en förklaring till alla. Annars får du helt enkelt nöja dig med att det tog tid ;)
PS2: Oj, mitt svar blev väldigt långt. Det täcker seriöst mer än en sida. Med storlek 11 på mitt program. Hoppas du orkade läsa ;)

---

vanligt

Sirius

Boktext

tankar

Teddy

Minne

---

AN: En varning, Snape kommer få ganska mycket hat i det här kapitlet, bara så att ni som gillar honom är medvetna. Jag kommer ge en förklaring till varför jag valde göra som jag gjorde i slutet av kapitlet.

2. Det här kapitlet var väldigt svårt att skriva men jag hoppas att ni gillar det, och ett plus är att det är det längsta jag har skrivit hittills

---

Harry sade godnatt till sina vänner ovanför trappan i entréhallen innan han styrde stegen upp mot Umbridges kontor.

Varje steg han tog kändes tyngre och tyngre. Varför behövde han utsättas för det här varje kväll. Vad hade han gjort för att förtjäna det? Med en fnysning mindes han; han hade fått en oskyldig dödad och det här var hans bestraffning; han visste att han förtjänade det, precis som Umbridge hade sagt så många gånger. Han kanske hatade henne och ansåg att hon var en total idiot, men när det kom till det "ämnet" så hade hon rätt, inte för att han någonsin skulle erkänna det till henne, eller till någon av sina vänner för den delen. Utan att bry sig om att knacka öppnade han dörren till hennes kontor och klampade in.

Som förväntat var det helt tomt, han hade trots allt lämnat salen innan henne. Han såg sig omkring, tog åter igen in allt rosa och fluffigt i rummet. Missförstå honom inte, han hade ingenting emot rosa i vanliga fall, men när det gällde Umbridge fungerade det helt enkelt inte. Det var som om hon försökte förklä sig i sina hemska rosa kläder, låtsades vara någon som hon inte var. Som om det faktum att hon bar rosa skulle göra henne till en trevlig person. Men sanningen faststod fortfarande om att hon var en sadistisk liten padda med ingen känsla för mode, Lavenders ord, inte Harrys. Dörren bakom honom for upp och Umbridge klampade in, våt från topp till tå av någon mörklila substans.

Harry höjde förvånat ett ögonbryn medan han satte sig ner, det verkade som om hon hade stött på Peeves på vägen tillbaka till sitt kontor, något som gladde honom innerligt. Han gjorde en tyst notering om att han skulle behöva tacka Peeves för det någon gång, kanske genom att köpa honom något från Zonkos.

"Vad väntar du på? Sätt igång", fräste Umbridge och Harry sänkte sin blick emot pergamentet som redan låg på hans bänk. Men han rörde sig inte, utan stirrade bara tyst ner på det skinande, tomma pergamentet som snart skulle blänka i en mörk rubinfärg bestående av hans blod. "Jag sade sätt igång!" skrek Umbridge och Harry ryckte till vid nivån av hennes gälla röst.

"Du har inte gett mig något att skriva med", sade han och stirrade trotsigt upp på henne. "Du får ursäkta mig, men jag vet inget annat sätt att skriva på bortsett från med en fjäder. Ifall du inte räknar med bläckpennor från mugglarvärlden."

Han visste att det var ett dumt drag av honom att säga det, något som säkert skulle leda till extratid av hans bestraffning, men han verkade aldrig kunna hjälpa det. Det var som om hon medvetet gjorde sitt bästa för att göra honom förbannad och få honom att vara så sarkastisk mot henne.

Intresserat såg han på när hennes ansikte blev mörkt rött, något som skapade en intressant kombination tillsammans med den lila färgen som låg klistrad över hennes hy. Spottandes utav ursinne ryckte hon upp en av lådorna i hennes skrivbord och hennes tjocka hand med korvliknade fingrar drogs mot bottnen av lådan medan hon krafsade efter sin blodsfjäderpenna. Till sist lyckades hon hitta den och hon slängde upp den framför Harry. Dess svarta färg på fjädern sken i ljuset från de levande ljusen och den spetsiga metallspetsen blänkte hotfullt av lågan. Med en aning darrande hand lyfte Harry upp den och placerade spetsen mot pergamentet innan han pausade.

"Var är de andra?" frågade han medan hans blick dras emot dörren. "Jag är inte den enda som har straffkommendering med dig ikväll", fortsatte han medan hans tankar vandrade emot Fred, George, Lee, Katie och Ginny… och vad var hennes namn… Amanda? Eller var det hennes väninna Katrina som hade straffkommendering? Han antog att det inte spelade så stor roll.

"De har fått utföra sina straffkommenderingar under översikt av andra professorer", sade Umbridge med ett brett leende. "Jag ville inte att ni skulle bli distraherade av varandra och glömma bort vad det är meningen ni ska göra. Nu, skriv "Jag får inte tala osanning" ", sade hon sockersött och Harry grimaserade innan hans hand började röra sig för att forma första bokstaven.

Utan att visa någon reaktion till det obehagliga stinget i hans hand fortsatte han att skriva ut resten av meningen, innan han flyttade ner fjäderpennan en rad, kanske om han fyllde pergamentet snabbt så skulle han slippa ut därifrån snabbare. Det dröjde inte länge förrän han märkte att han bara hade behövt skriva meningen några få gånger innan hans hand slutade att läka ihop och han såg en aning oroligt på den. För varje kväll tog det mindre och mindre tid innan den gav upp att försöka läka ihop såren han skapade själv, som han ristade in i sin egen hud. Efter bara en halvtimme var det näst intill outhärdligt, men han vägrade visa sin svaghet. Vägra visa att tårarna brände bakom hans ögonlock, helvetet skulle frysa över innan han gav Umbridge det nöjet. Så tyst höll han ut medan hans hand brann av smärta och blodet rann nerför hans handled och sögs upp av ärmen på hans tröja samt droppade ner på bänken där det samlades i en liten pöl. Ideligen blickade han diskret upp för att alltid se att Umbridge såg på honom med ett nästan hungrigt uttryck, hennes ansikte fyllt av belåtenhet och nöje över vad hon tvingade honom att göra. Men hans ansikte förrådde inget åt henne, bara ren koncentration på sin uppgift. Att ta sig igenom straffkommenderingen utan att bryta ihop. Harrys huvud rycktes upp när klockan slog ett på natten och Umbridge suckade besviket.

"Jag antar att det får räcka för ikväll Potter", sade hon tungt, som om hon gjorde en stor uppoffring med att låta honom gå. "Jag hade hoppats att vi skulle ta oss längre. Vi får fortsätta imorgon efter läsningen."

"Godnatt", sade Harry medan han reste sig upp, noga med att torka bort blodet på bänken med sin ärm, det fanns ingen mening med att lämna det kvar. Merlin vet vad hon kunde göra med hans blod. Han vände sig om för att gå.

"Åh Potter, en sak till", Harry vände sig stelt om och såg på sin professor som log obehagligt, ett säkert tecken på att han inte skulle gilla vad hon hade att säga. "Jag vill att du tar avstånd från dina vänner."

Harry tappade nästan hakan i chock åt hennes order. Vem trodde hon att hon var som försökte få honom att strunta i sina vänner, överge den lilla familj han hade. "Jag är ledsen professor Umbridge, men jag kan inte göra det. Tänker inte göra det", lyckades han få ut genom sammanpressade tänder.

Om möjligt blev hennes leende ännu bredare och Harry kunde i en del av sina tankar inte låta bli att tänka att hon var tvungen att vara delvis padda för att hennes mun skulle vara så bred, ifall hon varit helt mänsklig skulle den säkerligen ha brustit för länge sen pågrund av bredden av leendet hennes mun antog.

"Det är inte en fråga om vad du vill Potter. Antingen tar du avstånd från dina vänner eller så ger jag dem straffkommendering och låter dem skriva över tusen rader varje natt med samma slags fjäderpenna som du nyss använt." Harry stapplade nästan bakåt i chock. Hon kunde inte, ifall hon gjorde det skulle de få ärr som aldrig läkte, skulle förlora så mycket blod. "Det kommer vara på ditt ansvar då Potter, du har chansen att stoppa dem från att behöva få det straffet."

"J-jag kommer anmäla dig innan du hinner göra något", sade Harry bestämt.

Det fanns ingen chans att han tänkte låta hans vänner genomgå den här smärtan, den här tortyren. Han struntade nu blankt i ifall hon skapade en regel om att de andra professorerna inte fick blanda sig i vad hon gjorde. Madam Bones skulle kanske kunna stoppa henne, beslagta fjädern, för det kunde väl knappat vara lagligt det hon gjorde.

"Anmäla mig för vad, Potter", skrattade Umbridge lätt och Harry gnisslade tänderna åt hennes gälla skratt. "Jag gör inget olagligt. Jag har all rätt som professor att ge ut rader att skriva som bestraffning."

"Inte med elevers blod", påpekade Harry.

"Men jag har det, Cornelius Fudge, trolldomsministern själv skrev under pappret för att låta mig dela ut den bestraffning jag anses lämpligast tidigare ikväll. Vad jag gör är helt lagligt."

Harry kunde nästan känna sitt hjärta sluta slå. Hon hade uppnått vad hon aldrig borde ha fått, en tillåtelse att tortera elever med tillstånd och utan konsekvenser. Tekniskt sett så hade hon nu mer makt än vad professor McGonagall hade. Han var tvungen att varna de andra om det, se till att de var säkra… något han kunde uppnå med bara ett löfte.

"Jag ser fram emot att se ditt val imorgon Potter. Kom ihåg, tar du inte avstånd kommer de bestraffas och det hamnar på ditt samvete. Ha en trevlig natt, Potter", med de orden föste hon praktisk taget ut Harry, som var frusen av chock, genom dörren.

Harry stirrade på dörren med breda ögon under flera minuter innan han som i trans vände sig om och började återvända till tornet. Han hade redan beslutat vad han skulle göra, det var inget svårt beslut. Han var tvungen att hålla de andra säkra, beskydda dem från Umbridge. Ifall det innebar att han skulle ge upp sin lycka, den lilla familj han skapat under de senaste fem åren så var det något han kunde leva med. Han var medveten om att de säkert skulle börja hata honom förr eller senare för att han knuffa bort dem, och tanken fick honom att vilja bryta ihop. Han drog ett djupt andetag och lutade sig mot väggen för stöd. Kunde han göra det? Ge sig själv så mycket sorg, han såg ner på sin hand som fortfarande blödde och han hade sitt svar.

"Det är för det bättre", försökte han övertala sig själv. "Jag klarade mig helt själv i tio år utan att någon som brydde sig alls. Jag kan klara det nu med. Det är mycket bättre på det här sättet, de behöver inte hamna i fara. Ingen mer behöver dö. Jag kämpar mot Voldemort ensam. Utan familj och vänner har Voldemort inget att använda emot mig, jag behöver inte oroa mig för andras säkerhet. Jag kan sköta mitt jobb, möta Voldemort en sista gång och ta mig med honom i graven. Jag skulle ändå ha dött i kriget i alla fall, på det här sättet behöver ingen lida för att jag dör. Ingen behöver sörja över mig. Jag kommer bara vara någon som dog för att rädda alla, den perfekta hjälten utan några vänner", tänkte Harry medan han försökte se det positiva i situationen. "Och om jag av något mirakel skulle överleva kriget behöver jag inte bli deprimerad för jag kommer inte ha några vänner som dött, för jag bryr mig inte om någon…" Harry fnös åt den tanken. Även om han knuffade bort dem så skulle han ändå alltid att se efter dem, älska dem och sörja de som dog.

"… Harry?" Ginny lade en hand på Harrys arm. "Är du okej?" Harry vände sig förvånat om mot den yngre rödhåriga kvinnan och såg in i hennes chokladbruna ögon, hon måste ha kommit från sin egen straffkommendering.

"Jag har aldrig mått bättre Ginny", sade Harry nonchalant, alla år med familjen Dursley hade betalat, han var en exemplarisk skådespelare. "Inget att oroa sig för. Jag tänkte bara på hur allt skulle bli imorgon. Sirius kommer äntligen bli fri, jag ser verkligen fram emot det. Du får ursäkta mig, jag är en aning trött och jag måste prata med Remus om en sak. Vi ses imorgon bitti", sade han ursäktande och vände sig om och gick i motsatt håll. Han kunde spendera natten i Vid behov rummet, det kunde förse honom med en säng. Han försvann runt hörnet och lämnade kvar Ginny som stod och stirrade efter honom.

Ginny bet sig oroligt i läppen medan hon såg på punkten där hon senast sett Harry, hon kunde inte skaka av sig känslan av att något var fruktansvärt fel hur mycket hon än försökte, och med ett tungt hjärta gick hon upp till Gryffindortornet och kröp ner i sängen i sin sovsal medan hon hela tiden försökte lista ut vad som hade kunnat ha hänt. Det sista hon kände innan hon somnade var en fasansfull känsla inför morgondagen, och det oroade henne.

. . . . . . . . . . .

Ron vaknade upp av att solens strålar lös in på honom, han måste ha glömt att dra för förhänget runt sin säng innan han somnade kvällen innan. Med en gäspning klev han upp ur sängen och började sömndrucket ta på sig sina kläder. Efter att äntligen ha fått på sig alla sina kläder, på rätt kroppsdelar dessutom, vände han sig om mot Harrys säng och suckade när han såg att den åter igen var bäddad. Harry måste aldrig ha gått och lagt sig i sin säng, det borde inte ha förvånat honom. Harry såg nästan aldrig i sin säng längre, och när han väl gjorde det var det oftast ovanpå sängöverkastet eftersom han alltid var alldeles för trött efter sina straffkommenderingar med Umbridge för att klä av sig och krypa ner i sängen.

Med ytterligare en uppgiven suck gick han nerför trappan ner mot uppehållsrummet och han stannade förvirrat när han inte kunde se Harry någonstans. Harry låg alltid däckad i en av fåtöljerna, ibland tvärs över soffan. Han vaknade aldrig längre av sig själv utan behövde alltid bli väckt… så vart var han? Ron vände sig om och skyndade sig fram till flickornas trappa innan han började ropa på Hermione och tillslut kom hon ner tillsammans med resten av flickorna i deras år.

"Har du sett Harry?" frågade han omedelbart och ignorerade deras något irriterade ansikten.

"Harry? Han är väl i sin säng eller på soffan", sade Hermione trött, hon kunde inte fatta varför Ron hade ropat ner henne för något så simpelt som om vart Harry befann sig.

"Han har inte sovit i sin säng och han är inte i uppehållsrummet", informerade Ron medan de stannade mitt i uppehållsrummet och Hermione såg sig förvirrat omkring. Precis som resten av deras vänner visste hon att någon nu för tiden behövde väcka Harry på morgonen eftersom han var så utmattad efter alla straffkommenderingar och mardrömmar som hemsökte honom varje natt.

"Menar du att han aldrig kom tillbaka igår natt!" utbrast hon. "Vad som helst kan ha hänt honom… å vi måste säga till en professor på direkten, han kan vara var som helst", sade hon oroligt medan hon vred sina händer.

"Han sov säkert hos Remus och Si-Snuffles inatt", sade en röst bakom dem och de vände sig om för att se Ginny stå lutad mot väggen. "Jag mötte honom igår runt ett och han sade att han behövde prata med Remus."

"Det är något du inte berättar", sade Ron anklagande, han kände sin syster tillräckligt väl för att veta när hon dolde något, så som hon gjorde nu.

"Det är säkert inget", sade Ginny och viftade med handen. "Jag fick bara känslan av att något inte var helt rätt igår, men det är säkert inget att oroa sig för. Ska vi gå till frukosten?" frågade hon sedan och de andra nickade.

"Det låter som en perfekt idé", sade George gäspande medan han snubblade nerför trappan, ögon nästan helt slutna. Det var ett välkänt faktum att han inte var någon morgonmänniska. "De andra är på väg, vi skulle gå i förväg", mumlar han sedan medan han öppnar porträttet och ramlar ut genom det.

De andra höjde roat på sina ögonbryn åt hur trött han var, men gjorde ingen kommentar. Hermione skakade på huvudet och grep tag i Georges armbåge och manövrerade honom ner för trapporna, säker på att ifall hon inte gjorde det så skulle han lyckas falla över räcket bara pågrund av att han var trött. Det förvånade henne faktiskt att något sådant inte hade hänt. Till sist steg de in i salen där de vuxna satt och pratade medan de diskuterade vad som stod i tidningen, som låg uppslagen på bordet mellan dem. George staplade över mot vägen och tog ner pappret som innehöll vadslagningen om ifall någon ur gyllene trion skulle bryta sig in i Gringrotts eller inte.

"Remus", ropade Hermione lättat. "Var är Harry?"

"Harry? Vad pratar du om? Jag har inte sett honom sedan vi slutade läsa igår", sade Remus förvirrat medan han sänkte sin bägare med pumpajucie och satte ner den på bordet.

"Men han skulle prata med dig igår efter sin straffkommendering!" sade Ron förvirrat, han började mer och mer frukta att någonting hade hänt Harry. "Han dök aldrig upp i tornet efter det. Han har varken sovit i sin säng eller på en av sofforna."

"Är ni säkra på det?" sade Tonks en aning tveksamt. "Kan han bara inte ha bäddat sängen själv, gått upp tidigare än er?"

De alla fnös åt hennes förslag. "Harry sover alltid längst av oss, vi får väcka honom varje morgon", sade Ron med en fnysning. "Nej, ifall han inte ligger och sover i tornet när vi går upp så har han inte sovit alls."

"Låt oss inte dra några förhastade slutsatser", sade Dumbledore med en suck, men en svag rynka mellan hans ögonbryn hade dykt upp. "Låt oss vänta på resten av eleverna så får vi se om han dyker upp, är han inte här innan frukosten är slut så kan vi börja leta efter honom. Han kanske bara behöver lite tid för sig själv just nu. Mycket händer i hans liv trots allt."

Hermione, Ron, Ginny och George delade alla en blick; om de visste något om Harry så var det att han inte skulle gömma sig nu, inte nu när Sirius var så nära att bli befriad. Men de satte sig ner tyst i alla fall och började att äta medan de kände hur oroligheten åt upp dem inifrån, när fler och fler av deras närmaste vänner dök upp förklarade de viskandes situationen. Ju mer tid som gick utan att han dök upp, desto oroligare blev de, och de var inte de enda. De kunde även se att de vuxna började se bekymrade ut. Till sist, bara tio minuter innan frukosten skulle avslutas och alla andra redan hade anlänt för länge sen, så dök Harry upp och gick långsamt nerför gången mellan borden.

"HARRY, vart har du varit!" utbrast Hermione och flög upp från sin stol. "Vi var så oroliga, du dök aldrig upp i tornet och gick aldrig till Remus som du sade."

"Jag insåg hur sent det var på kvällen, och jag var för trött för att gå till tornet, så jag sov i träningsrummet", sade Harry med ett leende mot dem, sedan drogs han blick till lärarbordet där Umbridge betraktade honom, väntandes på hans nästa drag med ett leende, och hans leende bleknade sakta bort när han mindes villkoren hon hade gett honom. "Men jag ser inte vad det spelar för roll", fortsatte han sedan hårt. "Jag kan bestämma över mig själv."

"Harry!" flämtade mrs Weasley, upprörd över den hårda tonen. "De var bara oroliga för dig."

"De behöver inte vara det, jag kan ta hand om mig själv", muttrade Harry och vägrar se den äldre häxan i ögonen, han visste att ifall han gjorde det så skulle hans mask bryta. Istället sneglade han åter igen upp mot lärarbordet och han kunde se ett ännu bredare leende i Umbridges ansikte. Ilsket ryckte han åt sig ett äpple från en fruktskål och började tyst att äta på det.

"Harry, mår du bra?" frågade Ginny nervöst, hennes farhågor hade konfirmerats; någonting var fel men hon kunde inte sätta fingret på vad.

"Måste någonting alltid vara med mig, kan jag inte få vara på det humör jag", fräste Harry och blängde på Ginny, och han ville genast ta tillbaka sina ord när han såg den sårade blicken i hennes ansikte.

"Jag tror att det är dags att vi fortsätter med läsningen", sade Dumbledore med ett leende, men han kastade en orolig blick emot Harry. "Vem vill ha äran att läsa idag?"

"Professor Dumbledore, ifall ingen har något emot det så skulle jag hemskt gärna läsa", sade Cho medan hon räckte upp en hand.

"Självklart miss Chang. Miss Greengrass, om du kunde ge din kamrat boken", sade Dumbledore och såg på Daphne.

"Boken, professor?" sade Daphne förvirrat. "Jag har den inte", fortsatte hon sedan. "Jag lade en på bordet längs östra väggen där alla andra böcker låg i går kväll."

Allas blickar drogs omedelbart till bordet där böckerna hade legat de senaste tre dagarna, och till deras förvirring så låg inte en enda där.

"Så besynnerligt. Alla böcker är borta", mumlade Dumbledore förvånat. "Jag må säga det här är en oväntad komplikation till läsningen."

"En oväntad komplikation, verkligen Albus?" utbrast McGonagall. "Böckerna är borta, vi har ingen läsning att göra om det inte finns några böcker. Den som tog böckerna lämnar genast tillbaka den, annars kan jag försäkra att varje elev här inne kommer att ha straffkommendering med mig tills den tid böckerna är hittade, och jag kan försäkra er om att det inte kommer vara att skriva några rader. Jag är säker på att slottet skulle behöva skrubbas från golv till tak, utan någon magi", hotade hon och alla elever såg oroligt på varandra. Det var ingenting de ville göra.

"Verkligen Minerva, det passar sig verkligen inte", avbröt Umbridge och alla stönade lågt, säkra på att deras bestraffning, för något de inte ens hade gjort, skulle bli värre. "Vi har inga bevis på att barnen tog böckerna", fortsatte hon och varje mun i salen föll öppen i chock över det faktum att Umbridge, förklädd rosaklädd padda som hatade barn mer än något annat, försvarade dem. "Dessutom är det ingen större förlust."

"Ingen större förlust?" frågade madam Pince ilsket. "Det där var böcker som det bara fanns ett exemplar utav. De är ovärderliga!"

"Du behöver inte oroa dig Irma", madam Pince gnisslade tänder när paddan använde hennes förnamn, "du har inte gått miste om något bortsett från ett par hopskrapade lögner."

"Hopskrapade lögner?" frågade Dorea förvirrat. "Vad pratar du om…"

"Det är uppenbart", sade Umbridge med en tung suck. "Detta böcker är ett försök av Potter och Dumbledore att lura i oss lögner om att Du-vet-vem är tillbaka. Vill de verkligen att vi ska tro att böckerna kommer från framtiden?" hon gav ifrån sig ett flickaktigt skratt.

"Men Teddy då, den där snubbel från framtiden. Hur är det med honom?" protesterade Dean.

"Mr Thomas, är det inte mer troligt att han är någon de bara betalat för att anta en roll."

"Jag vill bara påpeka", sade Harry i en hög, kall röst, "att det var du som envisades med att läsa de här böckerna. Jag vill minnas att jag själv protesterade emot att vi skulle läsa de här böckerna eftersom det är mina tankar! Mina känslor! MINA HEMLIGHETER!" Harrys ton hade börjat låg men i slutet av sin mening så skrek han ut orden,

"Du gav dig dock väldigt fort Potter, för någon som inte skulle vilja läsa!" utbrast Fudge triumferande och Harry slöt ögonen som om hans idioti smärtade honom.

"Har tanken slagit dig att anledningen till att jag gick med på att läsa var för er skull? För att ni alla skulle få veta sanningen, få veta att Voldemort är tillbaka. Få veta vilka som är oskyldiga eller skyldiga till att vara dödsätare. Jag var där och jag hörde honom uttala namnen på flera dödsätare, men du valde att ignorera det!" Harry skakade av ilska; han kunde inte fatta att böckerna var borta nu när de var så nära, när Sirius äntligen skulle bli befriad.

"Verkligen?" sade madam Bones fundersamt. "Skulle du vilja upprepa dessa namn?"

"Varför tar inte den som tagit boken och lämnar tillbaka den, trots allt ifall det bara är mina lögner så kommer de inte ha något att frukta…", sade Harry med ett höjt ögonbryn.

