Kände mig lite tvingad att lägga upp ett kapital nu, ska förmodligen lägga upp ett till eftersom att jag ska till Falkenberg imorgon, så kommer inte kunna lägga upp någonting. Och jag har inte en aning om när Tina kommer hem igen, men det märker vi väl! Iaf så hoppas jag att ni gillar det här kapitlet!

Megan

Jag satt jämte Kayly och tittade framför mig på McGonagall när hon försökte förklara något för oss. Långt bakom mig satt Remus, James, Sirius och självklart Peter varav två av dem pratade högljutt. Om saker hade varit som vanligt hade jag nog sagt till dem att hålla käften så att vi andra kunde höra vad McGonagall sa men jag lyssnade inte utan tittade bara tomt framför mig medans jag funderade.

Inte på varför stackars Kayly blivit blind, det fanns ingen anledning för att jag skulle ta på mig skulden. Jag var ju faktiskt inte där när det hände, så hur skulle jag kunna stoppa det om jag inte var där? Så om hon ville skylla på någon så var det Remus, hon var där med honom och man kunde på något sätt säga att han faktiskt hade ansvaret att hon inte skulle skadas på något sätt.

Men så trodde han väl inte att dödsätare bara skulle komma och attackera alla, så lite överaskad blev han nog.

Att jag inte tog på mig skulden till att Kayly förlorade synen gjorde väldigt många arga, men varför ta på sig skulden för något man inte kan ändra eller ens hade skulden för? Visst var jag fortfarande extremt arg på den idiotiska dödsätaren som gjorde det här emot mina bästa vän, men vad för slags idiot skulle jag vara om jag bara åkte efter första bästa dödsätares hem och försökte hämnas?

Det enda som skulle hända är att dödsätaren går levande därifrån medans mina föräldrar, James och dem andra får skicka folk som kan leta upp delar av min kropp som fortfarande är intakta.

Jag tänkte även på Sirius, på ett sätt var det bra att Kayly inte kunde se. Jag kände mig elak för att jag tyckte så, därför sa jag inget till någon. Men om hon hade sett hur jag tittade på Sirius hade hon förstått varför jag var så tyst hela tiden, och om hon såg hans blick varje gång hon sa något elakt till honom så skulle hon förstå varför han inte heller pratade särskilt mycket runt henne.

Om nu inte jag gav honom blickar som tydligt sa åt honom att om han inte säger något nu så kommer jag aldrig prata med honom igen.

"Det var dagens lektion", sa McGonagall och jag ställde mig upp, detta gjorde även Kayly och hon tog sina böcker och allting. "Läxa till nästa lektion är att läsa igenom sida 140-158 i boken, Kayly jag skulle vilja prata med dig om din blindhet."

"Jag väntar utanför", sa jag och gick ut, lutade mig sedan emot väggen precis utanför och gled ner så att jag nu satt på golvet precis utanför salen.

Dem enda som var där förutom mig var just marodörerna, jag hade inte haft tid att fråga Peter om det som hänt mellan honom och Mr okänd dödsätare, men funderade på om jag skulle göra det snart. För antingen kunde jag ha väldigt rätt i mina misstankar om att han är en ondskefull figur, eller så kunde jag ha väldigt fel och så kunde hans familj varit dödsätare en gång i tiden och så hade dem fortfarande respekt.

Sirius var respekterad i trollkarlsvärlden, men inte för att han var en dödsätare utan för att han INTE var det. Han var nog den enda, nej tydligen var det han och hans farbror som inte var dödsätare utan som faktiskt inte beter sig som riktiga Blacks.

För till skillnad ifrån sina andra släktingar så har Sirius och hans farbror en själ och ett samvete.

"Vad gör ni här?" hörde jag Kayly fräsa, det var helt otroligt hur bra hennes hörsel blivit.

Hon kunde alltså höra vem det var som hälsade på henne, eller inte så. Men hon kunde höra nu om det var jag, James, Sirius eller Remus som gick förbi henne. Vilket var väldigt bra, hon behövde aldrig oroa sig över att säga fel eftersom att hon hörde skillnad på dem.

