Hogwarts läser HP: De Vises Sten

by lealover1

Umbrigde vill bevisa för världen vilken otäck liten lögnare Harry Potter är och när hon får chansen genom sju böcker tar hon den. Tillsammans med hela Hogwarts och några gäster läser de böckerna. Kommer alla accepterar sanningen? Kommer Harry stå ut med att allla får veta hans innersta tankar och känslor? Kommer vänskapen sättas på prov? Allt kan hända. Läs så får ni veta...

21. Mannen med två ansikten

Linneagb: Nej, jag kommer inte arbeta vidare här utan kommer skapa ännu en berättelse, jag känner att det blir lättare för mig att hålla koll på saker då och om jag fortsatte här så skulle jag behöva ändra titeln till något annat. Opps, jag råkade visst stava fel på bråttom som du påpekade, nåja, alla gör stavfel ibland :) jobbar på så fort jag kan här.

Thalia: Aww, tack. Dina kommentarer värmer alltid, jag hade tänkt låta Harry fortsätta sura tills boken var slut… men jag insåg att det inte skulle funka riktigt för mig och det är verkligen inte samma sak när han inte är där och jag gillar inte när han är sur hela tiden, så jag började tänka lite och kom fram till en lösning till hur han skulle lugna ner sig och återvända till salen, nu hoppas jag bara att jag får till det bra :)

Guest: Tack, jag fick kämpa lite med det och jag är glad att du gillade det ;) jag försöker skriva så fort jag kan. Jag tycker alltid det är spännande att läsa här på FF och jag har också läst böckerna typ 100 gånger om inte mer :) Du e också grym du vet, för att vara en av personerna som ger mig en motivering till att skriva fortare.

Lunan95: Harry kommer vara som normal i det här kapitlet, jag hade tänkt låta det pågå längre men jag behöver honom i salen så det var bara att vispa ihop något och låta honom förlåta dem :) Du är inte den enda som är otålig, tro mig och precis som du är jag ivrig för det här kapitlet, jag vet aldrig vad som kommer hända förrän jag har skrivit det.

Guest: Skyndade mig med att fortsätta skriva så snabbt som möjligt, jag vill verkligen inte ha någons död på mitt samvete :) Tack för att du gillar mitt sätt att skriva på och att du verkligen gillade kapitlet. Harry kommer sluta sura nu för han behövs i salen för att kapitlet ska funka. Ja, jag kommer skriva ett till kapitel efter det här kapitlet, låt oss bara säga att någon kommer hamna i problem.

Guest: Tack för att du tog dig tid att lämna en Review om att du gillar det här mycket :)

Annie: Du kan självklart kalla mig Lea om du vill. Tack för att du meddelade att du kanske inte kommer kunna hjälpa mig med nästa bok, det gör mig lite ledsen antar jag (Är inte bra på känslor så…) I alla fall, du har varit grym och jag kan inte sätta ord på hur glad jag är över att du har hjälpt mig, du är en livräddare. Om det inte hade varit för dig hade jag antagligen suttit fast vid Nicolas Flamel eller Norbert så tack, tack, tack så himla mycket för din hjälp, du är verkligen bäst.

---

"Det verkar som om vi har nått fram till sista kapitlet om unge mr Potters första år här på skolan. Är det någon som är frivillig att läsa?"

"Jag kan lika gärna läsa om det är okej." Alla i salen vände sig chockat om och stirrade på personen som erbjudit sig att läsa. "Vad? Visst, jag är en Slytherin men boken är intressant okej, plus ifall jag läser nu behöver jag inte läsa något senare." Suckade Blaise och några stycken nickade, det var sant vad han sade.

"Jag är rädd att Mr Potter måste vara närvarande vid läsningen." Avbröt Umbridge med ett leende och Fudge nickade instämmande bredvid henne. "Det är bara rätt med tanke på att det är hans lögner vi avslöjar. Så tills han infinner sig här så läser vi inte ett ord till och ingen är tillåten att lämna salen."

"Det ser ut som om vi kommer få stanna här länge då, för just nu ser det ut som om Harry inte vill prata med någon av oss." Sade Tonks med en tydlig fejkad glad röst och alla stönade innan folk runt om i rummet började plocka fram kortspel, tidningar eller startade konversationer om olika saker, ett av de vanligaste samtalsämnena var just om Harry och boken som berättade vad som hänt i hans första år.

"Mr Lupin vart är du på väg? Hörde du inte att Dolores sade att vi inte är tillåtna att lämna salen." Utbrast Fudge plötsligt och blängde på Remus som nästan var framme vid dörrarna med avsmak, Remus höjde bara på ögonbrynet frågande, alldeles för van för att bry sig allt för mycket.

"Jag ska gå och prata med Harry. Det är mitt fel att han inte är här och jag tänker reda ut saker och ting, förhoppningsvis så kommer han då ansluta sig till oss snabbt, som om du ursäktar mig minister." Remus gav en hånfull bugning innan han vandrade ut ur salen och satte snabbt kursen mot rummet Harry alltid lyckats nämna i sina brev. Det dröjde inte länge förrän han stod han i en av korridorerna på sjunde våningen.

"Jag måste prata med Harry." "Jag måste prata med Harry." "Jag måste prata med Harry." Tänkte han snabbt samtidigt som han gick förbi väggen tre gånger, han såg med glädje på när en liten dörr framträdde i väggen och han öppnade den försiktigt innan han tog ett djupt andetag och gick in. Han såg med förundran runt i rummet som såg ut som ett vardagsrum hos mugglare med den stora soffan, bordet och Tv:n som visade allt som hände i salen. På soffan låg Harry utsträck och stirrade uttråkat upp i taket.

"Harry."

"Åh, det är du. Jag borde ha gått dit jag tänkte från början, då hade jag åtminstone fått vara ifred. Hur kom du in?" Harrys tonfall var full av ilska och tycktes kyla ner hela rummet.

"Jag frågade efter att få prata med dig och dörren dök upp. Harry vi måste prata."

"Om vad exakt? Hur du dök upp efter 12 år och låtsas att du inte övergett mig så länge? Eller det faktum att du tror jag ska förlåta dig bara så där? För jag kan inte se något annat att diskutera."

"Vi ska inte diskutera saker. Du ska få ställa frågor och ifall jag kan så ska jag svara dem ärligt."

"Så jag kan få reda på varför du har varit försvunnen och ignorerat mig?" Harrys röst började förlora en del av vreden och ersattes av nyfikenhet.

"Ja, jag kommer ge dig svaret på det."

"Hur vet jag att du talar sanning och bara inte säger vad jag vill höra?" frågade Harry misstänksamt samtidigt som han satte sig ordentligt i soffan.

Remus tog ett djupt andetag innan han plockade upp sin trollstav och pekade på sig själv. "Jag Remus John Lupin, också kallad Måntand svär att jag kommer säga sanningen till vad Harry James Potter frågar mig i det här rummet, jag svär det på min heder, min magi och mitt liv samt min position som en marodör att jag kommer tala sanningen med denna ed. Må det ske." Ett ljust guldaktigt sken visade att eden hade godkänts av magin själv och Remus gav inga tecken på nervositet över att ha svurit en sån allvarlig ed. "Fråga iväg Harry, du är fri att fråga mig vad du vill."

"Vad gjorde du efter att Voldemort dök upp hos mig och mina föräldrar?"

"Jag blev förskräckt och sörjde för jag trodde att ni alla hade dött. När jag fick veta att du hade överlevt så krävde jag att jag skulle få ta hand om dig, Dumbledore vägrade och sade att du inte skulle vara säker men jag brydde mig inte, jag försökte få vårdnaden om dig tills jag blev hotad att jag aldrig skulle få chansen att träffa dig igen någonsin om jag inte slutade, så jag lämnade landet i åtta månader."

Harry nickade kort men han betraktade forfarande Remus misstänksamt. "Varför hälsade du inte på mig? Om du så gärna ville ha vårdnaden, varför kunde du inte träffa mig?"

"Jag visste inte vem du bodde med, vart i landet eller om du ens befann dig i landet längre. Jag antog att du bodde med ett magiskt par så jag började leta där, men jag hittade inget, jag insåg då att Dumbledore måste ha lämnat dig i mugglarvärlden för att du skulle slippa berömmelsen, det verkade som en typisk sak han skulle göra så jag sökte upp barnhem där du kunde ha blivit lämnad men ingen hade ens hört ditt namn. Jag hade gett upp hoppet när jag insåg att du hade släktingar i livet från Lilys sida, jag ville inte tro att du skulle kunna bo hos dem, Lily klagade alltid över Petunia."

"Vad hände när du insåg det? Du måste ha vetat vart de bor!" Anklagade Harry och kunde känna ilskan vakna till liv igen.

"Jag hade ingen aning om vart de bodde, men jag visste efternamnet så jag letade reda på en telefonkatalog… jag sökte först på fel namn för James och Lily kallade honom alltid för Vermin, tak och lov insåg jag att Vermin i själva verket var Vernon. Jag skrev ner adressen och åkte till Privet Drive."

"Varför pratade du inte med mig? Du visste vart jag bodde."

"Jag kunde inte Harry, du var sex, nästan sju. Jag kunde se dig i trädgården lekandes med några stenar men jag kunde inte gå fram till dig. Din mamma lämnade ett skydd åt dig, när du flyttade in med Petunia förseglades det och inga mörka varelser eller personer med magi som vill skada dig kunde komma i närheten."

"Vad har det med saken att göra? Du vill inte skada mig, det här hamnar om att du var för feg för att prata med mig efter sex år." Harrys röst var förbittrad och han blängde på golvet.

"Harry, jag är en varulv. Hur mycket jag än ville gå fram till dig så kunde jag inte. Varulvar har alltid varit mörka varelser och skyddet skyddade dig från mig med", Remus ton var mjuk och fylld med sorg.

"Du ljuger. Du kom till mitt hus tidigare i år. Du gick in i mitt hus och förde mig till Grimmaldiplan och nu kommer du och säger att du tidigare inte kunde komma nära huset. Jag trodde du var annorlunda. Att du kunde vara en av de få vuxna som inte ljuger för mig, jag hade fel."

"Okej, du har en poäng. Att jag hämtade dig i somras borde inte kunna fungera men det fungerade därför att Dumbledore som kastat skyddet gjorde en liten modifiering som tillät mig att kunna gå in i huset."

"Du kunde inte gå in i huset, varför inte leta upp mig i lekparken?"

"Du var fortfarande skyddad. Tro mig, jag gick till Dumbledore när jag insåg att jag inte kunde komma närmare än 60 meter. Jag bad om att få träffa dig men han vägrade igen så jag höll mig i närheten, försökte få se dig så jag visste att du levde, att du var verklig. Jag kunde äntligen skriva en adress på mina brev och presenter i hopp om att när du väl fyllde elva så skulle jag söka upp dig och du skulle veta vem jag var."

"Varför sökte du inte upp mig? Du hade två år på mig men jag träffade dig inte förrän du började som professor och du… du berättade inte att du var min farbror. Varför?" Harrys röst darrade i slutet av hans mening.

"Jag visste att jag hade tre chanser att träffa dig ditt första år, så jag satt i Diagongränden och väntade på att få se dig, den 31 Juli så ville rektorn prata med mig, så jag lämnade gränden en dag och missade dig. Dagen du började på Hogwarts hade jag en jobbinterljuv och jag behövde jobbet, så jag missade dig, samma sak dagen du slutade. Det var samma sak året efter, något jätteviktigt dök upp som gjorde att jag inte kunde träffa dig, det var nära när du var i Diagongränden och handlade saker till ditt andra år, jag ropade på dig men du verkade inte höra mig och gick in i eldstaden och försvann, jag visste inte vart dock och föstes ur dörren av en folkmassa innan jag ens hann se vilka du var där med."

"Du svarade inte på varför du inte berättade i mitt tredje år."

"Hur ska jag förklara. Jag ville men du måste förstå, jag trodde mina presenter och brev hade nått fram och när du inte kände igen mig antog jag att du inte ville ha något att göra med mig, så jag höll tyst och bestämde mig för att låtsas att du var en vanlig elev, självklart så charmade du mig och jag spillde några droppar information så som att jag kände dina föräldrar. Sen några dagar efter jag slutat kom breven och jag skickade genast tillbaka svar."

"Nej, det kan inte vara sant. Varför? Allt det här kan bara inte vara sant."

"Harry, det är sant, som du ser lever jag och kan göra magi." Remus bevisade det snabbt genom att tända trollstaven. "Jag har berättat sanningen."

"Du förstår inte, det kan inte vara sant. Det betyder att jag anklagade dig för att överge mig när du gjorde allt du kunde för att få träffa mig. Jag anklagade både dig och Sirius för att ni inte bryr er om mig men du tillbringade år för att hitta mig och Sirius bröt sig ut ur Azkaban för att hålla mig säker. Jag snäste av er hela tiden och vägrade lyssna. Jag är en urusel person." Remus lade snabbt armen om Harry och drog honom mot sig tills han satt i hans knä och placerade armarna runt om honom.

"Nej Harry, du är inte en urusel person, ja det gjorde ont att få veta att du trodde det men både jag och Sirius förstod, ditt liv öppnas upp för alla, jag skulle ha blivit förvånad om du inte exploderade så där. Vi borde inte ha skrikit på dig men vi gjorde det för vi var rädda, trollet hade kunnat döda dig utan problem och du verkade inte inse det."

"Jag gjorde inte det. Ingen vuxen har brytt sig tidigare." Viskade Harry brutet och Remus började nästan gråta när han hörde Harrys röst.