"Harry har en poäng", sade Ginny med en utmanande ton, även om hon var sårad över hur Harry betedde sig just nu så tänkte hon fortfarande stå bakom honom och stödja honom. "Jag finner det själv väldigt intressant att böckerna försvann i just det ögonblick som boken sade att Sirius Black själv, och Remus, hävdade att Sirius var oskyldig…"

"Black är en dömd dödsätare", väste Fudge. "Han är ute efter att döda dig och alla andra, du borde vara tacksam över att du lever flicka."

Harry stirrade ilsket på mannen som satt längre fram i salen. "Jag vill påpeka att Black aldrig gjorde en ansats för att attackera mig en enda gång i spökande stugan, när han slogs med mig var det tekniskt sett självförsvar. Jag var den som attackerade honom inte tvärtom. Allt han verkade vilja ha var råttan."

"Potter och Weasley har rätt", sade Alisa och drog allas uppmärksamhet mot sig. "Personligen vill jag veta vad som händer och vi förtjänar att veta. Och ifall ni tvivlar så mycket på Potters ord så finns det en enkel lösning för det. Låt honom svära på sin magi."

En tystnad spred sig i salen när hon uttalat de orden och alla såg nervöst på varandra. Att svära på sin magi var trots allt något väldigt seriöst och det var väldigt sällan som någon gjorde det, det kunde räcka med att man sade ett ord fel och ens magi kunde vara förlorad för alltid. Långsamt vände de sig alla mot Harry som såg bestämd ut medan hans blick svepte mellan Alisa, Fudge och Umbridge.

"Jag ska ge er något bättre. Jag kan svära på mitt liv, det är ändå försakat ifall det skulle visa sig att ljög och jag förlorade min magi", sade Harry medan han drog sin stav, han var plötsligt väldigt tacksam för att ha sett Remus svära samma ed framför honom.

"Potter du kan inte", flämtade McGonagall. "Inser du inte hur allvarligt det här är, du vet inte vad som står i böckerna eller ifall de kommer fortsätta säga sanningen. Gör det inte!"

"Jag måste ifall vi ska ha någon chans att avsluta det här, avsluta böckerna. Jag tänker inte riskera folks frihet pågrund av att jag var feg", sade Harry innan han harklade sig. "Jag, Harry James Potter, svär härmed på mitt egna liv och även min magi", McGonagall slöt ögonen när Harry lade till det, han var nu tvungen att formulera sig väldigt försiktigt och noggrant, "att allt som vi hittills har läst i dessa böcker talar den absoluta sanningen och återger händelser så som de skedde och att de kommande talar sanning om vad som redan hänt till min vetenskap. Så talar jag och så är det", sade Harry och ett ljust sken började omge honom tills de runt om honom bara kunde se hans konturer innan de till sist bleknade bort.

"Du lever!" flämtade Umbridge misstroget, hon hade varit övertygad om att det var slutet för den lilla snorungen, hade hoppats att det var det till och med.

"Vilket även innebär att jag talade sanning", sade Harry medan han nonchalant tände sin trollstav för att även visa att hans magi fanns kvar. "Att böckerna talar sanning!" tillade han hårt.

"Din idiot", utbrast Hermione medan hon flög på Harry. "Hur kunde du vara så dumstridig att du inkluderade de andra böckerna som vi ännu inte ens läst! Du kunde ha dött!"

"Jag är inte gjord utav glas. Jag kan se efter mig själv. Jag är inte dum i huvudet Hermione Granger", morrade Harry och bröt sig loss ur hennes famn innan han vände ryggen mot, något som gjorde otroligt ont inombords: "Lämna mig ifred!"

Harrys närmaste vänner utbytte alla en blick, någonting var fruktansvärt fel. Oavsett hur trött, förbannad, sårad eller irriterad Harry var så använde han aldrig den tonen mot dem, pratade inte så och var inte så otrevlig. Vilket lämnade frågan; vad var det som fått Harry att agera så nu och vilket skäl hade han till det?

"… okej, så vi vet nu att böckerna talat sanningen, vilket för den delen även innebär att Voldemort åtminstone lever", sade Narcissa med höjt ögonbryn. "Det löser fortfarande inte problemet om vart böckerna befinner sig."

Hon hann knappt tala färdigt innan majoriteten hade rest sig från sina platser och börjat leta under alla stolar, soffor och bord efter de försvunna böckerna, inte en centimeter utav salen genomsöktes inte. Men slutligen efter bara några minuter var de tvungna att erkänna sig besegrade. Böckerna fanns helt enkelt inte kvar, de skulle aldrig få veta vad som hade hänt i stugan. Besvikna återvände de till sina platser och vände sig emot lärarbordet. De var alla väldigt ilskna över den här utvecklingen, de visste att de inte borde ha slutat läsa kvällen innan, nu skulle de aldrig få veta vad som hände i spökande stugan. I de flesta av dem hade ett litet frö av tvivel planterats från vad de hört än så länge angående Black, och de ville veta vad det var som inte stämde med från vad de hörde från tidningarna.

"Eftersom någon har lyckats slarva bort böckerna så innebär det att resten av läsningen är inställd, era lektioner kommer återupptas omedelbart och alla gäster kommer återvända hem", sade Umbridge med ett stort leende och Harry blängde på henne.

Han hade en stark känsla av att hon var inblandad i försvinnandet av böckerna, trots allt så gick allting emot henne. Sanningen höll på att avslöjas och hon måste ha insett att den inte stämde överens med den förklaring som Ministeriet spottade ur sig hela tiden. Både hon och Fudge skulle se ut som idioter, ifall läsningen inte stoppades. Stoppades läsningen så skulle ingen få veta sanningen i tid, ja alla skulle undra någonstans längst bak i huvudet vad böckerna hade att säga, men det skulle inte dröja länge innan de slutade bry sig. Det var bara logsikt att det var Umbridge som gömt böckerna, ifall det inte var hon så borde hon ha blivit rasande över sin förlorade chans över att avslöja honom som en lögnare, få reda på hemlig information som kunde få honom relegerad. Sirius skulle inte bli fri… när inbörden av den tanken slog Harry blev han ursinnig, han hade redan förlorat sin chans att leva med sin gudfar en gång, han tänkte inte låta det hända igen, oavsett kostnaderna. Så med ett djupt andetag fattade han ett drastiskt beslut, något som han aldrig trott att han skulle erbjuda, men det var enda lösningen.

"Finns det någon chans att vi skulle kunna koppla ihop mina minnen med skärmen. Istället för att låta er höra om det så kan ni få se det med era egna ögon", sade han och såg direkt på Dumbledore.

"Jag är inte säker på ifall det skulle fungera, Harry", sade Dumbledore fundersamt.

"För Ravenclaws skull, är ni häxor och trollkarlar eller är ni talanglösa böjsvansar!" utbrast Sirius tillslut. "Ifall undervisningen inte har ändrats drastiskt på Hogwarts skola så är jag säker på att alla från fjärde året upp till Dumbledores ålder är kapabla över att kasa en Accio." Flera stycken rodnade förläget när de hörde hans röst och gned sig fåraktigt i nacken.

"Toppen, Sirius är den smartaste av oss alla helt plötsligt… Frank skulle aldrig låta mig glömma det", mumlade Remus och skakade på huvudet.

"Ah, en utmärkt idé unge man, jag är rädd att åldern börjar komma ikapp mig nu", sade Dumbledore och skakade på huvudet, förundrades över att han själv inte hade kommit på tanken. Ett bankande bakom honom får hans blick att vändas mot dörren som leder till innerkammaren av stora salen. "Intressant, väldigt intressant", mumlade han lågt medan han strövade fram till dörren och öppna den innan han tog ett steg åt vänster för att undvika de sju böckerna som kom flygande mot honom.

"Hur gjorde du det där, professor!" utbrast Zoey imponerat och såg med stora ögon på sin rektor, trots att hon varit i slottet i snart en hel termin så förundrades hon dagligen över nya saker.

"Trollstavslös och icke-verbala förtrollningar är något som ni alla kommer få chansen att lära er någon gång under er skolgång här", sade Dumbledore med ett leende, innan han rynkade på pannan. "Det som intresserat mig är det faktum att den där dörren bör ha varit låst och böckerna borde inte ha hamnat där inne… men jag tror bestämt att vi nu har en otrolig historia att avsluta. Miss Chang, ifall du skulle vilja?"

Cho tog tacksamt emot boken och kollade i registret för att se vilken sida de var på. "Efter det här kapitlet så finns det bara tre till", informerade hon alla innan hon började bläddra fram till rätt sida.

"Ah, har vi tur så blir det lagom till lunch så kan vi påbörja nästa bok efter det", sade Dumbledore leendes. "Nu var var vi, jag tror att Mr Black avslöja han var en animagus och var ute efter unge Mr Weasleys råtta när professor Snape avbröt deras konversation."

"Jag tvivlar att någon behövde påminnas om det Albus", sade McGonagall roat.

"Titeln på kapitlet är Lord Voldemorts tjänare" sade Cho och en spänd atmosfär täckte allt och alla i salen vid den olycksbådande titeln. Bara sekunder efter det så vaknade skärmen till liv och Teddy, eller åtminstone vem de antog var Teddy eftersom de inte kunde se några detaljer då manen var klädd i en klädnad med en huva över huvudet

"Ifall ni skulle kunna stanna till bara för ett ögonblick", alla kände enkelt igen Teddys röst och de slappande av en aning.

"Åh, så nu passar det sig att ta kontakt, inte när böckerna saknades och jag åter igen anklagades för att vara en lögnare", mumlade Harry så lågt att ingen kunde uppfatta hans ord.

"Innan ni börjar läsa så skulle vi vilja visa ytterligare ett minne", sade Teddy. "Ett minne som kommer visa en sanning som legat begraven alltför länge, det var bara ren tur att vi lyckades få tag i det. Vi misstänker att ni alla kommer bli förvånade."

"Varför skulle vi bli förvånade över ett minne", fnös McLaggen. "Det angår inte oss."

"Kanske inte just dig, men det rör andra i salen. Det handlar om ett möte mellan tv… en person här i salen. Den andra utav dem är en viss Mr Black."

Upphetsat mummel fyllde salen när de hörde det, vad var det för sanning som skulle avslöjas och hur rörde det Black? Umbridge var överlycklig när hon hörde det, säkerligen så skulle det vara någon hemsk handling som hållits gömd, hade hon tur så inkluderade det halvrasen och någon attack, eller ännu bättre ett dödsfall. Då skulle hon ha allt hon behövde för att sätta det smutsiga monstret i Azkaban i resten av hans patetiska liv, eller få honom avrättad, hon var inte så noga med alternativen, för henne dög både lika bra. Självklart skulle det ideala straffet vara några år i Azkaban innan han avrättades som det djur han var framför allmänheten så att de alla kunde se att halvraser som han inte är värda något, inte förtjänar att leva och röra sig fritt bland de anständiga renblodiga.

Madam Bones spände ögonen i skärmen, ifall hennes hörsel inte svikit henne, vilket hon högst tvivlade att den hade gjort, så hade denna Teddy börjat säga att det handla om ett möte mellan två personer som befann sig i salen, innan han ändra sig och sade en samt nämnde att den ena av de involverade var Black. Innebar det att Black befann sig här i salen, just i detta ögonblick, men vart? Hennes skarpa blick for över alla i salen, det fanns ingenting ovanligt med skaran som befann sig runt om henne, ingen som reagerat på ett ovanligt sätt, något som skiljde ut dem från de andr… hennes blick stannade på Harry Potter, vars blick inte lämnat sin hund sen Teddys meddelande…eller var det veklingen en hund? Hon kunde nästan höra hur kugghjulen i hennes huvud snurrade medan de kopplade ihop detaljer, ord som lämnat en dels munnar, olika handlingar och händelserna i boken tills en lösning framstod. Black var en animagus, en hund animagus som misstagits för en Grimm; att en grimmliknande hund nu satt bredvid Harry kunde inte vara ett sammanträffande. Hon var övertygad om att hunden bredvid Harry Potter var hans gudfar, den ökände Sirius Black, en man som orättvis blivit inspärrad i Azkaban trots att han var oskyldig, även ifall hon tvivlat på det tidigare, vilket hon inte gjort sen hon listat ut att han var oskyldig kvällen innan, så fanns det inte en chans att han var skyldig nu. Harry Potter skulle aldrig sitta bredvid den man som varit inblandad i hans föräldrars död, aldrig krama honom frivilligt. Det passade perfekt, det förklarade även hur han tog sig in i salen under andra dagen av läsningen, han hade befunnit sig där hela tiden. Det var egentligen ett mirakel att ingen hade sett honom förvandla sig… men hon undrade över hur hon hade kunnat se en hund rusa ut ur salen… hon bestämde sig fort för att Remus måste ha hjälpt till; de två var trots allt vänner, och han visste uppenbarligen sanningen. Frågan som nu återstod var hur allt gått till, varför hade de bytt hemlighetsväktare? Varför hade de inte berättat för Albus och varför hade Sirius inte sagt något på sin rättegång, även om han kände sig skyldig av någon anledning skulle han aldrig lämna kvar Harry ensam, hur hade han ens brutit sig ut från Azkaban och varför just vid den tidpunkten… och vad var det för minne som innehöll sanningen om något slags möte?

Sirius hade under tiden lyckats blekna en aning, ett imponerande trick med tanke på att han var en hund täckt med svart, tjock päls. Han hade en väldigt bra gissning på exakt vad minnet skulle visa, och han ville inte att det skulle bli känt. Han hade inte berättat för en själ om vad som egentligen hände då, bara gett olika svar och anledningar, aldrig sanningen. Bara accepterat det som sagt och själv hållit med om att det var den riktiga sanningen. Det fanns absolut ingen anledning med att berätta sanningen nu, det var år sen. Det spelade inte längre någon roll.

Bilden av Teddy bleknade sakta bort och ersattes av en bild av en av korridorerna i Hogwarts som var helt ödelagd.

"Um, vad är det för mening med att visa oss en tom korridor?" frågade Jimmy Peaks nyfiket.

"Ifall vi fortsätter titta utan att avbryta får vi kanske reda på anledningen", utbrast Astoria irriterat.

Steg började eka i den tomma korridoren och det dröjde inte länge förrän en tonårspojke med mörkt vågigt hår ner till axlarna dök upp i bilden. Personen hade valt att strunta i Hogwarts vanliga kläder och var iklädd urtvättade blå jeans och en snäv svart T-shirt som framhävde hans vältränade kropp.

"Sirius", sade Remus med ett litet leende.

"Det där är Sirius Black!" utbrast Parvati chockat, han var så olik mannen hon jämt såg i tidningarna.

"Fred, du vet att jag älskar dig. Men Sirius Black var het när han var yngre."

"Het? Jag skulle nog säga sexig", sade Angelina till Katie som log. "Ni har tur att vi föredrar rödhåriga män."

Fred och George såg på varandra innan de en aning misstänksamt betraktade Sirius på skärmen; sen ryckte de på axlarna. "Han är gift och dessutom är han en av marodörerna. Vi förstår det", sade de tillsammans och deras flickvänner brast ut i skratt innan de gav dem en varsin kyss.

"Det är väldigt svårt att föreställa sig att Black såg ut så där när han var ung med tanke på alla bilder av honom", sade Padma, hon hade aldrig brytt sig lika mycket om pojkar som hennes tvilling gjorde, men hon var tvungen att erkänna att Black hade varit väldigt attraktiv.

"Hade han inte en fanclubb?" frågade Narcissa plötsligt medan hon himlade med ögonen åt alla tonårsflickor som betraktade hennes kusin på skärmen.

"Jo", erkände Remus med ett skratt. "Jasmine hade tur att Sirius älskade henne så mycket, annars hade det varit risk att han dragit nytta av det. Jag vet att flera stycken av dem inte brydde sig alls om att han redan hade en flickvän."

"Som om Sirius var den enda. Jag vet att både du och James hade era egna fans", sade Kingsley retsamt och Remus rodnade en aning. Tonks såg irriterat på sin kollega medan hon försökte ignorera avundsjukan som steg i henne över tanken på att så många andra kvinnor hade varit intresserade i Remus.

"Men han har inte gift sig med någon av dem, har han? Han har inte ens varit förlovad", viskade en liten röst i hennes huvud och hon lät ett leende träda fram på hennes läppar, hon hade fortfarande en chans att övertala honom om att de skulle passa tillsammans.

Det verkade som om han hade bråttom någonstans, för han skyndade sig genom korridoren utan att vare se sig om åt höger eller vänster en enda gång. Hans blick var helt fäst rakt fram, något som han antagligen ångrade då en trollformel kolliderade med hans rygg och hela hans kropp frös, han var oförmögen att röra sig. Sekunden efter klev Snape fram bakom en staty.

Flera stycken i salen flämtade till, även om de inte ville, när förtrollningen träffade Sirius och han frös mitt i ett steg.

"Lämna min gudfar ifred, Snape", muttrade Harry.

"Vad var det där Harry?" frågade Neville nyfiket och lade huvudet på sne medan han betraktade sin vän.

"Inget, Longbottom inget. Jag tänkte bara högt", sade Harry med en irriterad ton, han önskade att han kunde försvara sin gudfar öppet, men han visste att i fall han gjorde det så skulle Umbridge skada hans vänner. Han märkte aldrig den sårade blicken som tog över Nevilles ansikte när han kallade honom Longbottom.

Snape hade ett litet hånleende på läpparna medan han svassade fram och tog Sirius trollstav som stack upp ur hans bakficka på jeansen.

"Okej, jag försvarar inte Black nu, men varför attackerade du honom så där i korridoren, professor Snape. Han verkar inte ha gjort något fel…"

"Mina anledning är mina egna Mr Nott", sade Snape lugnt, men det var en mask, inombords oroade han sig för vad som skulle visas härnäst. I fall det skulle spelas ut så som han trodde så skulle det inte sluta bra för hans skull.

"Nå, nå, nå", sade Snape på skärmen. "Vem hade trott att Black skulle vara så ouppmärksam att han lät sig själv bli överrumplad. Vad gör du här helt ensam?" Sirius, som fortfarande inte kunde röra sig alls, såg bara rasande på Snape. "Har katten tagit din tunga? Varför så anspråkslös, du brukar alltid vara så högljudd om dina åsikter, eller är det bara runt Potter?"

Harry gnisslade ilsket tänderna medan han hörde Snape reta hans gudfar. Han hade ingen rätt att behandla Sirius så.

"Låt mig hjälpa dig återfå din talförmåga", sade Snape kallt medan han viftade med sin egen stav så att Sirius endast kunde röra sitt huvud.

"Vad vill du Snape?" väste Sirius ilsket. "Räckte det inte att reta den där tredjeårseleven i morse? Var du tvungen att även ge dig på mig? Säg mig, är du alltid så här korkad eller gör du en särskild ansträngning idag?"

Överallt runt i salen pressade eleverna sina händer för sin mun i ett försök att stoppa sina skratt åt förolämpningen som Sirius gett Snape.

"Försöker vara lika smart som alltid Black"

"Varför tar du inte och chockar mig och säger något intelligent för en gångs skull", sköt Sirius tillbaka irriterat. "Nu, har vi pratat färdigt? Till skillnad från dig har jag saker att göra."

Fnissningarna blev svårare och svårare att hålla dämpade, de visste att de skulle hamna i trubbel ifall de skrattade rakt ut, men de kunde inte hjälpa det. Sirius kommentar var alldeles för roande för att ignorera.

"Du är fri att lämna när du vill, det är bara att promenera iväg? Eller kan du inte?" frågade Snape, innan han fortsatte. "Jag har hört rykten. Är det sant att dina föräldrar blev så trötta på dig att de slängde ut dig, att du bönade och bad dem att inte göra det. Jag har hört att du fortfarande gråter varje natt för att de inte älska dig tillräckligt för att behålla dig, är det sant?"

Överallt runt om i salen drog folk efter andan.

"Ifall det var sant så var det väldigt grymt av dig att dra upp det", sade Fay kallt.

"Varför gör du det där? Attackerar honom i korridoren och hånar honom, han har inte gjort något mot dig."

"Du har ingen aning om vad han har gjort", fräste Snape ilsket. Black förtjänade det trots allt.

"Men du hånar honom för att hans familj skulle hata honom! Det är inget han kan hjälpa!" protesterade Hermione upprört, det fick henne även att börja undra ifall han skulle säga något liknande till Harry nu när han visste hur familjen Dursley behandlade Harry. Skulle han reta hennes vän för att hans släktingar behandlade honom som något som katten släpat in, för att han blev inlåst i ett skåp under trappan.

Sirius ansikte verkade stelna till när han hörde Snapes ord och någonting dök upp i hans ögon, en blandning av rädsla och skam.

"Betyder det att Snape hade rätt?" frågade Hannah försiktigt.

"Jag är inte säker. Jag vet inte riktigt helt och hållet vad som hände", sade Remus tungt. "Jag vet bara att en dag under sommarlovet så packade Sirius ihop alla sina saker och rymde hemifrån. Dorea och Charlus lät honom stanna hos dem resten av lovet. Sirius pratade inte så mycket med mig om vad som hade hänt, jag tror att enda anledning till att han ens prata med James om det var för att James var där när han anlände till familjen Potters herrgård."

"Vi ägde en herrgård?" frågade Harry chockat. "En riktig herrgård.

"Ja, en riktig herrgård med en stor trädgård", sade Dorea med ett leende, som snabbt bleknade när hon tänkte vidare. "Men ingen har bott där i evigheter. Inte sedan festen 1977."

"Vad hände 1977?" frågade en mugglarfödd andraårselev nyfiket.

"Alla Potters samlades för att ha en gigantisk födelsedagsfest, vi skulle fira flera styckens födelsedagar samtidigt, jag och Charlus kunde inte närvara för vi var på St. Mungos den veckan för en behandling. Jag vet dock att James skulle dit och självklart bjöd han med sina vänner…"

"Dorea, vi behöver kanska bara gå igenom det nödvändiga. Jag tror inte det spelar så stor roll om vilka som var där eller skulle närvara", sade Charlus tungt.

"Självklart. Nyheterna om att vi hade en fest blev känt bland fel slags personer, och på något sätt, vi vet fortfarande inte hur, så lyckades dödsätarna bryta sig igenom Herrgårdens skydd. Den dagen slaktades alla med efternamnet Potter, alla utom mig själv, Charlus och våra barn vill säga. James och resten av marodörerna var de första som var på plats efter dådet och de fann alla mördade i kallt blod, från den minsta treåringen till den äldsta hundraåringen", sade Dorea tjockt, hela hennes röst full av sorg.

"Tror ni att Pettigrew var ansvarig?" frågade Ron mörkt och nästan alla slutade andas. "Jag antar att han spenderat tid på herrgården och han var inbjuden till festen, vi vet att han senare blev en dödsätare. Är det möjligt att han blev en, även om det inte var officiellt, redan då?"

"För hans egna skull hoppas jag att han inte är ansvarig för det", fräste Charlus och hans händer darrade av ilska.

"Ifall du har kommit för att försöka göra mitt liv outhärdligt kan du ge upp redan nu, Snorgärsen", fräste Sirius ilsket. "Allt för många har reda försökt det och du är knappt en fluga på en vägg jämfört med andra. Tror du verkligen att jag bryr mig om vad mina föräldrar tycker om mig? Jag förkastade allt min familj stod för när jag sorterades i Gryffindor, och det var fan det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Jag skiter fullständigt i min så kallade familj."

"Jag vet att han ansåg att det var det bästa som hänt, men jag är inte säker på att han sket fullständigt i oss", sade Narcissa fundersamt.

"Verkligen. Hurså?" frågade Harry nyfiket, han ville som med sina föräldrar även lära sig så mycket som möjligt om både Sirius och Remus.

"Han gjorde sitt bästa för att alltid göra sin familj upprörd, han skulle inte ha gjort det ifall han struntade fullständigt i dem."

"Åja, han gjorde definitivt så mycket han kunde för att dra ur reaktioner… självklart krävdes det inte mycket eftersom han fick ett illvrål för att hamna i Gryffindor enbart."

