Kap. 21 Vettiga människor kommer med vettiga lösningar.

Den andre juni hade Dumbledore kommit till Privet Drive nummer 4. Det var tidigt på morgonen, runt fem, så han hade inte vaknat än. Men dörren hade ringt så under en strid ström av svordomar så hade morbror Vernon gått och öppnat.

"Pojk!" Hade han sen vrålat.

"Ja!" Hade han skrikit tillbaka. Sen kravlat sig ur sängen och gått ner i bara pyjamas.

"God afton Harry, eller ska jag kanske säga god morgon?" Hade sen Dumbledore mött honom. Han hade stirrat som hälsning. Dumbledore hade sen bjudit in sig själv till familjen Dursleys vardagsrum och slagit sig ner i soffan. Där hade han också senare presenterat andledningen till varför han var där. Dudley, som innan varit nära att göra i byxan, verkade plötsligt stormförtjust i den gamla trollkarlens närvaro. Eller i alla fall ord.

"Harry, jag vill att du stannar här hela sommarlovet i år," hade Dumbledore börjat sin föreläsning. Vid det så hade nästan alla fyra svimmat, naturligvis ingen av lycka då. Sen hade trollkarlen försäkrat att det var enbart för Harrys bästa som detta skedde. Själv hade han varit ganska säker på att det här var bland det sämsta som hade hänt honom. Speciellt med tanke på att han skulle få använda magi innan sommaren var över. Fats det kanske var värre för Dursleys...

"Ungen kan inte stanna här, inte nu när han får t-t-tr…" hans morbror hade lämnat både ordet och meningen oavslutad.

"Harry kommer inte att kunna använda magi," hade rektorn vänligt svarat.

"Vad menar han med det?!" Hade han tänkt, och snart fått svar på det. Dumbledore hade förklarat för dem allt det där han redan visste, om galen-psykotiskt-massmördare-som-förföljer-Harry-och-vill-döda-honom-grejen. Sen hade han fortsatt, vänd mot honom, att detta var just skälet till varför han inte fick trolla.

Hans egen åsikt hade varit att det borde vara just därför han fick trolla. Dumbledore hade förklarat att det var möjligt att spåra magi, och det var därför professorn skulle åka runt i världen med hans trollstav och trolla lite med den här och var.

"Så det ser ut som om du letar efter honom," hade rektorn leende förklarat för den storögda familjen som satt framför honom.

Dumbledore skulle ta hans trollstav. Detta var just skälet till varför Dudley smilade som en drogad gris. De skulle kunna driva honom till vansinne och han skulle inte kunna göra något åt det. Alla eventuella planer på att rymma med Draco eller fly till Ron blev plötsligt som bortblåsta.

"Så… vi ska ta hand om pojken en sista sommar, sen är han borta?" Hade hans morbror trögtänkt frågat.

"Ni har förstått," hade Dumbledore vänligt konstaterat.

Just vid den tidpunkten så hade han däremot nog inte riktigt förstått vidden av det hela. Det gjorde han sannerligen nu. Nu när Hedwig, hans åskvigg, alla läxor, böcker och hans trollstav hade tagits ifrån honom, för att inte nämna hans frihet.

Det var den sjuttonde juli och han hade inte ens kunnat skicka ett enda kort till Draco, inte ens på pojkvännens födelsedag hade han kunnat få tag på sin uggla. Och han vågade knappt tänka på vad som stått i de ändå relativt få brev han fått från Draco, men inte ens kunnat lägga sina händer på, på grund av gallret som täckte hans fönster.

Om han fick säga det själv så såg han riktigt bra ut faktiskt. Och vem skulle hindra honom? Han önskade bara att Potter var här, dels för att han var så snygg och dels för att han verkligen saknade den idiotiska Gryffindoraren. Det första var kanske lite egocentriskt, om man inte räknade det så att han ville dela med sig av sin underbara skönhet, förståss. Fast det kanske fortfarande var lite ego. Håret hängde ner över ögonen på honom och han kastade bort det med en huvudskakning.

Håret hade han slutat kamma tillbaka över sommaren innan sjätte året. Dels för att det var jobbigt att göra det utan magi, och sen för att han på senare tid lagt sig till med en ovana att dra handen genom håret så det såg helt mysko ut när det stod upp på ena sidan och låg ner på den andra. Han hade en elegant svart klädnad som var lätt V-ringad i halsen och inga smycken utom den lilla ringen han fått tidigare på dagen. Nu var det bara att stå ut med ännu ett födelsedagsfirande.