"Vilket är varför jag, Sirius och Tonks kommer fortsätta skälla ut dig när du gör något farligt eller otroligt dumt, och du borde be att hon inte får reda på det, om du tror vår utskällning var illa så kommer du inte ha någon aning om vad som träffar dig."

"Tror du de kommer komma? Jag vill prata med dem igen, ansikte mot ansikte alltså."

"De kommer säkert senare. Ingen kan stoppa henne om hon verkligen vill ha eller göra något."

"Jag borde vara för gammal att sitta i någons knä." Mumlade Harry plötsligt.

"Du är i alla fall inte för tung för det och ingen kan ändå se oss just nu så det spelar ingen roll." Remus tryckte en snabb kyss mot Harrys hår innan han släppte ner Harry på soffan igen. "Är du redo att återvända till salen? Alla väntar på oss."

"Jag har bara en fråga till." Remus nickade och Harry tog ett djupt andetag. "Vart är vapnet gömt."

"Jag visste jag borde ha satt någon slags gräns på vad han är tillåten att fråga." Muttrade Remus medan Harry tittade upp på honom med oskyldiga ögon som blinkade långsamt. "Jag borde inte berätta för dig, å andra sidan förtjänar du att veta och Sirius skulle döda mig om jag inte berättar vad jag kan. Okej, jag kan inte berätta vart det är gömt, jag har svurit en ed på det med det finns ett kryphål… jag berättar vad jag kan om du lovar att inte bege dig dit ensam eller utan tillåtelse och i sällskap av en vuxen, okej." Harry nickade snabbt nyfiket. "Okej, här har du en ledtråd. Weasley, Fudge…"

"Mrs Weasleys fudge är vapnet? Ja, den är god men jag tror knappast det kan användas som ett vapen", sade Harry förvirrat.

"Jag var inte klar Harry. Weasley, Fudge, Tonks, Amelia och Kingsley."

"Hur ska ett gäng med namn kunna hjälpa mig, det har inget gemensamt ens, bortsett från att alla jobbar på Ministeriet… vapnet är gömt i trolldomsministeriet!"

"Bra gjort Harry, om jag får säga det själv var det korkat av Ordern att lämna kryphål. Både jag och Sirius upptäckte det på direkten. Men jag tror vi har en bok att läsa, kom igen nu, alla väntar på dig, och det är bäst för dig att du ber om ursäkt." Remus tittade strängt på Harry som nickade svagt och de återvände snabbt till salen där Harry tvekade i dörröppningen innan han gick mot sina vänner och sjönk ner i soffan bredvid Ron.

"Öh, jag är ledsen för hur jag uppträdde och snäste åt er och att jag kastade ut Parvati och Luna ur rummet, jag hade ingen rätt att uppträda som jag gjorde, jag var på dåligt humör och tillät det gå ut över er… så, ja ledsen."

"Det är okej Harry, de flesta skulle ha regerat så mycket tidigare, oroa dig inte." Susan skickade ett bländande vitt leende och flera stycken runt om nickade.

"Nu när Mr Potter äntligen har beslutat att ansluta sig till oss så kan vi fortsätta, mr Zabini om du vill börja." Bad Umbridge sött.

"Borde ha genomföljt planen." Hörde Tonks plötsligt Hermione muttra och DA nickade instämmande runt om henne.

Blaise sträckte sig efter boken och slog upp rätt sida med darrande händer. Mannen med två ansikten läste han innan han tittade upp med ett förvirrat uttryck. "Jo, det låter ju vettigt, Potter."

"Vad menar du med det Zabini?"

"Bara att det är dina tankar och de inte ha varit så normala hela tiden."

"Läs bara Blaise." suckade Tracy irriterat.

"Jag hoppas det förklaras snart." Mumlade han tillbaka med rynkad panna. "Jag hatar att inte veta saker."

"Lita på mig Zabini, du vill verkligen inte veta." Sade Harry, om han inte hade råkat ut för värre saker så skulle han antagligen fortfarande ha mardrömmar om det.

Det var Quirrell.

"VA! Den idioten!" Skrek Oliver ut häpet.

"Var är Snape?" Skrek en andraårselev samtidigt.

"Vi vet anledningen till att han lämnade i alla fall." Muttrade Neville.

"Förhoppningsvis så ruttnar han bort i Azkaban just nu." Flera stycken nickade när de hörde honom medan de som visste om Quirrells öde utbytte blickar.

"Ni!" flämtade Harry.

Quirrell log. Det ryckte inte det minsta i hans ansikte. "Ja, jag", sade han lugnt. "Jag undrade just om jag skulle träffa på dig här, Potter."

"Mer som om han hoppades. Kan inte missa chansen att döda mig." Fräste Harry och Sirius kröp närmare medan han försökte hålla sin panik i schack.

"Men jag trodde ... Snape ..."

"Severus?" Quirrell skrattade och det var inte hans vanliga darriga gälla skratt heller, utan kallt och vasst. "Ja, Severus verkar vara rätta typen, eller hur? Väldigt bra att ha honom susande omkring som en förvuxen fladdermus.

Ganska många i salen frustade till, beskrivningen förvuxen fladdermus passade in perfekt.

Vem skulle misstänka st-st-stackars st-st-stammande p-professor Quirrell med honom i närheten?"

"Du måstes skämta med mig. Den jäveln låtsades hela jävla tiden, jag lärde mig inget det året på grund av hans idiotiska stamning och hans låtsades hela tiden!" Vrålade Alisa ilsket och alla som hade haft honom som lärare började klaga högljutt. Att säga att de var rasande var en stor underdrift. Det tog en bra stund innan lärarna lyckades få kontroll över salen igen så läsningen kunde fortsätta.

Harry kunde inte fatta det. Det kunde inte vara sant, det kunde det bara inte.

"Men Snape försökte döda mig!"

"Självklart inte." Svarade Snape med en silkeslen röst. "Om jag hade försökt hade det inte tagit mer än ett försök att döda honom."

"Verkligen Severus, jag behövde inte höra det." stönade McGonagall trött. Vad behövde hon göra för att få honom sluta hota hennes lejon?

"Nej, nej, nej. Jag försökte döda dig. Din väninna miss Granger slog omkull mig av en händelse då hon rusade i väg för att sätta eld på Snape vid den där quidditchmatchen.

"Så det var därför boken nämnde att du knuffade omkull just honom." Muttrade Tonks.

"Tur var det." Påpekade Luna plötsligt. "Om du skulle ha kommit från andra hållet…"

"Så skulle du ha avslutat Snapes mot besvärjelse samtidigt som Quirrell kunde fortsätta obehindrat." Avslutade Katie förskräckt.

"Harry skulle ha fallit mot sin död." Mumlade Hermione med vitt ansikte.

"Oroa dig inte Mione, du försökte rädda mitt liv och inget hände, jag är okej."

"Men jag kunde ha dödat dig Harry."

"Andra har redan försökt och misslyckats, oroa dig inte är du snäll och om jag hör att du skyller dig själv för något som kunde ha hänt så kommer jag slå dig i huvudet med Hogwarts: en historia tills du fattar att du inte gjorde något fel."

"Slår flickor och vänner." Mumlade Umbridge medan hon skrev ner det på ett flamsäkert pergament.

Hon bröt min ögonkontakt med dig. Bara några sekunder till så hade jag fått dig att ramla av kvasten. Jag skulle ha lyckats med det innan dess om inte Snape hade mumlat en motbesvärjelse för an försöka rädda dig."

"Tack Severus." Dök upp på Sirius pergament och de som visste att det var han som pratade tittade skeptiskt på pergamentet.

"Jag har ingen aning om vem du är och har ingen aning om vad du menar." Utbrast Snape, en svag hånande ton i hans röst.

"För att rädda Harrys liv." Dök snabbt upp på pergamentet. "För att se till att han var säker när jag inte kunde det."

"Jag gjorde det inte åt dig." Orden spottades ut med kraft och Snape blängde på pergamentet.

"Upphäver inte det faktum att jag är tacksam för det och står i skuld."

"Borde det inte vara min skuld?" frågade Harry förvirrat. "Det var mitt liv han räddade."

Remus svarade snabbt. "Du är minderårig så det är en av dina familjemedlemmars ansvar."

"Okej, vem är det som skriver på pergamentet?" Frågade Lee misstänksamt.

"En Harry anser vara en familjemedlem men det spelar ingen roll, de träffas nästan aldrig" Avbröt Ron snabbt och Hermione gav honom en imponerad blick. Blaise tog snabbt fördel av tystnaden och fortsatte att läsa.

"Försökte Snape rädda mig?"

"Jag kunde inte fatta det. Han gav mig blickar av hat hela tiden, gör det fortfarande", muttrade Harry.

"Naturligtvis", sade Quirrell kyligt. "Varför tror du han ville vara domare i din nästa match? Han försökte se till att jag inte gjorde om det igen. Ganska lustigt egentligen ... han behövde inte ha bekymrat sig. Jag kunde inte göra nånting medan Dumbledore såg på.

"Vi lärde oss i alla fall något av den matchen. Snape kan inte döma rättvist." Fnös Hannah.

Alla de andra lärarna trodde att Snape försökte hindra Gryffindor från att vinna, han gjorde sig verkligen impopulär ... och vilken bortkastad tid, när jag trots allt det där kommer att döda dig i natt."

"Du kan försöka." Hånade Ginny.

"Ginny." Sade Ron i en väldigt ansträngd röst. "Han försökte och gjorde ett ganska bra försök av det." Quidditch lagets ögon vidgades när de hörde hur spänd Rons röst hade blivit.

"Hur bra försök?" Frågar Remus oroligt och spänner blicken i Harry som lekte med Sirius päls men Ron tittade bara ner på golvet och vägrade att svara.

Quirrell knäppte med fingrarna. Rep dök upp ur tunna luften och virade sig hårt runt Harry.

"Ständig vaksamhet Potter. Du borde ha förhindrat det." Muttrade Moody.

"Alastor." Snäste McGonagall medan hon höll en hand över sitt bröst. "Det är tillräckligt."

"Du är för nyfiken för att få leva, Potter.

"Jag håller med om att vara för nyfiken men han förtjänar inte att dö." Fräste Tonks och ändrade sitt hår till en stormgrå färg, flera stycken ropade ut att de höll med

Kila omkring i skolan på allhelgonaaftonen på det där viset, såvitt jag förstod såg du mig när jag kom för att titta på det som vaktade Stenen."

"Skulle ha sparat oss massor med tid om ni hade gjort det." Muttrade Hermione förbittrat.

"Var det ni som släppte in trollet?"

"Javisst. Jag har en speciell förmåga att handskas med troll - du måste ha sett vad jag gjorde med trollet i rummet där borta?

"Det är knappast något att vara stolt över." Fräste Angelina, ingen skadade hennes lillebror och kom undan med det.

Medan alla andra sprang omkring och letade efter det på allhelgonaaftonen gick tyvärr Snape, som redan misstänkte mig, raka vägen till tredje våningen för att stoppa mig –

"Jag misstänkte honom bara för att rektorn gjorde det." Tänkte Snape surt och blängde på sina händer.

och mitt troll misslyckades inte bara med att slå ihjäl dig, utan den där trehövdade hunden lyckades inte ens bita av Snapes ben ordentligt.

"Och han låter så besviken. Stackars Quirrell." Hånade George.

Var tyst nu och vänta, Potter. Jag måste undersöka den här intressanta spegeln."

Det var först då som Harry upptäckte vad som stod bakom Quirrell. Det var Mörd-spegeln.

Remus ögon blev stora samtidigt som han och Tonks utbytte förvånade blickar.

"Det är en ovanlig plats att lagra den." Funderade Madam Bones.

"Men vad för nytta kan den göra?" frågade Kingsley i en låg röst.

"Jag har en gissning Kingsley. Och jag tror det är det sista försvaret." Svarade madam Bones lugnt. "Vilket väcker frågan om vad som skyddade stenen innan julen? Och vad som fick honom att lägga till det försvaret."

Remus skakade på huvudet när de tack vare sin känsliga hörsel kunde plocka upp vad de två viskade om. Hans ögon möttes Sirius, som också lyckats höra vad de sagt och de enades tyst att rektorn hade en hel del att svara inför.

"Den här spegeln är nyckeln till hur man hittar Stenen", mumlade Quirrell och knackade sig fram längs ramen. "Typiskt Dumbledore att tänka ut en sådan sak ... men han är i London ... jag är redan långt borta när han kommer tillbaka ..."

"Ta inte ut segern i förskott din jävel." Mumlade Luna och Hermione samtidigt innan de tittade på varandra och brast ut i hysteriska fnittringar.

Det enda Harry kunde komma på att göra var att få Quirrell att prata och hindra honom från att koncentrera sig på spegeln.

"Men det innebär att uppmärksamheten vänds mot dig och jag vill inte det." stönade Sirius i sitt huvud och orden dök snabbt upp på pergamentet.

"Kanske du bör tänka på att fly?" Föreslog Bill spänt.

"Jag hade redan satt kursen på att rädda stenen." Harry ryckte på sina axlar osäkert. "Varför skulle jag vilja fly innan den var säker?"

"Jag kan tänka på en sak som är viktigare än stenen." Sade Remus och såg förbittrad ut. Både han och Sirius morrade när Harry såg förvirrad ut.

"Ditt liv pojk." Morrade Moody.

"Men…" Började Harry osäkert innan han tystnade under blickarna från sina vänner. "Varför skulle mitt liv spela mer roll? Stenen kunde hjälpa Voldemort återuppstå. Jag är bara en person? Jag är inte viktig på det sättet?" Funderade han tyst.