"Jag minns det, jag minns att jag tyckte synd om honom", sade madam Bones fundersamt. "Walburga var inte särskilt vänlig med vad hon hade att säga, jag förväntade mig nästan att han skulle brista i gråt över hennes grymma ord. Självklart, när hon väl krävde att han skulle sorteras igen blev han bestämd och rättade på ryggen."

Remus log och nickade. "Jag minns att James efteråt frågade vad det var, även om han använde lite mer färgglatt språk så att säga, och Sirius såg honom i ögonen och sade allvarligt; det där är min mamma, jag ber om ursäkt för hennes ord. Hon är inte van vid civiliserat folk." sade han med ett skratt, som snabbt spred sig.

"Men det var hans mamma. Han måste väl ha varit sårad", protesterade Hermione.

"Sirius var aldrig särskilt nära sina föräldrar, redan som ett barn gick han emot deras tro genom att smyga ut och leka med mugglarbarn. Walburga var inte road när hon fick veta det. Men ja, det sårade honom säkert i början, självklart när vi gick in på tredje månaden i slottet var han bara rent irriterad över de dagliga illvrålen", sade Remus fundersamt.

Snape skrattade lågt medan han tog ett steg närmare. "Du verkar fruktansvärt upprörd för någon som inte bryr dig om dem."

"Dra åt helvete Snape. Släpp loss mig, jag har bråttom."

"Av någon anledning så tror jag inte att det kommer fungera", mumlade Seamus.

"Verkligen, vad gav dig den idén?" muttrade Dean tillbaka sarkastiskt.

"Varför då? Du kan inte hjälpa varulven." sade Snape lågt och hela Sirius ställning verkade förändras, ett uttryck av fasa täckte hans ansikte och han stirrade mållöst på sin rival. "Trodde du verkligen att jag inte visste om er lilla hemlighet? Att Lupin är ett…"

"Är ett vad? En människa med en sjukdom han aldrig bad om att få, jag hoppas för din skull att det var vad du tänkte säga", avbröt Sirius, men Snape ignorerade honom och fortsatte att prata.

Remus stirrade med stora ögon på skärmen, ögon fyllda med fasa, inte olik den som fanns i hela Sirius ansikte. "Han berättade inte det för honom", viskade han hest för sig själv "Men varför… varför berättade han aldrig det… j-jag trodde att han… Oh gud!" viskade han förskräckt och såg spyfärdig ut.

"Vad pratar du om Remus?" viskade Tonks oroligt, men Remus skakade bara på huvudet i svar, han kunde inte svara nu.

"Så vart är det ni tar vägen varje fullmåne. Vart hamnar du om du kryper under Piskande Pilträdet. Är det en gång? Vart leder den? Hur tar du dig under trädet utan att bli skadad?"

"Du har inget med det att göra, du kan inte berätta för någon", fräste Sirius. "Om jag så mycket får en aning om att du tänker berätta för någon så kommer jag göra ditt liv till ett rent helvete, om du har tyckt att du har tufft liv tidigare så kommer du tycka det var rena barnleken jämfört med vad jag kommer låta dig genomgå om du förstör, nej om du så mycket som tänker på att förstöra Remus liv."

"Han är väldigt beskyddande av dig, professor", sade Padma förvånat.

"Det är Sirius. Han beskydda oss alltid löjligt mycket, han brukade säga att jag var hönsmamman i gruppen, men jag vet inte. Han gjorde allt han kunde, och ofta lite mer, för att hålla oss säkra. Ofta på bekostnad av hans egna säkerhet", sade Remus och tvingade fram ett leende.

Eleverna såg på varandra förvirrat. Ifall Sirius Black var så beskyddande över sina vänner och riskerade sin egen säkerhet, varför hade han då förrått dem och även själv dödat en med sina egna händer, eller åtminstone med en egen förbannelse. Beskrivningen av hans personlighet som Remus gav stämde inte överens med det som de lärt sig genom tidningarna.

Harry betraktade under tiden Remus oroligt; det såg ut som om han skulle spy och hans händer var så hårt knutna att de var likbleka på hela ovansidan.

"Det låter som om du verkligen är kär Black, har du gått och förälskat dig i en varulv? Han kommer aldrig att ge dig en ärlig chans. Är det därför du försvarar honom så mycket?"

Remus rynkade på pannan och såg sig omkring fundersamt innan han fattade sitt beslut: "Hade vi varit intresserade av ett förhållande med varandra hade vi inlett ett; men vi båda fann vårt intresse nån annanstans. Sirius var väldigt lycklig med Jasmine efter de blev ihop kan jag dessutom tilläga innan ni frågar om det", sade Remus lågmält medan han betraktade sina händer.

"Han är min vän, något som du inte verkar veta vad det är, du är sannerligen inte förmögen om att vara en vän åtminstone. Du lyckades knuffa bort den enda som kunde vara en riktig vän, inte för at jag klandrar henne."

Den här gången var det Snapes ansikte som förändrades, en mask av ren ilska täckte hans ansikte och han pressade sin trollstav emot Sirius kind.

"Säg mig. Hur tar du dig under pilträdet utan att bli skadad. Hur gör du det!"

Alla i salen såg andlöst på när Snape på skärmen pressade Sirius allt mer på information för varje minut som gick, började använda sig av olika metoder för att försöka få det han ville, och de kunde se att för varje ord så rann Sirius tålamod ut mer och mer, tills han tillslut exploderade.

"Fint. Vill du möta en fullvuxen varulv?" skrek Sirius och såg mordiskt på Snape. "Allt du behöver göra är att pressa på knölen vid foten av trädet, det kommer frysa tillräckligt länge så du kan krypa ner i hålet vid rötterna. Följ bara gången och du kommer få ditt drömmöte!"

"Oh Merlin… i alla dessa år har jag trott att han berätta vad jag var, och inte bara hur man tog sig till stugan. Varför berättade han aldrig sanningen?" stönade Remus med ansiktet gömt i händerna. Det lät som om han var nära att brista ut i gråt och hela hans kropp skakade.

"Tack så mycket, Black. Din information har varit väldigt upplysande", sade Snape med ett leende innan han slängde Sirius trollstav på golvet och gick nerför korridoren innan han svängde in i en sidokorridor och försvann ur bild.

"Helvete. Vad har jag gjort?" viskade Sirius förskräckt. "Han kan förstöra allt, jag måste varna de andra", han mumlade några ord lågt innan han suckade lättat, böjde sig ner och plockade upp sin trollstav medan han kollade tiden.

"Hur kunde han ta sig loss så lätt, och varför gjorde han det inte tidigare i så fall?" frågade Hermione förvirrat.

"Snape hade lämnat platsen och därför minskade förtrollningens styrka, dessutom tror jag att Blacks känslor spelade in mycket, han ville verkligen ta sig fri mer än något annat och därför klarade han det", brummade Moody till svar.

"Fan, helvetes skit! Remus är redan i stugan, jag måste hitta James…" mumlade han förfärat innan han började springa ner genom korridoren och halkade runt hörnet.

Bilden bleknade långsamt till svart innan den återgick till sin vanliga vita färg. Minnet var över. Alla satt i tystnad medan de tänkte över minnet. Dumbledore såg besviket på Snape, men när han såg att McGonagall var på väg att öppna munnen lutade han sig mot henne och viskade i hennes öra.

"Låt oss ta den diskussionen senare, när Sirius själv kan förklara sig", mumlade han lågt och motvilligt så nickade hans kollega.

"Professor Dumbledore, skulle vi kunna få en tio minuters rast. Vi behöver diskutera en sak i enrum som är livsviktigt, och det går inte att vänta", sade Hermione högt medan hon tittade på rektorn.

Dumbledore såg sig omkring och han kunde se att de flesta viskade ivrigt till varandra medan de diskuterade vad de hade sett i minnet så han nickade mot den unga häxan som grep tag i Harry och släpade ut honom ur salen, med Ron släntrandes efter. Dörrarna slog igen bommande efter dem.

"Aj, Hermione vad gör du", utbrast Harry medan han gned armen som Hermione släppt taget om så fort dörrarna in till stora salen stängts efter dem.

Hermione och Ron såg spänt på Harry med korsade armar medan de tyst väntade på en förklaring. Men Harry stirrade bara tillbaka på dem, innan han suckade. Han visste att de var sårade över hur han snäste åt dem för ingen anledning, och de hade all rätt att vara det.

"Nå, ifall ni inte har något att säga tänker jag återvända till salen. Jag vill bli klar med de här böckerna", sade Harry kallt.

"Vad är det för fel på dig Harry? Varför är du så otrevlig mot oss. Vad har vi gjort för fel!" krävde Ron.

"Det här är kanske vem jag är. Jag kanske vill vara mig själv…"

"Det här är inte du Harry", morrade Ron och tog ett steg närmare Harry. "Du bryr dig om dina vänner, du gör allt du kan för att hålla dem säkra. Du snäser inte av dem och sårar dem med ord."

"Inget av det här angår er. Lämna mig bara ifred. Det är bättre för oss alla på det sättet", sade Harry innan han vände sig om, men Hermiones ord fick honom att frysa mitt i ett steg.

"Harry, ifall du iväg nu utan att ge oss en förklaring till varför du uppträder som en skitstövel så kommer du att förlora oss. Hör du det, vi kommer inte längre vara dina vänner!"

"Hermione!" utbrast Ron upprört men Hermione slutade inte.

"Är det det du vill? Vara helt ensam i resten av ditt liv? Vill du inte ha vänner?"

"Jag kan inte ha vänner!" röt Harry och snurrade runt, hans nävar hårt knutna. "Ni kommer att bli skadade."

"Det har inte stoppat dig från att ha vänner tidigare. Harry vi står bakom dig för att vi vill det, det är vårt val." sade Ron medan han betraktade sin upprörda vän.

"Ni förstår inte…"

"Hjälp oss då att förstå Harry", viskade Hermione brutet. "Vi vill hjälpa."

"Om jag berättar kommer ni att bli skadade…"

"Utpressar någon dig?" undrar Hermione försiktigt medan hon tog ett steg närmare sin vän. "Vem gör det, och när gjorde de det? Du har varit med oss hela tiden bortsett från när du har straffkom… är det Umbridge? Utpressar Umbridge dig?"

Harry skakade på huvudet desperat. De kunde inte få veta, om de gjorde det skulle de hindra honom från att fortsätta ignorera dem och Umbridge skulle få veta och straffa dem. De skulle bli skadade och han kunde inte låta det hända.

"Harry, snälla prata med oss!" utbrast Ron medan han slog näven i den stora dörren så att det ekade genom den tomma entréhallen.

"Jag kan inte. Ni förstår inte, hon kommer att skada er!" utbrast Harry innan han förfärat slog handen för munnen, det var inte mening att de skulle få veta det.

"Harry du förklarar allting nu eller så kommer jag gå in och förhäxa Umbridge tills hon själv gör det. Tro inte att jag inte kommer göra det. Jag har attackerat lärare förut", morrade Hermione medan hon höjde sitt spö hotfull.

Harry såg tveksamt mellan sina två bästa vänners ansikten. Kunde han berätta för dem, skulle det i längden göra mer nytta än skada… han själv skulle bli lyckligare av att slippa behandla dem som om han inte brydde sig om dem.

"Okej", suckade han tillslut. "Igår efter straffkommendering stoppade Umbridge mig innan jag hann lämna hennes kontor. Hon sade att ifall jag inte ignorerade er så skulle hon placera er i straffkommendering och låta er skriva meningar med hennes fjäderpenna…"

"Harry, varför lyssnade du på henne. Vi kunde ha gått till McGonagall…", avbröt Hermione upprört.

"Därför att det inte skulle hjälpa. Jag sade att jag tänkte avslöja vad hon gjorde innan jag ignorerade henne. Men hon avslöja att hennes straffkommenderingar inte är olagliga. Fudge skrev igår på om att hon får göra vad hon anses lämpligast i straffkommenderingar. Det är helt lagligt för henne."

"Vad hon vill!" utbrast Ron chockat. "Så hon kan piska oss om hon vill, göra allting som Filch alltid muttrar om att han vill göra med oss?" Harry nickade tungt och Ron började svära våldsamt. "Jag slår vad om att hon nu kommer vara Filchs hjälte", avslutade han mörkt.

"Förstår ni nu varför jag måste ignorera er? Jag kan inte låta er bli skadade!"

"Harry, du behöver inte ignorera oss", sade Hermione irriterat. "Allt vi behöver göra är att se till att Umbridge inte har någon anledning till att ge oss straffkommendering. Hon kan inte ge oss för vad som helst och hon vet det eftersom hela skolan är närvarande."

Harry suckade lättat och sjönk ihop på marken. Han skulle inte behöva ignorera sinna vänner, han skulle inte behöva bli hatad av dem eller spendera resten av året helt ensam.

. . . . . . . . .

Alla i salen tystnande när en ekande duns hördes från entréhallen och allas ögon drogs emot de stängda dörrarna.

"Vad i helvete är det som pågår där ute?" frågade Lavender förvirrat.

"Troligtvis så försöker Hermione och Ron tala lite vett i Harry om hur man bör och inte bör behandla sina vänner. Någon av dem måste ha tappat humöret", sade Ginny med en axelryckning innan hon vände sig tillbaka emot Luna som höll på att berätta om en resa hon hade gjort till Sverige med sin pappa sommaren innan.

Till sist öppnades dörren och Hermione drog in Harry genom dörrarna genom att ha ett fast grepp om hans arm medan Ron åter igen gick bakom med ett leende på läpparna. De gick raka vägen fram till resten av deras vänner.

"Harry har något att säga", morrade Hermione medan hon blänger mordiskt på Umbridge som fortfarande såg belåten ut över att Harry ignorerat dem.

"Um… jag är ledsen för hur jag behandlade er alla, det var inte rätt av mig och jag är ledsen. Jag borde inte ha snäst åt någon av er"m sade Harry lågt. "Jag antar att jag vaknade på fel sida av sängen idag", fortsatte han sedan.

Under tiden som han pratade så skickades en lapp runt mellan deras vänner som Ron diskret hade gett till Ginny som skickat den vidare. På lappen stod det:

"Umbridge utpressar Harry till att ignorera/vara otrevlig mot oss. Om han inte är det får vi i grunden automatisk straffkommendering med henne, ni vet straffet. Se till att inte ge henne en anledning!"

När de läste det fylldes de alla utav ilska. Umbridge hade ingen rätt att göra det mot Harry, och det lovade alla tyst att göra hennes liv till ett helvete, utan att åka fast förstås. De var inte så ivriga på att spendera en natt i hennes straffkommendering.

Oliver lutade sig förvirrat över till Alicia och viskade i hennes öra. "Vad är det för hemskt med hennes straffkommenderingar?"

"Hon låter dig skriva meningar i ditt egna blod", mumlade Alicia tillbaka i en tyst rasande ton. "Ingen av oss kan berätta för de andra professorerna för hon kommer bara se till att hon får göra vad hon vill utan konsekvenser."

"Hon har redan gjort det", sade Harry i en skamsen ton. "Fudge skrev på det igår, hon har nu rätten att dela ut exakt vad hon vill som straffkommendering utan några konsekvenser."

Meddelandet spred sig snabbt genom deras vänner och snart spred det sig även till DA som spred det vidare till alla andra elever och inom kort såg alla elever i salen i diskret fasa på Umbridge. De skulle behöva vara väldigt försiktiga från och med nu.

Dumbledore, omedveten om det förskräckliga nyheten som spritt sig så snabbt i salen log och såg på Cho. "Nu miss Chang, skulle du vara snäll och läsa kapitlet. Jag tror att vi alla är ivriga på vad som kommer att hända".

"Okej", sade Cho och svalde. "Lord Voldemorts tjänare"

"Jag hade förväntat mig en liten mer fantasifull titel ärligt talat, vi vet redan att Black är Voldemorts tjänare", muttrade Fudge.

Harry bet ihop tänderna när han hörde det. Varför var Fudge tvungen att vara så korkad. Varför kunde han inte bara öppna ögonen och inse att han levde i en lögn. Sirius var ingen dödsätare, och han var verkligen inte Lord Voldemorts tjänare. Med tanke på att Charlus och Dorea försvarade honom hela tiden medan alla i ordern sade positiva saker om honom så borde väl Fudge fatta vinken om att Sirius inte var ond så som alla trodde.

Hermione skrek. Black hoppade upp. Harry ryckte till som om han hade fått en våldsam elektrisk stöt.

"Snape brukar kunna framkalla de reaktionerna från folk", sade Fred med en axelryckning och fick Harry och Ron att frusta till av skratt medan hans mor blängde halvhjärtat på honom

"Jag hittade den här vid foten av Det piskande pilträdet", sade Snape och slängde osynlighetsmanteln åt sidan utan att rubba trollstaven som han hela tiden höll riktad direkt mot Lupins bröst.

Flera stycken blängde på Snape, de höll äntligen på att få svar på alla frågor, och så kom han och förstörde allt.

"Varför pekar du den på Remus bröst?" fräste Tonks. "Ifall du tror att Sirius är mördaren så borde du väl peka den på honom."

Snape blängde ilsket på henne; "Jag hade mina anledningar."

"Nej, det hade du inte. Din anledning var att du inte gillar Remus och att han förvandlar sig till en varulv. Jag kan inte ens beskriva hur vidrig du är!" fräste Tonks och hennes händer skakade lätt av ilska. "Remus bad aldrig om att bli en varulv."

"Du behöver inte försvara mig Tonks", sade Remus utan att höja huvudet som fortfarande var placerat i hans händer, men hans skakningar hade avtagit. "Jag är van vid att…"

"Men det är inte rätt!" utbrast Tonks ilsket. "Du borde inte behöva vara van vid att folk ser ner på dig pågrund av något du inte kan rå för."

"En mycket användbar sak, Potter. Tack ska du ha…"

"Det var så korkat", stönade Harry.

"Det är okej, alla gör misstag", sade mrs Weasley med ett lätt leende.

Snape var lätt andfådd, men hans ansikte var fyllt av undertryckt triumf.

"Ni undrar kanske hur jag visste att ni var här?" sade han med glittrande ögon.

"Nahe, inte direkt", sade Dennis med en axelryckning.

"Jag kommer direkt från ditt kontor, Lupin. Du glömde att ta ditt elixir nu i ikväll,

Remus stönade och höjde huvudet. Hur kunde han varit så dåraktig, han borde ha insett det då… Tonks gav honom en blick som sade åt honom att sluta att klandra sig själv för det.

"Det är inte bra…", sade Malfoy och till sin förvåning fann han att han var oroligt. "Åtminstone kan han ta drycken nu och slippa oroa sig för att skada någon."

"Man skulle tro det, Malfoy", sade Hermione med en fnysning. "Men professor Snape tog inte med sig elixiret. Han kom bara för att agera som hjälten trots att vi inte behövde räddas."

så jag tog med mig en bägare dit. Och vilken tur att jag gjorde det… tur för mig, menar jag. På ditt skrivbord låg nämligen en viss karta.

"Du glömde väl inte att torka av den?" flämtade George misstroget.

"Hur kunde du glömma att torka av den. Du är en av skaparna!" utbrast Fred.

"Jag var en aning distraherad över att se en förrymd brottsling, en död vän och tre studenter springa runt på skolområdet."

"… sant", sade tvillingarna tillsammans.

Jag behövde bara kasta en enda blick på den för att se allt jag behövde veta. Jag såg hur du sprang i väg genom den här gången och försvann utom synhåll."

"Och du tänkte inte på att informera någon annan, hämta förstärkning om du trodde att barnen var i fara?" frågade Sprout med höjt ögonbryn men Snape låtsades som om han inte hörde henne.

"Severus…", började Lupin men Snape avbröt honom.

"En aning oartigt", mumlade Ernie.

"Jag har gång på gång sagt till rektorn att du hjälpte din gamle vän Black in i slottet igen, Lupin, och här är nu beviset.

"Slog det dig ens att professor Lupin kanske sprang dit för att hjälpa Harry för att försvara dem från Black?" frågade Leanne nyfiket och Snape fnös.

"Självklart gjorde det inte det. Snape ville så gärna att Remus skulle vara en fara för alla andra", muttrade Harry, han hade fortfarande inte förlåtit Snape för att han hade avslöjat för alla att Remus var en varulv, sett till att Remus inte kunde fortsätta lära ut på skolan. Med den tanken i huvudet, och vetenskapen om vad som skulle komma böjde han sig fram och viskade några snabba ord till Hermione, som nickade förstående, innan han flyttade sig bredvid Remus igen, och till sin glädje fann han att Remus automatiskt lyfte på armen istället för att rygga undan, så han kunde krypa in under den.

Inte ens jag kunde drömma om att du skulle vara fräck nog att använda det här gamla rucklet som gömställe…"

"Det var troligtvis det säkraste stället han kunde tänka på", sade madam Bones fundersamt.

"Det är ett bra ställe att gömma sig på, ingen går någonsin in där", tillade madam Hooch.

"Han känner sig troligtvis en aning korkad när han inser att professor Lupin inte har gömt Mr Black", utbrast Colin och fick Harry, Ron och Hermione att utbytta mörka blickar.

Angelina såg allvarligt på den unga pojken.

"Colin, jag tror inte att Snape kommer att lyssna på dem. Ifall han gjorde det så borde vi alla redan ha vetat om det. Antingen hade Black blivit inspärrad igen, eller så hade han blivit frikänd istället för att fortfarande vara på rymmen."

Colin såg förvirrad ut. "Men varför? Ifall han bara lyssnar så kan de ju lösa allting enkelt."

"Ja, men det här är Snape", slängde Oliver in. "När han han någonsin låtit ett gammalt agg gå?"

"Severus, du tar fel", sade Lupin enträget. "Du har inte hört allt… jag kan förklara det. Sirius är inte här för att döda Harry, han…"

Kingsley fnös; han tvivlade starkt på att Snape ens tänkte försöka att lyssna på dem. Han hade en känsla av att Snape bara hörde det han vill höra.

"Det blir två fångar till Azkaban i kväll", sade Snape, vars ögon nu glödde fanatiskt.

"Se, han lyssnar inte ens", sade Angelina påpekande och Cho ansåg det smartast att fortsätta läsa innan Angelinas hår började brinna från Snapes blick.

"Det ska bli intressant att se hur Dumbledore reagerar på det här.

"Jag var väldigt förvånad, det var häpnadsväckande att få veta sanningen", sade Dumbledore med ett leende.

Han var så säker på att du var harmlös, Lupin. En tam varulv…"

"Severus", sade Dumbledore varnande medan de som gillade Remus blängde upp mot lärarbordet. Umbridge log hånande; åtminstone så hade en person av lärarstaben rätta åsikter angående halvraser. Severus Snape skulle vara en bra person att ha på sin sida, och det borde inte vara så svårt att övertyga honom, trots allt så hatade han Potter pojken.

"Briljant, Snape", sade Sirius. "Ännu en gång har ditt skarpsinne lett dig till fel slutsats, som vanligt.

"Verkligen, Sirius", suckade McGonagall. "Du hetsar honom i det här ögonblicket?"

Hon kunde se Sirius rycka på sina skulderblad fåraktigt, något som fick Harry att skrocka. McGonagall suckade, "precis som i hans skoldagar", tänkte hon med ett leende.

"Din dumbom", sade Lupin lågmält samtidigt.

"Är en gammal skolpojksrivalitet verkligen en orsak nog för dig att sända tillbaka en oskyldig man till Azkaban?"

"Väl sagt!" sade Ginny.

"Tja, han är Måntand!" påpekade tvillingarna

Pang!

"Vad hände?" ropade flera stycken på en gång.

Tomma, ormliknande rep sköt ut från spetsen på Snapes trollstav och snodde sig runt Lupins mun, handleder och vrister.

"Du gjorde vad!" utbrast Tonks medan hennes hår blev en mörk röd färg, ett tecken på att hon var riktigt arg. Hon stirrade ilsket på trolldrycksläraren som inte rörde en min, utan bara fortsatte att stirra rakt fram.

Även resten av personerna i salen hade exploderat i ilska. Hur vågade Snape attackera Remus, vars en brott var att försöka hjälpa en vän som han trodde var oskyldig. Flera stycken darrade utav ilska och en hel del hade ställt sig upp och började skrika åt sin trolldrycksprofessor, Fred och Georg kom med en hel del otroligt fantasifulla hot, åtminstone tills Dumbledore ställde sig upp.

