Kapitel 20

Narcissa hade blivit inlåst i ett litet, men inte allt för hemskt, sovrum. Eller, hon misstänkte att det här sovrummet var för sådana som hade blivit kidnappade. Det fanns en säng och under sängen en potta och dessutom en liten byrå där det fanns en karaff med vatten och en handduk. Sedan fanns det ytterliga två stolar som man kunde sitta på. Allt var rent och prydligt och Narcissa undrade hur ofta de kidnappade folk egentligen.

Det fanns inget fönster så Narcissa skulle snabbt ha tappat tidsbegreppet om det inte vore för att de skickade in mat till henne tre gånger om dagen.

För det mesta var det Lotte som kom in med maten och passade samtidigt på att försöka fråga ut henne om vad hon kände till om Voldemort. Men Narcissa ljög och sa att hon aldrig hade träffat honom.

Det var egentligen inget fel på maten, men det var inte tillräcklig för en flicka i tonåren och Narcissa började långsamt magra av.

När hon hade varit där i lite över en vecka kom Derek in med matbrickan och med ett stort leende. Han slog sig ner på en stol och såg på henne. Narcissa ignorerade honom och slängde sig över maten istället. Hon var konstant hungrig.

Hon åt upp och satte sig sedan på sängen.

"Vad vill du?" frågade hon. Hon hade lärt sig tillräckligt mycket för att förstå när någon annan än Lotte kom in med mat så var det för att de ville förhöra henne eller något annat, än hade de inte fått ur henne något värdefullt. Däremot hade hon fått veta en hel del, som att det fanns fem stycken som styrde hela organisationen, det var Casper och Caspers två kusiner och sedan två svågrar. Ett familjeföretag alltså. Det fanns också ett tiotal högre uppsatta (släktingar det med, däribland Derek). Resten, omkring 50 personer, var de som gjorde allt som sades till dem. De tog hand om smutsjobbet.

Smutsjobben kunde gå ut på att döda, hota och kidnappa folk. Det var också att ta hand om spelen som Narcissa och Lucius hade sett.

Tomtenissarna var inte en stor rörelse (inte om man jämförde med Voldemorts armé som innehöll flera olika sorters varelser), men de höll sig på benen.

Derek satte sig bredvid henne på sängen, alldeles för nära för att Narcissa skulle känna sig behaglig till mods.

"Du vet att du skulle få det mycket bättre om du samarbetade," sa han.

"Jag har redan sagt att jag inte vet något," ljög Narcissa. Hon hade för länge sedan kommit på att bästa sättet var förneka att hon visste något istället för att säga att hon inte kunde berätta.

Derek skrattade och lade handen på hennes knä.

"Det finns andra sett att vara samarbetsvänlig," viskade han.

Narcissa slog till honom i ansiktet "Aldrig!"

Derek for upp med handen för den kind där Narcissa hade slagit honom.

"Va, fan! Jag har ju hört ryktena om din syster, hur skulle jag kunna veta att du inte var likadan?!"

"Bella skulle också ha gjort sådär," sa Narcissa iskallt och drog sig längre bak i sängen.

Derek gick därifrån utan ett ord.

"Enda skillnaden är att hon inte skulle få ont i handen…" tillade hon tyst för sig själv.

-----

Bella sov oroligt, i sina drömmar såg hon Narcissa bakom ett skynke. Hon kunde höra henne skrika efter hjälp och Bella försökte allt, hon försökte dra i skynket, hon försökte hitta ett hål, hon försökte hitta en ände på det, men det fanns ingen. Hon försökte klösa med naglarna för att göra hål på skynket.

Narcissa grät bakom skynket, Bella kunde se hennes siluett. Hon försökte ropa på Narcissa, men det verkade inte som om hon hörde henne.

Skynket började stelna. Det såg ut som om det bildades iskristaller över hela skynket. Narcissas skugga började blekna. Bella slog händerna mot skynket som nu hade blivit isande kallt. Hon hörde hennes syster ropa hennes namn en gång till, sedan bleknade drömmen bort…

Bella öppnade ögonen och kände sig stel som en pinne. Iskallt svett rann över hela kroppen på henne. Hon satte sig upp och andades sakta in och ut.