När klockan närmat sig tolv så hade han flytt till en tomt vardagsrum, för litet för att användas till kvällens festligheter. Han sjönk ner på soffan.

"Jag svär, jag har inte träffatt en enda vettig människa på hela kvällen," muttrade han och begravde ansiktet i händerna. Om bara en halvtimme så skulle hans födelsedag vara över. Och han hade inte fått något kort än. Han viste inte om han skulle hoppas på att Potter glömt hans födelsedag, eller på om han sket i den. Det första förmodligen, eftersom han kanske bara nämnt den förbigående. En sådär arton gånger kanske.

"Man tackar för det," hördes plötsligt en kylig röst.

"Va? Vad tackar man för?" Frågade han och lyfte hastigt på huvudet. Sorlet av rösterna dämpades när professorn sköt igen dörren bakom sig.

"Du får ursäkta mig, Draco, men jag anser faktiskt mig själv som någorlunda vettig," sa Snape och sjönk ner mittemot honom i en fåtölj.

"Att hastigt skaka hand är inget jag kallar träffa, Severus," svarade han irriterat. Han suckade trött och lät huvudet falla tillbaka mot ryggstödet. Tankarna var snabbt tillbaka på svikande pojkvänner. Potter kanske tänkte dumpa honom.

"Tänker du på Potter igen?" Frågade Snape förvånansvärt vänligt.

"Du känner mig för väl," svarade han trött, utan att lyfta på huvudet.

"Inte alls - legilimering," svarade professorn enkelt.

"Självklart," muttrade han irriterat, han tyckte inte om när Snape gjorde så där. Rummet föll i tystnad igen, eftersom det var magiskt isolerat från det bullriga rummet utanför.

"Tror du verkligen Potter är den rätta?" Frågade Snape plötsligt. Han lyfte på huvudet och höjde ett ögonbryn åt professorn.

"Missförstå mig rätt Draco, jag har aldrig sett några som passar så bra ihop som du och Potter. Att någon av er skulle vara med någon annan är orimligt, " sa Snape, och verkade förvånansvärt ärlig, "men jag undrar ändå, tror du att han är den rätta?" Han log först svagt. Men sen så bleknade leendet och han slog bort blicken.

"Jag vet inte, han verkar ha glömt bort min födelsedag," mumlade han. Nu var det hans gudfar som höjde på ögonbrynen.

"Tror du verkligen att den sentimentale Potter skulle glömma bort din födelsedag, Draco? Och om jag känner dig rätt så har du säkert nämnt den ett antal gånger mer än nödvändigt," sa Snape och flinade, något professorn inte brukade göra för än de var ensamma. Han flinade inte.

"Så varför har jag inte fått ens ett litet brev än?" Leendet rann av professorns läppar.

"Tro mig, han har inte glömt det Draco, och jag vet varför du inte fått några brev, men informationen är hemlighetsstämplad," sa Snape dystert.

"Hemlighetsstämplad, varför sa han då inget till mig innan han åkte?" Frågade han misstroende.

"För att Potter inte viste något för än han kommit hem," svarade Snape. Han suckade och sjönk djupare ner i soffan. Tystnaden la sig över dem tills Snape reste sig upp.

"Professorn, tror du inte att jag skulle kunna åka och hälsa på honom då?" Frågade han tveksamt.

"Som din lärare och fars vän måste jag omedelbart säga nej," svarade Snape och gick mot utgången. Han stannade sen med ryggen mot honom och med handen på handtaget.

"Men som din gudfar så kan jag bara säga att Privet Drive nummer fyra kommer stå när på tomt den trettioförste juli," sen så öppnade professorn dörren och gick ut.

Senare på kvällen så hade han panik. Vad hade Severus sagt? Drivet Prive tre? Jo, något… Nej! Vänta det var Privet Drive tre. Tre, tre, tre, han måste komma ihåg, att glömma vore ju lite jobbigt. Datumet var inte svårt att komma ihåg, eftersom det var Potters födelsedag. Problemet var att det var mer än en månad dit. Men han skulle väl få vänta. Han hade inte mycket till val ändå.

Så… festen var slut och han satt på sin säng. Han hade en känsla av att han skulle drömma om Potter inatt igen. Trotts drömmar så kändes det ändå som om han redan började glömma bort hur Potter såg ut. Det var inte det att han tyckte mindre om Gryffindoraren än vad han gjort innan. Allt kändes bara så overkligt. Han kom inte ihåg hur Potter luktade, eller hur det kändes att… vara med honom. Det var antagligen så att allt känts så självklart när han fått vara med Potter att han inte brytt sig om att lägga det på minnet. Visst, första kyssen kunde han komma ihåg, men inte hur det hade smakat eller känts, bara att den hade varit.