"TYSTNAD!" röt han och tystnaden sänkte sig genast över salen, även om Snape fortfarande fick flera mördande blickar. "Vi har alla här inne kommit överens om att man inte kommer att hållas ansvarig för sina dåtida handlingar, och det inkluderar även professor Snape…"

"Men är det där inte ett brott!" utbrast Hannah. "Han attackerade professor Lupin utan någon anledning. Professorn ställde bara en fråga och professor Snape attackerade honom!"

"Ingen jury i världen skulle döma någon för en sådan handling", sade Dumbledore tålmodigt, men han gav Snape en blick som sade att de skulle prata om det senare.

Umbridge var rasande; nästan alla i salen bortsett från några elever - och de flesta av dem hade ändå sett arga ut - hade försvarat halvrasen! Oh, hon skulle behöva göra någonting åt det här, och väldigt snart. Det kunde bara inte accepteras att de alla försvarade smutsiga monster.

Han tappade balansen och rabblade omkull på golvet. Ur stånd att röra sig.

"Ni vet, när jag tänker på det var det ett väldigt dumt drag av Snape."

"Verkligen hur?" frågade Marietta nyfiket och såg på Percy.

"Ja, Snape kan ju omöjligt veta ifall Black endast var lugn och samarbetade på grund av professor Lupin. Med Lupin bunden så lämnar det Black fri att agera som han vill."

Med ett ursinnigt rytande kastade sig Black fram mot Snape,

"Du kan ta honom Tramptass!" jublade Fred och George och log en aning galet, de kunde fortfarande inte komma över det faktum att de satt i samma rum som deras största idoler, som deras hjältar.

men Snape pekade med trollstaven rakt mellan ögonen på honom.

Fred och Georges ansikten föll och de såg besviket på boken.

"Ge mig en anledning", viskade han. "Ge mig bara den minsta anledningen, så svär jag på att jag gör det."

"Du är galen", sade Dorea misstroget och såg på Snape i fasa. "Du är beredd att döda en oskyldig man endast för att du hamnade i fara när du gick i skolan, något som du hade dig själv att skylla för! Vad för slags man är du egentligen!"

Black hejdade sig tvärt. Det var omöjligt att avgöra vems ansikte som uttryckte det starkaste hatet.

"Sirius strålade praktiskt utav hat, men han hade något annat mer i ögonen, oro för Remus", sade Harry. "Snape å andra sidan hade bara hat."

"Snape, var ingen dåre nu", stönade Bill samtidigt.

"Han kan inte hjälpa det, han är van vid att vara det", sade Sirius enkelt.

"Behöver du verkligen reta upp honom mer nu?" frågade Tonks och himlade med ögonen, men hennes läppar rycktes uppåt i ett brett leende.

"Jag måste få ur mig frustrationer på något sätt, måste jag inte?"'

"Sirius var tyst", utbrast Remus till slut.

"Var tyst själv, Remus", sköt Sirius tillbaka.

"Se på dem, argumenterar som ett gammalt gift par", hånade Snape.

"Varför springer du inte iväg och leker med din kemilåda!" utbrast Sirius och skratt fyllde salen när de hörde hans kommentar

"Du vet jag kan se det…", sade Tonks skämtsamt, med skratt fortfarande i rösten. "Någon som ni vill dela med klassen, så att säga?"

"Snälla, jag är utanför hans liga", sade Sirius.

"Sant, du är långt under gränsen", sade Remus med ett leende som var lite för brett och fick Harry och hans vänner att brista ut i skratt.

"Briljant", sade Fred.

"Inspirerande, instämde George medan han torkade bort en tår av skratt.

Sirius log inombords, Remus skulle få ångra den kommentaren. "V-verkligen", sade han i en sorgsen ton, som om han var nära att brista ut i tårar, Remus såg misstänksamt på sin vän, vad hade han planterat. "Så hela vårt förhållande har varit en lögn? Du bryr dig inte om mig? Hur kunde du, Remus!" utbrast Sirius dramatiskt och allas blickar vändes emot Remus som förfärat hade slutit sina ögon.

"Huh, Snape hade visst mer rätt än vad vi trodde när han sade att de tjafsade som ett gift par", sade Dean chockat.

"Det är ganska kallt gjort, professor Lupin", sade Daphne i en kall ton, hon var inte särskilt imponerad.

"Sirius, när du kommer hit imorgon tänker jag förhäxa dig, bara så du vet", sade Lupin med ett leende.

"Det räcker inte med att du gör slut med mig när vi inte ens kan se varandra! Du tänker dessutom förhäxa mig. Vad har hänt med dig!"

Umbridge log ondskefullt, kanske skulle denna Addison kunna hjälpa henne att bevisa att Lupin var ett monster som inte förtjänade att vara i samma rum som vanliga människor. Under tiden som hon hade dessa tankar så höll Ordern, Weasley-barnen som gick i skolan, Hermione och Harry att brista ut i hysteriskt skratt, medan flera kvinnor i salen vände sig om och såg anklagande på Remus, arga på honom för att han sårat den andra mannen så mycket.

Remus suckade tungt och skakade på huvudet. "Jag vill klargöra att jag inte varit i ett förhållande med Sirius", sade han och såg sig om. "Jag är inte heller homosexuell. Sirius gillar bara att försöka få ut så stora reaktioner som möjligt ur alla. Vi har endast varit vänner med varandra."

"Aw, Remi, var du tvungen att förstöra mitt lilla roliga? Det var ingen fara med det."

"Du är inte den som var påväg att bli påhoppade eller förhäxad på grund av en lögn", sköt Remus tillbaka med ett lätt skratt, han var tvungen att erkänna att Sirius hade lyckats ge tillbaka på ett väldigt bra sätt, hans blick vändes neråt mot Harry som begravt sitt ansikte i Remus axel för att kväva sitt skratt, och Remus leende blev mer ömt; det var skönt att se Harry så bekymmerslös; speciellt efter vad som hände för bara en stund sen. Han undrade vad som låg bakom tonåringens beteende men antog att de skulle få veta förr eller senare, oavsett vad så måste han ha haft en bra förklaring med tanke på att ingen av hans vänner höll det emot honom.

Harry stod som fastnaglad. Han visste inte vad han skulle göra eller vem han skulle tro på.

"Du övervägde deras sjuka saga!" ropade en Hufflepuff misstroget och Harry orkade inte ens bry sig om att svara, de skulle alla få se sanningen snart.

Han såg bort på Ron och Hermione.

"Tro på Sirius", sade Ron.

"Tack Ron, för det hjälpsamma rådet."

Ron såg precis lika förvrid ut som han själv medan han fortfarande kämpade för att hålla fast den sprattlande Scabbers. Men Hermione tog ett osäkert steg fram mot Snape och sade med andlös röst:

"Professor Snape, det… det kan väl inte skada att lyssna på vad de har att säga?"

"Ja, lyssna på henne, låt dem förklara!" utbrast Charlus irriterat.

"Um, farfar", Harrys hjärta hoppade nästan över ett slag när han sade det ordet, ett ord som han aldrig trott han skulle yttra till sin egen farfars ansikte. "Det har redan hänt."

"Hermione Granger, du riskerar redan avstängning från Hogwarts", fräste Snape.

"På vilka grunder?" frågade McGonagall och spände blicken i sin gamla elev.

"Du, Potter och Weasley befinner er utanför skolans område och i sällskap med en dömd mördare och en varulv.

"Det är en löjlig anledning", utbrast McGonagall. "Du kunde inte veta ifall de hade blivit kidnappade eller inte, lade du ens märke till Mr Weasley ben?"

"Och sist jag kollade var det inte emot lagen att vara vän, eller ens vara i sällskap med en varulv", tillade madam Hooch.

"Och ifall det var det så borde alla elever från det året relegeras eftersom de alla någon gång varit i sällskap med en varulv", avslutade Vector bestämt.

Så håll nu truten för en gångs skull i ditt liv!"

"Men om… om det nu är ett misstag…"

Harry fnös. "Som om han skulle bry sig. Han ville inte lyssna alls."

"TIG MED DIG, DIN DUMMA FLICKA!" skrek Snape och såg plötsligt vansinnig ut. "PRATA INTE OM SÅDANT DU INTE BEGRIPER!"

"Hon förstår mycket mer än vad du gör", sade Tracy kallt, men så tyst att ingen utom hennes syster kunde höra henne.

"Severus", sade Dumbledore och såg besviket på den yngre mannen. Snape såg åt andra hållet, när Ron plötsligt öppnade munnen.

"Det var inte Hermione fel att situationen uppstod - du är hennes lärare och så mycket som jag hatar att säga det är, så som en lärare kräver du allas respekt men du förtjänar den inte, och ändå trots allt som du har gjort och sagt till oss, Harry speciellt, så behandlar Hermione dig fortfarande som alla andra lärare. Visa henne lite respekt!"

Alla såg chockade ut och Hermione tappade hakan.

"Ron", viskade hon.

"Det är sant", mumlade Ron utan att se på henne, Hermione nöjde sig inte med det och kramade om honom hårt.

"Tack så mycket", viskade hon i hans öra.

Ett par gnistor flög ut ur spetsen på hans trollstav, som fortfarande var riktad mot Blacks ansikte. Hermione tystnade.

"Han skrämde mig om jag ska vara ärlig, han verkade helt galen", erkände Hermione lågt till Ron som skrattade svagt.

"Hämnden är ljuv", viskade Snape till Black. "Vad jag har hoppats på att det skulle bli jag som fångade dig…"

Du gör dig till åtlöje igen, Severus", brummade Black ilsket. "Om bara den här pojken tar med sig sin råtta upp till slottet…", han knyckte med huvudet mot Ron. "… så följer jag med frivilligt…"

Alla såg förvirrat på varandra, de kunde inte förstå varför Black så plötsligt gått med på att gå upp mot slottet.

"Skulle han verkligen?" sade Justin misstroget. "De kunde ha dödat honom i alla fall."

"Jag tror", sade Remus en aning försiktigt. "Att Sirius trodde att Dumbledore skulle kunna få honom att se sanningen. Att Ministeriet åtminstone skulle lyssna på vad han hade att säga."

Fudge ryckte till när han hörde det. Han borde kanske ha lyssnat på Dumbledore vid den tidpunkten, ifall det visade sig att Black var oskyldig kunde det drabba hans karriär hårt… så vida inte… han kunde alltid skylla det på den tidigare ministern…

"Du tror inte eller hur, du vet", sade Justin och lutade sig en aning framåt. "Han har berättat sina anledningar till det för dig någon gång efter det mötet. Du har haft kontakt med honom regelbundet."

Remus log bara mot sin gamla elev.

"Upp till slottet?" sade Snape med silkeslen röst. "Jag tror inte vi behöver gå ända dit. Det enda jag tänker göra är att kalla på dementorerna när vi väl kommit fram under Det piskande pilträdet. De kommer att bli förtjusta över att se dig, Black, förtjusta nog för att ge dig en liten kyss, skulle jag tro…"

"Du är sjuk, hur kan du prata så!" skrek någon långt bak från salen.

"Lägg av, Black är en mördare, det är inte som om det spelar stor roll", skrek någon tillbaka och plötsligt fylldes hela salen med anklagningar mot Snape för han agerade så och en del högröstade argument som försvarade mannen.

"Sluta försvara honom!" utbrast Angelina och såg illamående ut, hennes röst var så hög att allt annat ljud i salen tystnade. "Det där är sjukt. Han ser fram emot att någon ska få sin själ utsugen. Vad för slags person är du?"

Det var ett tecken på hur förfärade resten av professorerna var när ingen gjorde någon ansats att kommentera hennes ord. Umbridge hade öppnat sin mun ilsket men Fudge gav henne en varnande blick och hon stängde det, medan det såg ut som om hon hade svalt en citron, men hon var åtminstone tyst. Hon behövde tänka ut ett sätt att få alla elever att vända sig emot Potter igen, hon var tvungen, för varje bok de läste fick han bara mer stöd.

Den lilla färg som fanns kvar i Blacks ansikte försvann.

"Åh, det där måste ha skrämt Black ordentligt", mumlade Ernie lågt, han kunde inte klandra mannen. Att höra att man skulle bli utsatt för dementorkyssen var en av de värsta sakerna man kunde få veta att man skulle utsättas för.

"Du… du måste lyssna på mig", kraxade han. "Råttan… Titta på råttan…"

Men Snape hade en vanvettig glimt i ögonen som Harry aldrig hade sett förut. Han verkade bortom sans och förnuft.

Dumbledore suckade, och Snape tittade ner på bordet, han ville inte se rektorns ögon. Han trodde att han hade konfronterat den man som varit inblandad i Lilys död.

"Du tänker veklingen inte lyssna?" sade mrs Weasley och såg själv besviket på Snape. "Folks liv är på spel och du är nöjd med att låta dem dö på grund av ett skolpojksagg? Fred och George hade rätt; du är en sjuk, vriden man."

Fred och George stirrade på sin mamma misstroget, innan deras ansikten täcktes av två identiska leenden.

"Mamma", flämtade Fred i vördnad. "Du erkände att vi hade rätt!

Mrs Weasley såg ömt på sina söner innan hon vände ryggen emot Snape.

"Kom med nu, allesammans", sade han. Han knäppte med fingrarna, och genast flög ändarna på repen som höll Lupin bunden upp i hans händer. "Jag tar och släppar varulven med mig.

Arga protester fyllde genast salen, det var inte Remus fel att han var en varulv och Snape hade ingen rätt att behandla honom som ett skadedjur.

"Vänta en sekund, det blir värre", muttrade Ron argt och flera stycken såg oroligt på varandra när de hörde det, hur kunde det möjligtvis bli värre?

Kanske dementorerna vill ge honom också en kyss…"

De arga protesterna ökade i styrka tills ljudvolymen var öronbedövande, dementorkyssen var något som bara de värsta brottslingar råkade ut för och Snape var redo att döma en oskyldig man till det ödet. Remus var stel i kroppen vid påminnelsen om hotet och Harry kunde enkelt känna det; med en mordisk blick riktad mot Snape ändrade han sin positionen så att han kunde linda sina armar runt Remus i en tröstande kram. Remus fortsatte att vara stel i kroppen men slappnade gradvis av och justerade långsamt sin position så att Harry åter igen hade ryggen emot hans bröstkorg innan han slutligen vilade sin haka emot toppen av Harrys huvud.

"Severus!" sade Dumbledore hårt, men Snape vägrade fortfarande att möta den äldre trollkarlens blick. "Jag har för mig att jag sade till dig att släppa det förflutna, de bad om ursäkt för incidenten, Severus. Mer än vad de tydligen behövde."

"Hur vågar du?" kräver McGonagall i en låg ton, skakandes utav ilska. "Hur vågar du hota en kollega med Dementorkyssen, utan att ens lyssna på deras försvar? Jag är helt fullständigt äcklad av dig!"

Snape ryckte till en aning, hennes röst förde honom tillbaka till när han var i skolan, men annars reagerade han inte alls.

Flera studenter hade avbrutit sina egna skrik och stirrade på McGonagall i chock över att höra henne tilltala Snape som ett misskötande barn. Alla i DA flinade brett.

Innan han visst vad han själv gjorde,

"Uhu, det här kan sluta illa", mumlade Lee.

hade Harry tagit tre långa kliv tvärs genom rummet fram till dörren

"Du går med på det! Jag trodde du gillade Remus!" utbrast Charlie chockat, men innan Harry hann kommenterade läste Cho vidare.

Han ställde sig framför den och spärrade vägen.

Charlie rodnade, han borde inte ha dragit förhastade slutsatser.

"Undan med dig, Potter. Du har redan problem så det räcker!" röt Snape. "Om jag inte kommit hit och räddat ditt skinn hade…"

"Personligen tycker jag att han klarar sig ganska bra själv", sade Lee med ett skratt.

"Verkligen?" frågade Harry en aning förvirrat.

"Självklart, du klådde upp Sirius Black, Voldemorts förmodade högra hand. Jag tror att du har koll på läget."

Harry kunde inte låta bli att le vid ordet 'förmodade', det verkade som om hans vänner var redo att acceptera sanningen.

"Professor Lupin kunde ha dödat mig vid minst hundra tillfällen det här skolåret", sade Harry.

Remus ryckte till inombords åt den idén, han hatade det faktum att han hade försökt döda Harry senare samma natt. Det var något han aldrig skulle förlåta sig själv för, oavsett att han inte hade varit i kontroll vid tidpunkten. Han övervägde kortfattat att dra sig undan, men Harry verkade känna på sig att något var fel och tryckte sig istället närmare.

"Jag har varit ensam med honom massvis med gånger då han undervisat mig i dementor-försvar. Om han var Blacks medhjälpare, varför gjorde han inte slut på mig då?

"Exakt!" sade Harry. "Han kunde ha dödat mig och glömt kroppen. Men han gjorde det inte!"

"Dödat dig och gömt kroppen?" frågade Ginny med ett skratt.

"Jag tror att Harry gillar att se på film för mycket", fnittrade Hermione.

"Be mig inte att försöka förstå hur en varulvs hjärna fungerar", väste Snape. "Ur vägen med dig, Potter!"

"Jag tror inte att det kommer fungera", sade Luna nynnandes.

"Och det är ingen skillnad mellan hur en varulv och människa tänker", fräste Tonks. "Bortsett från natten då det är fullmåne, förstås."

"NI ÄR YNKLIG!" vrålade Harry. "BARA FÖR ATT DE GJORDE ER TILL ÅTLÖJE I SKOLAN VILL NI INTE ENS LYSSNA."

"Wow, jag tror att han vill bli mördad", sade Neville och svalde nervöst. Han beundrade att Harry stod upp mot Snape, men det fanns att vara modig, och sen var det det här. Under tiden så stönade alla vuxna i salen.

"Du skrek på honom och hamnade inte i trubbel" sade Bill och visslade imponerat.

"Vad, han gick mig på nerverna", utbrast Harry.

"Så du skrek på honom?" frågade nästan huvudlöse Nick roat.

"Det verkade som en bra idé då", mumlade Harry trotsigt och ignorerade hur Remus kropp skakade av tyst skratt.

"TIG MED DIG! JAG TILLÅTER INTE ATT NÅN TALAR TILL MIG I DEN TONEN!" skrek Snape gällt och såg galnare ut än någonsin.

"Sådan far, sådan son, Potter!

"Bra. Jag är stolt över att vara min pappas son. Att vara lik honom", sade Harry bestämt.

Jag har just räddat ditt liv, och du borde tacka mig på dina bara knän! Det hade varit riktigt rätt åt dig om han hade dödat dig! Då hade du dött precis som din far, alldeles för högmodig för att tro att du kunde ha misstagit dig på Black.

"Han har rätt", sade Parvati modigt. "Du förolämpar Harrys döda pappa och lyssnar inte ens på dem. Det är vidrigt."

Snape blängde på sina knäppta händer, Black förtjänade det.

Undan med dig nu, innan jag tvingar dig. UR VÄGEN MED DIG, POTTER!"

"Serverus!" skällde McGonagall.

"Nej, professorn. Jag är glad att han sade det", sade Harry och alla såg på honom konstigt, som om han förlorat förståndet. "Läs vidare", sade han lugnt.

Harry beslöt sig på bråkdelen av en sekund. Innan Snape hann ta ett endaste steg mot honom hade han höjt sin trollstav

McGonagall visste inte ifall hon skulle ogilla det eller vara lättad.

"Oh Harry, du gjorde det inte", utbrast mrs Weasley och Harry log fåraktigt tillsammans med sina två bästa vänner.

"Expelliarmus!" ropade han - men han var inte den ende som ropade.

Det kom en explosion som fick dörren att skramla i sina gångjärn. Snape kastades upp i luften och åkte in i väggen, varefter han gled ner på golvet med blodet sipprande från ett sår i huvudet. Han hade förlorat medvetandet.

"Vad hände med att ni inte attackera lärare?" frågade Sinistra strängt.

"Öh… han uppträdde inte som en professor borde göra och skoldagen var slut, så därför var han för tillfället inte vår professor. Så vi attackerade faktisk ingen professor, professor Sinistra", sade Harry en aning tveksamt och Sinistra fnös misstroget.

Harry såg sig omkring. Både Ron och Hermione hade försökt avväpna Snape i exakt samma ögonblick som han själv.

Överallt runt om i salen så tappade alla hakan medan de stirrade bort mot gyllene trion. Till sist sade Terry vad alla tänkte.

"Hermione Granger attackerade en lärare", sade han svagt. "Vart är världen på väg?"

De flesta i salen brast uti skratt och jublade medan Hermione stirrade på sina fötter.

"Han var löjlig", protesterade hon svagt. "Jag visste inte att både Ron och Harry skulle göra det samtidigt."

"Men du visste att de skulle göra det?" frågade Tonks roat och Hermione rodnade.

"Får jag bara påpeka att det här är andra gången hon attackerar Snape. Förra gången tutta hon eld på honom", sade Lee flinandes och skratten ökade i styrka samtidigt som Hermione fick ta emot en hel del beundrande blickar.

Snapes trollstav flög upp i en hög båge och landade på sängen bredvid Krumben.

"Du skulle inte ha gjort det där", sade Black och såg på Harry. "Du skulle ha överlåtit honom åt mig…"

"Hur då?" krävde Michael.

"Åh, han hade hittat på något. Men jag tror största anledningen var för att skydda Harry, Sirius skulle inte vilja att Harry hamna i problem på grund av honom", sade Dorea med ett leende

Harry undvek Blacks ögon. Inte ens nu var han säker på att han hade handlat rätt.

"Och ändå så kände han sig säkrare med Black än med Snape", muttrade Kim Sloper.

"Vi angrep en lärare… Vi angrep en lärare…", jämrade sig Hermione och stirrade på den livlöse Snape med rädsla i blicken. "Å, vad mycket skäll vi kommer att få…"

"Det är vad du oroar dig för!" krävde Daphne misstroget. "Du befinner dig i samma rum som någon som är misstänkt för att vara en mördare och du oroar dig över att hamna i problem för att ha attackerat en lärare?"

Lupin kämpade med sina rep. Black böjde sig hastigt ner och lossade på dem. Lupin reste sig upp och gned sig om handlederna där repen hade skurit in.

"Tack ska du, Harry", sade han.

"Varför tackade du bara Harry, de andra attackerade med", påpekade Lavender.

"Vi hade inte gjort det om Harry inte hade gjort det."

"Men ni gjorde det samtidigt", protesterade Lavender.

"Vi såg att Harry var beredd att förhäxa Snape och agerade", förklarade Ron.

"Jag trodde att om jag gjorde det först skulle Harry inte hamna i problem, och varken han eller Ron skulle behöva förhäxa Snape", erkände Hermione samtidigt.

"Jag har fortfarande inte sagt att jag tror er", gav Harry till svar.

"Men han är nyfiken", sade Zabini fundersamt. "Annars hade han inte attackerat Snape."

"Då är det på tiden att vi ger dig bevis", sade Black. "Du där, pojk, ge mig Peter. Nu."

"En aning oartigt av honom."

"Tja, ifall man lyssnar på honom så verkar det som om han har väntat på det ögonblicket i 12 år, Julia", sade Meredith.

Percy stirrade under tiden på boken som vilade i Chos händer. Var det sant? Var Scabbers verkligen Pettigrew? Han ville verkligen att det inte skulle vara sant, men en sjunkande känsla i hans mage stödde idén. Han var nästan hundra procent säker på att Sirius Black var oskyldig, och med hur Ron, Hermione och Harry hatade Scabbers medan de försvarade Black så fanns det egentligen inget annat alternativ. Dessutom var han tvungen att lita på sin familj ifall han inte ville förlora dem.

Ron tryckte Scabbers hårdare intill bröstet.

Ron såg äcklad ut vid den påminnelsen.

"Men kom inte med det där nu igen", sade han med svag röst. "Vill ni verkligen påstå att ni bröt er ut ur Azkaban bara för att få tag i Scabbers?

"Men han tror det är Peter, så han vill få tag i Peter, inte Scabbers", sade Luna fundersamt.

"Jag menar…" Han tittade upp på Harry och Hermione för att få stöd. "Okej, om vi nu säger att Pettigrew kunde förvandla sig till en råtta, hur kan Black då veta vilken råtta han är på jakt efter, om han har suttit inlåst i Azkaban?