"Mardröm?"

Bella hoppade till i sängen och såg sig omkring. Voldemort satt i en fåtölj vid ett av fönstren inne i hennes rum, han såg inte på henne utan istället ut genom fönstret.

"Vad gör du här?"

Trots att det var mörkt kunde Bella se att han log "Jag kom för att berätta för dig att guldet är klart, men när jag såg hur… livligt du drömde hade jag inte hjärta att väcka dig."

"Så det är bara därför du är här?"

Voldemort skrattade kort "Du är den enda jag känner som kan flörta precis efter att hon hade haft en mardröm."
Bella knep ihop munnen "När ska vi lämna pengarna då?"

"Jag har redan skickat en uggla. Jag föreslog att vi skulle träffas vid midnatt."

"Vad är klockan nu då?"

"Snart fyra."

Bella lade sig ner i sängen igen "Låt mig få sova!"

"Jag lät dig sova, du vaknade av en mardröm," påpekade Voldemort roat.

Hon knep ihop ögonen.

"Ska inte du gå och sova då?"

"Det är några saker jag måste prata med dig först."

Han reste sig och gick fram till sängen. Bella vände på huvudet och öppnade ögonen.

"Vad då?"

"Du kommer inte få vara med när vi räddar din syster," sa han långsamt.

"Va? Varför inte?" Bella satte sig upp igen.

"För att du är känslomässigt engagerad, det kan bli farligt då."

Om Bella hade varit lite mer vaken så skulle hon förstå att Voldemort hade valt att prata med henne vid den här tiden för att hon skulle vara för trött för att argumentera emot. Och tillräckligt trött för att glömma bort hur han hade behandlat henne senast de sågs.

"Men jag vill hjälpa," klagade Bella.

"Jag lovar att jag kommer ta hit Narcissa så fort bytet har skett."

"Lovar du?"

"Jag sa ju att jag lovar," Voldemort och sedan gick han.

Bella lade sig ner och somnade igen.

-----

Narcissa vaknade av att Lotte kom in i rummet. Hon hade ingen aning om vad klockan var, men det kändes som hon precis hade somnat.

"Är det redan frukost?" mumlade hon.

"Nej, upp med dig flicka!" sa Lotte "De ska betala för dig nu!"

Narcissa blev med ens klarvaken "Va?"

"Vi har fått brev från Voldemort nu, han tänker betala vid midnatt!"

Det kändes sig varm i hela kroppen. Äntligen skulle hon få komma därifrån.

Plötsligt kurrade hennes mage. Och så skulle hon få äta när hon ville.

"Vad är klockan nu då?" frågade hon.

"Runt fem."

Det här var första gången Narcissa hade fått veta vad klockan var. Hon kunde inte låta bli att bli chockad, hur hade hon ha vänt på dygnet så snabbt.

"Kom nu, flicka, vi måste gå," Lotte drog upp henne ur sängen.

Narcissa kände hur det snurrade i huvudet, men hon var van vid det.
"Får jag något att äta?" frågade hon, även fast hon visste vad svaret blir.

"Nej, du får mat när du får mat."

Lotte lät Narcissa klä på sig en klädnad som hon hade fått låna. Vad som hade blivit av med hennes gamla galaklädnad kunde hon bara gissa.

De gick ut för rummet och för första gången på tre veckor fick Narcissa se solljus. Hon slöt ögonen, men Lotte tog tag i hennes arm och drog med henne genom korridoren.

Narcissa kände sig väldigt svag, men hon gick trots allt själv. Tillslut kom de in till en sal, det fanns massa bänkar överallt och på dem satt tre människor. Narcissa kände igen Derek och Casper, men inte den andra.

Derek såg på henne med konstig blick. Narcissa hade inte sett honom sedan hon slagit till honom.

Casper tog kommandot direkt.

"Så, Narcissa, det verkar som om du har ljugit för oss," sa han allvarligt.

"Varför skulle jag göra det?" frågade Narcissa svagt, om hennes huvud bara kunde sluta snurra, om hon kunde få något att äta. Hon kände sig så svag. Hon visste att eftersom hon inte fick tillräckligt att äta så hade de börjat ta näring från hennes muskler. Men denna vetskap hjälpte henne inget vidare.