"Jag såg er och Snape i skogen ...", slängde han fram.

Tvillingarna brast ner i hysteriskt skratt. "Vi är ledsna, men sättet han sade det på. Det låter som om han snubblade över dem mitt i akten." Lyckades Fred få ur sig tillslut och flera stycken brast ut i skratt medan andra såg illamående ut.

"Femtio poäng från Gryffindor." Väste Snape ut med en rodnad på sina kinder.

"Om jag hade sätt det hade jag klöst ut mina ögon." Mumlade Harry äcklat.

"Jaa", sade Quirrell förstrött och gick runt spegeln för att titta på baksidan. "Han var ute efter mig vid det laget och försökte lista ut hur långt jag hade kommit. Han misstänkte mig hela tiden. Försökte skrämma mig - som om han skulle kunna det när jag hade lord Voldemort på min sida ..."

"Så vi har haft två lärare som är dödsätare." Mumlade Dean.

"Om bara Dean, det är mycket värre." Svarade Hermione försiktigt.

Quirrell kom fram från baksidan av spegeln och stirrade längtansfullt in i den.

"Okej, han var inte den fullaste snubben därute men snälla, han är inte så snygg." Fnös Stewart Ackerley som hade sett en bild av honom.

"Fred! George! Vad har ni gjort? Ni har fördärvat Stewart." Skrek flera stycken från Ravenclaw och tvillingarna utbytte grin.

"Inte så mycket. Vi pratade bara med honom… och gav honom några saker…" Flinade Fred och flera stycken stönade medan George blinkade åt Stewart som log, sanningen var att de bara hade lurat iväg Filch när Stewart spillt lera i korridoren.

"Jag ser Stenen ... jag överlämnar den till min mästare ... men var är den?"

"Det är hans största önskan. Vilken idiot." Muttrade Lavender.

"Vilken del Lav? Delen där han vill ha en sten han inte tänker använda själv eller den delen där han vill hjälpa Voldemort?" Fnös Harry.

"Båda två så klart."

"Du-vet-vem är död och kommer aldrig komma tillbaka." Skrek Umbridge ilsket och Remus ryckte till när ljudvolymen skadade hans öron.

Harry kämpade mot repen som band honom, men de gav inte efter. Han måste hindra Quirrell från att ägna hela sin uppmärksamhet åt spegeln.

"Men det hare alltid verkat som om Snape hatar mig väldigt mycket."

"Ja, visst gör han det", sade Quirrell oberört, "det gör han verkligen. Han var på Hogwarts samtidigt med din pappa, visste du inte det? De avskydde varandra. Men han har aldrig velat att du ska dö."

"Det är en lögn, han vill se mig död!" Tänkte Harry lätt.

"Även om han avskydde James ger det honom ingen rätt att hata Harry." muttrade Tonks och knöt händerna.

"Men jag hörde hur ni snyftade för några dar sen jag trodde det var Snape som hotade er ..."

"Önskar det hade varit Snape." Tänkte Harry, Ron och Hermione samtidigt.

För första gången for en ryckning av fruktan genom Quirrells ansikte. "Ibland finner jag det svårt", sade han, "att följa min mästares instruktioner - han är en stor trollkarl och jag är svag ..."

"Menar ni att han var där i klassrummet med er?" flämtade Harry.

"Voldemort var i skolan?" Skrek Remus rädd för Harrys och alla andras säkerhet.

"Verkligen Lupin. Du tror att han tänker låta en sådan vekling slutföra något så viktigt som att få stenen själv." Hånade Snape. "Den mörka herren litar inte lätt, knappt alls."

"Du verkar veta väldigt mycket om honom, men du är ju en dödsätare trots allt." Brummar Moody.

"Alastor, vi har gått igenom det här. Severus är ingen dödsätare." Suckade Dumbledore och blängde lät på sin vän.

"En gång en dödsätare, alltid en dödsätare."

"Amen till det." Mumlade Seamus och DA brast ut i skratt.

"Merlin." Andades Bill ut. "Vad i helvete har skolan förvandlats till?" Krävde han.

Charlie nickade bredvid honom. "Verkligen, trehövdade hundar, drakar, mordiska professorer och nu jävla Du-vet-vem."

"Vänta bara tills de hör om andra och tredje året." Viskade Harry och hans bästa vänner nickade instämmande.

"Han är med mig var jag än går", sade Quirrell lågt. "Jag mötte honom när jag reste runt världen. På den tiden var jag en dåraktig ung man, fylld av löjliga idéer om gott och ont. Lord Voldemort visade mig hur fel jag hade. Det finns inget gott och ont, det finns bara makt, och de som är för svaga att söka efter den ...

"Verkar som om de svaga är människor som följer en galjonsfigur, oavsett om han är god eller ond." Muttrade Parvati tyst.

"I själva verket kan även de bästa av oss ledas vilse och det är upp till dem omkring honom att räta ut honom." Svarade Tonks och gav rektorn en spetsig blick.

"Med stor makt följer stort ansvar." Citerade Alicia.

"Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut." Lisa Turpin lade till ett nytt mugglarcitat med ett flin.

"Om vi är klara med alla kloka citat så kan vi kanske fortsätta?" Bad Remus torrt och flickorna rodnade lätt.

Sen dess har jag tjänat honom troget, fastän jag har svikit honom många gånger. Han har blivit tvungen att vara mycket hård mot mig." Quirrell ryste plötsligt till. "Han förlåter inte lätt några misstag. När jag misslyckades med att stjäla Stenen från Gringotts

Bill rynkade pannan. "Även med Voldemort på sin sida så förstår jag verkligen inte hur Quirrell kunde åstadkomma det."

"Men valvet tömdes. Borde inte säkerhetsåtergärderna ha hävts?" Bad Susan.

"Nej, inbrottet hände några timmar efter att Hagrid hämtade stenen. Det skulle ha tagit några dagar minst att ta ner alla återgärder." Han skakade på huvudet. "Men oavsett det så återstår frågan hur de lyckades ta sig till valvet i första hand."

"Ah, ett annat mysterium." Funderade madam Bones.

"Ett som kommer lämnas ifred." sade Remus med en spetsig blick på den mörkhåriga tonåringen framför honom.

"För sent Remus, Harry frestade ödet när han satsade en kvast på det… troligtvis redan när han fick veta att det i princip är omöjligt att bryta sig in." Skrattade Hermione lätt och Harry himlade med sina ögon.

blev han mycket missnöjd. Han straffade mig ... beslöt att han måste bevaka mig närmare ..."

"Jag gillar inte ljudet av det." Muttrade Oliver spänt

Quirrells röst dog bort. Harry tänkte tillbaka på sin utflykt till Diagongränden - hur kunde han ha varit så dum? Han hade ju sett Quirrell där just den dagen, skakat hand med honom på Den Läckande Kitteln.

"Och exakt hur skulle du kunna veta att han planerade att råna banken? Sist jag kollade var du varken en siare eller ett orakel." Frågade George.

"Men jag hade kunnat inse det tidigare och därav förhindrat att Ron blev skadad." Sköt Harry tillbaka.

Quirrell svor halvhögt.'

"Varför får jag plötsligt en bild av att mamma slår honom i huvudet med en trädsked och skäller på honom för att han svor?" Muttrade Bill ur mungipan till Charlie som brast ut i skratt, det lät precis som något deras mamma kunde göra.

"Jag förstår inte ... är Stenen inuti spegeln? Borde jag krossa den?"

"Vad skulle hända med stenen om han gjorde det?" frågade Cho och tittade upp på rektorn.

"Spegeln var skyddad. Ingen trollformel eller förhäxning skulle kunna ha brutit den." Svarade Dumbledore en aning självbelåtet.

"Vad sägs som ett mugglarverktyg som en hammare? Eller en vanlig sten?" Frågade Megan Jones plötsligt. "Jag tycker inte att den magiska världen tar hänsyn till Mugglarteknik och därför inte skyddar sig emot den."

Många höjde på ögonbrynen vid den mållösa blick rektorn hade. "Jag är rädd att jag var försumlig. Det var till vår stora tur att Quirrell och Voldemort var lika försumliga.

"Så de kunde ha fått stenen om de tog sönder spegeln." Förtydligade Remus medan Umbridge började igen om att han var död.

Tankarna jagade runt i Harrys huvud. Det som jag önskar mer än allting annat just nu, tänkte han, det är att hitta Stenen innan Quirrell gör det. Så om jag tittar i spegeln, borde jag se mig själv när jag hittar den - vilket betyder att jag kommer att se var den är gömd! Men hur kan jag titta utan att Quirrell fattar vad jag håller på med?

"Varför inte koncentrera dig på att ta dig ut därifrån istället." bad Neville och Harry ryckte på axlarna, stenen var viktigare.

Han försökte maka sig åt vänster så att han skulle hamna framför glaset utan att Quirrell märkte det, men repen runt vristerna satt åt för hårt och skar in i huden: han tappade fotfästet och föll omkull. Quirrell brydde sig inte om honom. Han pratade fortfarande för sig själv.

"Första tecknet på galenskap." Muttrar Ron medan Harry rös, han insåg nu att han inte pratade med sig själv, utan med Voldemort.

"Vad gör den här spegeln? Hur fungerar den? Hjälp mig, mästare!"

Och till Harrys fasa svarade en röst, och rösten tycktes komma från Quirrell själv.

"Han var i rummet med er." Skrek mrs Weasley i panik. "Men var? Hur?"

"Ge det en minut mamma och allt kommer att förklaras." Försäkrar Ron snabbt.

"Använd pojken ... Använd pojken ..."

"Nej, använd inte Harry… använd inte Harry." skanderade hans vänner och familj.

Quirrell svängde runt mot Harry.

"Ja, Potter, kom hit."

"Har han märkt det faktum att du ligger på golvet bunden?" frågade Dean misstroget.

Han klappade i händerna och repen som band Harry föll av honom. Harry reste sig långsamt på benen.

"HA" Morrade Ron och förvånade flera personer. "De underskattar dig alltid, gör de inte?"

"Antalet gånger de har haft mig bunden och släppt mig." Harry skakade på huvudet medan flera runt om honom utbytte förfärade blickar, hur många gånger hade han hamnat i såna situationer egentligen? "Man skulle kunna tro att de skulle inse att de skulle ha det lättare om de inte ger mig en chans att slåss."

"Ett lättare sätt." Upprepade Sirius i vad som skulle ha varit en strypt röst om han hade kunnat prata vill säga. "Att döda dig." Harrys nonchalanta axelryckning gjorde ingenting för att förhindra hans rädsla.

"Kom hit", upprepade Quirrell. "Titta in i spegeln och tala om för mig vad du ser."

Harry gick fram mot honom.

"Nej, spring åt motsatta håll." Muttrade mrs Weasley.

"Det skulle inte ha funkat. Jag skulle bara bli fångad och bunden igen innan han hade dödat mig." Svarade Harry lätt och flera stycken ryckte till vid hans nonchalanta ton.

Jag måste ljuga, tänkte han förtvivlat. Jag måste titta och ljuga om vad jag ser, det är det enda.

Quirrell rörde sig tätt bakom honom. Harry andades in den konstiga lukten som tycktes komma från Quirrells turban.

Trion spydde nästan när de kom ihåg doften av ruttet kött.

"Jag kommer inte gilla anledningen till att det luktar konstigt kommer jag?" Bad Tonks svagt samtidigt som Remus bleknar drastiskt, titeln på kapitlen upprepades om och om igen i hans huvud.

Han slöt ögonen, klev in framför spegeln och slog upp dem igen.

Precis som han hoppats kunde han se sin familj stå runt om honom igen tillsammans med de tre främlingarna, allt såg likadant ut som i julas, bortsett från…

"Ånej, vad nu. Vad händer?"

"Inget farligt." Svarade Harry med rynkad panna, han undrade fortfarande över det.

Kvinnan blev allt tydligare i konturerna, det var som om hon kämpade sig fram mellan någon dimma och plötsligt stod hon mellan honom och hans pappa. Men tillskillnad från tidigare så kunde han nu se henne tydligt. Svart vågigt hår som tyckte flyta ner över ryggen, bruna ögon som gnistrade i ljuset, fulla av glädje och nyfikenhet

"Jasmine." Andades Remus ut darrigt med tårar i ögon som så många av de vuxna.

"Hon är död är hon inte? Det är därför Harry kan se henne så tydligt och varför ni ser så sorgsna ut." Frågade Hermione tyst.

"Ja… bevisen pekar emot det. Ingen har hört något från henne på fjorton år. Hon är borta"

"Vem är hon?" Frågade Harry nyfiket.

"Din faster. Jasmine var James yngre syster, hon var en av Lilys bästa vänner och de satt tillsammans på alla lektioner och gifte sig…"

"Hade Harrys pappa en tvilling?" Avbröt Oliver plötsligt.

"Nej… Dorea fick ägglossning trots att hon redan var gravid med James och därav blev hon gravid igen, så James är äldre med en månad men de föddes samtidigt."

"Vad hände med henne? Och vem var hon gift med?" Frågade Harry tyst.

"Hennes lägenhet blev nerbränd första november 1981 av dödsätare, en kvinnlig kropp hittades i vad som hade varit sovrummet men det var omöjligt att säga ifall de var hon eller inte, men ifall hon lever så hade hon tagit kontakt med någon, så även om det inte var hon i lägenheten så måste hon dött senare... och hon var gift med Sirius."

"Stackars Jasmine. Hennes bror och bästa vän dör och hennes man förrådde dem innan han dödade en massa andra och sen blir hon innebränd" Muttrar Astoria sorgset och flera stycken nickade instämmande medan Harry slog armarna om Sirius.