Madam Bones rynkade på pannan. Det var sant, Sirius kunde inte ha känt till Scabbers. Men hur visste han då vart Pettigrew befann sig?

Det finns ju miljontals med råttor…"

"Det är sant, hur visste han?" frågade Su Li och såg på Harry, som log och pekade på boken.

"Vet du vad, Sirius, det är en bra och riktig fråga", sade Lupin och vände sig mot Black med lätt rynkad panna. "Hur kom du egentligen på var han fanns?"

Alla såg förväntansfullt på boken, hur hade Black gjort det…

"Den enda saken som Fudge gjorde rätt", mumlade Harry och Sirius log inombords.

Black stoppade in en av sina kloliknande händer under klädnaden och tog fram ett skrynkligt papper, som han slätade till och sedan höll fram så att de andra kunde se.

"Vad, var det en vägbeskrivning till råttan?" hånade Zacharias.

"Inte riktigt, men nära nog", tänkte Sirius belåtet.

Det var fotografiet av Ron och hans familj som hade dykt upp i The Daily Prophet sommaren innan, och där, på Rons axel, satt Scabbers.

"Satt han inte i Azkaban när den upplagan kom ut?" frågade Anthony förvirrat.

"Jo, han borde inte kunnat få tag i det…", instämde Terry.

Under tiden hade Charlie höjt ett ögonbryn. "Daily Prophet? Delar de ut tidningar i Azkaban nu?"

"Ja det gör de, tillsammans med kostnadsfria chokladkakor och en trevlig bekväm säng", sade Percy sarkastiskt. "Någon gav den uppenbarligen till honom, din idiot."

"Wow, Percy. Det är toppen att höra dig dra skämt igen, och de har faktiskt bra kvalité", sade George imponerat.

"Hur fick du tag i det här?" frågade Lupin alldeles häpen.

"En väldigt bra fråga", sade madam Bones och rynkade på pannan.

"Från Fudge", sade Black. "När han kom för att inspektera Azkaban förra året gav han mig sin tidning. Och där var Peter på första sidan, på den här pojkens axel.

"Så ifall det inte var för Fudge hade Sirius aldrig brutit sig ut", sade Hermione med ett flin och flera stycken vände sig om mot Fudge som skruvade på sig obekvämt.

"Det stämmer, han nämnde till och med på Tre kvastar att Sirius bad honom om tidningen!" påpekade Ginny ivrigt medan hon tänkte tillbaka på konversationen. "Något om korsord? Istället fick han motivation till att rymma."

Jag kände genast igen honom. Hur många gånger hade jag inte sett honom förvandla sig? Och i texten så stod det att pojken skulle återvända till Hogwarts efter lovet… där Harry också var…

"Så det var varken Harry eller Ron han tänkte på när han sade 'Han finns på Hogwarts'", sade Cho fundersamt och avbröt sig själv.

Percy började känna sig illamående. Han ville så gärna bara fnysa åt deras berättelse, de hade trots allt inte presenterat några riktiga bevis ännu på att Scabbers var Pettigrew… men han hade känslan av att de talade sanningen, och han ville inte säga något som kunde knuffa bort hans familj precis när de blivit sams igen. Nej, han skulle vänta och se vad som hände.

"Du store tid", sade Lupin lågt och stirrade från Scabbers till fotot i tidningen och tillbaka igen. "Hans framtass…"

"Vad är det med den?" sade Ron trotsigt.

"Det fattas en tå på den", sade Black.

"Självklart", flämtade Luna och flera stycken såg konstigt på henne.

"Självfallet", viskade Lupin. "Så enkelt… så genialt… Visst skar han av sig den själv?"

"Lömska lilla fegis", morrade Moody.

"Han gjorde vad?" krävde Rogers äcklat.

"Precis innan han förvandlade sig", sade Black. "När jag trängde in honom i ett hörn skrek han så att det hördes över hela gatan att jag hade förrått Lily och James. Innan jag hann kasta en förbannelse över honom sprängde han gatan i luften med trollstaven han höll gömd bakom ryggen. Han dödade allt och alla inom tio meters omkrets… och kilade ner i kloakerna med de andra råttorna…"

De flesta av kvinnorna i salen såg förskräckta ut medan männen såg mer illamående ut.

"Hur kunde han göra det?" sade Susan lågt, ögon vida av skräck och äckel. "Han dödade oskyldiga människor och förrådde sina vänner. Det är… sjukt."

"Hörde du aldrig talas om det, Ron?" frågade Lupin. "Den största biten av Pettigrew som de hittade efter explosionen var ett finger."

"Jag gillar även det faktum att hans klädnad var helt intakt, endast lite blod på framsidan", muttrade Kingsley för sig själv. Det borde ha varit den första ledtråden till att något var skumt.

"Ja, men Scabbers har säkert bara mist sin tå i ett slagsmål med en annan råtta eller nåt sånt! Han har varit hos min familj i årtal, ända sen…"

Alla Weasleys grimaserade vid påminnelsen.

"I tolv år faktiskt", sade Lupin. "Har du aldrig undrat över varför han höll sig i livet så länge?"

Percy rynkade på pannan, visst hade han själv förundrats över det ibland… men kunde det verkligen vara sant. Kunde en man ha låtsats vara en råtta i tolv år.

"Vi… vi har tagit väl hand om honom!" sade Ron.

"Ja, som när Fred, George, Charlie och Bill inte hade en kvick när de spelade quidditch, så de förtrollade Scabbers så kan kunde sväva runt planen istället", sade Ginny torrt och hennes bröder blängde på henne.

"Ni gjorde vad!"

"Inget mamma! Och han är en förrädare ändå, så han förtjänade det", sade Charlie snabbt.

"Jag visste det. Jag sade ju att de hade gjort något med honom", sade Percy triumferande.

"Vi tränade åtminstone inte trollformler på honom", slängde Bill tillbaka och Percy rodnade.

"Du gjorde vad!" utbrast mrs Weasley medan hon vände sig mot sin tredje äldsta son.

"Inget farligt, jag övade bara inför skolan."

"Inget farligt?" frågade George med ett skratt. "Var du inte nära att kasta en kastreringsförhäxning på honom och att enda anledningen till att du inte gjorde det var för att Ginny sprang in i dina ben medan vi körde jaga så att förhäxningen missade honom?"

Percys rodnade blev värre och han gned sig fåraktigt i nacken. "Till mitt försvar så var jag inte medveten om vad förhäxningen gjorde. Jag hittade den bara i en av Bills böcker och den verkade intressant."

Sirius blinkade förvånat, det verkade som om Peter inte hade haft ett så lugnt och tyst liv de tolv åren som han hade trott… Hm, han skulle behöva köpa en present till Weasley-barnen för att ha gjort hans liv så tufft som möjligt.

"Jag kom och tänka på en sak. Minns ni i vårt andra år då vi på McGonagalls lektion fick förvandla djur till vattenbägare?" sade Dean plötsligt. "Och Ron använde Scabbers, Peter… öh råttan han hade som husdjur", Dean såg lite fundersam ut över hur han skulle tilltala det men skakade till sist på huvudet.

"Ja, så Rons bägare var en råtta som i själva verket var en människa", sade Hermione i en imponerad röst.

"Men tänk er professor McGonagalls reaktion ifall Rons förtrollning hade misslyckas pågrund av sin trasiga trollstav när han försökte förvandla Scabbers, och han oavsiktligt råkat förvandla honom tillbaka till människa", sade Ginny ivrigt.

"Jag kan bara föreställa mig hur McGonagall hade reagerat ifall Peter Pettigrew plötsligt hade dykt upp i hennes klassrum på samma plats där Rons råtta tidigare suttit", sade Tonks med ett skratt.

"Hm, när jag tänker på det måste det ha varit tolv väldigt långa år för honom med tanke på allt som han råkade ut för", muttrade Ron för sig, en aning belåtet.

"Men han ser då inte ut att vara i särskilt god form för ögonblicket, eller hur?" sade Lupin. "Jag skulle gissa att han har tappat i vikt ända sen han hörde att Sirius var på fri fot igen…"

"Du kan nästan ersätta Trelawney som spådomsprofessor, Remus", skämtade Tonks och Remus log snett mot henne, något som fick hennes mage att fyllas med fjärilar.

"Han har varit skräckslagen för den där galna katten!" sade Ron och nickade i riktning mot Krumben, som fortfarande låg och spann på sängen.

Men det var inte sant, tänkte Harry plötsligt. Scabbers hade sett dålig ut redan innan han mötte Krumben, ända sedan Ron kom tillbaka från Egypten… ända sedan Blacks flykt.

"Och Harry pusslar äntligen ihop det. Betyder det att ingen kommer att skrika mer?" frågade Dean hoppfullt och såg förvirrad ut när Ron skrattade.

"Kompis, det är Harry. Han måste skrika om någonting snart, han kommer inte bara acceptera deras ord. Inte på direkten i alla fall."

"Men du tror att Sirius Black är oskyldig?" frågade Harry och vände sig mot Dean som ryckte på axlarna.

"Något skumt är det med allt. Som du själv sade har han inte försökt attackera dig, han vill bara ha råttan och följer frivilligt upp till slottet, dessutom räddade han ditt liv igår. Sen har vi också det faktum att professor Lupin tror honom, och varken du eller Ron och Hermione verkar hata honom, tvärt om verkar det som om ni försöker försvara honom utan att göra det uppenbart. Kanske läser jag in i allt för mycket, men jag säger det här. Dyker Pettigrew upp så tror jag definitivt på Blacks historia."

Flera stycken runt om dem nickade instämmande, det var allt de behövde. Att Pettigrew uppenbarade sig och så skulle de tro på att Sirius var oskyldig.

"Den här katten är inte galen", sade Black hest. Han sträckte ut en mager hand och strök Krumben över hans fluffiga huvud. "Han är den intelligentaste av sin sort jag nånsin stött på.

"Nu har jag hört allt, Sirius Black som starkt ogillar katter berömmer en!" sade Narcissa dramatiskt och höll sig för bröstet.

Han genomskådade Peter med detsamma. Och när han mötte mig fattade han att jag inte var nån hund. Det tog lite tid innan han litade på mig. Till sist lyckades jag få honom förstå vad jag var ute efter, och han hjälpte mig…

"Hur kunde en katt hjälpa honom?" frågade Neville nervöst. "Hur kunde han ens prata med katten?"

"Kroppsspråk, det var hur de kommunicerade under fullmånar", förklarade Remus.

"Vad menar du?" viskade Hermione andlöst.

"Bra för dig Nev, du tänker som Hermione", sade Seamus flinandes.

"Han försökte fånga Peter för att ta med honom till mig, men lyckades inte. Då stal han istället pergamentet med lösenorden till Gryffindortornet åt mig. Såvitt jag förstår tog han det från en pojkes sängbord."

"Så jag tappade de inte!" utbrast Neville lyckligt. "Krumben tog dem och gav dem till honom, jag var inte skyldig trots allt!"

Professor McGonagall såg ursäktande på Neville.

"Jag känner att jag måste be om ursäkt, Mr Longbottom", började hon. "För det straff som jag tilldelade dig. Jag kan inte ta tillbaka det, men du har mina djupaste ursäkter."

Neville såg en aning road ut, men han log mjukt.

"Det är okej professor McGonagall", sade han och McGonagall gav honom ett leende.

Harrys hjärna höll på att spricka av allt han hörde. Det lät ju vanvettigt… och ändå…

"Vänta lite… det innebär att ni visste varför Krumben var ute efter Scabbers", utbrast Dean. "Du ljög Harry, du hade svaret på den frågan!"

"Och hur intressant hade resten av boken varit för er om jag hade berättat det redan då?" frågade Harry med ett höjt ögonbryn.

"Hm, jag kan se din poäng. Men det stärker bara mina misstankar om att du har svar på alla mysterium."

"Men Peter vädrade att nåt var i görningen och flydde. Den här katten - är det Krumben ni kalla honom - talade hon för mig att Peter hade lämnat blod på lakanen, han bet väl sig själv, skulle jag tro.

"Jag ser tre olika möjligheter; möjlighet nummer 1. Black talar sanning, möjlighet nummer 2. Black är galen och tror han kan prata med djur. Möjlighet nummer 3; Krumben hitta på det för att slippa erkänna han försökte döda Scabbers." sade Luna fundersamt. "Jag tror jag själv lutar mot möjlighet 1, men möjlighet tre är även den väldigt trolig. Kanske är det båda på samma gång… men då är det logiskt sett fyra olika möjligheter…"

"Jag vet inte vilken utav de där möjligheterna som är den mest otroliga", sade Leanne och skakade på huvudet.

Ja, han hade ju redan lyckats en gång med att iscensätta sin egen död…"

Hans sista ord fick med ens Harrys tankar att klarna igen.

"Och varför iscensatte han sin död?" utbrast han rasande. "Därför att han visste att du var ute efter att döda honom, liksom du dödade mina föräldrar!"

"Urgh, jag trodde han äntligen förstått", stönade Charlus och Umbridge såg på den döda mannen i chock, han kunde väl inte tro att denna råtta var Pettigrew. Pettigrew var död.

"Nej", sade Lupin. "Harry…"

"Och nu har du kommit för att göra slut på honom!"

"Ja, det har jag", sade Black med en ondskefull blick på Scabbers

"Kan min kusin bara hålla käften. Han hjälper inte situationen!" utbrast Tonks och kastade upp händerna i luften.

"Ja… inte det smartaste jag kunde ha sagt", tänkte Sirius med en grimas.

"Då borde jag ha låtit Snape ta dig!" skrek Harry.

"Harry", sade Lupin hastigt, "kan du inte se hur det hänger ihop? Hela den här tiden har vi trott att Sirius förrådde dina föräldrar och att Peter satte efter honom - men det var precis tvärtom. Förstår du inte det? Peter förrådde din mor och far… Sirius satte efter Peter…"

"Äntligen kommer sanningen ut", viskade Dorea lättat.

Madam Bones log; äntligen så konfirmerades hennes misstankar. Nu gällde det bara att få Sirius en rättvis rättegång och han skulle vara fri om några veckor. Hon såg på hunden som satt bredvid sin gudson och log, de förtjänade det, båda av dem.

"DET ÄR INTE SANT!" vrålade Harry. "HAN VAR JU DERAS HEMLIGHETSVÄKTARE! DET MEDGAV HAN INNAN NI DÖK UPP! HAN SA ATT HAN DÖDADE DEM!"

"Nahe, han sade mer att han inte förnekade det men att du behövde känna till hela historien", sade Alisa fundersamt.

Han pekade på Black, som långsamt skakade på huvudet; de insjukna ögonen var plötsligt alldeles blanka.

"Harry… jag så gott som dödade dem", kraxade han. "Jag övertalade Lily och James att byta till Peter i sista ögonblicket, övertalade dem att använda honom som hemlighetsväktare i stället för mig. Det är min skuld, jag vet det. Den natten de dog hade jag gett mig i väg för att besöka Peter och övertyga mig om att han fortfarande var i säkerhet, men när jag kom till hans gömställe hade han försvunnit.

"Det där är Harrys logik egentligen", kommenterade Fred.

"Och vi menar inget illa, men det innebär att det är skitsnack", tillade George med ett leende.

Ändå fanns det inga tecken på strid. Det kändes att någonting inte stod rätt till. Jag blev rädd och skyndade i väg till dina föräldrars us med detsamma. Och när jag såg huset, som var helt förstört och deras kroppar… då insåg jag var Peter måste ha gjort. Och vilken skuld jag själv hade i det."

"Sirius", viskade Dorea brutet. "Du har ingen skuld i det, absolut ingen skuld. Varken jag, Charlus eller Harry klandrar dig för det. Och jag vet att inte heller Lily eller mina två andra barn gör det. Försök att se att den enda som klandrar dig är du själv."

Rösten bröts, och han vände sig bort.

"Nu får det vara nog med det här", sade Lupin, och den fanns en stålklang i hans röst som Harry inte hade hört förut.

"Vara nog med vad?" frågade Jack förvirrat.

"Nog med att han skyllde på sig själv. Det var inte Sirius fel att James och Lily dog, ifall det inte var för att Peter valt att bli en förrädare så hade det varit en genialisk plan, det var fortfarande en genialisk plan, och den kunde ha lyckats."

"Det finns ett enda säkert sätt att bevisa vad som verkligen hände. Ron, ge mig den där råttan."

"Vad tänker ni göra med honom, om jag ger honom till er?" frågade Ron spänt.

"Varför fortsätter du att protestera så mycket?" frågade Engla hånfullt.

"För att jag inte ville att deras berättelse skulle vara sann. Det skulle innebära att jag tagit hand om en död trollkarl, tagit hand om mannen som förrådde Mr och Mrs Potter", fräste Ron.

"Tvinga honom att visa sin rätta skepnad", sade Lupin. "Om han verkligen är en råtta, kommer det inte att skada honom."

"Och om det är en människa?"

"Det är ganska obehagligt", sade Remus enkelt

Ron tvekade men höll slutligen fram Scabbers mot Lupin, som tog emot honom. Scabbers hade börjat pipa ihållande och vred och snodde sig medan de små svarta ögonen höll på att tränga ur sina hålor.

"Han beter sig verkligen inte som en normal råtta", mumlade Theodore lågt. Han visste självklart, hur kunde han inte när hans pappa berättat om det efter fått veta det från mannen själv efter Voldemort återuppstått.

"Är du beredd, Sirius?" frågade Lupin.

"Jag tror att han har varit redo i tolv år nu", mumlade Ginny lågt.

Black hade redan tagit Snapes trollstav från sängen. Han gick fram mot Lupin och den kämpande råttan. Hans tårblanka ögon tycktes plötsligt brinna i ansiktet på honom.

"Antingen är han en av de bästa skådespelarna någonsin, eller så talar han sanning", sade Hannah bestämt, och när hon såg på Harry så önskade hon desperat att Black talade sanning.

"Tillsammans?" frågade han tyst.

"Jag tror det är bäst", sade Lupin. Han höll Scabbers i ett järngrepp med ena handen och sin trollstav i den andra. "Jag räknar till tre. Ett… två… tre!"

Alla drog efter andan i förväntan på att äntligen få höra sanningen.

En blixt av blåvitt ljus sköt från båda trollstavarna

"Icke-verbala. Imponerande", mumlade McGonagall och Sprout skakade på huvudet, lita att Minerva skulle fokusera på sådant.

Under ett kort ögonblick hängde Scabbers som fastfrusen mitt i luften medan det ryckte våldsamt i hans lilla svarta kropp. Ron gav till ett tjut, och råttan föll ner och slog i golvet. Det kom ännu en bländande blixt och sedan… Det var som att se ett träd växa med onaturlig hastighet. Ett huvud sköt uppåt från golvet; lemmarna växte fram, och i nästa ögonblick stod det en man där istället för Scabbers.

Harry lutade sig tillbaka belåtet medan flämtningar spred sig i salen. Madam Bones skakade på huvudet förundrat, men hon var belåten och eleverna viskade ivrigt med breda ögon med varandra.

Han kröp ihop och vred sina händer. Krumben spottade och fräste borta i sängen och pälsen stod rakt upp på honom.

Hela Weasley familjen var fryst, mannen hade bott hos dem i tolv år och de hade aldrig insett Scabbers sanna identitet. Mr Weasley kände en ilska sprida sig genom hans kropp vid tanken på att två av hans söner hade tagit hand om Pettigrew, tanken gjorde honom illamående.

Det var en mycket kortväxt man, inte mycket längre än Harry och Hermione.

"Harry erkände tekniskt sätt att han var kort…"

"Strunt i det, det var därför du undrade ifall rått-tonikumet var farligt för människor", sade Lisa och stirrade på Harry som log brett.

Hans tunna, färglösa hår var tovigt och han hade en stor kal fläck överest på skallen. Kroppen var hopskrumpnad som på en fetlagd man som tappat mycket vikt på kort tid. Huden såg smutsig ut, nästan som Scabbers päls, och något av råttans fysionomi fanns kvar runt hans spetsiga nästa och de mycket små, rinnande ögonen,

"Väldigt attraktivt", sade Lavender och rynkade på näsan. "Fick han någonsin en flickvän?"

"Han försökte dejta Amelia, konstigt nog så slutade inte det väl", sade Kingsley med en fnysning.

"Slutade inte väl? Jag placerade honom i sjukhusflygeln i flera dagar", sade madam Bones roat.

"Hon förhäxade honom, tydligen var han inte så bra på att fråga ut folk…", sade Narcissa med ett skratt.

Han såg sig omkring på dem allesammans medan han andades hastigt och stötvis. Harry såg hur hans blick flackade bort mot dörren och tillbaka igen.

"Slemmiga lilla jävel", tänkte Hermione.

"Nej, men hej, Peter", sade Lupin vänligt, som om råttor ofta förvandlades till gamla skolkamrater inför hans ögon. "Det var verkligen länge sen."

"De gjorde det när jag gick i skolan", sade Remus med en skrockning.

"Du är väldigt lugn professor", sade Amanda imponerat. "Jag skulle ha reagerat mycket värre."

"Jag växte upp tillsammans med James och Sirius, jag blev van väldigt fort vid att hantera oväntade överraskningar."

"S-Sirius… R-Remus…" Till och med Pettigrews röst var pipig. Hans blick flackade åter mot dörren. "Mina vänner… mina gamla vänner…"

"Den… den…", Tonks var för arg för att ens få ur sig några ord.

"Vad du än säger", sade Hermione sarkastiskt.

"Hur vågar han?" väste McGonagall och hennes ögon skiftade färg en aning, som om hon var nära att förvandla sig till sin katt. "Hur vågar han låtsas att ni fortfarande är vänner efter vad han gjorde."

"Han trodde att han kunde hitta en utväg. Han trodde han kunde prata sig ur knippan", sade Remus.

Percy stirrade på boken i fasa. Så det var sant, Scabbers var Pettigrew. Den mannen hade bott i hans hus i tolv år! Percy kunde känna ilskan bubbla upp när han även insåg att den mannen hade varit hans lillebrors husdjur. Hur vågade han? Han tittade mot Ron, som hade ett kallt uttryckt i ansiktet, det var tydligt att han hade liknade tankar.

"Men om Pettigrew lever så innebär det att Sirius Black inte kan ha dödat honom. Så han är oskyldig till det brottet!" flämtade Sprout plötsligt och Dumbledore log strålande.

"Helt riktigt kära Pomona. Sirius, ifall du skulle kunna ansluta dig till oss", sade han sedan och alla såg förvirrat på varandra. Vad menade han?

De fick snabbt sitt svar när hunden bredvid Harry började förändras fort och snabbt hade ersätts av samma man som räddat livet på Harry två dagar tidigare. Flera stycken släppte ut skrik av förvåning eller fasa medan de backade undan.

"Sirius Black!" skrek Umbridge och pekade med en av sina tjocka fingrar.

"Jag trodde att vi fastställde min identitet i förgår." sade Sirius i en sarkastisk ton. "Och jag sade ju att jag skulle komma tillbaka."

"Va hur? Jag är förvirrad", stönade Neville och gnuggade sig i ögonen. "Kan vi ta allting från början?"

"Ställ era frågor och jag lovar att svara ärligt på dem", sade Sirius allvarligt och flera stycken såg nervöst på honom, tills en modig förstaårselev ställde den första frågan.

"Tänker du döda någon av oss här inne?" Frågan var oskyldig men den fick alla att stelna till.

"Nej, jag tänker inte döda någon, eller försöka för den delen", sade Sirius mjukt.

"Lovar du?" Stora bruna ögon stirrade upp mot honom.

"Jag lovar", försäkrade Sirius och han kunde se att flera stycken slappnade av vid hans ord.

"Är du Voldemorts högra hand?" frågade Ginny med ett leende, hon visste att hennes fråga skulle lösa många problem. Som svar rullade Sirius endast upp sina ärmar och visade sitt bleka skinn, som inte hade något tecken på något märke.

"Arrestera honom!" skrek Umbridge otåligt.

"För vad?" frågade madam Bones irriterat. "Han är uppenbarligen ingen dödsätare eftersom han saknar märket."