Hade han verkligen menat det han sagt innan han åkt? Kanske inte, för man glömde väl inte bort någon man älskade så fort? Inte vad han visste i alla fall. Och Potter verkade då inte tycka om honom heller. Skulle han inte ha skickat åtminstone ett brev vid det här laget då? Vad än Snape sa så kunde man väl alltid få tag på en uggla. Fast å andra sidan, när hade han haft andledning att misstro sin gudfar? Eh… ja, det var ju förståss ett par gånger. Men hur många gånger hade professorn svikit honom då? Öm… ja, det var förståss ännu fler gånger. Men den här gången ville han verkligen tro på honom. Han ville väl tro på Potter också, men det började bli svårare.

Han suckade åt sig själv, ibland var han verkligen pessimistisk. Han kanske skulle tro på både Snape och Potter. Och tro på att Potter faktiskt älskade honom, och inte alls glömt honom, utan faktiskt inte kunde skicka några brev till honom. Han kände hur han fick gåshud över armarna. Det var ändå en fantastisk tur att förälska sig i någon som faktiskt älskade en tillbaka.

Det borde vara förbjudet att bli så sentimental som han var nu. Men på något sätt måste han muntra upp sig på, eller hur? Och det var ju egentligen mer synd om Potter, eftersom Potter fick vara utan honom. Medan han bara fick vara utan Potter. Då var det ju mycket värre för Potter. Det hjälpte oftast att var själviskt, oftast…

Allas våran självgoda Malfoy. Jag måste säga att det här kapitlet blev lite för sliskigt för min smak, och ändå är det jag som skrivit det! Men ni får väl stå ut. Jag är rädd att jag börjar tappa den lite här på slutet. Men jag hoppas det ska gå iaf hyfsat till slutet. Vilket faktiskt jag är nöjd med...

Hade en kompis här i helgen. Hon blev helt galen på mig när jag berätta att den snart var slut, så hon tyckte att jag skulle göra den längre. (Tro mig, hon är bra på att övertala) Så jag gick med på det. en hon tröttnade på mig när jag inte skrev något så hon skrev själv. Jag tyckte om det och tänkte att det spar jag (så nu är det en halv sida som inte jag har skrivit med, ni får försöka räkna ut var det är när jag lägger ut det) och då verkade den ju bli längre.
Det var bara det att jag kom på en jätte bra (eller iaf halvbra, men jag gillade den) idé så nu tar den slut ännu snabbare! XD
Kapitel 26 kommer vara det sista...

I dagboken då...
Vi gör om lite här hemma så det är fullkommligt kaos. Dels är det brorsans rum, där jag och mama har gjort allt (brorsan satt under ett tecke och upprepade en miljard gånger hur tråkigt han hade det. Och han är 11) , trotts att vi har minst att göra med det.

Mitt rum är gult. Jag HATAR gula tapeter, iaf om de är i mitt rum. Men när vi gör om det (om pappa går med på att vi ska göra om det) så ska det bli vitt med en fondvägg. Jag nämnde ngn förbigående idé för mamma ngn gång om att man kunde måla manga på väggen. Och nu har hon snöat in på det. Så nu är vi inne på att vi ska köra konturerna av ett ansikte på väggen. Kan nog bli rätt coolt. Risken ä väll bara att man tröttnar på det på två sekunder... / Va tycker ni?

Första jobbdagen är på lördag också. Ska väl bli kul antar jag.

Sen måste jag säga att jag har läst en bra fic igen. På SVENSKA. Nu ä ja väl dryg så alla andra redan läst den. Men "Det oundvikliga slutet" är ett måste att läsa! One shot och parody, tror jag. Men VÄLDIGT rolig. (tack så mkt Lejaa!)

Sen är jag lite stolt över mig själv också. Har nämnligen läst ut sagan om ringen. Håller fast vid att man lär behöva en tolk om man ska läsa den (men så ä väl ja dum oxå) men den ä väll bra. Att jag säger ÄR beor på att jag läser sagan om de två tornen nu. Vi har nämnligen en upplaga med alla tre böcker + prolog i ett. Väger 5 kilo. JA, jag har vägt den!

Har jag sagt att jag börjat på en Harry/Snape? Det har jag va? Iaf så läste ovanstående kompis den och den fick högt betyg. Och jag hoppas väl att den ska bli bra!

Skriv en review nu och säg vad du tycker om både färg och kapitel. Och gärna mer tips oxå! :)