"Jag är så ledsen. Jag ska få dem att betala. Jag lovar. Ingen skadar min familj." Muttrade han i hans öra och Sirius slickade hans hand uppskattande med en låg gnällning.

"Um, Remus. varför nämnde du henne inte tidigare när du berätta vad som hände med Potterfamiljen?"

"Vi brukar undvika att prata om henne." Kom Remus mjuka svar medan han kastar en blick på Sirius som hade tårar skinande i sina ögon.

Harry blinkade, vem var hon och varför såg han henne så tydligt nu? Men när han öppnade sina ögon så såg han sin spegelbild, blek och med ett skrämt ansiktsuttryck till att börja med.

Men ett ögonblick senare log spegelbilden mot honom. Den stack ner handen i fickan och drog upp en blodröd sten. Den blinkade åt honom och stoppade tillbaka Stenen i fickan igen, och när den gjorde det, kände Harry hur någonting tungt föll ner i hans verkliga ficka. På något vis - helt otroligt - hade han fått Stenen.

"Det var tyst en minut. "Jo, jag vet inte om det var genialt eller otroligt dumt." Sade Remus till slut.

"Jo, jag vet en sak." Morrar Sirius i sitt huvud och sätter undan sorgsen för tillfället, hans gudson var i fara och det kom först. "Det här sätter Harry i ännu större fara än tidigare."

"Hur kommer du fram till det?" Frågar tonåringen förvirrat och strök hans päls lugnande. "Jag har i alla fall stenen."

"Umm, låt se. Det är mycket lättare att få stenen ur en förtrollad spegel än att brotta den ur handen från en elvaårig gammal pojke." det var tydligt att orden på pergamentet var sagt sarkastiskt med en snäsning.

"Han har en poäng Harry." Mumlade Ginny i hans öra innan han hamnade i problem.

"Nåå?" sade Quirrell otåligt. "Vad ser du for nåt?" Harry samlade allt sitt mod och gjorde sig bered att säga sanningen.

"Ifall du säger att du har stenen är du en av de mest korkade personer jag känner." Utbrast Charlie och kastade upp sina händer i luften.'

"Om du inte hade avbrutit hade du förstått vad jag tänkte säga." Snäste Harry tillbaka, kommentaren om att vara korkad gjorde honom ilsken, hela sitt liv hade han blivit kallad det.

Att han såg sin familj stå runt honom, det var efter allt sanningen men precis när han ska öppna munnen ändrar han sig. "Inte en chans jag tänker låta en av hans efterföljare veta att hans herre har tagit iväg det jag vill ha mest. Jag tänker inte ge honom det nöjet."

Remus sade inget utan lade bara armen runt honom, gesten gav Harry mer tröst än vad några ord kunde ge, gesten visade att någon brydde sig.

"Jag ser hur jag skakar hand med Dumbledore", hittade han på. "Jag ... jag har vunnit elevhemspokalen åt Gryffindor."

"Inte en dålig lögn med tanke på hur du blivit behandlad i slutet av året, Harry." mumlade McGonagall och de som hörde henne skruvade obekvämt på sig.

Quirrell svor igen.

"Flytta dig ur vägen", sade han.

Då Harry drog sig åt sidan kände han De vises sten mot benet. Vågade han göra ett försök att fly?

"JA!" Var vad alla skrek medan de undrade varför han ens behövde tänka över det.

Men han hade inte ens tagit fem steg förrän en hög röst ljöd, trots att Quirrell inte rörde på läpparna.

"Han ljuger ... han ljuger ..."

"Håll käften. Harry kan dö."

"Öhh, Oliver. Han vill typ ha mig död, vet du."

"Potter, kom tillbaka hit!" ropade Quirrell. "Tala om sanningen för mig! Vad var det du såg nyss?"

Den höga rösten hördes på nytt.

"Låt mig tala med honom ... öga mot öga ..."

Alla vuxna satte sig upp helt raka i ryggen, och ett uttryck av förståelse, häpnad och skräck tog över deras ansikten.

"Vad menas med det, ansikte mot ansikte?" Frågade Dennis förskräckt.

"Få det överstökat Blaise." Rådde Remus bistert, orolig för sin brorson och sin bästa vän som lagt sina tassar över sitt ansikte i ett försök att stänga ut omvärlden.

"Mästare, ni är inte tillräckligt stark!"

"Jag har tillräcklig styrka ... för det här ..."

"O Merlin, spring Harry. Försvinn där ifrån för i helvete." Skrek Katie i panik.

Harry kände det som om Djävulens Snara snärjde in honom så att han inte kunde röra sig ur fläcken. Han förmådde inte röra en fena.

"Nu är inte tid att frysa." Muttrade Moody.

"Han var en liten pojke." Fräste McGonagall. "Någon slå honom för Merlins skull, ni kommer inte hamna i trubbel." Tonks var snabb med att lyda och började slå Moody över huvudet med en av Hermiones böcker, hårt, medan Kingsley försökte brotta boken ur hennes hand.

Som förstenad såg han hur Quirrell sträckte upp händerna och började linda av sig turbanen. Vad var det som skedde? Turbanen föll ner. Quirrells huvud såg besynnerligt litet ut utan den. Sedan vände han sig långsamt om på stället.

Eleverna i salen utbytte nervösa blickar.

Harry hade velat skrika, men han fick inte fram ett ljud. Där baksidan av Quirrells huvud borde ha suttit var det ett ansikte, det hemskaste ansikte Harry någonsin hade sett. Det var kritvitt med vilt stirrande röda ögon och springor till näsborrar, precis som en orm.

Många släppte ut skrik av äckel, rädsla och liknande.

"Vi… vi hade lektioner… med den… den… saken hela året?" Stammade Neville och trion nickar sorgset medan de alla tre blev indragna i kramar, Bill drog in Ron, Tonks kramade om Hermione och Remus Harry medan Harry kastade en del längtansfulla blickar mot Sirius.

"Egentligen är det inte en sak, utan Voldemort å andra sidan kan man inte kalla honom mänsklig, så saken är en ganska bra beskrivning." Funderade Harry högt.

"Lögner. Han som inte får nämnas är död. Borta för alltid och han kommer aldrig komma tillbaka." Skrek Fudge högt.

"Men minister. Professor Umbridge sade i början att det var den absoluta sanningen, så här har du ditt bevis att jag talade sanning hela tiden", sade Harry sött och Ginny kvävde ett skratt genom att stoppa näven i munnen.

"Du ljuger. Du var en av de personerna som skickade tillbaka böckerna, de sade att du hade gett dem informationen. Allt för uppmärksamheten Potter." Fnös Fudge och flera stycken runt om nickade, nu helt säkra igen på att Harry ljög för att få uppmärksamhet.

"Merlin, du är en feg idiot. Du har allt bevis, Cedric blev mördad, av den dödande besvärjelsen."

"Hans död var en tragisk olycka, han blev inte mördad av Du-vet-vem, i själva verket…" Fudge blängde på Harry och Harry insåg just då vad han antydde.

"Är du seriös. Du tror att jag dödade Cedric och hittar på att han är tillbaka för att täcka spåren, du är en jävla stor skitstövel." Sirius började morra ljudligt och reste ragg, ingen hotade Harry i hans närvaro och kommer undan med det.

"Potter, straffkommendering i en vecka för att förolämpa ministern."

"Nej, jag tänker inte ta en jävla veckas straffkommendering för att berätta sanningen medan han antyder att jag mördade Cedric, jag är trött på att bli kallad lögnare, jag borde kanske söka ett nytt liv på en annan skola där jag slipper höra viskningar bakom min rygg varje jävla dag." Harry hade hoppat upp ur soffan och gjorde en ansats att lämna salen igen när Ron drog ner honom igen.

"Gör det inte, du gör exakt vad de vill." Mumlade han och Harry tog ett par djupa andetag innan han lugnade ner sig.

"Jag ber om ursäkt för hur jag skrek, men antyd aldrig att jag var den som mördade Cedric." Sade han lugnt innan han tyst tillade. "Jag vet redan att det är sant till viss del."

"Erkänn först att du talar osanning. Berätta för oss hur du har ljugit hela året. Han är inte tillbaka."

"Du vet minister. "När jag var en pojke så fick jag höra att vem som helst kunde bli president. Nu så börjar jag tro på det." För jag har ingen jävla idé om hur en idiot som du kunde få jobbet, vår värld måste ha förlorat sina hjärnor den dagen de röstade på dig med tanke på att ett jävla troll kan göra ditt jobb bättre"

"MR Potter, det räcker. Var snäll och sitt ner och håll dina tankar för dig själv." Avbröt McGonagall och skickade en varnande blick mot honom innan hon vände sig emot sina kollegor som alla kämpade för att inte brista ner i skratt.

"Merlin, han har mod att förolämpa ministern så där. Hur många gånger har jag inte drömt om att få göra det själv?" Väste Sinistra ut samtidigt som Flitwick sjönk ner under bordet för att inte visa att han skrattade.

"Dina Hogsmeadesresor är inställda för resten av året Potter och var glad att det är allt." Viskade Umbridge ilsket och alla stannade upp och stirrade mellan henne och Harry som blängde på varandra. Plötsligt brast Tonks ut i skratt och alla vände sig emot henne i chock.

"Det är inget att skratta åt?" Väste Remus argt.

"Nymphadora." Utropade McGonagall samtidigt i skandal, hon trodde att den unga, färgglada häxan brydde sig om Harry.

"Jag vet, jag vet. Men jag skrattar inte åt det." sade Tonks andlöst. "Men förstår ni inte?" Hon avslutade inte vad hon tänkte säga utan stirrade på tvillingarna i beundran.

Charlie som förstod hur hon tänkte gav ifrån sig en plötslig flämtning. "Merlins smutsiga kalsonger." Skrek han.

"Vad?" frågade hans mamma oroligt medan hon såg på hur hennes näst äldste son bankade ihop tvillingarnas huvuden.

"Jul, idioter." fräste han och Tonks nickade ivrigt medan hon pep "Snöbollar. Mot hans turban."

Tvillingarna tittade på varandra i chock innan de började le galet. "Vi är så grymma." Utropade de och gav varandra en high five.

"Ni är idioter." Rättade Charlie och bankade ihop deras huvuden igen.

"Försöker ni säga att mina söner kastade snöbollar i Voldemorts ansikte?" Frågade Mr Weasley svagt.

"Åh, snälla Merlin. Låt honom inte komma ihåg det." Stönade Mrs Weasley samtidigt.

"Harry är du okej?" Frågade Hermione tyst.

"Jag har ingen riktig anledning att stanna kvar här längre, hon har tagit min kvast, mina resor till Hogsmeade, ger mig straffkommendering för allt och får alla tro att jag ljuger trots beviset, tagit ifrån mig mitt hem och ändrat allt, det enda jag har kvar här just nu är DA" Viskade Harry brutet med tårar i ögonen.

"Oroa dig inte Harry. De kommer inse att de har fel snart och de kommer få be om din förlåtelse." Tröstade Ron samtidigt som han och Hermione inneslöt Harry i en kram efter att ha flytt från dem som kramat om dem.

"Harry Potter ...", viskade det. Harry försökte ta ett steg bakåt men benen vägrade lyda honom. "Ser du vad det har blivit av mig?" sade ansiktet. "Enbart skugga och rök ... jag tar bara form när jag kan bli del av en annans kropp ... men det har alltid funnits såna som är villiga att släppa in mig i sina hjärtan och hjärnor…

"Mer som om han tvingade dem." muttrade Hannah äcklat.

Enhörningsblodet har gjort mig starkare de här sista veckorna ... du såg hur den trogne Quirrell drack det åt mig i skogen ... och när jag väl får livselixiret, kommer jag att kunna skapa mig en egen kropp ... Seså... varför ger du mig nu inte den där Stenen du har i fickan?"

"Han vet. O Merlin han kommer försöka döda dig igen." Jämrade sig Alicia.

Han visste alltså. Känseln strömmade plötsligt tillbaka i benen på Harry. Han stapplade baklänges.

"Var inte dum nu", brummade ansiktet ilsket. "Det är bättre att du räddar ditt eget liv och förenar dig med mig...

"Jag skulle hellre dö." Spottar Harry ut innan han gläfste till när Remus tog tag i hans arm en aning för hårt.

"Vi kommer diskutera din önskan att förlora livet snart unge man." Morrade han och Tonks nickar gillande.

annars kommer du att få samma slut som dina föräldrar ... de dog medan de tiggde om förskoning ..."

Nästan alla vuxna i rummet fnös.

"Det skulle aldrig hända. De skulle kämpa emot honom. Speciellt för att rädda Harry." Fräste madam Bones och stirrade ilsket på boken. "Lyssna inte på honom mr Potter. Dina föräldrar skulle aldrig ha bett honom om något."

"Jag vet det madam." Svarade Harry tonlöst och brydde sig inte om att berätta att han redan visste exakt vad deras sista ord var.

"Man undrar om de skulle ha offrat sina liv om de kunde se att han växte upp och blev en lögnare." Mumlade Umbridge i Fudge öra och han nickade snabbt.

"Mina föräldrar hade varit stolta för den person jag blivit, oavsett vilka val jag har gjort och de hade ändå gjort det valet, för de älskar mig." Avbröt Harry dem iskallt och alla kunde praktiskt taget känna hur hans ilska vibrerade i luften. "Jag har bra hörsel, har alltid haft det." Förklarade han snabbt när han såg folk se frågande på honom.

"LÖGNARE!" skrek Harry med ens.