"Han kan fortfarande vara skyldig till att ha sålt ut familjen Potter och döda de där mugglarna!" skrek Umbridge och viftade vilt med sin trollstav och en blek stråle sköt ut ur den rakt mot Sirius. Innan någon hann reagerade hade Harry hoppat in framför sin gudfar med egen trollstav i hand medan han ropade något och förbannelsen studsade av den osynliga skölden.

"Rör honom inte!" fräste Harry och blängde mordiskt på henne. "Du skulle bara våga."

"Flytta på dig Potter, Black är…"

"Oskyldig, vilket du kommer få höra snart i boken", avbröt Harry otåligt. "Det finns ingen anledning för att arrestera honom."

"Han är en oregistrerad animagus. Straffet för det är ett och ett halvt år i Azkaban, där han kommer få sina magiska krafter bundna för att inte kunna förvandla sig."

Sirius bleknade åt tanken på att behöva återvända till Azkaban, den här gången utan möjlighet att förvandla sig när det blev för mycket.

"Över min döda kropp kommer du ta tillbaka honom dit", väste Harry och stjärnor sprutade ut ur spetsen på hans trollstav. Ron, Hermione, Ginny, Fred och George anslöt sig till Harry och bildade en vägg mellan Sirius och Umbridge.

"Dolores det är väldigt onödigt, Mr Black har redan spenderat tolv år i Azkaban för ett brott han inte begick. Att sända honom dit nu skulle bara vara grymt", påpekar Fudge en aning nervöst. "Jag tror att vi den här gången kan göra ett undantag."

"Tekniskt sett är det Lord Black, om du vill vara formell", avbröt Sirius och Harry smällde till honom.

"Var tyst", väste han oroligt.

"Okej, kan vi alla bara pausa det vi gör så vi får koll på läget!" utbrast Padma. "Umbridge vill sända Black till Azkaban, Fudge är emot det, Harry och hans närmaste vänner försvarar Black, som hävdar att han inte tänker döda någon och dessutom avslöjat att han aldrig varit en dödsätare. Vad jag vill veta är varför Black aldrig nämnde det på sin rättegång."

"Vilken rättegång?" frågade Sirius glädjelöst. "Ifall jag har haft en rättegång så var jag inte med på den."

"Vad pratar du om Sirius!" flämtade madam Bones, säkerligen kunde han inte mena att han aldrig fick en rättegång. "Din rättegång ägde rum dagen efter du blev arresterad på gatan."

Sirius höjde ett ögonbryn. "När jag blev arresterad på gatan så blev jag lamslagen bara minuter efter de först bort mig från den gatan, nästa sak jag vet är att jag vaknar upp i Azkaban och får veta att min dom är livstids fängelse. Ifall jag har haft en rättegång så var jag antingen inte närvarande på den eller så var jag där men medvetslös."

"Oh Merlin", stönade madam Bones. "Vi spärrade in Lord Black i Azkaban i tolv år utan att ha gett honom en rättegång. Det här är så illa som det kan bli."

"Ifall vi ska vara riktigt noga så spärra ni även in Lord Potter", sade Sirius hjälpsamt.

"Vad pratar du om?" frågade Burbage.

"James var uppenbarligen Lord Potter", började Sirius. "När han dog övergick titeln till Harry, men eftersom han fortfarande är minderårig så övergår titeln så länge, tills Harry är gammal nog att ta på sig rollen som Lord Potter, till familjen Potters näst äldsta barn, eftersom det var Jasmine så blev hon då tillfällig Lord, eller det vill säga Lady Potter. Men på grund av gamla lagar så har manliga släktingar inom familjen, dock endast syskon alltid ett högre bud på titeln…"

"Men det var bara James och Jasmine…", sade Hermione förvirrat.

"Det är då nästa del av lagen kommer in. Jasmine skulle ha fått titeln som Lady, formellt Lord, Potter ifall hon inte var gift med någon. Då hon var gift med mig så innebar det att titeln övergick till mig. I samma ögonblick som James dog blev jag företrädare för Harry och fick titeln Lord Potter, något som gör mig till Lord Black-Potter."

"Hur vet vi att du inte röjde undan familjen Potter för att få titeln, du kan ha mördat Jasmine Potter för att garanterat få titeln Lord Potter", anklagade Umbridge och Sirius ansikte fylldes genast med vitglödgat raseri.

"Hur vågar du!" viskade han lågt, rösten full av undertryck ilska som nästan tvingande alla att lyssna på honom. "Hur vågar du ens föreslå att jag skulle mörda Jasmine, min fru. Jag älskade henne. I mer än tolv år trodde jag att hon levde, efter jag flytt såg jag fram emot den dag då jag skulle kunna återförenas med henne, endast för att få den drömmen bortryck, få veta att hon har varit död hela tiden. I tretton år var jag omedveten om att min egen fru var död, så vanställd att man inte ens kunde känna igen henne. Ett år efter jag rymt, tretton år sen jag senaste såg henne, fick jag veta att hon låg begraven bredvid min bror och svägerska." Tårar speglades i hans ögon medan han pratade och hans röst var tjock av sorg. "Säg inte att jag inte älskade henne eller var ansvarig för hennes död, det är en lögn."

"Um, ska jag fortsätta läsa?" frågade Cho tveksamt.

"Ett ögonblick miss Chang", sade madam Bones. "Sirius, jag vill be om ursäkt för mina ord häromdagen…"

"Det är okej Amelia, jag vet att du trodde jag var ansvarig för din familjs död, men jag talade sanning när jag sade att jag inte hade en hand i det."

"Det gör fortfarande inte vad jag sade okej. Men jag kan kanske ge dig något som kommer göra dig gladare, pågrund utav ny information som dykt upp så kommer Sirius Black att få en rättvis rättegång med chansen att försvara sig. Jag måste även säga att jag själv redan anser dig oskyldig och jag är äcklad över hur saker har skötts på Ministeriet de senaste åren."

Fudge verkade krympa under hennes blick, men Sirius såg ut som om han skulle kunna kyssa henne av tacksamhet. Alla i ordern log mot Sirius medan tvillingarna, Ginny och den gyllne trion jublade åt nyheterna. Harry kunde inte fatta det, ifall allt gick okej så skulle han kanske aldrig behöva återvända till familjen Dursley. Han skulle äntligen kunna leva med Sirius!

Umbridge såg rasande på scenen framför henne, men hon visste att hon inte kunde säga något ifall hon inte vill vända hela skolan mot henne. Hon var fångad. Sirius vände sig emot pergamentet som svävade i luften och med några mumlande ord så fattade det eld.

"Vad var det där nödvändigt för!" flämtade Vaneza medan hon såg på hur deras enda sätt att kommunicera med Sirius försvann.

"Det är inte nödvändigt längre. Jag kan prata fritt nu", sade Sirius medan han slog sig ner i soffan bredvid Remus, och han såg roat på när Harry en aning blygt återvände till sin tidigare sittplats i Remus famn; ömt sträckte han fram handen och rufsade om Harrys hår.

"Du är Sirius Addison!" flämtade Hannah. "Hur?"

"I vårt sista år så skapade vi, marodörerna, en varsin ny identitet, ifall vi någon gång skulle hamna i knipa och behövde ett nytt namn. Vi fixade filer och allting som vi gömde i skolans arkiv."

"Men hur är det möjligt?" krävde Su Li. "Du svor på att du inte var, tja du, hur kan du fortfarande leva?"

"Kryphål", sade Sirius enkelt. "Jag svor endast på min magi och liv att jag inte är den dödsätare ni letar efter och att jag aldrig begått de brott som jag stod anklagad för. Jag har aldrig varit en dödsätare så jag kan inte vara den dödsätare ni letar efter och jag har aldrig begått de brott som jag spärrades in för. Jag ber om ursäkt för att ha lurat er alla så länge, men det var enda sättet."

"Jag har en fråga som inkluderar något du sade tidigare igår. Du sade att du hade använt svart magi för att ta dig in i slottet. Varför då?" frågade Tracy nyfiket.

"För att hjälpa Fred. Han är en av Harrys och jag ville inte att han skulle hamna i trubbel. Dessutom var det inte alltför långt ifrån sanningen. Min familj lärde mig mörk magi när jag var liten, innan jag började på Hogwarts. Men jag använde mig av min animagus-form för att ta mig in i slottet." förklarade Sirius suckandes innan han vände sig mot Neville. "Och jag är skyldig dig en ursäkt. Jag är ledsen för att jag fick dig i trubbel med Minnie när jag tog lösenorden."

"Um det är lugnt", sade Neville en aning nervöst.

"Okej, jag vet att alla säkert vill fortsätta läsa, men det är en sak som jag inte kan sluta fundera på", sade Lavender medan hon betraktade mannen framför sig. "Hur kan du vara så ren? Inget illa men du spendera 12 år i Azkaban och är inne på ditt tredje år på flykt… Du kan inte direkt gå och köpa ett hus."

"Jag flytta in i mitt hus", sade Sirius enkelt medan han satte sig ner i en av sofforna.

"Din lägenhet blev renoverad efter branden och såldes vidare", sade madam Bones förvirrat.

"Jag sade hus, inte lägenhet. Jag är säker på att det kommer förklaras i femte boken, Harry bodde trots allt hos mig då."

Sinistra blinkade häpet. "Black är oskyldig, på något sätt fick han tag i ett hus trots att han är den mest efterlysta mannen i landet och Mr Potter spenderade sin sommar hos honom…" hon skakade på huvudet misstroget.

Black höjde sin trollstavsarm, men Lupin grep honom om handleden och gav honom en varnande blick. Sedan vände han sig mot Pettigrew igen med lätt och oberörd röst. "Vi har just stått och pratat lite, Peter, om vad som hände den natten då Lily och James dog. Du kanske missade de finare detaljerna när du sprattlade omkring och pep därborta på sängen…"

"Du tar allt det här väldigt bra, professorn", sade Dean i vördnad. "Du har inte skrikit eller någonting."

Remus log medan Sirius fnös.

"Nej, du behöver bli rädd när Måntand blir sarkastiskt. Han kunde få oss alla att känna oss hemska utan att ens höja rösten en enda gång."

"Remus", flämtade Pettigrew, och Harry kunde se hur svettdropparna bröt fram i hans glåmiga ansikte. "Du tror honom väl inte, eller hur? Han försökte döda mig, Remus…"

"För en bra anledning", morrade Sirius.

"Ja, vi har hört sägas det", sade Lupin och hans röst blev kylig. "Jag skulle vilja klara upp ett par saker med dig, Peter, om du skulle vilja vara så snäll…"

"Det är ingen mening att han försöker argumentera", sade Meredith. "De tror alla på Sirius nu."

"Han har kommit för att försöka döda mig igen!" skrek Pettigrew plötsligt och pekade på Black. Harry lade märke till att han använde långfingret, för pekfingret saknades.

"Jag är inte säker på att det är enda anledningen", sade Lee med ett snett leende.

"Han dödade James och Lily, och nu tänker han döda mig också. Du måste hjälpa mig, Remus!"

"Som om det kommer att hända", sade Narcissa med en fnysning.

Blacks ansikte såg mer dödskalleliknande ut än någonsin då han stirrade på Pettigrew med sina bottenlösa ögon.

"Ingen kommer försöka döda dig förrän vi har klarat upp vissa saker", sade Lupin.

"Jag är inte säker på att det lugnar honom särskilt mycket", sade Luna fundersamt medan hon lutad huvudet åt vänster.

En del av de äldre eleverna såg på varandra oroligt. Det lät som om professor Lupin skulle försöka döda honom. Och ifall han gjorde det så fanns det inga starka bevis för att Sirius var oskyldig som skulle hålla i en rättegång. Något som sedan påminde dem om att det här hade ägt rum två år tidigare, och att Sirius fortfarande var på flykt. Så det innebar att någonting skulle gå snett de närmaste timmarna.

"Klarat upp vissa saker?" gnällde Pettigrew och såg sig vilt omkring igen. Ögonen flackade från de förspikade fönstren till den enda dörren. "Jag visste att han skulle komma efter mig! Jag visste att han skulle återvända efter mig!

"Vad är han, en spågubbe?" hånade Randall

Jag har väntat på det i tolv år!"

"I fall han är en spågubbe så kan han förutse ganska långt in i framtiden", sade Gwen med en fnysning.

"Visste du att Sirius skulle bryta sig ut ur Azkaban?" frågade Lupin med rynkad panna. "När ingen nånsin har lyckas göra det förut?"

"Han har mörka krafter som vi övriga inte kan föreställa oss!" skrek Pettigrew gällt. "Hur kunde han annars ta sig ut därifrån? Jag är säker på att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn lärde honom några knep!"

"Hur dödad du honom inte?" sade Ginny ilsket, och fräste som en katt.

"Tro mig, jag ville", sade Sirius mörkt.

Kingsley höjde ett ögonbryn. "Är du säker på att han jobbar för Voldemort? Han är ganska korkad och jag tvivlar att han har tillräckligt mycket magisk kraft för att det ska duga för Voldemort."

Black började skratta, ett hemskt, glädjelöst skratt som fyllde hela rummet.

"Skulle Voldemort ha lärt mig några knep?" sade han.

"Han sade Voldemort, inte Mörkrets herre", påpekade Alisa. "Dödsätare säger aldrig Voldemorts namn, oavsett vad."

Pettigrew ryckte till som om Black hade svängt med en piska mot honom.

Sirius log glädjelöst åt tanken på att Pettigrew var rädd för honom.

"Vad, är du rädd för att höra din gamle herres namn?" sade Black. "Ja, det kan jag inte förebrå dig, Peter. Hans anhang är väl inte särskilt nöjda med dig, va?"

"Självklart inte", andades Susan ut förstående, och drog till sig oförstående blickar, men hon skakade bara på huvudet och nickade mot boken.

"Jag vet inte… vad du menar, Sirius…", mumlade Pettigrew och andades ännu häftigare. Ansiktet glänste av svett.

"Åh han vet precis vad jag pratar om", sade Sirius med en fräsning.

"Du har inte gömt dig för mig i tolv år", sade Black.

"Har han inte?" frågade Katie förvirrat.

"Du har gömt dig för Voldemorts gamla anhängare. Jag hörde ett och annat i Azkaban, Peter… De tror allesammans att du är död, för annars skulle du bli tvungen att stå till svars inför dem.

"Alla utom Bellatrix det vill säga", tänkte Sirius en aning belåtet.

Jag har hört dem skrika alla möjliga saker i sömnen. Det låter som om de anser att förrädaren har förrått dem i sin tur.

Harry skruvade på sig och sjönk ner mellan Remus och Sirius, som lade armen om sin gudsons axlar.

Voldemort fann familjen Potter efter dina upplysningar… och Voldemort mötte själv sin undergång där. Och alla Voldemorts anhängare hamnade inte i Azkaban, eller hur? Det finns fortfarande massor av dem här ute där de bidar sin tid och låtsas som om de insett sina felsteg. Om de nånsin fick nys in att du fortfarande är i livet, Peter…"

"Ops, mitt fel", sade Sirius sarkastiskt

"Sirius, vad gjorde du?" stönade Remus och satte en hand för ansiktet.

"Jag lämnade bara ett meddelande om att han levde till min kära kusin."

"Jag vill inte veta mer", stönade Remus och avbröt Sirius från att säga något mer.

"Jag vet inte… vad du pratar om…", upprepade Pettigrew, och hans röst var nu gällare än någonsin. Han torkade sig i ansiktet med ärmen och såg upp på Lupin. "Du tror väl ändå inte på den här… den här galenskapen, Remus…"

"Personligen tycker jag att allting är väldigt logiskt", sade Luna.

"Så logiskt är det inte", protesterade Marietta.

"Klart det är. Allting stämmer."

"Jag måste erkänna, Peter, att jag har svårt att förstå varför en oskyldig man väljer att tillbringa tolv år som råtta", sade Lupin lugnt.

"Oskyldig, men rädd!" gnällde Pettigrew. "Om Voldemorts anhängare var ute efter mig, var det därför att jag fick en av deras bästa män att sändas till Azkaban - spionen Sirius Black!"

"Han är självmordsbenägen!" flämtade Fred.

Blacks ansikte förvreds. "Hur vågar du?" morrade han och lät plötsligt som den björnliknande hund han hade varit. "Skulle jag ha varit spion åt Voldemort?

"Hans familj talar emot att han inte skulle vara en dödsätare", protesterade Umbridge.

"Jag är också en Black och jag är ingen dödsätare", fräste Dorea. "Hans familj kanske ville att han skulle bli det, men det innebär inte att han själv ville det."

"Dina föräldrar ville att du skulle bli en dödsätare?" flämtade Harry och såg på sin gudfar.

"Det är anledningen till att jag rymde hemifrån", sade Sirius mörkt. "De tänkte tvinga mig att ta märket så jag packade ihop mina saker och stack därifrån.

När har jag någonsin smugit runt bland folk som var starkare och mäktigare än jag själv? Men du, Peter - jag kommer aldrig att förstå varför jag inte genomskådade dig redan från början.

"Därför att Peter var er vän", sade Charlus mjukt. "Man vill aldrig misstänka sina vänner för sådant."

Jag borde ha förstått att det var du som var spionen. Du gillade ju alltid att ha starka vänner som kunde beskydda dig, visst var det så? Det brukade vara vi… jag och Remus… och James…"

"Liten fegis", muttrade Charlie lågt och flera stycken mumlade instämmande. Percy var fortfarande i ett chocktillstånd; Scabbers var Peter Pettigrew.

De flesta såg upprörda ut, från vad de hade hört och förstått så hade de alla varit väldigt bra vänner. De måste ha varit hemskt för dem att deras vänskap rycktes sönder på det sättet.

Pettigrew torkade på nytt sitt svettdrypande ansikte. Han flämtade nästan efter andan.

"Jag? Spion? Du måste vara galen… jag har aldrig… förstår inte hur du kan säga en sån…"

"Lily och James gjorde dig bara till sin hemlighetsväktare för att jag föreslog det", väste Black så hatiskt att Pettigrew tog ett steg bakåt.

"Jag tyckte att det var den perfekta planen… en bluff. Voldemort skulle säkert komma efter mig,

Sirius tittade ner på golvet, han vägrade att se någon i ögonen, speciellt Harry. Han var rädd för vad han skulle se, sveket och besvikelsen och den sårade blicken som han visste skulle finnas där, allt i Harrys ansikte. Han visste att det aldrig skulle hända, men rädslan fanns alltid där.

för han skulle väl aldrig kunna drömma om att de skulle använda en så svag, talanglös person som du.

"Men det var en genialisk bluff", sade Alisa och avbröt Cho.

"Tack så mycket, det var därför jag föreslog det. Det enda som hade gjort den helt perfekt hade varit ifall vi berättade för Dumbledore."

"Vad som är gjort är gjort", sade Dumbledore mjukt.

Det måste ha varit det största ögonblicket i hela ditt eländiga liv när du talade om för Voldemort att du kunde leda honom direkt till familjen Potter."

Pettigrew mumlade frånvarande för sig själv. Harry kunde uppfatta ord som "långsökt" och "vanvett", men det som först och främst fångade hans uppmärksamhet var Pettigrews askgrå ansikte och hans flackande blick, som hela tiden sökte sig till fönstren och dörren.

Harry blängde på boken, han hatade den mannen, för vad han gjort. Han var ingenting bortsett från en feg, smutsig förrädare.

"Professor Lupin?" sade Hermione skyggt. "Kan… kan jag få säga nånting?"

"Naturligtvis, Hermione", sade Lupin artigt.

"Jo, alltså… Scabbers… den här mannen, menar jag, har ju sovit i Harrys sovsal i tre år. Om han arbetar för Ni-vet-vem, hur kommer det sig då att han aldrig har försökt skada Harry förrän nu?"

Umbridge satte sig upp, äntligen något som skulle bevisa att det verkligen var så att Black var skyldig och inte Pettigrew.

"Just det, ja!" sade Pettigrew gällt och pekade på Hermione med sin lemlästade hand. "Tack ska du ha! Där ser du, Remus. Jag har aldrig krökt ett hår på Harrys huvud! Varför skulle jag göra det?"

"Jag ska tala om varför", sade Black. "Därför att du aldrig har gjort någonting för nån annan, såvida du inte själv haft fördel av det.

Voldemort har hållit sig gömd i tolv år, och det sägs att han är halvdöd. Du ville ju inte begå mord rakt under näsan på Albus Dumbledore för att behaga ett eländigt vrak till trollkarl, som förlorat all sin kraft, eller hur? Du ville vara helt säker på att han var skolgårdens allra starkaste översittare innan du gick tillbaka till honom, inte sant?

"Jämförde han nyss ett stort krig och de olika sidorna med positioner på en skolgård?" frågade Katrina fnissandes.

Varför skulle du annars finna en trollkarlsfamilj som kunde ta hand om dig? Du väntade ju hela tiden på att få höra nåt nytt i saken, var det inte så, Peter? Du såg tiden an i väntan på att din gamle beskyddare skulle återvinna sin styrka och göra det säkert att träda i hans tjänst igen."

"Jag hatar verkligen att erkänna det, men det var en smart plan", sade mr Weasley bittert.

Pettigrew öppnade och slöt munnen flera gånger. Han verkade ha förlorat talförmågan.

"Tack och lov", mumlade Lee.

"Det var mer som om han inte hade mer saker att försvara sig med", sade Ron i en hård ton.

"Öh… mr Black… Sirius?" sade Hermione skyggt.

Black hoppade till vid detta tilltal och stirrade på Hermione som om han nästan hade glömt att man kunde tala hövligt till varandra.

"Jag hade nästan det", erkände Sirius.

"Det är bara att förvänta sig. Det är inte som om du hade någon att prata med i Azkaban…", började madam Bones säga innan hon fick syn på Sirius ansiktsuttryck. "Vill jag veta vad du gjorde och vem du pratade med?"

"Um… låt oss säga att jag kan ha försvårat livet för mig själv en hel del ifall Voldemort väljer att frita vissa fångar."

"Sirius. Vad gjorde du!" morrade Remus.

"Det var inte mitt fel egentligen, jag försökte låta bli de första dagarna", protesterade Sirius. "Dessutom var det inte som om jag valde att ha henne mitt emot."

"Sirius, snälla pojk, säg inte att du…", började Dorea säga uppgivet.

"Ursäkta oss, men kan någon förklara vad Sirius har gjort?" utbrast Ron.

"Det är enkelt. Bellatrix hade cellen mitt emot mig… och jag blev uttråkad efter ett tag, speciellt på hennes skryt om att Voldemort skulle befria henne en dag och så… så jag använde den tid vi hade borta från dementorerna med att irritera henne så mycket jag kunde…"

"Bara du Sirius Black skulle göra något sådant", sade Tonks flinande.

"Och vad ansåg Bellatrix om det här?"

"Ganska säker på att hon vill se mig mer död än vad hon vill se Harry Potter död", sade Sirius enkelt. "Jag avskyr henne för mycket, men jag måste erkänna att hon har en väldigt livlig fantasi."

"Förlåt att jag frågar,

"Så du var fortfarande osäker på ifall han var en mördare eller inte och du är fortfarande artig?" frågade Fay med ett skratt.

"Tja, det vore inte varit smart att irritera honom, eller hur?" sköt Hermione tillbaka.

men hur slapp du ur Azkaban, om du inte använde spök-transferens?"

"Tack ska du ha!" flämtade Pettigrew och nickade våldsamt till henne. "Just det! Precis vad jag…"

"Sluta hjälp honom Granger!"

Hermione snurrade runt och spände blicken i McLaggen. "Tror du att jag ville hjälpa honom? Din idiot, jag ville ha alla svaren. Jag försökte inte hjälpa någon bortsett från Harry."

Men Lupin tystnade honom med en blick. Black rynkade lätt pannan mot Hermione, men inte för att han var förargad på henne. Han verkade fundera på vad han skulle svara.

"Vad sägs som sanningen?" föreslog en pojke blygt.

"Jag vet faktiskt inte hur jag bar mig åt", sade han långsamt

"Toppen, den enda killen som har brutit sig ut vet inte eller kommer inte ihåg hur han gjorde", stönade madam Bones, hon hade behövt den informationen.