För inte så länge sedan råkade hon också säga att hon känner skillnad på lukten. Vilket var lite konstigt, men ändå väldigt användbart. Om dem någon gång serverar dålig mat i stora salen så skulle hon vara den första att märka det. Och då skulle vi kunna hindra dem snälla personerna ifrån att äta något, medans dem elaka kan äta den dåliga maten och få matförgiftning.

"Vi väntar på dig, eftersom att du inte kan se så tänkte vi erbjuda dig och självklart Megs lite hjälp", sa Sirius och blinkade charmigt emot mig, jag sa inget utan tittade bort och låtsades som om inget hänt.

Detta såg bara ut att göra honom ledsen, jag förstod varför men samtidigt kunde jag inte göra något åt det. Sirius hade snabbt blivit min drog, mitt eget personliga heroin. Jag behövde få träffa honom, se honom, känna hans lukt och bara få höra hans röst varje dag.

Om jag inte gjorde det så föreställde jag mig hans röst, lukt och sånt i mina drömmar. Bilderna av honom började långsamt ta över den fantasi jag haft så länge om Fred.

"Vad snällt eftersom att det praktiskt taget är ditt fel att jag är blind", skrek Kayly då, jag såg hur alla killarna backade bakåt och såg chockade ut över att hon skrikit ut anklagelsen.

Jag hade inte blivit särskilt förvånad, det syntes på henne att hon inte gillade att vara blind. Men bara för att man inte kan se något betyder det inte att man kan hoppa på första bästa person och skylla på honom eller henne.

Jag blev inte heller särskilt förvånad över att hon skällde ut just Sirius, på något sätt så var det alltid han som hamnade mitt i elden när någon bråkade med Kayls. Och hon skyller alltid på honom, det kvittar vad som än hänt så är allting Sirius fel.

"Kay skärp dig, det var inte alls Sirius fel", sa jag och ställde mig upp, gick över till hennes sida och tog hennes hand. "Du kan inte gå omkring och skylla på folk, jag vet att du är ledsen över att du inte kan se men det är inte över än. Du kanske kan få tillbaka lite av din syn."

"Hur då?" frågade Kayly och tittade på mig, hennes ögon var öppna eftersom att hon var van vid det, även om hon inte kunde se.

Och det gjorde det lite läskigt, för efter förbannelsen hade ögonen blivit förstörda, och man kunde faktiskt se små revor och skråmor i ögat. Det var alltså inte vackert, men samtidigt var jag glad att hon inte gick omkring och blundade heller.

Det hade gjort det så svårt för mig och alla andra att veta vad hon tycker om saker och ting. Inte för att hon inte kan prata, men det är komplicerat. Huvudsaken är att jag är glad att vi fortfarande får se hennes ögon, för det är en av dem vackraste sakerna med henne.

"Har du någonsin hört talas om ´Revialus´ förhäxningen?" frågade jag och alla skakade på huvudet, utan Sirius.

"Det är en förhäxning som kan användas till att bota folks synskador, man har försökt använda det för att bota blinda men har inte lyckats än utan bara gett tillbaka dem lite av deras syn", jag log lite emot honom och tittade sedan ner på Kayly igen.

"Kan vi göra det?" frågade hon med en gång, och lät väldigt lycklig vilket inte var så konstigt, jag skulle nog också bli glad om jag fått reda på att det fanns en möjlighet att jag kunde få tillbaka min syn.

"Självklart, säg bara de magiska orden", sa jag och skrattade lite medans vi gick in i klassrummet igen, det var det bästa stället att utföra den här lilla proceduren.

"De magiska orden", skrattade Sirius, och några sekunder senare skrek alla av skratt.

Det var inte ens roligt, men eftersom att det var Sirius som sa det så blev det roligt. Det är ungefär som den myten med pojken som hade fått en gåva att kunna göra allt han rörde till guld. Fast istället för att kunna göra allt till guld så blir att Sirius säger roligt. Han är inte så allvarlig som man tror att han är, i alla fall enligt han själv så är det så att han är så barnslig nu för att hans föräldrar retar sig på det.