Quirrell gick baklänges mot honom, så att Voldemort fortfarande kunde se honom. Det ondskefulla ansiktet log nu.

"Så rörande väste det. "Mod är nit som jag alltid uppskattar ... Ja, min gosse, dina föräldrar var modiga ... jag dödade din pappa först och han kämpade tappert ... men din mamma behövde inte ha dött ... hon försökte skydda dig ...

Harry snyftade till, hur många gånger hade han inte önskat att de inte hade förlorat sina liv.

Ge mig Stenen nu, om du inte vill att hon ska ha dött förgäves."

"Hur vågar han spela på sådant." Morrade Katie ilsket.

"ALDRIG!" Harry tog ett språng mot den flammande dörren, men Voldemort skrek

"TA FAST HONOM!" och i nästa sekund kände Harry hur Quirrells hand slöt sig om handleden. Med ens brände det till av en sylvass smärta i Harrys ärr; huvudet kändes som om det skulle klyvas i två delar, han vrålade och kämpade emot med hela sin kraft, och till hans överraskning släppte Quirrell taget om honom.

"Varför skulle han göra det? Harry är inte så stark." muttrade Bill förvånat.

Smärtan i huvudet avtog - han såg sig vilt omkring för att se vart Quirrell hade tagit vägen och såg honom stå hopkrökt av smärta medan han tittade på sina fingrar - de täcktes av blåsor inför ögonen på honom.

"Bra han förtjänas att skada." Fräste Tonks och flyttade sig närmare Harry.

"Ta fast honom! TA FAST HONOM!" tjöt Voldemort igen och Quirrell kastade sig över Harry så att han ramlade omkull och landade ovanpå honom med båda händerna runt Harrys hals- Harrys ärr gjorde honom nästan blind av smärta, men ändå kunde han se att Quirrell vrålade i svåra plågor.

"Mästare, jag kan inte hålla i honom ... mina händer ... mina händer!" Och fastän han höll Harry fastnaglad vid golvet med knäna släppte Quirrell taget om halsen på honom och stirrade, förundrad, på sina egna handflator - Harry kunde se att de såg brända ut, hudlösa, röda och glänsande.

"Döda honom då, din idiot, och få det gjort!" skrek Voldemort gällt.

"Försök och jag kommer personligen att döda dig Voldemort." Fräste Oliver.

"Mr Wood, ni verkar vara en hederlig man. Om du vill kan vi se till att du får se en helare så vi kan lista ut vad Potter har kastat för besvärjelse på dig för att få dig att tro på hans lögner."

"Jag förstår inte vad jag har gjort för att hon ska hata mig så mycket. De lyssnar inte ens på mig och ignorerar beviset." Muttrade Harry, hans röst nu misstrogen.

"Harry har inte kastat något över mig. Jag tror honom för att han aldrig har ljugit för mig och för jag vet sanningen. Jag är bered att svära på mitt liv om det krävs för att bevisa att Harry berättar sanningen." fräste Oliver och blängde på Umbridge, vem trodde hon att hon var?

Quirrell höjde handen för att uttala en dödlig förbannelse, men Harry sträckte instinktivt upp händerna och grep tag i Quirrells ansikte ...

"Välsigne dina instinkter." Suckade McGonagall lättat, hon hade inte insett hur nära hon hade varit att förlora den pojke hon såg på som ett barnbarn.

"AAAAAJJJ!" Quirrell rullade av honom, med även ansiktet täckt av bläsor, och då förstod Harry: Quirrell kunde inte röra vid hans bara hud, inte utan att känna fruktansvärd smärta - hans enda chans var att hålla tag i Quirrell, hålla honom kvar i så stora plågor att det hindrade honom från att uttala en förbannelse.

"Låt honom klara det. Snälla låt honom klara det." Snyftade Angelina och George drog in henne i en kram.

Harry hoppade upp på benen, grep tag i armen på Quirrell och hängde sig fast så hårt han kunde. Quirrell tjöt och försökte skaka honom av sig, smärtan i Harrys huvud stegrades, han kunde inte se, han kunde bara höra Quirrells förfärliga skrik och Voldemort som vrålade "DÖDA HONOM! DÖDA HONOM!" och andra röster, kanske inne i hans eget huvud, som ropade: "Harry! Harry!"

Han kände hur Quirrells arm vreds ur hans grepp, förstod att allt var förlorat och föll ner i svart mörker, ner ... ner ... ner ...

"Vad händer?" Frågade Lavender oroligt.

"Han dör." Svarade madam Pomfrey tyst men tack vare Harrys förtrollning så hörde alla och de vände sig mot mannen som hade sitt ansikte begravt i Sirius päls.

Någonting guldfärgat glittrade precis ovanför honom. Kvicken! Han försökte fånga den, men armarna var för tunga.

"Har jag missat något?" Frågade Seamus i förvirring samtidigt som han andades ut lättat.

"Oroa dig inte, vi är också helt förlorade." Skrattade Padma skakigt och släppte taget om sin syster, hon såg sig runt om i salen, massor med människor hade tårar strömmande nerför kinderna som hon själv hade och nästan alla höll i någon.

Han blinkade. Det var inte alls kvicken. Det var ett par glasögon. Vad konstigt.

"Han inser i alla fall att det är konstigt." muttrade Marietta.

Han blinkade igen. Albus Dumbledores leende ansikte flöt inom synhåll ovanför honom.

"Du är säker." Suckade Remus. "Du dog inte."

"Det är uppenbart Lupin. Han sitter bredvid dig." Hånade Snape.

"Bry dig inte Remy, han är bara sur för att jag inte dog." Kom Harrys lågt, muttrande röst och Remus var säker på att ingen annan än han själv och Sirius hade hört orden.

"God middag, Harry", sade Dumbledore.

Harry stirrade på honom. Sedan mindes han: "Professor Dumbledore! Stenen! Det var Quirrell! Han har Stenen! Sir, fort ..."

"Lugna dig, min käre gosse, du är lite efter din tid", sade Dumbledore. "Quirrell har inte Stenen."

"Vem har den då? Sir, jag ..."

"Harry, var snäll och lugna ner dig, annars blir jag utslängd av madam Pomfrey."

"Jag tvekar att det skulle hända sir, du är rektorn." Påpekade Charlie.

"Ånej, jag skulle göra det och jag har gjort det flera gånger. I sjukhusflygeln så bestämmer jag och jag har all makt där", sade madam Pomfrey bestämt.

Harry svalde och såg sig omkring. Han förstod att han måste vara i sjukhusflygeln. Han låg i en säng med vita linnelakan och bredvid honom stod ett bord med stora högar av någonting som såg ut som en halv godisbutik.

"Tecken på uppskattning från dina vänner och beundrare", sade Dumbledore och strålade mot honom.

"Det är konstigt, så fort jag skyddar er så är jag en hjälte men gör jag något ni inte gillar så hatar ni mig."

"Om du pratar om hela saken om Du-vet-vem så kan du lägga av, han är död och har varit det i fjorton år." Fnös Roger Davies.

"Du fattar verkligen inte. Han dödade hela min familj. Hela min blodssläkt blev mördad av honom och hans anhängare. Varför skulle jag vilja att min familjs mördare skulle återuppstå. På grund av honom så kan jag inte ha ett normalt liv, alla stirrar på mig när jag går förbi, viskar bakom min rygg, jag önskar han var död för jag hatar det faktum att mina föräldrars mördare gå runt och gör upp planer på att ta över världen. Pågrund av honom sändes jag till ett helvete och jag visste inte mitt eget namn förrän jag var sex år, jag trodde det var pojk, så kom inte och säg att jag hittar på hans återkomst. Ingen vill se honom död mer än vad jag vill."

"Men ministeriet säger att…" Började en förstaårselev säga innan Lavender avbröt henne.

"De är idioter, Ministern oroar sig mer över vad folk tycker om honom, och om du inte märkt det så tror auror Moody, auror Kingsley och auror Tonks att han är tillbaka. Madam Bones tror det med och hon är ledaren över Justitiedepartementet, Mr Weasley tror det och han jobbar också för Ministeriet. Sen tror Professor Lupin det och han var den bästa lärare vi haft. Om Harry och alla de säger att han är tillbaka så är han det och jag tänker inte sitta och låtsas att allt är okej tills det är försent och jag blir dödad. Jag rekommenderar att ni öppnar era ögon och kollar på vad Ministern har för bevis att han inte är tillbaka, och bevisen Harry har för att han är tillbaka."

"Tack Lav för att hjälpa mig få dem förstå."

"Allt för min Gryffindorbror, är du med på lördag?"

"Skulle aldrig missa det. Plus du måste genomföra utmaningen då." Harry log snett, hans klasskamrater kunde alltid hitta ett sätt att få honom bli glad igen.

"Hellre det än att kyssa honom." Lavenders röst blev äcklad medan hon snabbt kastade en blick mot lärarbordet.

"Borde vi vara oroliga över mötena Gryffindor verkar ha på lördagar?" Viskade Flitwick nervöst.

"Om jag ska vara ärligt vill jag inte veta." Viskade McGonagall tillbaka med en grimas.

"Det som hände nere i fängelsehålorna mellan dig och professor Quirrell är en absolut hemlighet, så hela skolan känner förstås till det.

Parvati skakade på sitt huvud. "Det här är en av gångerna då ryktena inte ens kom i närheten av sanningen." Informerade hon.

"Hur beskrevs skadorna då?" Frågar Tonks.

"Åh, vi visste att han på något sätt hade skyddat skolan genom att rädda något magiskt artefakt, men den verkliga historien är så mycket mer… allt." Andades Justin.

Jag tror att dina vänner, de båda unga herrarna Fred och George Weasley, bär ansvaret för idén att skicka dig en toalettsits.

"Pojkar." Mrs Weasley vände sig emot sina två söner i ilska. "Det är att förstöra skolans egendom. Ingen respekt för andra människors saker. Hur vågar ni göra något sådant."

"Mamma, vi hade bara lite kul." Försökte Fred förklara.

"Lite kul? Hur skulle du gilla om någon kom in i vårt hur oh förstörde våra saker, blåser upp vår toalett", gormade mrs Weasley och placerade händerna på höfterna.

George kämpade för att hålla masken. "Det skulle vara hemskt av oss. Fullständigt respektlöst."

"Jag trodde ni gjorde det… eller var det handfaten?" Frågade Lee förvirrat och tvillingarna ryckte till, deras föräldrar visste inte att det var de som hade gjort det.

De trodde säkert att det skulle roa dig. Men madam Pomfrey ansåg inte att det var särskilt hygieniskt och beslagtog den."

"Det var det inte. En toalettsits."

"Kom igen, vi hade rengjort Lucy ordentligt."

"Lucy?" Frågade Ginny väldigt roat.

"Döpt efter en viss ljushårig person som avgudar Voldemort."

"Åh, så det var därför det stod det på den. Jag snodde tillbaka den innan vi reste, den kommer ner i ens ansikte ifall någon försöker gå in i mitt rum utan att ha fått en inbjudan nu. Skrämde livet ur Petunia." Fnös Harry och Lee gav honom en high five.

"Hur länge har jag varit här inne?"

"Tre dar. Mr Ronald Weasley och miss Granger kommer att bli ytterst lättade över att du har återfått medvetandet, de har varit kolossalt oroliga."

"Det är en underdrift. De hittade på alla möjliga sjukdomar för att få bo i sjukhusvingeln. Jag hittade dem sittandes utanför dörrarna klockan två på natten stirrandes på dörren." Utbrast madam Pomfrey.

"Vi ville se Harry. Vi hade ingen aning om ifall han var okej eller inte." Protesterade Hermione.

"Men sir, Stenen ..."

"Jag märker att jag inte kan avleda dina tankar. Stenen alltså. Professor Quirrell lyckades inte ta den ifrån dig. Jag kom i tid för att hindra det, fästan du klarade dig väldigt bra på egen hand, måste jag säga."

"Hur kommer det sig att du hann precis i tid att dra bort honom från Harry men inte innan han fick möta Voldemort?" Bad Kingsley misstänksamt.

"Kom ni dit? Fick ni Hermiones uggla?"

"Våra vägar måste ha korsats halvvägs uppe i luften. Jag hade knappt kommit fram till London förrän det stod klart för mig att det ställe jag borde vara på var den plats jag just hade lämnat. Jag kom precis i tid för att dra bort Quirrell från dig ..."

"Otroligt att det bara tog fem timmar att flyga tillbaka." Hånade Tonks och blängde på rektorn.

"Det var ni."

"Jag var rädd att jag skulle komma för sent."

"Det gjorde ni nästan, jag hade inte kunnat hålla honom ifrån Stenen mycket längre ..."

"Inte ifrån Stenen, min gosse, utan ifrån dig själv - ansträngningen det kostade dig tog nästan död på dig. Under ett förfärligt ögonblick var jag rädd att det verkligen hade inträffat.

Sirius päls såg ut att blekna medan flämtningar hördes runt om i salen. "Hur nära var han?" Dök upp på pergamentet.

"Det var det värsta fallet med magisk utmattning jag någonsin har sett. Jag var tvungen att sätta honom på magisk begränsning i två månader och efter det så skulle han bara ha tillgång till halva sin magi i tre veckor innan han fick tillbaka all sin magi ordentligt. Hade rektorn kommit bara en minut senare så hade det varit för sent att rädda hans liv."

"Du berättade inte det." Anklagade Hermione medan resten av Harrys vänner tittade på honom oroligt.

Harry ryckte på sina axlar "Det var ingen stor sak, det var bara tur att det mesta var över lovet antar jag."