"Jag tror att enda skälet till att jag inte förlorade förståndet är att jag visste att jag var oskyldig. Det var inte nån glad tanke, så dementorerna kunde inte suga den ur mig, men den lämnade mig inte, och därför förblev jag vid mina sinnes fulla bruk och visste hela tiden vem jag var… och det hjälpte mig att behålla mina magiska krafter.

"Det påminner mig Sirius", sade madam Bones med slutna ögon. "Du måste ha förlorat oerhört många minnen under din vistelse där…"

Sirius log. "Inte så många som man skulle kunna tro, jag kunde förvandla mig till en hund när jag kände för det och på det sättet kunde jag behålla mina minnen mycket längre. Dessutom så hade jag kopior av mina minnen på ett säkert ställe, så efter jag rymt hämtade jag dem och kunde få tillbaka de minnen jag förlorat."

"Varför hade du kopior av dina minnen?" frågade Hermione häpet.

"Ifall jag skulle förlora dem på något sätt under kriget, ifall någon tillexempel försökte kasta Obliviate på mig så skulle jag fortfarande ha minnena kvar. Det var självklart inte alla mina minnen, men de jag ansåg vara viktigast."

Så när det blev outhärdligt alltsammans kunde jag förvandla mig i min cell och bli till en hund.

"Hur hjälper det?" frågade Susan nyfiket.

Dementorer kan inte se, förstår ni…" Han svalde.

Harry kramade om sin gudfar; han hatade att behöva höra om hur Sirius prata om Azkaban. Sirius log mjukt mot sin gudson, men sade inte ett ord.

Madam Bones rynkade på pannan, hon var glad över att Sirius hade lyckas fly självklart, men det lät som ett seriöst svaghet i deras rättsystem. För det första så kunde Pettigrew fly ifall det fångade honom, och vem vet hur många oregistrerade animagusar det egentligen fanns i Storbritannien.

"De känner sig fram till folk genom att uppfånga deras känslor. De kunde märka att mina känslor var mindre…

"Varför uppmärksammades inte ministeriet på det här?" tänkte madam Bones oroligt, vem vet hur många andra i Azkaban som också var oregistrerade animagusar.

mindre mänskliga och mindre komplicerade när jag var en hund, men de trodde förstås att jag höll på att förlora förståndet precis som alla de andra fångarna, så de brydde sig inte om det. Men jag var svag, mycket svag, och jag hade inget hopp om att kunna hålla dem borta från mig utan en trollstav…

Sirius hade blivit en aning blekare medan han lyssnade på sin förklaring i boken.

Men sen fick jag se Peter på det där fotografiet i tidningen… och det gick upp för mig att han måste vara på Hogwarts tillsammans med Harry… i en perfekt position för att handla, ifall minsta antydan nådde hans öron om att den mörka sidan växte i styrka igen."

"Tack så mycket Harry, du gav mig styrkan att ta mig ut från det helvetet", viskade Sirius mjukt och log mot sin gudson som gav honom ett strålande leende tillbaka

Pettigrew skakade på huvudet och mimade ljudlösa ord, men han stirrade hela tiden som hypnotiserad på Black.

Ron grimaserade. "Det var som om han dyrkade varje ord som Sirius sade. Det var verkligen störande."

"Han var beredd att slå till i samma ögonblick han kunde vara säker på att ha starka bundsförvanter. Han skulle vara den som överlämnade den siste Potter till dem.

Madam Bones ryste. "Att bara tänka på att lämna över ett barn till Voldemort får min hud att krypa. Mord är aldrig okej, men när du mördar ett bar, då visar du hur patetisk du egentligen är."

Om han gav dem Harry, vem skulle då våga säga att han hade förrått Lord Voldemort? Han skulle hälsas välkommen tillbaka med hedersbetygelser. Så ni förstår nog att jag var tvungen att göra någonting. Jag var den ende som visste att Peter fortfarande var i livet…"

"Han behövde inte göra något egentligen", påpekade Rose.

"Vilket betyder att det bara är ytterligare bevis på att han är oskyldig", tillade Nick.

"Du flydde för att beskydda honom", sade mrs Weasley och kände en värme mot mannen bortom allt annat hon någonsin känt emot honom tidigare.

"Wow. Du flydde och levde på rymmen samt blev den högst prioriterade efterlysta brottslingen i världen, för Harry?" sade Alicia och stirrade med vida ögon på mannen bredvid Harry.

Sirius såg på henne allvarligt. "Ja", sade han enkelt.

"Du flydde för att du oroade dig för att Harry skulle kunna bli skadad", klargjorde Susan imponerat.

Sirius suckade bara argt. "Det är klart att jag var orolig för det! Beviset stirrade mig rakt upp i ansiktet om att förrädaren skulle vara på Hogwarts tillsammans med Harry." Han himlade med ögonen åt de förvirrade blickarna. "Tror ni inte att jag i teorin hade kunnat rymma när som helst under de åren? Även om jag inte visste vart han var kunde jag ha spenderat tiden med att leta efter honom. Enda anledningen till varför jag valde att rymma var för att Harry var i fara."

"Så du bröt dig verklig ut för att rädda mig?" frågade Harry och hopp lös i hans ögon.

"Det är alltid om dig, Harry", försäkrade hans gudfar honom och drog in honom i en kram. "Alltid."

"Ursäkta mig!" frågade Dorea lågmält. "Varför i allsin dar flydde du inte tidigare ifall du hade möjligheten? Vad kunde möjligen få dig att stanna kvar i det helvetet frivilligt."

"Jag… jag misslyckades…"

"Skitsnack Sirius!" väste Dorea. "Du gjorde allt för att skydda James, Lily och Harry, Jasmine med. Du misslyckades inte med något. Deras död var inte på något sätt ditt fel."

"Jag övertalade dem att använda Peter!"

"Som var er vän! Ingen av er hade någon aning om att han förrådde er. Hur länge hade du möjligheten att fly?"

"Jag vet inte, det första året, möjligtvis de första två kanske? Jag var för svag sen, jag hade ingen motivation att fly. Jag trodde att Harry var i säkerhet hos Jasmine och Remus. Det var inte förrän jag fick tidningen som jag fick någon motivation till att fly."

Harry kom ihåg vad Mr Weasley hade berättat för Mrs Weasley: "Vakterna säger att han har talat i sömnen… alltid samma ord… 'Han är på Hogwarts.'"

"Och nu har Harry äntligen listat ut det helt och hållet", muttrade Dorea lättat.

"Det var som om nån hade tänt en eld i mitt huvud, och dementorerna kunde inte förstöra den. Det var inte nån lycklig känsla, det var en besatthet, men den gav mig styrka, den skärpte min hjärna.

"Och allt det här på grund av en artikel i en tidning", sade Percy och skakade på huvudet.

En kväll när de öppnade celldörren för att ge mig mat, smög jag förbi dem i min hundskepnad. Det är så mycket svårare för dem att förnimma ett djurs känslor att de blev förvirrade…

"Jag minns det, jag fick en rapport om det…" sade madam Bones fundersamt. "Jag kunde aldrig lista ut hur du lyckats smyga dig förbi dem."

"Oooh, oohhh", sade Seamus plötsligt och flera stycken vände sig förvirrat mot honom. "Förlåt, men jag insåg precis vad Sirius menade igår med att mina föräldrar skulle känna igen honom och inte gilla det men att han inte kände dem och varför de inte skulle ha uppskattat hans uppfostringstips", Seamus log fåraktigt medan han förklarade och Dean himlade med ögonen.

Jag hade blivit så mager i fängelset att jag lätt kunde slinka ut mellan järnstängerna i min vanliga skepnad. Sedan simmade jag som hund tillbaka till fastlandet… Jag reste norrut och smög mig in på Hogwarts område i min djurskepnad.

"Du må vara oskyldig Black", sade Angelina hotandes och snurrade på sin trollstav. "Men tro inte för en sekund att vi kommer dra oss för att skada dig ifall du sårar Harry. Du förstår de senaste åren har vi blivit väldigt beskyddande över honom och vi skiter fullständigt i fall du är så kraftfull att du lyckades fly från Azkaban eller tillräckligt smart för att lura och hålla dig undan från hela Storbritannien… såra Harry och vi kommer göra ditt liv till ett helvete, behandla honom som han förtjänar och vi kommer komma överens helt okej."

Sirius svalde. "Jag har inga planer på att avsiktligt skada eller såra Harry och jag är glad att han har er som tar hand om honom. Och jag vill också tilläga att när jag i förrgår jämförde er med Lily, Jasmine och Alice menade jag inget illa, bara att ni var lika beskyddande som de var."

Katie höjde bara ett ögonbryn till svar. "Vi kommer ändå hålla ögonen på dig, men du har en fördel, vi gillar dig. När du prata, genom din falska identitet förstås, så märktes det att du brydde dig om Harry. Agera bara så och vi behöver inte jaga ner dig.

Alltsedan dess har jag levt i Den förbjudna skogen, utom när jag vågade mig fram för att se på quidditchmatchen förstås. Dy flyger lika bra som din far gjorde, Harry…"

McGonagall nickade medan hon mindes hur James spelade med ett litet leende.

Han såg på Harry, som inte tittade bort den här gången.

"Tro mig", sade Black med sin hesa röst. "Tro mig. Jag förrådde inte James och Lily. Jag skulle hellre ha dött än att förrådda dem."

"Jag skulle ha gjort det", sade Sirius sorgset.

"Jag vet det Sirius", sade Harry.

"Du är en så bra person!" utbrast Hermione plötsligt, "du är så snäll vän efter allt som hände dig! Jag… jag vet inte ens hur jag ska förklara det, Sirius."

Sirius såg en aning förvirrat på Hermione och Harry skrattade. "Hon är bara glad att Azkaban inte stal din godhet och sånt. Ignorera henne bara."

Och äntligen trodde Harry på honom.

"Äntligen!" hånade Zacharias. "Det tog dig ett tag.

Ron blängde på honom. "Jag kan slå vad om att du redan hade sprungit tillbaka till slottet, Smith", morrade han. "Det är fegisens väg trots allt."

Zacharias blängde på Ron medan Fred och George skrattade och dunkade sin bror på ryggen.

Han nickade utan att kunna tala på grund av klumpen i halsen.

"Första gudfar och gudson ögonblicket", sade Fred och fläktade sig med handen som om han försökte hålla tillbaka tårarna.

"Så vackert", sade George och gjorde likadant.

Båda var tvungna att ducka för en varsin sko.

"Nu behöver du vara barfota", sade George självbelåtet och viftade med ena sko åt sin yngre vän, som räckte ut tungan mot honom.

"Nej!"

Pettigrew hade fallit på knä, som om Harrys nick hade varit hans egen dödsdom.

"Praktiskt taget så var det det, det innebär att du vet att Pettigrew var den skyldiga, och att han kommer få ta konsekvenserna för vad han gjort", spottade Lee ur sig.

Han krälade sig fram på knäna med händerna knäppta framför sig som i bön.

"Som om det kommer förändra något", spottade Neville ur sig.

"Sirius, det är ju jag. Det är Peter… din vän… Du skulle väl inte…"

"Jag är ganska säker på att genom att du sålde ut dina vänner till Voldemort så avslutade du den vänskapen, och väldigt fort dessutom."

"Som om han skulle se det på det sättet", fnös Moody. "Allt han vet är att han kommer bli dödad och han vill rädda sitt egna skinn."

Black måttade en spark mot honom. Peter ryggade tillbaka.

"Det är tillräckligt med smuts på min klädnad utan din beröring", sade Black.

Flera stycken skrattade åt det lilla skämtet.

"Remus!" pep Pettigrew och vände sig istället mot Lupin medan han bönfallande vred sig framför honom. "Du tror väl ändå inte på det här? Skulle inte Sirius ha talat om det för dig, om de hade ändrat sin plan?"

"Inte om han trodde att jag var en spion, Peter", sade Lupin. "Jag antar att det var därför som du inte talade om det för mig, Sirius?" sade han obesvärat över huvudet på Pettigrew.

Sirius såg skyldig ut. "Ledsen Remus, vi borde ha litat på dig."

"Varför gjorde ni inte det?"

"Var det för han är en varulv, för jag har hört att Voldemort hade lovat bättre rättigheter för varulvar om de anslöt sig till honom."

"Nej, att Remus gick över till Voldemort för att han var en varulv skulle ha varit den sista anledningen. Han vet, och visste för den delen, att det var skitsnack från Voldemort", sade Sirius bestämt.

"Så varför antog ni det?" frågade Hermione försiktigt, det var något som hon hade undrat länge.

"Vi visste att det fanns en spion bland oss och Remus försvann mer och mer, var borta långa personer och verkade ännu mer trött än vanligt…"

"Så det var bara logiskt att jag skulle vara spionen", suckade Remus tugnt. "Anledningen till att jag var borta så mycket var för att jag fått i uppdrag att infiltrera varulvarnas läger och försöka övertala dem att överge Voldemort, så jag var borta större delen av tiden."

"Förlåt mig, Remus", sade Black.

"Ingenting att tala om, Tramptass, gamle vän", sade Lupin och började rulla upp ärmarna på sin klädnad. "Och kan du i din tur förlåta att jag misstänkte dig för att vara spionen?"

"Se, vi är kvick varandra", sade Remus och Sirius log mot sin vän.

"Varför trodde du att Sirius var spionen, om ni var så bra vänner vill säga?" frågade Ginny plötsligt.

"Pågrund av tidningar, det stod att han hade erkänt till allt under sin rättegång. Innan det så trodde jag att allt bara var ett missförstånd."

"Du nämnde inga tidningar när vi diskuterade. Vad menar du med att de sade att jag erkände?" utbrast Sirius.

"Du var redan förbannad på Ministeriet, jag ville inte att du skulle rusa iväg och göra någonting riskfyllt", erkände Remus en aning fåraktigt. Sirius höjde ögonbrynet och gav sin vän en blick som sa 'vi kommer prata om det här sen'.

"Självfallet", sade Black. Ett spöklikt leende for över hans utmärglade ansikte.

"Det är det! Ett litet 'jag är ledsen' och ni är bästisar igen efter tolv år!?"

Sirius och Remus såg på varandra.

"Allt var inte direkt okej på direkten, men vi löste våra problem ganska fort efter det", sade Sirius långsamt och Remus nickade instämmande.

Också han började rulla upp ärmarna. "Ska vi döda honom tillsammans?"

"Va?"

"Vänta vad?"

"Nej!"

"Ni kan inte göra det!"

"Det är din engångsbiljett för bevis som leder till att du blir fri!" utbrast Alicia.

"Ja, det är nog bäst", sade Remus bistert.

"Vad?" sade Padma förvirrat. "Men professor, utan Pettigrew har ni inga bevis. Ni kan inte döda honom."

Remus log trött, och såg en aning bitter ut. "Jag vet", erkände han och Tonks greppade hans hand som stöd. "Men för att vara ärlig var jag för arg. Som Sirius, var jag sårad och förråd av min vän. Jag kanske inte såg ut som det, men försök att föreställa dig hur du känner dig ifall du hade fått reda på att en av dina närmaste vänner hade gått över till den andra sidan, orsakat mordet på din bästa vän och hans fru och sedan skyllt allting på din andra bästa vän, något som resulterade i att du spenderade 12 år ensam."

Hans ögon hade hårdnat under hans tal medan Padmas vidgades i förståelse.

"Jag är ledsen", viskade hon och såg på varulven medlidsamt, men han skakade på huvudet.

"Var inte det", sade han och log milt; "Jag är inte ensam längre."

"Ni tänker väl int… ni kan inte…", flämtade Pettigrew och kravlade bort mot Ron.

Alla Weasleys stelnade till.

"Ron, har jag inte varit en god vän… ett snällt keldjur? Du låter väl dem inte döda mig, Ron? Det gör du väl inte… Visst står du på min sida?

Ron fnös. Han såg fortfarande på den natten som en personlig förolämpning; hur hade han inte vetat? Faran som Harry kunde ha varit i pågrund av den förbannade råttan… vilket storebror han var.

"Oja, han står på dens mans sida som sålde ut min bästa väns föräldrar", fräste Hermione och greppade Rons hand.

Men Ron stirrade på Pettigrew med djup vämjelse.

"Jag lät dig sova i min säng!" sade han.

Hela familjen Weasley såg äcklade och förskräckta på boken.

"I tolv år delade en man säng med två av mina söner, och jag visste inte ens om det", tänkte mr Weasley ilsket. "Det är bäst för honom att han inte gjorde någonting mot dem."

"Snälle pojk… käre husse…" Pettigrew kravlade ända fram till Ron. "Du låter dem väl inte göra det? Jag var din råtta, jag var ett snällt keldjur…"

"Om du var bättre som råtta än som människa, har du inte mycket att skryta över, Peter", sade Black hårt.

"Han bet mig!" skrek Goyle plötsligt och alla vände sig emot honom. "Tänk om han gav mig rabies eller nåt!"

"Du oroar dig för det fem år efter att det har hänt?" krävde Harry misstroget.

Ron drog sitt brutna ben utom räckhåll för Pettigrew och bleknade ännu mer av smärtan när han rörde på det.

Mrs Weasley och madam Pomfrey såg missnöjda på boken och Ron, han borde inte röra sitt ben i det tillstånd som han befann sig i.

Pettigrew vände sig om på knäna och hasade framåt mot Hermione. Han grep tag i fållen på hennes klädnad.

Ron blängde mordiskt på boken. "Håll dig borta från henne", morrade han och fick en förvirrad blick från Hermione medan Harry log belåtet. Förhoppningsvis skulle de bli tillsammans snart, annars visste han inte vad han skulle göra.

"Söta flicka… kloka flicka… du… du låter dem säkert inte göra nåt… Hjälp mig…"

"Aldrig i livet!" spottade Hermione ur sig.

Hermione drog loss klädnaden ur Pettigrews fastklamrade händer och backade mot väggen med ett skräckslaget uttryck i ansiktet.

Pettigrew skälvde våldsamt i hela kroppen. Han låg fortfarande på knä och vände långsamt huvudet mot Harry.

"Han gör det inte!" morrade Oliver.

"Åh, han gör det", fräste Ron ilsket.

"Harry… Harry… du liknar precis din far… ser precis ut som han…"

"Den lilla jäveln!" utbrast Oliver och såg rasande ut. "Hur vågar han säga det till Harry, hur kan han ens tala om Harrys pappa framför honom? Efter allt han har gjort."

Harry log emot sin äldre vän, det var skönt att veta att trots Oliver hade slutat skolan så brydde han sig fortfarande lika mycket om honom. "Jag var faktiskt redo att spy där", erkände han. "Höra honom jämföra mig med min pappa blev för mycket."

"Det förvånar mig inte, jag trodde att du skulle förhäxa honom… eller skrika åt honom, fast Sirius hann före så…", sade Ron och nickade.

"HUR VÅGAR DU TALA TILL HARRY?" vrålade Black. "HUR VÅGAR DU ÖVER HUVUD TAGET SE PÅ HONOM? HUR VÅGAR DU TALA OM JAMES INFÖR HONOM?"

"Oh, och jag trodde att allt skrikande hade slutat", stönade Dean och täckte sina öron. "Hur kan ni göra så mycket oväsen utan att någon kommer dit och undersöker det, det är löjligt."

"Harry", viskade Pettigrew och kravlade emot honom med händerna utsträckta. "Harry, James skulle inte ha önskat mig död. James skulle ha förstått, Harry. Ha skulle ha visat mig barmhärtighet…"

"Möjligtvis ifall Peter bara hade förrått honom själv, men Pettigrew såg även till att Lily och Harry hamna i fara och pågrund av det så skulle han inte vara barmhärtig", sade Narcissa.

"Jag vet inte, jag tror han skulle låta honom leva, för att det är ett värre öde än döden", sade Charlus fundersamt.

Sirius suckade tungt. "Pettigrew har rätt. James skulle inte ha velat att vi dödade honom, oavsett vad han hade gjort. Det är bara vem han var…"

Harry ville trösta sin gudfar som tystnat och verkade stirra ut i luften, men han visste inte hur. Innan han hann göra något så bröt Luna dock tystnaden.

"Så Harry kommer inte låta er döda honom alltså", sade Luna lyckligt medan hon fingrade på sina örhängen.

"Hur i Merlins namn kom du fram till det?" frågar Ron förvånat, han var en av de få som hört henne.

"Harry får alltid höra hur lik han är sin pappa", sade hon enkelt. "Han skulle därför reagera likadant som sin pappa."

"Bara du Luna skulle kunna lista ut något sådant", sade Ginny och skakade på huvudet.

Både Black och Lupin gick fram, grep Pettigrew i vaddera axeln och kastade honom baklänges på golvet. Han satt där, darrande och skakande av skräck, medan han stirrade upp på dem.

"Du sålde Lily och James till Voldemort", sade Black, som också hade börjat darra. "Förnekar du det?"

Narcissa blängde. "Han kan inte förneka det! Det är så mycket bevis emot honom att det inte ens är roligt."

Pettigrew brast i gråt. Det var hemskt att se, han såg ut som ett förvuxet, skalligt spädbarn som kröp ihop på golvet.

Cho stannade till i läsningen och skakade på huvudet, äcklad av beskrivningen.

"Sirius, Sirius, vad skulle jag ha gjort? Mörkrets herre… Du har ingen aning… han har vapen du inte kan föreställa dig… Jag var rädd, Sirius. Jag har aldrig varit modig som du och Remus och James. Det var inte min mening att det skulle ske… Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn tvingade mig…"

"Vilken fegis!" skrek Ginny upprört. "Alla har ett val. En del personer göra bara dåliga val för att rädda sitt egna skinn."

Fudge ryckte till en aning; det lät en hel del som vad han hade gjort det senaste året.

"LJUG INTE!" sade Black med dånande röst. "DU ÖVERLÄMNADE INFORMATION TILL HONOM I ETT HELT ÅR INNAN LILY OCH JAMES DOG! DU VAR HANS SPION!"

"Hur många personer dog på grund av honom är vad jag vill veta", sade Tonks.

"Jag tror inte att jag vill veta", sade mrs Weasley medan hon tänkte på sina bröder.

"H-han trängde sig in överallt!" flämtade Pettigrew. "V-vad hade jag vunnit på att vägra lyda honom?"

"Bara din moral, din värdighet, dina dygder och dina vänner", fräste Fred.

"Så inte något som är ett jävla dugg viktigt alltså", väste George.

"Jag kan inte ens fatta att han frågade det", sade Malfoy och skakade på huvudet.

"Vad hade du vunnit på att bekämpa den ondskefullaste trollkarlen som nånsin existerat?" frågade Black med ett uttryck av vitglödgat raseri i ansiktet. "Du hade skonat oskyldiga liv, Peter!"

"Du förstår inte!" jämrade sig Pettigrew. "Han skulle ha dödat mig, Sirius!"

Flera stycken såg äcklade på boken.

"DÅ BORDE DU HA LÅTIT DIG DÖDAS!" röt Black. "HELLRE DÖ ÄN FÖRRÅDA SINA VÄNNER - VI SKULLE HA GJORT SAMMA SAK FÖR DIG!"

"Jag vill bara klargöra för alla att jag menade att vi skulle ha dött istället för att förrådda någon, inte att vi skulle förråda någon för att rädda sig själva", sade Sirius

Black och Lupin stod sida vid sida med höjda trollstavar.

"Bråka inte med marodörerna", sade Fred och log överlyckligt. "De kan använda sina upptågskrafter för dåliga saker lika väl som för goda saker."

"Du borde ha insett det", sade Lupin stilla. "Om inte Voldemort dödade dig, skulle vi göra det, för ditt förräderi. Farväl, Peter."

"Vad som än stoppar det är jag glad för det", sade Dorea.

"Varför då?" frågade Astoria.

"Därför att varken Sirius eller Remus är en mördare."

Hermione täckte för ansiktet med händerna.

Nästan alla drog efter andan och väntade på att det slutgiltiga slaget skulle falla. Alla utan ordern, Weasley-familjen, Harry och Hermione och - förvånansvärt - Luna, som satt och putsade sin trollstav med sin tröja medan hon hummade tyst för sig själv.

Umbridge lutade sig framåt. Äntligen hade ögonblicket hon väntat på kommit, hennes ursäkt till att göra sig av med Lupin och Black, det fanns inte en chans att de skulle gå fri från Azkaban efter att ha mördat en annan man.