"Voldemort har skrivit att han själv kommer komma och hämta dig," sa Casper retligt "Varför skulle han göra det om han inte tyckte att du var viktig?"

"Jag betyder inget för honom, det är väl min syster som har övertalat honom," muttrade Narcissa.

Mannen bredvid Casper såg förbryllad ut.

"Vad menar hon med det?" frågade han Casper.

"Jag sköter frågandet, Luke," sa Casper.

Luke. Narcissa visste att det var en av de fem högsta. En kusin till Casper.

"Hur skulle din syster kunna påverka honom?" frågade Casper henne.

"De ligger med varandra," svarade Narcissa trött.

"Kunde just tänka mig det," muttrade Lotte.

"Då tycker jag att vi kräver mer pengar," sa Derek.

De började diskutera det här, men Narcissa orkade inte lyssna, hon sjönk ihop på bänken och somnade istället.

När hon vaknade igen så verkade det har gått ytterliga några timmar. Männen hade gått och det var bara Lotte kvar.

"På tiden att du vaknar, jag skulle just väcka dig," sa Lotte.

"Vad är klockan?" Narcissa kände sig om möjligt ännu snurrigare än innan. Antagligen för att hon inte hade fått någon mat alls idag.

"Nästen elva, vi måste gå."

Hade hon verkligen sovit i fem timmar till? Något kändes fel.

"Vad ska ni göra med mig?" frågade hon.

Just då kom Derek in igen. Han hade ett elakt leende på läpparna.

"Du kan gå nu Lotte, jag tar hand om det här."

Kanske var det sättet han sa "det här" men Narcissa kände sig med ens väldigt nervös.

Lotte gav honom en sur blick men gick därifrån.

"Ta av dig kläderna," sa han till henne.

Narcissa flämtade till "Va?"

"Ja, det är våra kläder du har på dig," påpekade han.

"Kommer jag få tillbaka mina gamla kläder då?"

"Nej, jag tror vi sålde dem," sa han utan att bry sig om hennes förfärade blick "Ta av dig innan jag gör det."

Narcissa kände till sin stora skam hur hon började gråta. Tårarna forsade ner för kinderna medan hon darrande drog av sig klädnaden. Tillslut stod hon i bara underkläderna som hon tack och lov fick behålla.

Han tog tag i hennes händer och surrade dem bakom hennes rygg. Han grep sedan tag om hennes midja och transfererade dem sedan därifrån.

De kom fram till ett mörkt skogsparti som Narcissa inte kände igen. Det fanns några statyer där så hon trodde det var i någon park, men hon var inte säker.

Och Voldemort var där, Narcissa hade aldrig varit så glad att se någon förut.

Han var som vanligt klädd i svart och hade en säck vid sina fötter. Han sa inget.

"Så det är du som är Voldemort?" frågade Derek och släppte Narcissa.

Voldemort nickade kort och såg värderande på Derek. Narcissa märkte hur Derek blev lite nervös.

"Ge oss pengarna så får du flickan," sa Casper.

Voldemort log mot honom "Nej, ge mig flickan först."

Derek puttade henne lite närmare men höll fortfarande i hennes bakbundna händer.

"Får se guldet," sa Derek.

Voldemort böjde sig ner utan att släppa dem med blicken och öppnade säcken.

Guld glimrade däri.

"Hur vet ni att det är äkta?"

"Hur vet jag att det där verkligen är Narcissa?" gav Voldemort igen "Hon ser inte ut som hon gjorde innan."

Då tog Casper över igen, han skar loss Narcissas händer med sin trollstav och gick sedan fram med henne till Voldemort. När han kom fram böjde han sig ner och tog guldsäcken. Sedan släppte han Narcissa och transfererade sig därifrån. Narcissa kunde höra hur Derek gjorde samma sak.

Voldemort tog av sig sin mantel och svepte den runt henne.

"Varför betalade du?" frågade Narcissa en smula förundrad.

"Det gjorde jag inte, det där var pysslingguld."

Med ett roat leende så transfererade han dem därifrån.