"Alldeles för nära Kid. Aldrig igen." Både lovade och varnade Remus.

Vad Stenen beträffat så har den förstörts."

"Förstörts?" sade Harry oförstående. "Men er vän ... Nicolas Flamel ..."

"Jaså, du känner till Nicolas?" sade Dumbledore och lät riktigt förtjust. "Du måste ha gjort ett verkligt grundligt jobb. Ja, Nicolas och jag har haft ett litet samtal och kommit överrens om att alltsammans är till det bästa."

"Inget illa menat Mr Flamel, men det är för det bästa. En sådan farlig sten borde inte få existera"

"Men han har haft den i över sexhundra år, folk måste ha försökt sno den tidigare. Jag ser ingen anledning till att den skulle behöva förstöras nu." Påpekade Terry plötsligt.

"Han har rätt. Flamel hade den tidigare hemma hos sig och ingen från ministeriet kunde komma åt stenen. Varför flytta den till banken plötsligt?" Mumlade Kingsley till sin chef.

"Men det betyder väl att han och hans fru kommer att dö?"

"Det har tillräckligt med Livselixir på lager för att kunna ordna sina affärer och sen, ja, sen kommer de att dö."

Dumbledore log åt Harrys häpna ansiktsuttryck.

"För nån som är så ung som du verkar det säkert otroligt, men för Nicolas och Perenelle är det faktiskt som att gå till sängs efter ett mycket, mycket lång dag. För ett rationellt sinne är döden när allt kommer omkring ingenting annat än nästa stora äventyr. Stenen var faktiskt inte en sån underbar sak, förstår du. Så mycket pengar och liv man kunde önska sig! Just de båda saker som de flesta människor skulle välja framför allt annat - problemet är att människor har en benägenhet att välja precis de saker som är sämst för dem."

Harry låg där i sängen, alldeles mållös. Dumbledore gnolade lite och log mot taket.

"Professor Dumbledore?" sade Harry. "Jag undrar bara ... även om Stenen är borta, så kommer Vol... jag menar Ni-vet-vem ..."

"Kalla honom Voldemort, Harry. Använd alltid rätta namnet på saker och ting. Fruktan för ett namn ökar fruktan för själva saken."

"Så det är där du har fått det ifrån."

"Det är sant. Säg att päron helt plötsligt skulle få liv och börja försöka ta över världen, skulle vi bli för rädda att säga päron då? Genom att vägra säga namnet ger vi honom makt." Muttrade Harry tillbaka till Hermione.

"Ja, sir. Men Voldemort kommer väl att försöka ta sig tillbaka på andra sätt, eller hur? Han har väl inte försvunnit, menar jag?"

"Kommer han någonsin försvinna, verkligen försvinna?" Frågade Neville i en svag röst. "Ingen har ju lyckats döda honom ännu."

"Vi kommer göra det Neville." Sade Ron säkert. "De kunde göra det i framtiden och de skickade tillbaka dessa böcker för att göra jobbet lättare för oss, kom ihåg det."

"Jag tror det korrekta svaret Mr Weasley, är att de vuxna kommer att hantera det och barnen förblir säkra." Sade Snape med en silkeslen hånande röst.

"För en gångs skull." Muttrade Mrs Weasley under hennes andedräkt.

"Jag tror inte på det, Snape. Än så länge så har tre barn gjort mer för att förhindra det än vad de vuxna gjort. Vi har inte sett någon vuxen förhindra det på fem år. Så ursäkta mig om jag lägger min tro i Harry och mina klasskamrater."

"Är vi säkra på att vi känner miss Granger?" Viskade Sprout till McGonagall som fnös.

"Nej, Harry, det har han inte. Han finns fortfarande där ute nånstans, kanske på jakt efter en ny kropp att ta boning i ... eftersom han inte är riktigt levande, kan han heller inte dödas. Han lämnade Quirrell att dö; han är precis lika skoningslös mot sina anhängare som mot sina fiender.

"Så det var inte jag som dödade honom?" Frågade Harry efter att ha samlat ihop sitt mod och frågat den fråga han burit runt på i fyra år.

Dumbledore ögon vidgades medan McGonagall nästan kvävdes av chock. "Nej mr Potter. Du dödade honom inte." Svarade Dumbledore allvarligt, och till Harrys förvåning såg rektorn rakt in i ögonen på honom. "Quirrell försvagades kraftigt genom närvaron av Voldemort och när anden flydde så var han bara ett skal av en man. Han hade inte styrkan att fortsätta. Du är inte ansvarig på något sätt för Quirrells död."

"Har du trott det i alla dessa år?" Frågade Tonks och såg svagt förbryllad ut. "Varför frågade du inte tidigare.

Harry ryckte på axlarna "Jag var inte säker på om jag ville ha svaret."

"Två mord på mindre än fyra år." Muttrade Fudge till Umbridge som antecknade det snabbt.

Trots det, Harry, även om du kanske bara har fördröjt hans återvändande till makten, behövs det endast att nån annan är beredd att utkämpa en hopplös strid nästa gång det gäller - och om han blir hindrad gång på gång, då kanske han aldrig kan återvända till makten."

"Jag vet inte vilket som är värst, en till synes ändlös kamp att stoppa en ande eller Voldemort med full kraft." Ryste Tonks.

"Jag röstar på inget." Bestämde Susan.

Harry nickade, men hejdade sig snabbt, för det gjorde ont i huvudet. Sedan sade han:

"Professor Dumbledore, det är några andra saker jag gärna skulle vilja veta, om ni kan tala om dem för mig ... saker som jag vill veta sanningen om ..."

"Lycka till med det." Fnös Sirius tyst. "Rektorn är mer benägen att ge upp sina citron droppar än att ge upp en av hans dyrbara hemligheter." DA frustade till när de såg orden.

"Mister." Grälade McGonagall och hennes läppar tunnades när hon fick ett vad till svar. "Jag tror inte att det är en känsla som måste delas med eleverna." Sade hon tillspetsat.

"Sanningen." Dumbledore suckade. "Den är en vacker och förfärlig sak och bör därför behandlas med stor varsamhet. Men jag ska svara på dina frågor, såvida jag inte har mycket goda skäl att låta bli,

"Vilket är nästan alltid." Harry var snabb med att påpeka det.

Och i så fall ber jag dig att förlåta mig. Jag kommer naturligtvis inte att ljuga."

"Jo ... Voldemort sa att han bara dödade min mamma för att hon försökte hindra honom från att döda mig. Men varför skulle han över huvud taget vilja döda mig?"

Alla i salen piggnade till och ville veta svaret på det.

"Vill du berätta nu?" Frågade Ron ivrigt.

"Ronald, jag tror knappast att det är någon av dina affärer." Skällde mrs Weasley.

"Ja, det är sannerligen mina affärer och jag väntar fortfarande på svaret." Påpekade Harry. "Men oavsett så är jag säker på att vi får reda på det någon gång nästa vecka eller så. Böckerna är bundna att berätta." Harrys röst var förbittrad och han tittade oavsiktligt bort från Snapes ilskna ansikte.

Dumbledore såg milt ointresserad. "Vissa saker är bäst att lämna tills det är rätt tid att avslöja dem."

"Konstigt är det inte, hur det alltid är upp till dig att välja rätt tidpunkt." Svarade Remus lätt och Dumbledore suckade uppgivet.

Den här gången suckade Dumbledore verkligt djupt.

"Tyvärr, det första du frågar mig om, det kan jag inte svara på. Inte i dag. Inte nu. Du kommer att få veta det, en vacker dag ... slå det ur tankarna tills vidare, Harry. När du blir äldre ... jag vet att du avskyr att höra det här ... när du är redo, kommer du att få veta."

Harry motstod frestelsen att rulla på ögonen. Han var redo när han var elva, han hade varit tvungen att växa upp redan innan han var två och han förtjänade sanningen.

Och Harry förstod att det inte skulle tjäna någonting till att komma med invändningar. "Men varför kunde inte Quirrell röra vid mig?"

"En annan fråga vi desperat vill ha svaret på."

"Om du låter mig läsa Weasley så får du veta." Suckade Blaise.

"Din mamma dog för att rädda dig. Om det finns nånting Voldemort inte kan förstå, så är det kärlek.

"Han förstår kärlek till makt ganska bra." Muttrade Harry till sina vänner som nickade.

Han insåg inte att en kärlek som är så stark som din mammas kärlek till dig lämnar sitt eget bevis efter sig. Inte nåt ärr, inte nåt synligt tecken ... att ha älskats så djupt ger oss nån form av skydd för alltid, även om personen som älskade oss är borta. Det finns i själva huden hos dig. Quirrell, som var fylld av hat, snikenhet och ärelystnad och delade sin själ med Voldemort, kunde inte röra vid dig av det skälet. Det var fruktansvärt smärtsamt för honom att röra vid en person som präglats av nånting så kärleksfullt."

"Och ändå så har du svårt att tro att folk älskar dig." Harry kramade bara om sin gudfar när han såg orden medan han tänkte, det är för att folk inte gör det. Gillar, ja men älskar var en helt annan sak.

Dumbledore blev nu väldigt intresserad av en fågel ute på fönsterbrädan, vilket gav Harry tid att torka ögonen på lakanet. När han hade fått tillbaka rösten igen, sade Harry; "Och osynlighetsmanteln ... vet ni vem som skickade den till mig?"

"Å, din pappa råkade lämna den i mitt förvar

"Förstår fortfarande inte det. Han skulle aldrig lämna ifrån sig den frivilligt." Tänkte Sirius förvirrat.

och jag tänkte att du kanske skulle tycka om den." Dumbledores ögon tindrade. "Användbara saker det där ... din pappa använde den mest till att smyga i väg till köket och knycka mat när han var här."

Remus fnös. "Bland annat." Kommenterade han torrt.

"Och det är en sak till ..."

"Kläm fram det."

"Quirrell sa att Snape ..."

"Professor Snape, Harry."

"Ja, just det. Quirrell sa att han hatar mig därför att han hatade min pappa. Är det sant?"

"Jag bara älskar hur han vägrar säga professor." Fnös Lavender och lutade sig emot Harrys ben.

"Jaa, de avskydde varandra ganska ordentligt. Ungefär som du och mr Malfoy. Och sen gjorde din pappa nånting som Snape aldrig kunde förlåta."

"Jag är ganska säker på att det var värre än Harry och Malfoys rivalitet." Fnös Remus tyst

"Vad då?"

"Han räddade hans liv."

"Vad?"

"Jag vet, det är en skam." Muttrade Ernie tyst till Anthony som kvävdes på sin dricka.

"Jaa ...", sade Dumbledore lite frånvarande. "Visst är det konstigt hur folk tänker? Professor Snape stod inte ut med att stå i skuld till din pappa ... Jag tror faktiskt att han ansträngde sig så hårt för att skydda dig det här året för att han kände att då skulle han och din pappa vara kvitt. Sen skulle han kunna återgå till att avsky din pappas minne i lugn och ro ..."

"Han vet väl om att skulden inte är betald förrän Harry säger det?"

"Vem bryr sig? Det kommer bli festligt när han inser det." Muttrade Fred tillbaka till Lee.

Harry försökte förstå det hela, men det fick det att bulta i huvudet på honom, så han gav upp.

"Oroa dig inte kompis, jag känner på det sättet nu." Ron grimaserade.

"Verkligen Ron, Harry hade varit medvetslös i tre dagar. Vad är din ursäkt?" Hånade Ginny och Ron suckade, varför gav sig alla i hans familj alltid på honom?

"Och, professor Dumbledore, det är en sak till ..."

"Bara en enda?"

"Hur fick jag Stenen ur spegeln?"

"A, det gläder mig att du frågar om just det. Det var en av mina mer geniala idéer, och det vill inte säga lite, oss emellan sagt. Du förstår att bara nån som ville hitta Stenen - hitta den men inte använda den - skulle kunna få den, annars skulle de bara se sig själva göra guld eller dricka livselixiret. Min hjärna förvånar till och med mig själv ibland ...

"Albus verkligen". McGonagall suckade uppgivet. "Jag hade inte insett att ditt ego hade blivit så stort."

"Är det fortfarande skryt om det är sanningen." Funderade Dumbledore högt, ett retsamt ljus i hans ögon.

Nog med frågor nu. Jag föreslår att du hugger in på de här godsakerna. A! Bertie Botts bönor i alla smaker! Jag hade oturen att en gång i min ungdom råka ut för en med kräkssmak, och sen dess har jag tyvärr tappat lite av min förtjusning i dem - men jag tror jag kan känna mig säker med en god kolasmak, eller vad säger du?"

Han log och stoppade in den gyllenbruna bönan i munnen.

Dean och Seamus brast ut i skratt.

"Otur professor, men det är inte kola." fnös Dean och vinkade iväg alla frågande blickar med handen.

Sedan storknade han och sade med halvkvävd röst: "Tyvärr! Öronvax!"

"Jag tror inte at Bertie Botts bönor är någonting för mig", sade Dumbledore glatt över skratten som spridit sig i salen.

Madam Pomfrey, sjukhusföreståndarinnan, var en snäll kvinna, men mycket noga.

"Bara fem minuter", sade Harry vädjande.

"Absolut inte."

"Ni släppte in professor Dumbledore ..."

"Ja, självfallet, det var ju rektorn, en helt annan sak. Du behöver vila."

"Jag tror att hon tror att vila botar allt" Fnös Harry tyst. "Ganska tråkigt faktiskt.

"Det låter som om du talar av erfarenhet? Besökt det mycket?" Tonks skrattade åt uttrycket han fick medan han undvek marodörernas ögon.