Och han bara älskar att reta sina föräldrar, och det finns bara en sak som är roligare än det och det är att vara med James. Tydligen så kommer dem på något nytt varje gång, och använder aldrig samma trick två gånger. För vem vet, nästa gång kanske dem som blir lurade lärt sig. Och då tar det inte lång tid innan dem kan alla tricken.

Därför kommer Sirius och James på nya nästan hela tiden. Jag menar vad ska dem annars göra? Dem behöver ju inte plugga och då fanns det bara bus eller dejting kvar. Och eftersom att James, min käre bror, inte är ledig längre så kan han inte göra det.

Och jag vet att Sirius inte varit så intresserad av det på länge, vilket på ett sätt gjorde mig glad. Då behövde jag inte oroa mig över att någon falsk hora skulle ta honom, han skulle liksom kunna vänta tills det gått tillräckligt lång tid.

"Gå ni så länge, jag måste prata med Megs", sa Sirius och dem andra gick in i klassrummet, det tog inte fem minuter innan han gick fram till mig, och försökte kyssa mig.

"Sirius det går inte, Fred har inte varit borta så länge", sa jag och backade in i väggen bakom mig. "Det är fel emot hans minne, även om jag kanske håller på att bli kär i dig."

"Jag älskar dig, Megan", sa han då, helt plötsligt och jag blev ställd, vad svarar man på det liksom.

Eftersom att jag inte älskade honom då kunde jag ju inte svara det, men ändå kändes det som om jag var tvungen att säga just det annars skulle han döda antingen mig eller sig själv.

Eller så dödar han oss båda två, vilket var rätt överdrivet och jag är nästan 100% säker på att han inte skulle göra det. Visserligen är han dramatisk, men inte nu-ska-jag-mörda-dig-dramatisk.

"Jag kan inte prata om det här nu, Sirius", jag knuffade mig förbi honom och gick in i klassrummet där Kayly satt och tittade runt omkring sig. "Ser du någonting?"

"Konturer", min bästa vän log, tårar rann nerför hennes kinder och för första gången sedan hon vaknade på sjukhuset grät hon.

Men inte pågrund av att hon hade ont, utan för att hon var lycklig. För på något sätt så hade vi trots att det var omöjligt givit henne tillbaka lite av hennes syn.

Kayly

Tårarna strömmade nerför mina kinder när jag väldigt, väldigt suddigt och svagt kunde se konturen av Remus framför mig. Jag hade inte varit blind så länge, men att kunna se honom var något jag hade saknat. Jag gick närmare och begravde mig i hans utsträckta armar. Om jag blinkade några gånger kunde jag se lite tydligare, men det var rätt ansträngande. Huvudsaken var att jag såg något igen.

"Tyvärr håller den bara dagen ut om man är blind när man får den. Högst två dagar", berättade Megs. Jag brydde mig inte, man skulle kunna använda den igen sen. Föresten skulle jag nog kunna spara den till speciella tillfällen. Jag såg inte som jag brukade göra, och då gjorde det inget om jag ändå lärde mig att ta mig fram med min stav och alla mina vänner. Det vill säga om jag inte vill gå omkring med en decimeter tjocka glasögon.

"Är det mörkt här inne?" frågade jag.

"Nej, jag tror inte att formeln riktigt fungerar så att man kan se färger, bara", sa Sirius sorgset. För en gångs skull så brydde jag mig inte om att vara säga något elakt tillbaka.

De kommande veckorna tränade dem mig i att urskilja ljud och med hjälp av vibrationer, lukter och ljud runt omkring mig har dem lärt mig hur jag ska kunna försvara mig mot en okänd angripare. Med tiden lärde jag mig principen och hade till och med överlistat James två gånger. Enligt honom hade han låtit mig få göra det, men det var väl bara en sån där killsak att säga. I vilket fall som helst älskade jag dem alla för att dem la ner tid på mig och hade tålamod, något jag saknade mest av tiden. Man kunde bara inte ha bättre vänner.

Review?