"NEJ!" skrek Harry. Han sprang fram och ställde sig framför Pettigrew, med ansiktet mot trollstavarna.

Alla såg förvirrat på Harry. Varför hade han ropat nej?

"Ni får inte döda honom", flämtade han. "Ni får inte."

Förvirringen i salen ökade bara, Harrys handling var bara inte logisk. Varför ville han inte se mannen ansvarig för hans föräldrars mord död?

"Varför?" frågade Neville och vände sig emot Harry. "Du kan inte direkt vara särskilt glad med honom i det ögonblicket, och jag tvivlar att det slog dig att du skulle kunna behöva honom. Säkerligen så måste du ha velat se honom död, jag vet att jag hade velat det."

Harry mötte Nevilles blick och kunde enkelt förstå dubbelmeningen i hans ord. Ifall personen som var ansvarig för Nevilles föråldras sinnessjukdom hade varit framför honom, så hade han inte stoppat någon från att döda dem. Osäker på hur han skulle svara, öppnade Harry munnen innan han stängde den igen.

"Det är en bra fråga från Neville, dessutom så hade du inga problem med att försöka döda Sirius tidigare, så varför ändrade du dig nu?" frågade Fay.

"Jag… jag var mer sårad över tanken på att Sirius hade varit förrädaren än att Pettigrew var det…", sade Harry fundersamt, "eftersom Sirius var närmare mina föräldrar och därför så var sveket större. Och även när jag för ögonblicket ville döda Sirius så kunde jag det inte, så hur skulle jag kunna göra det mot Pettigrew när jag inte kände hälften så mycket ilska mot honom då som jag hade känt mot Sirius tidigare samma kväll?"

Både Black och Lupin såg alldeles lamslagna ut.

"Kan du klandra oss?" frågade Sirius.

"Nej, men det fick er båda att stanna upp."

"Harry, det här motbjudande kräket är skuld till att du är föräldralös", morrade Black. "Det här krypande dynghögen skulle lugnt ha sett dig dö, utan att lyfta ett finger för att hjälpa dig. Du hörde honom ju. Hans eget usla skinn betydde mer för honom än hela din familj."

"Jag vet", sade Harry andlöst. "Men vi tar med honom upp till slottet. Vi överlämnar honom till dementorerna. Han kan skickas till Azkaban… Döda honom bara inte."

Dumbledore log mot Harry och såg stolt ut, Harry hade alltid varit så godhjärtad och det här var bara ännu ett bevis på det.

"Harry!" flämtade Pettigrew och slog armarna om Harrys knän. "Tack, tack. Det är mer än jag förtjänar. Tack!"

"Det är mycket mer än vad du förtjänar", fräste Ginny.

"Släpp mig!" fräste Harry och slet sig med avsky ur Pettigrews grepp. "Jag gör inte det här för din skull. Jag gör det för att jag inte tror min pappa skulle ha önskat se sina bästa vänner som mördare - bara för din skull."

"Så de kan bli mördare genom att döda någon annan?" frågade Orla osäkert.

"Nej, men det lät värre för honom ifall jag sade bara för hans skull. Det fick honom att verka som om han inte var värd något", erkände Harry.

"Vi är mycket stolta över dig", mumlade Remus i Harrys öra och Harry log tacksamt upp mot honom; att höra att de inte klandrade honom för det valet var en lättnad.

Ingen rörde sig eller lät höra ett ljud bortsett från Pettigrew, vars andetag kom i ansträngda väsanden medan han höll sig hårt för bröstet. Black och Lupin tittade på varandra. Sedan sänkte de trollstavarna med en gemensam rörelse.

"Bra", sade McGonagall godkännande, "Ni agerade efter era arga känslor, det hade inte slutat bra."

"Och hur skulle du ha agerat om du var i rummet med dem?" mumlade Flitwick en aning roat till sin kollega som rodnade svagt.

"Du är den ende som har rätt att besluta det, Harry", sade Black. "Men tänk.. tänk på vad han gjorde…"

"Du tänkte seriöst låta Harry bestämma. Trots att den råttan satte dit dig och fick dig att hamna i Azkaban!"

"Det var Harrys föräldrar som han fick dödade, det gav Harry rätten att ta det beslutet", sade Sirius med en axelryckning.

"Men de var din familj med!" protesterade Ron.

"Och jag hade fått spendera år tillsammans med dem, Harry fick ett och ett halvt. Han hade större rätt än mig." sade Sirius bestämt.

"Han kan skickas till Azkaban", upprepade Harry. "Om nån förtjänas att spärras in där, så är det han."

"Så redan då gilla du inte Azkaban", mumlade Hermione fundersamt.

"Tror ni att han någonsin kommer att hamna där?" frågar Demelza.

Tonks fnös. "Inte en chans i helvete. Vi ger honom direkt till dementorerna efter vi har fångat honom."

Pettigrew andades fortfarande väsande bakom honom.

"Nå, då så", sade Lupin. "Flytta lite på dig, Harry."

Harry tvekade.

"Jag ska bara binda honom", sade Lupin. "Det är allt, det svär jag på."

Harry steg åt sidan.

"Du trodde honom så enkelt", sade Flitwick förvånat.

"Jag lita på Remus, att han skulle hålla sitt ord", sade Harry enkelt.

Tunna rep sköt ut från spetsen på Lupins trollstav den här gången, och i nästa ögonblick låg Pettigrew och vred sig på golvet, bunden och försedd med munkavel.

"Men om du förvandlar dig till en råtta, Peter, då dödar vi dig", brummar Black och pekade även han på Pettigrew med sin trollstav. "Är du med på det, Harry?"

Harry såg ner på den ömkliga figuren på golvet och nickade så att Pettigrew kunde se det.

"Bra, han förtjänar inget mer." muttrade Oliver lågt.

Umbridge började le igen; Pettigrew, om det nu ens verkligen var han, måste ha försökt rymma och de två männen hade dödat honom. Hoppet om att sända Black och monstret till Azkaban var inte över än.

"Ja, då så" sade Lupin och lät plötsligt rask och affärsmässig. "Ron, jag kan inte reparera ett brutet ben hälften så bra som madam Pomfrey. Jag tror det blir bäst om vi bara försöker spjäla ditt ben nu och sen tar med dig till sjukhusflygeln."

"Just ja, ditt ben är brutet. Jag hade totalt glömt bort det!" flämtade Lavender.

Han skyndade sig fram till Ron, medan Sirius hade gått fram till Hermione och mumlade en låg trollformel som fick hennes spruckna läpp hon fått under det tidigare slagsmålet att läkas ihop,

Hermione log. "Jag tror aldrig att jag tackade dig för det Sirius."

"Det var inga problem." sade Sirius med ett lätt skratt. "Det var delvis mitt fel att du blev skadad."

"Delvis?" frågade Ron misstroget. "Det var du som drog iväg med mig och sen agerade som om du var skyldig och ville döda Harry."

"Det är för att han är en drama queen, han kan bara inte agera normalt", sade Tonks och himlade med ögonen och alla andra brast ut i skratt medan Sirius korsade armarna framför bröstet.

"Han gjorde likadant igår", sade Harry med ett skratt. "Jag pratade med Sirius i ett tomt klassrum när Luna kom in och jag sade att det inte var vad det såg ut som…"

"Hur hade du tänkt förklara att du pratade med Sirius Black?" frågade Katie med ett höjt ögonbryn.

"Tja, hon frågade något liknande och jag erkände att det var som det såg ut men att det fanns en bra förklaring."

"Jag sade att han var hans gudfar och att han såg annorlunda ut från hur jag hade föreställt mig honom."

"Det stämmer, vi hade alla föreställt honom mer smutsig tror jag", sade Alicia med ett skratt.

"I alla fall", sade Harry en aning otåligt, "så frågade Sirius varför hon inte var rädd och hon frågade om hon borde vara med vilket han svarade med ofarlig, vet du inte vad jag har gjort."

Remus stönade och smällde till sin vän på armen. "Det där är anledningen till varför du har svårt att övertala folk om att du är oskyldig, du pratar som om du är skyldig."

under tiden hade Remus böjt sig ner vid Ron och berörde hans ben lätt med trollstaven medan han mumlade: "Ferula."

Långa bandage virade sig snabbt uppför Rons ben och band det hårt vid en spjäla. Lupin hjälpte honom att resa sig, och Ron satte försiktigt ner benet utan att darra.

Madam Pomfrey log. "Bra gjort Remus! Det är faktiskt den bästa förtrollningen att använda när du är i en sån situationen?"

"Vad? Där man möter sin gudfar för första gången, får veta att ens husdjur var en spion åt Voldemort och att din favoritlärare är en varulv?" frågade Ron retsamt.

Men Madam Pomfrey ignorerade honom. "Jag borde lära alla några liknande förtrollningar… hm, jag får ta upp det på nästa personalmöte."

"Det känns bättre", sade han. "Tack."

"Men hur är det med professor Snape då?" sade Hermione med svag röst och tittade ner på Snapes orörliga gestalt.

"Lämna honom bara", sade Fred.

"FRED!" skrek mrs Weasley.

"Vad, de borde ha gjort det", protesterade Charlie viskandes.

"Det är inget allvarligt fel med honom", sade Lupin medan han böjde sig över Snape och tog hans puls. "Du var bara… lite för ivrig.

"Klart de var, speciellt Hermione med tanke på att senaste gången han blev attackerad av henne var två år tidigare, och då börja han bara brinna lite", sade Lee med ett skratt och Hermione började rodna åter igen.

Öh… kanske det blir bäst om vi väntar med att återuppliva honom tills vi är tillbaka i slottet igen. Vi kan ta med oss honom så här…" Han mumlade: "Mobilicorpus"

Snape blängde på Remus, som ignorerade honom.

Som om osynliga trådar hade fästs vid Snapes handleder, hals och knän, drogs han upp i stående ställning. Huvudet vickade otäckt som på en grotesk docka

Kingsley rös när han hörde den beskrivningen, han hatade verkligen dockor.

Han hängde några decimeter ovanför golvet med de orörliga fötterna dinglande. Lupin tog upp osynlighetsmanteln och stoppade den i säkert förvar i fickan.

"Bra", suckade Charlus lättat. "Det skulle ha varit onödigt om ni glömt den och låtit den ligga och skräpa."

"Och två av oss bör vara fastkedjade vid det här kräket", sade Black och puffade till Pettigrew med tån. "Bara för säkerhets skull."

"Kräket?" fnissade Bill.

"Personligen tycker jag nästan det är för generöst att kalla honom för det", sade Tonks med en fnysning.

"Jag kan vara det", sade Lupin.

"Och jag med", sade Ron bistert och haltade fram.

"Um, det är ingen bra idé", sade Justin påpekande. "Du är skadad och kommer inte kunna stoppa honom från att fly."

Ron suckade tungt, han visste att den andra pojken hade rätt.

Black frammanade några tunga handbojor och kedjor ur tomma luften, och inom kort stod Pettigrew på fötter igen med vänstra armen fastkedjad vid Lupins högra, och högra armen vid Rons vänstra.

Ron såg mycket sammanbiten ut. Han tycktes ha tagit Scabbers verkliga identitet som en personlig förolämpning.

"Tro mig jag gjorde det", fräste Ron. "I tre år hade jag tagit hand om förrädaren som sålt ut James och Lilys Potter till Voldemort. I tre år tog jag hand om det monstret utan att vara medveten om hans riktiga identitet."

Krumben hoppade vigt ner från sängen och ledde vägen ut ur rummet med den yviga svansen käckt i vädret.

"Det här var ett väldigt lärorikt kapitel om jag får säga det själv", sade Cho medan hon slog igen boken.

"Det är ett sätt att utrycka det på", skrattade Babbling.

"Nu, jag skulle vilja återvända till minnet som vi fick se innan vi började läsa kapitlet", sade McGonagall medan hon såg strängt på Sirius och Snape.

Alla samtal som börjat dyka upp så fort kapitlet avslutats dog ut när de hörde hennes röst och alla vände sig om för att se nyfiket på henne. De ville alla veta vad som var så viktigt att de var tvungna att diskutera minnet nu.

"Jag minns den här händelsen mycket väl trots att det var runt arton år sen det hände, och det som vi såg nu var inte den förklaringen som vi fick då. Har någon av er två lust att förklara varför?" frågade McGonagall strängt, men ingen av de två männen sade ett ord.

Majoriteten utav salen såg på varandra i förvirring, vad var det för förklaring som professor McGonagall hade fått innan, och varför hade de båda männen tydligen samsats om att det var sanningen när det var så uppenbart att de båda avskydda varandra. Tveksamt räckte Peaks, en Gryffindor upp handen.

"Ja, Mr Peaks?" frågade Flitwick istället för McGonagall, som var upptagen med att försöka stirra ner de två trettiosexåringarna.

"Ifall det där inte var förklaringen som ni fick för arton år sen, vilket förklaring fick ni?" frågade han nyfiket och flera stycken lutade sig ivrigt framåt.

"Jag tror inte att det är nödvändigt att nämna det nu, det var som ni nämnde för arton år sen", sade Sirius snabbt.

"Jag instämmer", sade Snape stelt.

"Det var något som jag aldrig trodde skulle hända. Sirius och Snape tycker likadant", sade Ginny och skakade förundrat på huvudet

"Tydligen så har de hänt tidigare med tanke på att en av dem inte var ärlig för arton år sen", sade Remus och såg på sin vän, som medvetet såg bort och ignorerade hans blick.

"Hur kan du känna Sirius så bra? Det här är väl första gången ni träffas", sade Neville förvirrat.

"Faktiskt inte, hon spenderade större delen av sommaren hemma hos mig."

"Vi alla gjorde det", tillade Fred. "Tja inte Percy förstås, men resten av familjen och Hermione."

"Harry kom inte förrän senare, ni får en förklaring i boken", sade George snabbt. "Och Remus bodde också där större delen av sommaren."

"Så det var det som ni dolde för oss under läsningen. Jag visste att de var något", sade Katie fundersamt medan hon lutade sig in i Freds famn.

"Tillbaka till ämnet, jag tror att vi alla vill veta vad originalberättelsen var", avbröt Moody otåligt.

"Nåväl", sade McGonagall irriterat. "Jag antar att jag får berätta då ni båda är för envisa för att säga något. Förklaringen som jag och professor Dumbledore fick var att mr Black hade sökt upp mr Snape…."

"Men Snape förhäxade Sirius i korridoren", avbröt Dennis protesterande.

"Jag är mycket medveten om det mr Colin, något som jag fann ytterst märkligt ju mer utav minnet som fortskred. Som jag sade hade Black sökt upp Snape och frågat om han var nyfiken på vart Mr Lupin tog vägen varje månad…"

"Men det var Snape som frågade det!" skrek Jack innan han föll tyst, rodnandes under blicken McGonagall av honom.

"Tack så mycket mr Sloper för påminnelsen", sade hon torrt. "Snape ska då ha varit nyfiken uppenbarligen och erkänt att han undrat, åt något som Black då berättat att ifall han ville veta så behövde han bara följa gången under Piskande pilträdet, innan han gett en beskrivande förklaring till hur man fryser det. Efter det så ska Black fått panik och berättat för mr Potter, vad som varit ett upptåg som gick ut på att Snape skulle möta en varulv på fullmånen, varav Potter genast begav sig iväg för att hindra Snape…"

"Men Snape pressade praktiskt taget ur Sirius den informationen, och Sirius sprang ju genast efter James!" protesterade Lilith.

"Tack Miss Moon", suckade McGonagall. "Mr Potter räddade Snapes liv genom att dra honom ut ur tunneln, men först efter att Snape hade sett mr Lupin förvandlad. Mr Potter förde sedan Snape till Dumbledores kontor där han fick ge en förklaring innan han fick svära på att inte avslöja vad han fått veta och sett för någon annan."

"Frågade ni inte ens ut Sirius om hur de hade gått till?" frågade Padma upprört, ifall de inte hade gjort det så hade Sirius Black blivit utsatt för orättvisor fler gånger än vad hon hade trott, ingen rättegång, dömd till Azkaban för ett brott han inte begått, anklagad för att nästan dödat Snape när Snape själv var den skyldige i det…

"De frågade ut mig", sade Sirius. "Jag valde bara att säga att det var hur det hade gått till."

"Men varför?" frågade Ron förvirrat.

"Och hur kunde du ens veta vad Snape berättat när det var en lögn?" krävde Hermione direkt efteråt.

"Vilket är vad jag själv ville komma till", sade McGonagall strängt.

"Tja, jag blev ju inkallad på Dumbledores kontor", sade Sirius med en motvillig suck, han antog att han kunde ge dem förklaringen, eller åtminstone se till att Harry och Remus, som med så oförstående ögon bedjande såg på honom att förklara, fick veta hans anledningar. "Och han gav mig den förklaringen som Snape hade gett honom innan, och frågade ifall det var något som jag ville ändra i den. Jag sade att det var vad som hade hänt och att Snape hade berättat hela sanningen."

"Men varför?" frågade Harry oförstående. "Varför skulle du göra det när allt av det var en lögn!"

"Harry, jag var skolans största upptågsmakare tillsammans med mina vänner, vem skulle tro min förklaring?"

"Jag hade trott dig Sirius!" tänkte McGonagall förfärat. "Jag var så chockad när jag fick den förklaringen, jag ville inte tro att den var sann. Jag ville aldrig tro att du var kapabel till mord då. Hade du bara gett din förklaring så hade jag genast trott den."

"Så du tänkte inte ens försöka ge din egna förklaring till vad som hände, berätta sanningen?" utbrast Harry. "Du säger alltid att jag ska göra det men du gjorde det inte själv…"

"Därför att du har någon som backar upp dig nu, mina föräldrar skulle säkerligen säga att Snapes historia var den som var den riktiga endast för att jäklas med mig. Du kommer alltid att ha mig bakom dig som kämpar för dig", sade Sirius seriöst. "Jag visst att ifall jag gav en annan version så skulle en slags utredning skapas, flera lärare skulle bli inblandad och jag misstänkte att de flesta skulle välja Snapes sida."

"Varför då, Mr Black?" frågade Flitwick försiktigt efter att ha utdelat en blick med sina kollegor.

"Jag var en av skolans mest begåvade elever vid den tidpunkten. Jag borde inte kunnat ha bli överrumplad så där, med mitt rykte så skulle jag ha undvikit att bli träffad, jag hade insett att Snape var där. Dessutom var jag en av marodörerna, känd för att dra upptåg så ofta som möjligt, något som Snapes historia gick ut på. Utöver det hade jag även min egen familjs historia som talade emot mig. Min familj är galen, alla vet det, och därför så skulle det inte vara någon större överraskning ifall jag själv nästan fått en annan elev dödad genom ett galet upptåg. Jag slår vad om att en del bara skulle ha suckat och sagt att det bara hade varit att väntat sig med tanke på resten av min familj. Så jag valde att säga att Snapes historia stämde, det var ingen större skada skedd."

"Ingen större skada skedd!" utbrast McGonagall ilsket. "Du blev straffad för något du inte ens var skyldig till!"

"Vad var hans straff?" frågade Ginny nyfiket och McGonagall såg på henne innan hon suckade.

"Mr Blacks straff var hårt eftersom han nästan hade fått en annan elev dödad, från vad vi hade fått veta då åtminstone. För det första blev alla hans resor till Hogsmeade indragna, han förlorade Gryffindor 200 poäng och fick dessutom straffkommendering resten av året. Utöver det blev han även förbjuden att spela i resten av quidditchmatcherna, men han fick chansen att söka för sin position året därpå igen."

Flämtningar spred sig i hela salen när McGonagall räknade upp bestraffningarna som Sirius råkat ut för, bestraffningar som han egentligen inte borde ha fått.

"Det var inte allt", suckade Remus och alla huvuden vändes blixtsnabbt emot honom. "Även jag fick den förklaringen som professorerna fick. Jag blev rasande på Sirius, han hade avslöjat mitt tillstånd till Snape och hade kunnat få mig relegerad, eller även arresterad… jag valde att bryta vår vänskap."

"Du gjorde vad?" skrek Harry och blängde på Remus samtidigt som han vred kroppen så han kunde stirra på Remus.

"Harry, jag förstod varför han gjorde det, jag hade förrått hans tillit helt och hållet, du kan inte klandra honom för det. Och han bröt inte direkt vår vänskap…" sade Sirius lugnande och placerade en hand på sin gudsons axel.

"Nej, jag sa bara att jag aldrig mer ville prata med dig, jag ignorerade dig bara helt och hållet i nästan två månader. Jag gav dig inte ens en chans att förklara dig. För sjutton, de enda som inte ignorerade dig under de där två månaderna var Jasmine och Lily", Remus röst var fylld av självhat och hans ögon var svagt röda, som om han skulle börja gråta när som helst.

"Min pappa ignorerade dig!"

"Harry, du borde inte vara arg. Det var mitt eget fel egentligen. Jag valde att inte berätta sanningen och jag fick ta konsekvenserna för det. James var själv rasande för att jag riskera Snapes liv, ifall Remus hade attackerat Snape hade han minst hamnat i Azkaban, troligtvis utsatt för kyssen eller bli avrättad eftersom vi var i krig."

"Men Jasmine och mamma ignorerade dig inte. Vad hade alla andra för en ursäkt?"

"Resten av Gryffindor ignorerade mig av samma anledning för varför du blev ignorerad i ditt första år. Jag förlorade 200 poäng och minskade även våra chansen att vinna quidditchpokalen. Jag hade nog själv varit förbannad om det hade varit någon annan som gjort det."

"Varför ignorerade inte mamma och Jasmine dig då?"

"Din mamma brydde sig inte så mycket om ifall vi vann elevhemspokalen eller inte, självklart var hon glad om vi gjorde det men det var inget hon strävade efter. Jag tror att Jasmine tyckte synd om mig mest ärligt talat. De oroade sig för mig om jag ska vara ärlig. Men något bra kom ut ur det…" Sirius stannade upp och Remus gav honom ett uppmuntrande leende, "Jasmine blev min flickvän efter den händelsen", avslutade Sirius med ett varmt leende.

"Det är fortfarande inte rättvist", mumlade Harry upprört.

"Kanske inte, men det är i det förflutna, det spelar ingen roll längre. Dessutom så visste de inte", sade Sirius tålmodigt och gav Remus, som såg förskräckt och skamsen ut, en menande blick.

"Det spelar visst roll Sirius, du blev oskyldigt straffad, och du Severus", väste McGonagall och snurrade runt och spände blicken i trolldrycksprofessorn, "du och jag ska snart ha ett samtal om vad du har gjort, och hur du dessutom använt det som snyftmaterial de senaste arton åren!"

"Ifall du känner att du behöver göra något för att jag blev oskyldigt straffad kan du alltid nu ge Gryffindor de där 200 poängen som jag förlorade", föreslog Sirius och McGonagall blev så chockad av hans förslag att hon brast ut i skratt, något som fick alla elever att se på henne i chock.

"Vi får se Mr Black, vi får se", sade McGonagall skrattandes.

---

AN: Okej, min förklaring till varför jag ändrade så att Snape var ansvarig för händelsen då han nästan blev dödad var därför att jag kunde inte se logiken i att Sirius skulle berätta det för honom. Han har alltid varit redo att dö för sina vänner hellre än att förråda dem, så jag fatta inte varför han då skulle ha förrått Remus tillit, så jag kom fram till lösningen att det fanns mer till historien som ingen annan var medveten om. Personligen tyckte jag att det här var mer logiskt än att Sirius skulle leta upp Snape och berätta hur man tar sig under Piskande pilträdet

När det gäller det med att Harry ignorera sina vänner skulle de först hända genom hela kapitlet men när jag skrev kapitlet glömde jag fullständigt bort det, så jag lät det lösas redan innan kapitlet började läsas.

PS: Har ni någonsin klätt ut er till någon karaktär? Har det varit en Harry Potter karaktär, och i så fall vilken?

Jag själv klädde ut mig till Harry Potter för fyra, fem år sen på Halloween, fixade glasögonen, en svart mantel, hade en peruk, sminkade dit ärret och sminkade även till orden "Jag får inte tala osanning" på min hand. Det enda jag inte kunde efterlikna var ögonen eftersom mina är blåa.