"Besökt mycket. Han har en egen säng med sitt namn ingraverat." Fnös madam Pomfrey.

"Jag vilar nu, titta, jag ligger ju ner och allting. Å, snälla madam Pomfrey ..."

"Ja, låt gå för det då", sade hon. "Men bara fem minuter."

"Vad, du fick fångvaktaren att släppa in dina vänner!" Nästan alla elever fnös till på hans smeknamn på henne.

"Mr Lupin, ifall jag minns rätt så gjorde jag likadant för dig."

"Nej, du släppte in dem efter att du blev trött över att hitta dem där trots att de inte var tillåtna att vara där."

"Vilket de två också gjorde. Jag svär att de är som du och dina vänner fast till en mindre skala." Fnös hon medan lärarna ryste.

Och hon släppte in Ron och Hermione.

"Harry!" Hermione såg ut som om hon tänkte slå armarna om honom igen, men Harry var glad att hon hejdade sig eftersom hans huvud fortfarande var väldigt ömt.

"Du kan läsa mig så bra lillebror." Skrattade Hermione ljust.

"A, Harry, vi var säkra på att du skulle ... Dumbledore var så orolig ..."

Sirius morrade. "Nu är han oroligt. Inte när ni räknade ut allt, inte när ni gick igenom luckan, men nu när du är äntligen är säker i sjukhusflygeln oroar han sig." Madam Bones granskade pergamentet försiktigt, vem var det som kommenterade och hur var hens relation till Harry Potter.

"Hela skolan pratar om det", sade Ron. "Vad hände egentligen?"

Det var ett av de sällsynta tillfällen då den sanna historien är ännu mer besynnerlig och spännande än de vilda ryktena. Harry berättade allt för dem: Quirrell, spegeln, Stenen och Voldemort.

"Och ändå inte allt. Det var en mycket mer utvattnad version." Muttrade Hermione

"Det var ingen ide att oroa er mer, ni var redan tillräckligt oroliga." Sköt Harry tillbaka.

Ron och Hermione var mycket goda åhörare; de flämtade på alla de rätta ställena och när Harry berättade för dem vad som fanns under Quirrells turban, skrek Hermione högt.

"Klart jag gjorde. Det var Voldemort för Merlins skull."

"Så Stenen är alltså borta?" sade Ron till sist. "Ska Flamel bara dö?"

"Det var vad jag sa, men Dumbledore tycker att, hur var det nu igen, 'för ett rationellt sinne är döden ingenting annat än nästa stora äventyr'."

"Jag har alltid sagt att han är vrickad", sade Ron och såg riktigt imponerad ut över hur tokig hans hjälte var.

"Jag tycker fortfarande han är men jag vet inte om jag är så imponerad längre." mumlade Ron till sina vänner och de nickade instämmande. Alla höll med om att rektorn hade hanterat situationen fel.

"Så vad hände med er båda?" sade Harry.

"Ja, jag tog mig tillbaka utan problem ", sade Hermione. "Jag fick liv i Ron - det tog en bra stund - och vi var på väg upp till uggleboet i ilfart för att kontakta Dumbledore när vi mötte honom i entréhallen, han visste redan, han sa bara: 'Harry har gett sig efter honom, inte sant?' och susade i väg till tredje våningen."

"Tror du det var hans avsikt att du skulle göra det?" sade Ron. "Eftersom han skickade dig din pappas mantel och så?"

"Det är bäst för honom att det inte är så för jag kommer inte dra mig för att förhäxa honom." Fräste jagarna och Harrys närmaste vänner nickade instämmande medan de andra såg på roade.

"Nej, vet du vad", exploderade Hermione, "om han gjorde det, vad jag menar är, det är ju hemskt - du kunde ha blivit dödad."

"Vilket du tydligen nästan blev." Fräste Hermione, hon hade under boken förlorat en stor del av sin respekt för rektorn.

"Nej, det är det inte", sade Harry eftertänksamt. "Han är en lustig man, Dumbledore. Jag tror att han ville ge mig en chans liksom. Jag tror att han mer eller mindre känner till allt som försiggår här, förstår ni. Han hade säkert en ganska stor aning om att vi tänkte försöka, och i stället för att hindra oss lärde han oss bara tillräckligt mycket för att det skulle vara till hjälp.

De vuxna som trodde på och brydde sig om Harry utbytte mörka blickar.

"Är det bara jag, eller borde rektorn se upp i den närmaste framtiden?" Viskade Parvati plötsligt och Seamus fnös innan han nickade.

Jag tror inte det var en händelse att han lät mig upptäcka hur spegeln fungerade. Det är nästan som om han tyckte att jag hade rätt att få möta Voldemort om jag kunde ..."

"Betyder inte att jag gillar det. Om du gör något liknade igen så kommer du få utegångsförbud."

"Jag har i princip redan det varje sommar." Påpekade Harry med blinkande ögon.

"Jadå, Dumbledore vet minsann hur han ska sköta ruljang-sen", sade Ron belåtet. "Vet du vad, du måste vara på benen till avslutningsfesten i morgon. Alla poäng är hopräknade och Slytherin vann förstås, du missade den sista quidditchmatchen, vi blev totalt mosade av Ravenclaw utan dig - men maten kommer att vara god."

Harry tittade skyldigt ner i golvet.

"Harry, vi är inte arga, du missa en match det var inte ditt fel. Du räddade hela skolan istället. Var stolt." Sade Oliver mjukt och de tre andra husen flämtade till. Oliver Wood var inte upprörd över att ha förlorat en match?

I samma ögonblick kom madam Pomfrey ilande.

"Ni har haft nästan femton minuter, nu ska ni ut", sade hon bestämt.

"Inte för att det hjälpte. Jag hittade dem där på kvällen igen med sovsäckar på varsin sida av Potters säng." madam Pomfrey blängde på de två tonåringarna som log oskyldigt.

Efter en hel natts sömn kände sig Harry nästan normal igen.

"Jag vill gå på festen", sade han till madam Pomfrey då hon ordnade till alla hans godisaskar. "Visst får jag det?"

"Professor Dumbledore säger att du får lov att gå", sade hon surt, som om professor Dumbledore enligt hennes åsikt inte förstod hur riskabla fester kunde vara. "Och du har en ny besökare."

"Hur kan en fest vara farlig?"

"Har du varit med på någon av Gryffindors fester? De har fyrverkerier i deras uppehållsrum mitt under festen, halva sjukhusflygeln fylldes upp."

"Kom igen, det var bara för att någon smugglat in fem eldsalamandrar och förtrollat dem så de kunde spruta eld och gav dem eldwhisky." Gnällde Leanne medan de tre andra husen tittade på det fjärde huset i chock.

"Inget slår ett Gryffindorparty." Dök upp på pergamentet och alla i Gryffindor vrålade sitt samtyckande.

"Så personen är en Gryffindor." Muttrar madam Bones medan hon skrev ner det.

"Vem är dum nog att ge en eldsprutande eldsalamander eldwhisky?" Krävde Burbage med ett kvävt skratt.

"Vi avslöjar inget." svarade alla i synk.

"Å, vad trevligt", sade Harry. "Vem är det?"

"Vem trodde du det skulle vara? Snape?" Skrattade Neville och Harry rös, Merlin förbjude ifall Snape skulle besöka honom.

Just som han sade det kom Hagrid insmygande i rummet. Som vanligt när han var inomhus, såg Hagrid alldeles för stor ut för att vara tillåten. Han slog sig ner intill Harry, kastade en enda blick på honom och brast i gråt.

"De ... e ... mitt ... förbaskade ... fel ... alltihop!" snyftade han med ansiktet i händerna.

"Han inser det i alla fall." Tänkte Sirius medan han lät ilskan rulla i vågor från honom

"Jag tala om för den lede rackarn hur han skulle ta sej förbi Fluffy! Jag tala om de för honom! De va de enda han inte visste å jag tala om de för honom! Du kunde ha dött! Bara för ett drakäggs skull! Jag ska aldrig mer dricka! Jag borde bli utsparkad å tvingad å leva som en mugglare!"

"Det skulle vara roligt." Luna skrattade översvallande. "Hagrid försörja sig som Mugglare."

Neville knäckte ett leende. "Var skulle han hålla alla sina extra stora, extra skrämmande djur?"

"I trädgården såklart. Självklart skulle det bli lite svårt att förklara ifall han får besökt dock…" Funderade Padma med ett eget leende.

"Hagrid!" sade Harry, som blev chockad av att se Hagrid skakande av sorg och ånger, med stora tårar som sipprade ner i skägget på honom. "Hagrid, han skulle ha fått reda på det i alla fall, det är ju Voldemort vi talar om, han skulle ha fått reda på det även om du inte talat om det för honom."

"Det är sant." Muttrade Remus.

"Du kunde ha dött!" snyftade Hagrid. "A säj inte de där namnet!"

"VOLDEMORT!" vrålade Harry, och Hagrid blev så chockad att han slutade gråta.

"Det är ett sätt att få folk sluta gråta." Fnös Lee.

"Jag har träffat honom och jag kallar honom vid hans rätta namn. Ryck upp dig nu, snälla Hagrid, vi har räddat Stenen, den är borta, han kan inte använda den. Ta en chokladgroda, jag har massor ..."

Hagrid torkade näsan mot baksidan av handen och sade: "De va så sant. Jag har en present åt dej."

"Det är väl inte en vesslesmörgås, va?" sade Harry ängsligt, och Hagrid gav äntligen till ett svagt litet skrockande.

"Nä då. Dumbledore gav mej ledigt hela dan i går for å fixa de. Han borde förstås ha sparkat mej i stället - hur som helst har jag de här åt dej ..."

Det såg ut att vara en stilig, läderinbunden bok. Harry öppnade den nyfiket. Den var full med trollkarlsfotografier.

Harry log, albumet var en av hans mest prisade ägodelar.

Hans mamma och pappa log och vinkade mot honom från varenda sida.

"Den perfekta gåvan." Viskade Luna med ett leende.

"Det är det Luna, det är det." Instämde Harry med ett eget leende.

"Jag skicka i väg ugglor till alla dina föräldrars gamla skolkamrater å bad dom om foton ... Visste att du inte hade några ... Gillar du dom?"

"Remus, var det från dig fotona kom?"

"Ja, jag undrade först varför Hagrid ville ha dem, när jag insåg varför så letade jag igenom alla mina bilder för att hitta kort på Lily och James."

"Varför är inte du med på något av korten. Jag vill ha på hela min familj."

"Du kan få se alla foton under lovet och välja ut vilka du vill behålla, okej."

"Nej, jag kan inte ta dina foton…"

"Harry, det är bara att kopiera dem. Det är enkelt. Du kanske också vill ha några Neville?" Remus viftade bort Harrys ord medan han vände sig emot Neville.

"Du har kort på mina föräldrar?" Frågade Neville tyst och ivrigt.

"Jag sade ju det, Frank var en av mina vänner medan Alice var en av Lilys bästa vänner. Jag har en hel del kort på dem."

Harry kunde inte få fram ett ord, men Hagrid förstod.

Harry tog sig ensam ner till avslutningsfesten samma kväll. Han hade blivit uppehållen av madam Pomfrey som fjantade omkring och envisades med att göra en sista undersökning av honom, så stora salen var redan full. Den var prydd med Slytherins färger i grönt och silver för att fira att Slytherin hade vunnit elevhemspokalen för sjunde året i följd. En jättestor fana som visade Slytherinormen täckte väggen bakom honnörsbordet.

De som inte hade gått i skolan då såg på i förvåning när de från Gryffindors femte år och uppåt började le galet.

När Harry steg in blev det en plötslig tystnad och sedan började alla omedelbart prata med hög röst. Han gled ner på en stol mellan Ron och Hermione vid Gryffindors bord och försökte strunta i att folk ställde sig upp för att titta på honom.

"Ärligt så var jag inte så förvånad, det hände varje gång jag går ner till frukost i början av året." Fnös Harry.

Lyckligtvis anlände Dumbledore några ögonblick senare. Sorlet dog ut.

"Ännu ett år till ända!" sade Dumbledore glatt. "Och jag måste besvära er med en gammal mans rossliga svammel innan vi sätter tänderna i vår läckra festmåltid. Vilket år det har varit! Förhoppningsvis har ni allesammans huvudet fyllt med lite mer saker än när ni började ... ni har hela sommaren på er att få det tomt och fint igen tills nästa läsår startar ...

Alla lärare blängde på rektorn, de hatade det faktum att han uppmuntrade dem att glömma bort allt de läst. I själva verket var de säkra på att några av eleverna kastade Obliviate på sig själva.

Om jag har förstått det rätt är det nu dags att dela ut elevhemspokalen och poängställningen är följande: på fjärde plats Gryffindor med trehundratolv poäng; på tredje Hufflepuff med trehundrafemtiotvå; Ravenclaw har fyrahundratjugosex och Slytherin fyrahundrasjuttiotvå."

En storm av hurrarop och stampningar bröt ut från Slytherins bord. Harry såg hur Draco Malfoy dunkade sin bägare i bordet. Det var en vidrig syn.

"Inte för så länge till." Fnittrade Hermione tillsammans med Lavender och Parvati.

"Ja, ja, bra gjort, Slytherin", sade Dumbledore. "Emellertid måste nyligen inträffade händelser också tas med i beräkningen."

Det blev mycket stilla i rummet. Slytherinarnas leenden bleknade lite.

"Ähum", sade Dumbledore. "Jag har några sistaminuten poäng att dela ut. Låt mig nu se.

Tonks rynkade på sin panna. "Jag tror verkligen inte att det var rätt tidpunkt att dela ut poäng."

"Inte bara drar det onödig uppmärksamhet till Gyllene Trion." Kingsley log ner han såg uttrycket i trions ansikte på namnet. "Men det är som att säga till Slytherin att deras hårda arbete inte spelade någon roll."

"Hårda arbete. Snape kan ge oss femtio poäng bara för att komma i tid till lektionen och tar bort tio från något av de andra husen ifall de kommit tidigare eller senare än Slytherin, spelar ingen roll." Fnös Daphne.

"Gav han inte Malfoy sjuttio poäng för att tända elden under kitteln rätt?" Mumlade Harry till Daphne som fnös innan hon skakade på huvudet.

"Nej, det var för att han hade i vatten i kitteln utan att spilla något." viskade Tracy till svar på Harrys fråga.

Ja ... För det första - till mr Ronald Weasley ..."

Ron blev illröd i ansiktet; han såg ut som en rädisa med svår solbränna.

"Tack så mycket kompis, det värmer." Sade Ron torrt och Harry log ett strålande leende.

"... för det bäst spelade schackparti Hogwarts har sett på många år, utdelar jag femtio poäng för Gryffindors räkning."

"Hade det inte varit bättre att ge honom poäng för att offra sig själv för sina vänner?" frågade Luna nyfiket och Ron frustade till samtidigt som hans familj gratulerade honom.

Bifallsropen från Gryffindorarna lyfte nästan det förtrollade taket; stjärnorna över deras huvuden såg ut att skälva. Man kunde höra hur Percy sade till de andra prefekterna:

"Min bror, ska ni veta! Min yngste bror! Tog sig förbi McGonagalls jättelika schackspel!"

"Sade HAN verkligen det." Frågade Ron skeptiskt.

"Ron, Percy har alltid brytt sig om oss, han såg till att vi var säkra här, straffade oss om vi behövdes straffas. För mig var han den perfekta storebrodern, ja han förändrades och jag gillar det inte men han var stolt över dig." Muttrade Harry en smula irriterat.

Till sist blev det tyst igen.

"För det andra - till miss Hermione Granger ... för hennes bruk av kylig logik i mötet med eld, utdelar jag femtio poäng för Gryffindors räkning."

"Trevlig ordlek." Kommenterade Charlie med ett leende.

Hermione begravde ansiktet i armarna; Harry misstänkte starkt att hon hade brustit i gråt.

"Jag hade inte brustit i gråt. Det var bara så förvirrande när alla stirrade på mig."

"Det menar du inte." Svarar Harry torrt, han visste allt om det.

Gryffindoreleverna runt hela bordet var utom sig, de hade ökat sina poäng med hundra.

"För det tredje - till mr Harry Potter ...", sade Dumbledore. Det blev alldeles dödstyst i rummet. "... för hans stora sinnesnärvaro och enastående mod, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning."

"Borde ha tagit bort poäng för vårdlöst beteende och för att äventyra sitt liv." Morrade Sirius och Remus nickade instämmande när han såg orden tillsammans med flera andra vuxna. Harry koncentrerade sig på golvet, besviken att hans vänner fick beröm med inte han.

"Harry, vi är stolta över dig. Vi gillar bara inte när du riskerar ditt liv så där, okej." Mumlade Remus plötsligt i hans öra och Harry log generat.

Larmet var bedövande. De som kunde lägga ihop siffror samtidigt som de vrålade sig hesa visste att Gryffindor nu hade fyrahundrasjuttiotvå poäng - exakt samma antal som Slytherin. De skulle ha vunnit elevhemspokalen - om bara Dumbledore hade gett Harry en enda poäng till.

"Otur." Muttrade Bill och missade alla leenden.

Dumbledore höjde handen. Det blev sakta tyst i rummet.

"Det finns alla möjliga sorters mod", sade Dumbledore och log. "Det behövs en hel del tapperhet för att vi ska våga göra motstånd mot våra fiender, men precis lika mycket för att våga göra motstånd mot våra värmer. Därför tilldelar jag mr Neville Longbottom tio poäng."

"Bra gjort, visa dem Neville." Jublade Ginny och Luna och DA anslöt dem snabbt medan Neville rodnade.

En person som stod utanför stora salen kunde mycket väl trott att något slags explosion hade ägt rum, så våldsamt var oväsendet som utbröt från Gryffindorbordet. Harry, Ron och Hermione ställde sig upp och tjöt och hurrade, medan Neville, blek av chock, försvann under en hög med folk som kramade honom. Han hade aldrig vunnit så mycket som en enda poäng åt Gryffindor förut.

"Det är inte sant. Neville vann massor i örtlära." Påpekade Harry förvirrat. "Måste vara ett skrivfel."

Harry, som fortfarande hurrade, puffade till Ron i sidan och pekade på Malfoy, som inte kunde ha sett mer lamslagen och förfärad ut om någon just hade uttalat kropplåsnings-besvärjelsen över honom.

"Daphne, Tracy. Vi är ledsna för att stjäla er seger." Sade Harry plötsligt ursäktande.

"Är du galen. Malfoys utseende var tillräckligt för att inte bli arga. Det bästa är att jag lyckades få en bild på det. Tack för att ge oss den bilden av honom." Skrattade Tracy medan Daphne nickade instämmande.

"Vilket innebär", ropade Dumbledore över stormen av applåder, för även Ravenclaw och Hufflepuff jublade över Slytherins fall, "att vi behöver en liten förändring av dekorationerna."

Han klappade i händerna. På ett ögonblick blev de gröna draperierna scharlakansröda och silvret blev guld; den jättelika Slytherinormen försvann och ett mäktigt Gryffindorlejon intog dess plats.

"Skulle sett coolare ut ifall lejonet hade ätit upp det." Påpekade Luna glatt.

Snape skakade professor McGonagalls hand med ett fruktansvärt ansträngt leende.

"Åh, det var underbart. Han hade tjatat så mycket om att mitt hus hade förlorat tävlingen." Skrattade McGonagall medan hon skickade en självbelåten blick åt Snape.

Han fångade Harrys blick och Harry förstod omedelbart att Snapes känslor gentemot honom inte hade förändrats ett dyft. Det bekymrade honom inte. Det verkade som om livet skulle återgå i normala gängor igen nästa år, eller så normala de någonsin kunde bli på Hogwarts.

"Var du tvungen att utmana ödet Harry?" stönade Ron.

"Hej, för oss var det ett ganska normalt år, det måste du medge." Skrockade Harry och Ron och Hermione suckade innan de nickade motvilligt.

Det var den bästa kvällen i Harrys liv, bättre än julen eller att vinna i quidditch eller att besegra bergatroll… han skulle aldrig, aldrig glömma den här kvällen.

"Vilket han inte gjorde. Jag kan förstå varför han trodde minnet skulle fungera." Tänkte Remus ömt.

Harry hade nästan glömt att examenresultaten ännu inte hade kommit, men sedan gjorde de minsann. Till hans och Rons stora överraskning hade de båda klarat sig med goda betyg; Hermione var förstås etta i årskursen. Även Neville klarade sig med et nödrop, för hans fina betyg i örtlära uppvägde hans urusla i trolldryckskonst.

"Säger det igen. Neville skulle få bättre betyg om vi hade en annan lärare." Sade Dean förbittrat.

De hade hoppats att Goyle, som nästan var lika dum som han var elak, skulle åka ur skolan, men han hade också blivit godkänd. Det var förargligt, men som Ron sade, man kunde inte få allt i livet.

Många fnös åt den paragrafen medan Goyle blängde och knöt nävarna ilsket

Och plötsligt var deras garderober tömda, deras väskor packade och Nevilles padda hittades dold i ett hörn av toaletterna;

"Tjejtoaletten också." Fnös Parvati.

"Han kan dyka upp överallt. Jag undrar vart han är just nu." Skrockade Neville.

Brev delades ut till alla eleverna med uppmaning om att inte använda magi under ferierna ("Jag hoppas alltid att de ska glömma att ge oss de här", sade Fred Weasley bedrövat)

"Som om jag inte skulle veta om det i alla fall."

"De hade kunnat ändra reglerna." Sköt Fred tillbaka till sin mamma.

Under tiden tänkte några av lärarna på en annan ung man som hade sagt samma sak varje år, nu undrade de ifall han hade önskat det för att kunna öva svartkonster innan han anslöt sig till Voldemort.

Hagrid kom dit och förde ner dem i flottan av båtar som seglade över sjön; de klev på Hogwartsexpressen, pratade och skrattade alltmedan landskapet blev grönare och prydligare, mumsade på Bertie Botts bönor i alla smaker medan de susade förbi mugglarstäder. De delade självklart kupé med Dean, Seamus, Neville, Lavender och Parvati som alla hade bett om ursäkt, de hade genaste förlåtit dem då de bara hade ignorerat dem tidigare. Under resan fick de också besök av Gryffindors quidditchlag där Lee räknades in och av Percy.

"Verkligen, jag trodde att bara ni tre delade kupé."

"Nej, på vägen till skolan åker vi ensamma men på vägen från skolan så delar vi med de fem."

Drog av sig sina trollkarlsklädnader och satte på sig jackor och kappor och stannade tillsist på perrong nio och tre kvart på King's Cross Station. Det tog en bra stund för dem allesammans att ta sig från perrongen. En mager och rynkig gammal vakt stod framme vid biljettspärren och släppte ut dem genom grinden två och två eller tre och tre så att de inte skulle dra till sig uppmärksamheten genom att allesammans komma utstörtande genom en kompakt vägg och skrämma mugglarna.

"Har folk någonsin försökt att göra det avsiktligt."

"Ja, några gjorde upp det med alla i Gryffindor att de skulle rusa mot billjettspärren samtidigt, tack och lov så stängde det ner sig själv." McGonagall sände en spetsig blick mot Remus som log.

"Jag säger det igen, det var Jasmine, Lily, Alice och Hestia. Jag hängde bara på."

"Du vet, dina föräldrar låter asgryma." Muttrade Ginny till Harry som nickade

"Ni måste komma och bo hos oss i sommar", sade Ron. "Båda två. Jag skickar en uggla till er."

"Tack så mycket", sade Harry. "jag behöver nånting att se fram emot."

Folk knuffades och stötte till dem då de rörde sig fram emot utgången tillbaka till mugglarvärlden. Några av dem ropade:

"Hej då, Harry!"

"Vi ses, Potter!"

"Fortfarande berömd", sade Ron och log brett mot honom.

"Inte på det stället som jag ska till, det kan jag lova dig." sade Harry.

"Å toppen. Vi kommer behöva höra om de feta mugglarna igen." Stönade Lee irriterat.

"Har vi tur behöver vi inte höra så mycket." Hoppet i Harrys röst var tydlig.

Han, Ron och Hermione passerade genom utgången tillsammans.

"Där är han, mamma, där är han, titta."

Det var Ginny Weasley, Rons lillasyster, men det var inte på Ron hon pekade.

"Inte ett ord." Morrade Ginny ilsket innan hon vände sig emot Harry. "Jag är ledsen."

"Det är okej. Du såg bara någon du fått höra är en hjälte hela ditt liv, jag är inte honom dock." Svarade Harry och flera stycken fnös, oavsett vad Harry sade så var han en hjälte.

"Harry Potter!" pep hon. "Titta, mamma! Jag kan se…"

"Var tyst Ginny, och det är oartigt att peka." Mrs Weasley log ner mot dem.

"Har ni haft ett arbetsamt år?" sade hon,

"Det kan man definitivt säga." muttrade Bill.

"Mycket", sade Harry. "Tack så mycket för kolan och tröjan, mrs Weasley."

"Å det var så lite, lille vän."

"Är du färdig att komma nu?"

"Toppen, grisen är tillbaka." mumlade Harry sömnigt och lutade sig bakåt i soffan.

Det var morbror Vernon, fortfarande högröd i ansiktet och fortfarande mustaschprydd och med samma ursinniga uttryck som vanligt, den här gången över Harrys fräckhet att bära en uggla i bur på en station full med vanliga människor. Bakom honom stod moster Petunia och Dudley och såg skräckslagna ut vid blotta åsynen av Harry.

Harry grimaserade lätt, det hade inte stoppat dem från att slå till honom.

"Ni måste vara Harrys familj!" sade Mrs Wealsey.

"På sätt och vis", sade morbror Vernon. "Skynda dig på, pojk, vi har inte hela dan på oss." Han gick därifrån.

"Vilken trevlig person. Jag längtar tills jag får möta honom." Muttrade Angelina medan hon fingrar på sitt trollspö.

Harry dröjde sig kvar för att växla några sista ord med Ron och Hermione.

"Vi ses under sommaren då."

"Hoppas du får… ähum… ett fint lov", sade Hermione och såg osäkert efter morbror Vernon, bestört över att någon kunde vara så otrevlig.

"Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara så otrevlig efter att ha sett dig efter ett år."

"Ja, det kommer jag att få", sade Harry, och de blev förvånade över grinet som spred sig över hans ansikte. "De vet inte att vi inte får lov att använda trolldomskonst utanför skolan. Jag ska ha väldigt roligt med Dudley i sommar…"

"Bra för dig Harry. Du måste berätta i detalj vad du gjorde mot honom sen, okej."

"Slutet." Avslutade Blaise med ett leende och såg sig omkring förväntansfull på vad som skulle hända nu.

---

Bara ett kapitel kvar nu då, ska försöka få upp det snabbt för eran skull, det tog längre tid än jag väntat mig att gå igenom det här kapitlet än jag trodde. det skulle ha varit uppe för en halvtimme sen, ledsen för det